SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BEMÄRKA bemær4ka, i Sveal. äfv. 032 (bemä´rka Weste; bem`ärrka Almqvist), v. -er, -te, -t, -t (i adj. anv. ngn gg med komp. -are; se under 2 c α); se för öfr. MÄRKA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.), -ARE (†, Serenius (1734, under observer)).
Etymologi
[fsv. bemärkia, anträffadt bl. i bet. förse med märke l. sigill, försegla, sannol. af ett mnt. ord, motsv. holl. o. t. bemerken; jfr d. bemærke]
(numera, utom ss. p. pf. i bet. 2 c α, nästan bl. i skriftspr.) — jfr OBEMÄRKT.
1) [med afs. på bet.-utvecklingen jfr lat. significare, fr. signifier] beteckna; utmärka.
a) [jfr t. eine kraft mit dem zeichen minus bemerken (Kant); jfr äfv. ä. d. saadanne listige rige bemerckes her met ræffuen] (†) med personsubj. o. (i allm.) adverbial: beteckna (ngt så l. så l. med ngt). Metallerne .. lijknas huar widh sin Planet: Huarföre the och medh Planete-teknen pläga bemärkias. Stiernhielm Arch. E 1 a (1644). Beteckna eller bemärka, kallas med tecken vissa ting tillkänna gifva. Hof Skrifs. 2 (1753). Så månge som särskilte ting äro, hvilka man .. behöfver bemärka, så månge särskilte tecken böra ock vara. Därs. 3. Man är ännu icke därom ense, huru det liudämne, som Tyskarna uttrycka med sch, skall i Svänskan bemärkas. Dens. Anm. 68 (1760). Anm. Följ. språkprof kunde möjl. föras hit, men utan tvifvel står bemerk där felaktigt för bemeng (jfr BEMÄNGA 1 b). Bemerk stundom alfwar medh skemptan. Sv. ords. A 3 b (1604) [jfr fsv. blanda stundom skämtan medh aluore tinne].
b) med saksubj.: vara ett (märke l.) tecken för l. till (ngt); betyda.
α) (numera föga br.) om konventionellt (särsk. grafiskt) tecken: beteckna. Then nedersta linien (på räknebrädet) bemärker ett. Aurelius B 3 a (1628, 1633). The swarta dubbelkorssen som sättias vthi sången hoos någon notam, at bemerkia Semitonium. Lex. Linc. (1640, under chromata). Bokstäfverna äro till liudämnens bemärkande antagne. Hof Skrifs. 43 (1753); jfr a. Genom ett nyväckt sinne begrep den läsande tecknen, som bemärkte dufspråkets olika ljud och dessas betydelse. Scholander I. 2: 196 (1881). jfr: (†) Fem (räknepenningar) på Linien, och en emellan Linierna, bemärckia lijka högt. Hortulanus A 7 a (1674).
β) [jfr d. hvad bemærker dette ord i det græske?] (numera föga br.) om ord l. uttryck: betyda, innebära, vilja säga; jfr BEMÄRKELSE 2. Schroderus Liv. 773 (1626). Om Elfwen Menam, som (dvs. hvilket namn) bemärcker så mycket som Watu-moder. Siam 2 (1675). Ordet Chor .., hwilket ibland annat bemercker en hoop eller dehl af sångare. Dijkman Ant. 41 (1703). Namnet Skärtorsdag, af Skära, som bemärker Rena. Bælter Cerem. 268 (1760). Hvad bemärker det att Gud är evig? Lindblom Kat. nr 116 (1811). Schlyter Jur. afh. 1: 222 (1837). Dalin (1850; betecknadt ss. mindre br.). Dessa ord (dvs. hult o. hylta) bemärka .. i landets mål en skog af löfträd. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 3 (1864).
