SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BELLMANIAN bäl1mania4n l. bälman1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[afl. af namnet Bellman; jfr HEGELIAN, BOSTRÖMIAN o. d.]
(föga br.)
1) person som diktar i Bellmans maner. A. A. Stjernecrantz. En Bellmannian. Skaldeporträtt. Lénström (1842; boktitel). Lifdrabanten A. A. Stjernecrantz, en .. ingalunda oqvick Bellmannian. Atterbom Siare VI. 1: 208 (1852).
2) bellmansfigur. Bellmanianer i det gröna. (1863; boktitel).
3) beundrare af Bellman l. Bellmans diktkonst. Lundin N. Sthm 167 (1890).
Anm. Andra, mera tillfälliga afl. af namnet Bellman förekomma äfv., t. ex. bellmanisera, vara diktad i Bellmans maner, påminna om Bellmans diktkonst. Det partie i Mollbergs Epistlar (af C. F. Dahlgren) som mest bellmanniserar. Sv. lit.-tidn. 1820, sp. 464. Äfv. åtsk. ssgr med namnet förekomma, t. ex. bellmans-dikt, -figur, -melodi, -sångare. Den egendomlighet, som utmärker Bellmansmelodierna. Ljunggren Bellm. 114 (1867). Af Bellmans-sångare efter midten af (det 19:de) århundradet .. nämner jag .. Munthe .. samt .. Troili. C. R. Nyblom i 2 Saml. 16: 12 (1895). Detta gripande af enskilda konkreta drag, som åt Bellmansdiktens stil skänker ett så oförlikneligt lif. (Schück o.) Warburg Litt.-hist. II. 1: 144 (1897).
Spoiler title
Spoiler content