SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BEN be4n, sbst.1, n.; best. -et; pl. = (beene Carl ix Rimkr. 71 (c. 1600; rimmande med allene)); pl. best. benen, hvard. äfv. (i sht i mellersta o. norra Sv.) benena (Bellman 2: 174 (1783; i vers), Thomander Skr. 3: 354 (1826; i vers)) l. bena (Bellman 1: 88 (1769; rimmande med mena), Wennerberg 2: 214 (1849, 1882; rimmande med sena), Tidn. f. idr. 1897, s. 21, m. fl.).
Etymologi
[fsv. ben, motsv. d. ben, isl. o. nor. bein, fsax., ffris. bên, holl. been, ags. bán, eng. bone, fht., t. bein; uppvisadt bl. i germ. spr. Ordet, som i bet. II är i hufvudsak främmande för västra Norge, Island o. England, har sannol. urspr. haft endast bet. I. Det sammanställes vanl. med isl. adj. beinn, rak (se BENA, sbst.1 o. v.1), o. torde, om denna härledning är riktig, särskildt hafva brukats om de raka benpiporna i de nedre extremiteterna, ur hvilken anv. bet. II lätt kunnat utvecklas. Andra meningar om ordets härledning hafva framställts af Bugge i Beitr. zur gesch. d. deutsch. spr. 24: 459 o. Petr i Bezz. Beitr. 21: 210; jfr Falk o. Torp]
I. del af ett ryggradsdjurs skelett; hård l. fast, kalkhaltig del i människo- l. djurkropp (i motsats till mjukare delar, ss. kött, blod, senor, brosk); äfv. i anv:r som utvecklats ur denna bet.
1) hvar o. en af de särskilda delar som tillsammans bilda skelettet i ryggradsdjurens kroppar; äfv. om komplex af dylika delar. Han är så mager, att man kan räkna benen i kroppen på honom. Då han åt fisk, råkade han att få ett ben i halsen. Han skar sig ända in till benet (jfr e). Ben af häst, af nötkreatur. Beeneth skolen j icke slåå syndher påå honom. Joh. 19: 36 (NT 1526; gr. ὀστοῦν). Gijszlen gör strijmor, men een ond tunga sönderslåår been. Syr. 28: 21 (Bib. 1541). En Wargh (hade) fått itt Fåår, huilket han så glupelighen åth, at itt stycke been bleff honom twärt före j halsen sittiandes. Balck Esop. 74 (1603). (Hos somliga pestsjuka) wardt kötet förtärdt vppå theras Lekamen, alt in til bara Benen. L. P. Gothus Pest. 13 a (1623). Benen (ossa), hvilka tjena de öfriga kroppsdelarne til stöd, skilja sig från dem .. genom sin ogenomskinlighet, hårdhet, skörhet, oföränderlighet vid torkning, och genom sin gulagtigt hvita färg. Sönnerberg Loder 13 (1799). Snart, när ben från ben sig lossat, / Bli vi stoft, i jorden gömde. Tranér Anakr. 5 (1825, 1833). Till benen böra äfven tänderna räknas. Berlin Läseb. 3 (1852, 1866). Till gödselvattnet kan man .. ytterligare sätta i svafvelsyra upplösta ben. Arrhenius Jordbr. 1: 144 (1859, 1862). Såväl brosk som ben tillhöra den stora grupp af djuriska väfnader, som vi kallat bindsubstansväfnader. Thorell Zool. 1: 208 (1860). Benen hafva en mångfaldig industriell användning och utgöra en ej obetydlig handelsartikel. Ekenberg (o. Landin) 49 (1888). jfr ANSATS-, ANSIKTS-, DJUR-, FISK-, FÅGEL-, HALS-, HUFVUDSKÅLS-, HÄST-, HÖRSEL-, JÄTTE-, MELLANFOTS-, MELLANHANDS-, MÄNNISKO-, MÄRG-, SIDO-, SKELETT-BEN m. fl. — särsk.