γ) [jfr ä. d. wduortis tegn bemerckendis then induortis reenlighet] (numera knappast br.) om sinnebild o. d.: beteckna. Är icke then hwijta färga bäst? / .. Reenheet, oskyldigheet .. / Pläer then bemerkia. Sigfridi I 6 b (1619). Bescriffuas och thesse Englar .. wara giordade kring om bröstet medh gyldene bälte, som bemerker itt Christeligit leffuerne. Baazius Upp. 142 b (1629). Å andra sidan (af medaljen syntes) .. Hans Maj:t i Romersk habit, gifvandes en ollieqvist åt ett krönt Fruentimber, som bemärcker Europa. Nordberg 1: 33 (1740). Hvita sidenbanden / Med den blåa randen / Rent och ärligt bröst bemärka. J. Wallenberg 37 (c. 1765). D. Melanderhjelm i VittAH 5: 68 (1789). Jag liknar dessa två konungar vid tvänne äppleträd. .. Det andra trädet .. står redan stort och härligt med lummiga grenar och allsköns frukt; detta träd bemärker konung Götrik och hans riken, makt, stora ära och beröm. Fryxell Ber. 1: 55 (1826).
δ) (†) vara ett tecken till (ngt); utmärka, röja, angifva. Han tyckte intet om att se så ofta bindlar, som bemärkte tandvärk, så hetsigt färgade kinder, som bemärkte lungsot. C. A. Ehrensvärd 14 (1782).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t., äfvensom fr. remarquer; med afs. på bet.-utvecklingen jfr äfv. lat. adnotare] (numera mindre br. utom i p. pf.) iakttaga, observera, märka; jfr ANMÄRKA 1.
a) lägga märke till, gifva akt på, fästa uppmärksamhet vid, fästa sig vid. J sågen .., huru han, .. utan att afbida Edra loford, utan att bemärka Er förundran, skyndade till sitt vanliga rum. Leopold 6: 199 (1786); jfr α. Det är att bemärka en gång för alla, att fosforisterna aldrig rätt ville eller kunde begripa att äfven jorden har sin poesi. Sturzen-Becker S. arb. 1: 22 (1861); jfr β samt 3. Det är i alla fall ett sådant slöseri af poetiskt snille utgjutet i dessa Stagnelii arbeten, att man mindre, än hos någon annan, får tid att bemärka det stötande i deras lyten. Därs. 82. Tungt det vill blifva till slut i min tysta boning att vandra, / Ensam, af ingen bemärkt. B. E. Malmström 6: 31 (1865). Bland de ninivitiska lertaflorna i British Museum hade .. (George Smith) bemärkt vissa fragment, som tyktes handla om (synda-)floden. E. H. Tegnér i UVTF 12: 102 (1875). — särsk.
α) i fråga om tillvaron l. närvaron o. d. af ngn l. ngt: varseblifva, varsna, få syn på; ofta närmande sig bet.: upptäcka; i pass. äfv.: synas, röjas. G. I:s reg. 12: 154 (1539). Then ther .. wil .. beskodha .. Öghat .., han skal bemerkia Gudz vnderliga werk ther vthi. O. Petri Men. skap. 10 (c. 1540); jfr b. Sig redan lägra / Kring hela berget folk; .. / Du blir bemärkt, hvad smygväg än du tar. Franzén Skald. 3: 247 (1824, 1829). Sin egen uppvaktande öfverhofmästarinna .. som dittills varit drottningens allt i allom, låtsade hon nu knappt bemärka. Crusenstolpe Mor. 1: 14 (1840). Lyckligtvis bemärkte ingen min skymfliga nedfärd. Castrén Resor 1: 219 (1843). I landskapslagarne har jag icke bemärkt något fall, der en afgjord pres. konjunkt. förekommer i 1 och 2 sing. Rydqvist SSL 1: 340 (1850). Margareta hade bemärkt den fremmande huskarlen då han ankom. Mellin Nov. 1: 142 (1865). Af gräs med axliknande vippa bemärkte vi (på ängen) den sprättiga kampäxingen. Santesson Naturen 62 (1880).
β) beakta (ett förhållande af vikt). Särskildt till bemärkandes är, att klockaren-organisten får tillträda sin tjenst först efter nuvarande innehafvarens afgång. PT 1895, nr 144, s. 1.
