SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
BEKRANSA bekran4sa, i Sveal. äfv. 032 (bekra´nsa Weste; bekrànnsa Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[efter t. bekränzen; jfr d. bekrandse, holl. bekransen; se BE- o. KRANS, KRANSA]
— jfr BLOMSTER-, LAGER-, OLIV-, VALLMO-BEKRANSA(D) m. fl.
1) (i allm. för att gifva uttryck åt l. framkalla en festlig stämning l. ss. utmärkelse l. belöning) smycka med krans(ar) l. sätta krans(ar) på; med prep. med: smycka med krans(ar) af; i sht med afs. på personer, särsk. deras hufvud l. hår. (Till offer bestämda) med Blomster bekrantzade Oxar. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Hufvudet (på Måttligheten) bekransa the (dvs. skalderna) med granqvistar. Lallerstedt Dygdel. 14 (1746). Bekransade(,) med seger hemkommande skepp. Weste Werther 95 (1783, 1796). Med bekransadt hår. Stagnelius 1: 153 (1812). Med stjernor skulle jag bekransa / din panna, dina lockars glöd. Tegnér 1: 37 (1825). I Österlandet (var det) brukligt att i dryckeslag bekransa både dryckeskärlen och dem, som drucko. Franzén Pred. 5: 187 (1845). Den 20 juli bekransades hedersdoktorerna. Wirsén i 3 SAH 2: 732 (1887). — bildl.: smycka, pryda, hedra. Med lof bekransom herrskarn Phoebos! Thomander Skr. 3: 345 (1826). Heidenstam End. 136 (1889).
2) bilda en krans kring, omgifva, innesluta; (i form af l. i likhet med en krans l. kransar) smycka. Näset, / Som blommor bekransa. Ingelgren 279 (c. 1810). Naglad vid straffets kors, af smälekens törne bekransad. Stagnelius 1: 13 (1817); jfr 1. Låt myrten och violer / Bekransa gudens lockar. Därs. 258 (1822). Ett diadem af ädla stenar bekransade dess (dvs. drottningens) höga och rena panna. Sthms Fig. 1847, s. 219. En af lummig bokskog bekransad äng. Ill. Sv. 1: 250 (1875, 1882). Fönstret, af vildvinsrankor bekransadt. Bååth På gr. st. 65 (1889). Löfskog, som bekransar sluttningarna. Läseb. f. folksk. 170 (1890).
Spoiler title