a) om ben ss. föda, dels för hundar o. andra djur (jfr i), dels (i utvidgad bet. i fråga om ben med vidsittande kött) äfv. för människor. Hunden har fått ett ben att gnaga på. Tå munnen icke hafwer tänder mehr, kan icke menniskian gnagha någhot been. Schroderus Hoflefv. 109 (1629). jfr KOTLETT-, KÖTT-, MÄRG-, SKINK-, STEK-BEN m. fl. — bildl. Kasta till ngn ett ben för att tysta munnen på honom. Här liksom i Östasien är Tyskland ifrigt att också få ett ben. GHT 1895, nr 240, s. 2.
b) om vissa särskilda ben i kroppen, i sht anat. i vissa stående förb. Båtlika benet (i handlofven). Sönnerberg Loder 73 (1799). Blygdben .. Främre delen af det så kallade Namnlösa Benet, utgörande en fortsättning af Höftbenet. Dalin 1: 200 (1850). Den nedre raden (af handroten) innehåller: stora och lilla mångkantiga benet, det höfdade benet och hakbenet. Wretlind Läkareb. 2: 30 (1894). — jfr ABDOMINAL-, ALN-, ARM-, ARMBÅGS-, ARS-, BLYGD-, BRÖST-, FINGER-, GOM-, HAK-, HELIG-, HJÄSS-, HÄL-, HÖFT-, INTERSPINAL-, IS-, JULL-, KIL-, KIND-, KLIPP-, KORP-, KORS-, KÄFT-, KÄK-, LÅR-, MÅN-, NACK-, NYCKEL-, NÄS-, OK-, PANN-, PLOG-, REF-, RO-, RYGG-, SESAM-, SIL-, SITT-, SKEN-, SNÄCK-, SPRÅNG-, STJÄRT-, STRÅL-, TARM-, TINNING-, TUNG-, TÅNG-, TÅR-, TÄRNING-, UNDERKÄKS-, VAD-, VRIST-, ÄND-, ÄRT-, ÖFVERARMS-, ÖFVERKÄKS-BEN m. fl.
c) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. t.; jfr äfv. lat. ossa; med afs. på denna anv. se Fritzner o. hos honom citerad litteratur] i pl., om benen ss. det som återstår af en människas kropp efter döden; ofta i allmännare bem.: jordiska kvarlefvor, stoft. Graffuer (dvs. grafvar) .. fulla medh the dödhes been. Mat. 23: 27 (NT 1526). Sancta Birgitta (blef) dödh i Room och hennes been fördes hem til Wadzstena. O. Petri Kr. 143 (c. 1540). Hans (dvs. Josefs) been wordo åter heemförd. Syr. 49: 18 (Bib. 1541). Biskoper ägher .. förhöre .. om något uppenbarligit afguderij warder bedrifwit med belete, med the dödes been eller kläder. Lagförsl. 68 (c. 1609). Hundraårig mossa / betäcker hjeltens ben. Tegnér 2: 146 (1818). Kanske i sanden / vräkas tillbaka / Frithiofs, den biltoge vikingens, ben. Dens. 1: 122 (1825). Om ett eller annat år kanske, grönskar torfvan öfver edra multna ben. Wallin Rel. 2: 21 (1827). För mig till den hög, som gömmer / Tappre generalens ben. Oscar ii Skr. 2: 213 (1861, 1887). Den ro, som nekades Dante i lifvet, har man icke ens velat unna hans ben i grafven. Böttiger i SAH 39: 238 (1864). jfr: Kom, sägh: Bland desse Been hwem Swärd el' Scepter förde? Wexionius Sinn. C 2 b (1684). — jfr HJÄLTE-, MÄNNISKO-BEN.
d) [efter motsv. anv. i hebr.] (i biblisk stil) i uttr. i hvilka benen i kroppen framstå ss. säte för styrkan, lifskraften l. (vissa sidor af) själslifvet. All mijn been förskrecktes. Job 4: 14 (Bib. 1541). Mijn siäl vnskar sigh wara hengd, och mijn been dödhen. Därs. 7: 15. Tå iagh wille förtiyat (dvs. förtiga det), försmechtadhe mijn been. Psalt. 32: 3 (Därs.). Ingen fridh är j minom benom för mina synder skul. Därs. 38: 4.
e) i vissa stående uttr., där benen sammanställas med ngn annan af kroppens beståndsdelar.