γ) (föga br.) abs.: göra (sina) iakttagelser. Denna gången kommer jag kanske blott att bemärka; men handlar sedermera så mycket säkrare. Crusenstolpe Mor. 1: 132 (1840).
b) komma under fund med, göra den iakttagelsen, finna, märka, inse, förstå. G. I:s reg. 2: 119 (1525). Aff sådana kraffter (som nu framhållits) kan noghot litet bemerkt warda, hwilkit jtt ädhela ting sielen är. O. Petri Men. skap. 11 (c. 1540). Jagh bemerker aff alt titt wäsende .. at tu haffuer en gnagande matk. Black Krist. ridd. C 6 b (1599). Kan ni ej se och vill ni ej bemärka / Hur kall och fremmande hans hållning blifvit. Hagberg Shaksp. 4: 305 (1848); jfr a. Om vi i tankarne ställa judendomen och christendomen bredvid hvarandra, så bemärka vi genast, att all kraft till mensklighetens pånyttfödelse utgår ifrån christendomen. Melin Pred. 3: 104 (1852). När till sist hans blick på nytt blef klar, / Bemärkte han att han allena var. Bäckström Sång. o. ber. 90 (1876).
c) uppmärksamt betrakta l. iakttaga, (särskildt) rikta sin uppmärksamhet på, fästa särskild uppmärksamhet vid, uppmärksamma, observera.
α) [jfr d. stræbe efter at blive bemærket] med bibegrepp af att ifrågavarande uppmärksamhet innebär en utmärkelse l. framkallas af framstående ställning l. egenskaper o. d.; numera nästan bl. i p. pf. i mer l. mindre adj. anv.: som är föremål för l. ådrager sig l. väcker (allmännare) uppmärksamhet; ofta närmande sig bet.: framträdande, framstående. N. N. intager en (mycket) bemärkt plats bland Europas nu lefvande botanister. Om hans dagar fått framflyta i det enskilda lifvets lugn, hade hans personliga värde blifvit lika verkligt, fast ej lika bemärkt. Wallin i SAH 13: 73 (1828); jfr a. Det enda större och bemärktare folkslag i verlden, hvilket ej böjde sin hjessa för Romas fot. Wieselgren Sv:s sk. litt. 2: 42 (1834). (Järta) bemärktes snart för sin utmärkta uppfattning af ärendena. Skogman i SAH 24: 140 (1848). Konungen bemärkte honom bland alla de andra officerarne. Dalin (1850). Ingen i bemärkt ställning kunde (stå utanför striden). Rydberg Rom. d. 169 (1884, 1892). Öfverallt blef .. (Tasso) mycket bemärkt för sin tidigt förvärfvade lärdom och sin lysande intelligens. P. A. Geijer i NF 15: 1418 (1891). De närvarande uppgingo till öfver hundra, och anteckna vi bland mera bemärkte personer .. Presidenten A. (m. fl.). VL 1894, nr 225, s. 3. Därjämte vill nog mången gärna blifva en smula ”bemärkt”. Rudin Ord t. ungd. 1: 98 (1894). — särsk. i förb. göra sig bemärkt. Franzén Minnest. 1: 146 (1814). En man, som redan vid 1680 års riksdag gjort sig bemärkt för sin oförskräckthet. Carlson Hist. 4: 69 (1875). Hans sällsynta förmåga gjorde sig snart bemärkt. Därs. 5: 297 (1879). Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna. Dan. 6: 3 (öfv. 1898).
β) (numera knappast br.) i annan anv. De förnäma gäster, med blick på hvarannan, / Bemärkte herr Pastorns gestalt. Lenngren 66 (1800). Det är som stiftare af en vitter schola i vår vältalighet vi här främst vilja bemärka honom (dvs. Linné). Wieselgren Sv:s sk. litt. 4: 144 (1847); jfr 3. — särsk. filos. Begreppets bildande (innefattar bl. a.:) .. Reflexio eller Bemärkandet (qvarhållandet), d. ä. den yttring af Förståndet, hvarigenom det reflekterar eller vänder uppmärksamheten på (bemärker) och qvarhåller i Medvetandet allt det, hvari dessa Åskådningar (ur hvilka begreppet skall utbildas) äro sinsemellan lika. Afzelius Log. 8 (1839, 1843). (Den förnimmande principens själfverksamma riktning på känsloinnehållet) kallas .. särskildt Bemärkande. Trana Psych. 2: 8 (1847).
d) [jfr ä. d. lade sig bemærke samt (låta sig) MÄRKA, FÖRMÄRKA] (†) i förb. låta sig bemärka.