α) [efter hebr. ‛eçem i motsv. förb.] i bibl. uttr., i förb. kött och ben o. d., för att beteckna kroppens båda hufvudbeståndsdelar. Anden hafuer icke kööt och been så som j seen mich haffua. Luk. 24: 39 (NT 1526). Tå sadhe menniskian, Thetta är doch been aff minom benom, och kött aff mino köte. 1 Mos. 2: 23 (Bib. 1541). Räck vth tina hand, och kom widh hans been och kött. Job 2: 5 (Därs.). — bildl., i uttr. som angifva nära släktskap, (andlig) frändskap o. d. Ty wij ärom ledhamoot (dvs. lemmar) vthaff hans crop, vthaff hans köt, och vthaff hans benom. Ef. 5: 30 (NT 1526). Tå sadhe Laban til (Jakob) .., tu äst mitt been och mitt kött. 1 Mos. 29: 14 (Bib. 1541).
β) [jfr d. han er kun skind og ben, nt. he is niks as huud un been, t. er ist nichts als haut und knochen l. (ä. t.) bein, eng. he is nothing but skin and bone; jfr äfv. liknande anv. af isl. bein (se Fritzner) samt fr. il n'a que la peau sur les os] i förb. skinn och ben o. d., afseende att framhålla ngns ytterliga magerhet; i sht i uttr. icke vara annat än l. vara bara skinn och ben l. (numera sällan) ben och skinn o. d. Och ähr, snarare sagt, föga annatt igen (af min hustru) ähn hudh och been. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 148 (1628). He is nothing but skin and bone, det är bara ben och skin på honom. Serenius (1734, under bone). MontLouis 272 (1739). Se'n hon (dvs. tiken) fått svälta fjorton dagar, / Och torka hop till ben och skinn. Stenhammar 134 (1795). Han knöt sin hand af skinn och ben. Heidenstam Vandr. 7 (1888).
γ) [jfr motsv. uttr. i nt., holl. o. t.] i förb. märg och ben l. (mera sällan) ben och märg, för att beteckna det innersta af en människa; i sht i uttr. gå genom märg och ben o. d. Det gick mig genom märg och ben. Weste Werther 101 (1783, 1796). Dess kärleks-eld båd' märg ock ben förtär. Bellman Gell. 132 (1793). O, huru sången / går genom märg, genom ben! Tegnér 2: 11 (1817). Ett skrik, som skar genom märg och ben. Cederschiöld Riehl 2: 41 (1878). Ett anskri, som går genom märg och ben: / ”O Gustaf, vår konung, vår fader!” Snoilsky 3: 6 (1883). En rysning skär i ben och märg. Jensen Böhm. diktn. 26 (1894).
f) i vissa mer l. mindre hyperboliska o. bildl. anv. i förb. in på, intill benen o. d. Ther igenom warder fattigt folck skinnat och skafwat in på Benen. Fosz 218 (1621). Tyskarne .. ansågo Almogen för lifegne, utsugade den samme intil benen. Dalin Hist. 2: 434 (1750). Han egde hela räckor med usla hybblen för arbetsfolk, och prejade dem in på benen. Wetterbergh Nord 46 (1862). Fehr Underv. 127 (1894).
g) [jfr fsv. wi fingom ey eeth been, ej en enda fisk, ej det allra minsta, nor. han fekk ikkje bein (Aasen), ej en enda fisk, isl. ekki hafa bein i hendi, icke hafva det minsta (Fritzner), t. der (mörder) will ihm kein bein leben lassen samt motsv. uttr. i d. dial. (Feilberg)] (†) i förb. icke ett ben o. d., icke den minsta del, icke en människa, icke en själ, icke en enda. Om gudh intet hade .. förblindat fiende(n)s ögon, hade icke et ben af oss komit ifrån Zelan[d]. C. M. Posse (1700) i Hist. tidskr. 1882, s. 83. Om Konungen i Sverje kunnat bevaka alla de fångar, som Han hade i sitt våld, så hade intet lefvande ben kommit ifrån Narva til Czaren igen. Nordberg 1: 145 (1740). Upofra Eriks lif, lät mörda Waldemar, / Och hela deras tropp, at ej et ben är qvar. J. G. Hallman Vitt. 82 (c. 1756).
h) i ngra omskrifvande uttr., mer l. mindre bildl.:
α) [jfr motsv. anv. i d.] (hvard., i sht i södra Sv.) ben i näsan, bestämdhet, skärpa; särsk. i uttr. ha ben i näsan, vara skarp o. bestämd; jfr ha skinn på näsan. Det der uppdraget lär bli lika svårt att uträtta, som derest jag åtoge mig, att sätta litet mer ben i näsan på dig, då du talar med kungen. Crusenstolpe Mor. 2: 69 (1840). B. säges vara utrustad med betydligt af hvad man kallar ben i näsan. Dens. St. o. förh. 1864, Dec. s. 6.
β) dricka märg i benen, dricka sig till kraft l. styrka i benen; stundom uppfattadt ss. hörande till II 1. Valborgmässodagen brukar allmogen i Sverge dricka märg i benen och tror Landtmannen, at om han den dagen icke får någon förfriskning, så kan han ej eller hela året få någon styrka. Linné Sk. 10 (1751). Jag druckit märg i ben i dag af bästa safter. J. G. Hallman Vitt. 107 (c. 1756). Drick märg i benen, broder, / drick mod uti din själ! Tegnér 2: 17 (1812). Den första Maj, vårens .. första dag i Sverige, denna dag, då .. hela landet dricker märg i benen. Ljunggren Resa 178 (1871). — jfr: (Dricker). Ja, se det kan sätta märg i gamla skrapade Kapareben. Björn Carolina 59 (1794). jfr äfv.: Det heter till slut: / Sista paret skall ut! .. — / Då är godt att ha märg uti bena. Wennerberg 2: 214 (1849, 1882).
i) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt; ofta anslutande sig till a. Göra sig till hund för ett bens skull l. för ett ben, handla ovärdigt l. lumpet för att vinna en jämförelsevis obetydlig fördel; jfr Grubb 256 (1665). En bra hund hittar alltid något ben. Ben hålls inte länge i hunds gömmor. Den, som vill ha benet från hunden, får ge honom fläsk i stället. Bättre att ge hunden ett ben än att slåss med honom. Det är många hundar om ett ben (om många sökande till samma plats). Två hundar förlikas ej om ett ben. Bannor bryta inte ben, och stryk läker sig. Det finns inga (farliga) ben i potatisen, dvs. det har ingen fara. Det är konstiga ben i den här potatisen, det är besynnerligt. Hunden är sachta (dvs. nog) Beenen wärd. Grubb 337 (1665). När twå Hundar bijtas om ett Been, så kommer dhen tridie och taret (dvs. tar det) bortt. Dens. 577. Bannor bijta intet til Beens. Dens. 38; jfr Bremer Grann. 1: 47 (1837) [jfr motsv. anv. i d.]. Den som icke gråter köttet, får gråta benen. Rhodin Ordspr. 19 (1807). Den som tager köttet, kan ock taga benen. Dens. 28; jfr Starbäck Små ber. 90 (1867). Man gnager något af ben, men intet af sten. Rhodin 93 (1807). Köttstycket hänger aldrig så högt att inte hunden väntar sig få benet. Sv. ordspråksb. 54 (1865) [jfr fsv. flykkit hænghir ey swa høgth at hundin væntir sik ey benith].
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] bensubstans.
a) i människo- l. djurkropp. Man (antog) i början allmänt, det allt ben skulle vara metamorfoseradt brosk. Lovén Benväfn. 29 (1863). Afstötning af dödt ben. F. Björnström i NF 12: 443 (1888). — jfr BINDVÄFS-, BROSK-, TAND-BEN.
b) ss. material. Rariteter giorde aff Been. Risingh Kiöph. 97 (1669). Pilar af ben. Dalin Hist. 1: 65 (1747). Bågen, / hälften stål och hälften ben, / hängde på nylöfvad gren. Tegnér 1: 209 (c. 1825). jfr ELEFANT-, HVALROSS-BEN samt ELFENBEN. — äfv. om af bensubstans tillverkadt redskap; jfr FALS-, GLÄTT-, POLER-BEN.