α) i förb. låta sig bemärka i l. med (ngt), framträda i l. med, låta framträda, låta märka, lägga i dagen, visa; låta sig beträda l. ertappa med. Dog wile wij ath tw tiigh wthij thetta ærende icke latther bemerkie wthan halt thet lonlige (dvs. lönligen) wiidh tiig sielff. G. I:s reg. 2: 25 (1525). Nogra aff wora swänner som sigh flux bemerke lathe medt en ohöffuisk och olideligh mwndh. Därs. 7: 1 (1530). Konungen .. hölt then misstyckio (dvs. det misshag), som han hadhe till honom, icke lengre inne medh sigh, uthan lät sigh .. uppenbarligen ther medh bemerkia. L. Petri Kr. 74 (1559). Hoo sigh i Förstendömet .. låte bemärckia lönligen eller vppenbarligen vthi något thet Konungen woro under Ögonen (dvs. till misshag l. skada). Girs E. XIV 6 (c. 1630). jfr: Lath tu tigh jnthet bemerke (dvs. visa dig icke beredd l. villig) til anned än til thet som fridzsammeligit är. G. I:s reg. 6: 319 (1529).
β) i förb. (icke) låta sig bemärka om (ngt), (icke) låtsa om l. låta märka. Här vthöfwer förskräcktes Amilcar swåra, men han lät sigh här om för ingen bemerkia. Schroderus Liv. 239 (1626).
γ) låta (så l. så) bemärka sig, visa sig, bete sig, ställa sig, uppträda. Speyere .. szom kwnna forfare huadt her Söffuerin norby haffuer j synneth eller hurw han later siig bemerkie. G. I:s reg. 3: 10 (1526). Konung Magnus läät så bemerkia sich som han wille vndtsetia landet. O. Petri Kr. 133 (c. 1540). jfr: Thet torde ingen menniskia hwarken medh tekn eller åthäffuor annorlunda sigh låta bemärckia, än at alt hwadh som then Tyrannen i så måtto giorde, war rätt och tilbörligit. Petreius Beskr. 2: 60 (1614).
δ) med objektssats: låta märka l. se, lägga i dagen, gifva tillkänna, visa. Effther the lathe sig höre och bemärckie, att the för then lön the nw haffwe oss icke tiäne wele. G. I:s reg. 17: 126 (1545). Medh aflösningen och Herrans Natuard, läte wij oss meer än nogh bemerckia, hwad lust wi haffue til Gudz rike. L. Petri 2 Post. 42 b (1555).
3) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] (mindre br.) göra uppmärksam på, påpeka, framhålla, anmärka (se d. o. 3); ofta i fråga om meddelandet af en iakttagelse som man gjort; ej alltid skarpt skildt från 2. Then lärde Tschirnhausen hafver bemerkt thetta vti sin Bok om Läkedom för menniskans förnuft. Rydelius Förn. Föret. § 7 (1718, 1737). Såsom något särdeles ovanligt för denna årstid vilja vi bemärka, att navigationen till vår hamn ännu är alldeles obehindrad. SvT 1852, nr 3, s. 3. (Läraren i den kristna församlingen) hafver det (dvs. Herrens ord), såsom vi först och främst bemärka, på grund af en yttre kallelse. Flensburg Kyrkl. tal 283 (1878); jfr 2. Till denna Hr L:s fras .. bemärker jag för öfrigt ... W. Carling i Tekn. tidskr. 1900, A. B. s. 39.
Spoiler title
Spoiler content