3) oeg. om (ss. ben betraktadt) benartadt l. benliknande ämne l. stycke af ett sådant. — särsk.
a) [jfr t. hirschbein, fr. l'os de coeur de cerf (Nemnich)] (†) om ett benhårdt brosk som utvecklas i hjärtat på mycket gamla hjortar o. som förr användes i medicinen. Benet aff hiortehiertat. B. Olavi 46 a (1578). Stiernman Com. 4: 1124 (1688; i apotekartaxa).
b) [jfr eng. bone] om (särsk. i smala stycken klufna) hvalfiskbarder; jfr FISK-, HVALFISK-BEN. Sätta ben i ett snörlif. Björkman (1889). Ekenberg (o. Landin) 276 (1889). — i bild. Att jemnt ha beherskat sig sjelf .. och haft ben i snörlifvet, det är hvad som håller en uppe. Hallström En g. hist. 54 (1895).
c) om den kalkartade ryggskölden hos sepian; jfr BLÄCKFISK-, (HVITT) FISK-, SEPIA-BEN. (Det hvita fiskbenet) Brukas .. i medecinen i anseende til Benets absorberande och adstringerande kraft. Fischerström 2: 251 (1780).
II. om de (människo- l. djur-)lemmar som begagnas till gående samt i anv:r som utvecklats ur denna bet.
1) i eg. bem. om de lemmar hos människor (l. människoliknande varelser) o. en mängd djur med hvilka de gå o. på hvilka de stå; hos människan: nedre extremitet, vanl. räknad från ljumskarna till l. t. o. m. foten, stundom äfv. från knäet (i motsättning till LÅR); jfr LÄGG, r. l. m. Människan håller benen raka (sträckta), då hon står. Hafva korta, långa, raka, krokiga, smala, tjocka, duktiga, kraftiga, skröpliga, svaga ben. Böja, lyfta (på), kröka benen, sträcka på benen, skrefva med benen. Sitta med benen i kors l. med korslagda ben. Fäkta med armar och ben [jfr t. mit arm und bein fechten]. Högra, vänstra benet. Stel i benen. Benen ville icke bära honom, veko sig under honom. Akta dig, att du inte (faller och) bryter benet l. bryter benen (af dig)! Hunden har gjort sig illa: han hoppar på tre ben. Hoppa på ett ben. Storken står på ett ben. Han kan springa, han har unga ben [jfr motsv. uttr. i holl. o. t.]. Ha flinka, rappa ben. Rör på benen! hvard. (o. skämts.) för: skynda dig. Dra l. släpa benen efter sig, gå långsamt, med släpande steg. Konstgjordt, mekaniskt ben. Strax wordho hans (dvs. den ofärdige mannens) föter och been stadhughe. Apg. 3: 7 (NT 1526). Spinnel med long been. Var. rer. 53 (1538). Ther bleff tå her Steen .. skuttin i benet. O. Petri Kr. 316 (c. 1540). Goliath .. hadhe kopparbeenwapn vppå sijn been. 1 Sam. 17: 6 (Bib. 1541). Dragh aff skonar, blotta benen, waadh offuer flodhena. Jes. 47: 2 (Därs.). Han .. drogh ett ondt been effter sigh. Balck Esop. 18 (1603). Benen, som härtill haffwe warit godhe, wele nu jntz bära henne mehra. A. Oxenstierna Bref 4: 481 (1648). I Hof, den minsta snafwesteen, / Kan snafwa kull thet längsta been. Columbus Bibl. v. O 2 a (1674). Suura Been. Hiärne Surbr. 29 (1680). (Indianerna) utpryda .. sine Kroppar såsom armar, lår och ben .. med strek och linier som ormar. Holm N. Sv. 124 (1702). Skynda dig din Slinka och rör Benen på dig. Lagerström Tart. 3 (1730). Slår man någon så, at ben bräckes, eller lossas, i hufvud, arm, lår eller ben. MB 34: 3 (Lag 1734); jfr I 1. (Den gamle grefven) fick siu dagar för sin död svulnad i benen. Ågren Gell. 23 (1757). En kärng vid månens matta sken / Föll i en grop och bröt sitt ben. Padenheim Unser 400 (1802). Någon Aktris, som har eldiga ögon eller vackra ben. Polyfem I. 5: 2 (1810). (Mose) uppsteg .. med trötta ben på berget Nebo. Wallin 2 Pred. 2: 118 (1817). Knappt kan jag mer på benen stå. Franzén Skald. 1: 209 (1824). Mjölkhvite gångarn .. / med ben som hinden, med hals som svanen. Tegnér 1: 81 (1825). Hästarne bröto benen af sig. Carlstedt Herodot 3: 220 (1833). Benen (på fåglar af strandskatesläktet äro) tretåiga, undersättsiga, måttligt höga. Nilsson Fauna II. 2: 154 (1835, 1858). Nå väl, jag skall skaffa henne hit; hon lär minsann icke släpa benen efter sig. Hagberg Shaksp. 2: 113 (1847). Man blir ej hjelte, hur ock rimmen skena, / När rheumatismen plågar en i bena. Wecksell 153 (c. 1861). De smala, vadlösa benen (hos aporna). Brehm 1: 3 (1874). Äfven då vingarne .. saknas hos en insekt, finnas dock alltid de sex benen. Hvarje ben utgöres af höft, lår, skenben och fot. Därs. III. 2: 2 (1876). Han tog vatten och badade hans hufvud, och då mäster slog upp ögonen, reste han honom på benen. Rydberg Vap. 244 (1891). (Jag) har .. aldrig varit så öfverlastad, att jag icke varit herre öfver mina ben och tankar. De Geer Minnen 1: 41 (1892). När vi kommo ur kyrkan, hade kröningshästen länge stått och frusit, så att han hade fått mera lust att gå på två än på fyra ben. Därs. 205. Sådana (dvs. mycket lifliga personer) kunna .. slå sig med handen på benet för att gifva uttryck åt sin förtjusning. Cederschiöld Skriftspr. 185 (1897). — i bild. Riketz Styttor och Been. Voigt Almanach 1687, s. B 5 a. — jfr BAGAR-, BAK-, BARNS-, BOCK-, DANSMÄSTAR-, FRAM-, FRIAR-, HJUL-, HÖGER-, KO-, KROK-, LÖS-, SJÖMANS-, SKRÄDDAR-, SMAL-, SPINDEL-, SPINKE-, STORK-, TAX-, TRÄ-, UNDER-, VINDTHUNDS-, VÄNSTER-, ÖFVER-BEN m. fl. — särsk. i vissa stående förb., ofta i mer l. mindre bildl. l. öfverförd anv.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt eng. to be on one's legs] i förb. på benen o. d., eg. betecknande stående l. upprätt ställning.
α) [jfr t. er ist schon auf den beinen] för att beteckna, att ngn är uppstigen l. uppe (o. ej vidare ligger o. sofver) l. stiger upp osv.; ofta närmande sig β. Han kommer aldrig på benen före kl. 9 på morgnarna. Jag skall väl få den sjusofvaren på benen med tjänliga medel. När Dante vaknar, är det full dagning. Hans följeslagare äro redan på benen. Böttiger i SAH 50: 372 (1875). N. P. Ödman Minnen 2: 251 (1881).
β) [jfr d. han er altid paa benene, t. er muss den ganzen tag auf den beinen sein] för att beteckna, att ngn är l. hålles i l. bringas till rörelse l. verksamhet. Kommendanten .. lät slå generalmarch, så att alla trupparna kommo på benen. Snällposten 1848, nr 14, s. 2; jfr ζ. Polisen har alla sina spioner på benen. Därs. nr 47, s. 1. I dag (då det är valdag) äro väl alla menniskor på benen, förmodar jag? Backman Dickens Pickw. 1: 197 (1871). Under de sista oroliga årtiondena var det ej svårt att få den (dvs. allmogen) på benen. Hildebrand Statsförf. 149 (1896); jfr ζ.
γ) [jfr d. at være kommen paa benene igen, t. der kranke wird bald wider auf die beine kommen samt motsv. anv. i fr.] för att beteckna, att ngn (åter l. ännu) är så frisk, att han kan vara uppe (o. i arbete). Han arbetade, så länge han kunde hålla sig på benen. Hvad helsan beträffar, så befinner jag mig efter några dagars sängliggande åter på mina svaga ben. Castrén Resor 2: 336 (1847). Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, / Som gör mig för i morgon sjufallt värre, / Men hjelper mig i dag på mina ben! Runeberg 2: 112 (1848). Åter komma på benen, åter komma upp ifrån en sjuksäng. Dalin (1850).
δ) [jfr d. hjælpe en paa benene, holl. iemand op de been helpen, t. jemand auf die beine helfen] för att beteckna, att ngn repar l. repat sig efter l. hjälpes upp ur en olycka, ekonomiskt obestånd o. d., l. öfverhufvud att ngn l. ngt förhjälpes l. kommer ur svårigheter l. i godt skick l. upphjälpes. Att nu icke allenast sleppa uthan och sielff hielpa honom (dvs. ryssen) på benen igen. A. Oxenstierna Skr. 2: 246 (1615). Sedan kommer man der till att öffverlägga, .. huru vij kunne bringa Stockholm på behnen. RP 6: 659 (1636). Komma på benen. Weste (1807). Vara på benen, .. åter hafva repat sig efter en olycka. Dalin (1850). Det är billigt att den, som hjelpt ner så många millioner varelser, en gång hjelper en enda på benen. Blanche Död. fadd. 12 (1850). Cavallin (1875). (†) En (hustru) den Ehrt bo i ro, ehrt Huus på benen satt, / Förmedelst stora arf och rikan Brude-Skatt. Brenner Dikt. 1: 55 (1695, 1713).
ε) jäg. i fråga om villebråd. Det vilda är på benen säger man, då det djur, som är föremål för jagt, blifvit uppskrämdt. Hahr Jagt 546 (1866). En del (stöfvare) låta icke höra af sig förr, än de äro alldeles säkra på att de ha haren på benen. Bergström Handb. f. jagtv. 125 (1872). (Jägmästarna) skola ock vid behof hjelpa haren på benen, om slagen äro svåra att utreda. Lindholm Sibbo 1: 59 (1890).
ζ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] i fråga om krigsstyrka som uppsättes l. är uppsatt o. färdig till aktivt uppträdande. (Fursten af Siebenbürgen) Hade .. nu alleredo 30,000 man på behnen. RP 7: 107 (1637). Så mykedt jag kan döma, ähr där föga macht (dvs. ringa truppstyrka) på benen. A. Oxenstierna Bref 4: 195 (1645). Under tiden hade Sigismund ändteligen hunnit få en krighär på benen. Fryxell Ber. 5: 2 (1831). Cavallin (1875). — (numera föga br.) Ehuru månge Krigz Generaler och mechtige armeer Keissaren på en ock annan Ort hafuer samblat och bracht på behnen. RARP 3: 248 (1642). (Tsaren) kunde utan afsaknad ställa en ny och större mackt på benen. Nordberg 1: 151 (1740). Ingen ständig krigsmagt höls på benen. Botin Hem. 2: 141 (1756, 1789). Själf kunde han (dvs. konungen af Preussen) sätta på benen 200,000 man. Adlerbeth Ant. 2: 365 (c. 1815). (†) Thielwar hade .. rest förskräckeliga Härar på benen. Mörk Ad. 2: 330 (1744).
η) (†) i uttr. gå på benen, vara å bane l. å färde. Om sådane stämplingar gå på benen, så ähr thet .. fahrligit med oss. RARP V. 2: 221 (1655).
b) i uttr. l. stå på (så l. så beskaffade) ben.
α) [jfr d. gaa paa sine sidste ben, nnt. he geit up de letsten been, eng. to be upon its last legs] (hvard., mindre br.) gå på sina sista ben, befinna sig i sista stadiet (af ngt visst tillstånd l. förh.), vara färdig att snart begifva sig bort l. sluta med en viss sysselsättning, snart upphöra att vara hvad man hittills varit, ”sjunga på sista versen”; om hafvande kvinna: vara nära sin nedkomst.
β) [jfr d. staa paa svage ben, t. die sache steht auf schwachen beinen] stå på skrala l. svaga l. klena ben, stå på svaga fötter, befinna sig i en osäker l. vacklande l. dålig ställning. Min kredit .. syntes stå på skralare ben än mina egna. Snellman Tyskl. 117 (1842). jfr: Af hwilket alt samma Exercitium (dvs. musiken) på så swaga been reda kommet är, at dett lutar till fallet. Växiö domk. akt. 1692, nr 433.
γ) [jfr d. staa paa egne ben, holl. op zijne eigen beenen staan, t. auf eignen beinen stehen] stå på egna ben, (kunna) reda sig själf, vara oberoende. (Kurfursten) kände sig ännu vara för svag att stå på egna ben. Odhner i VittAH 27: 263 (1873, 1876). Cavallin (1875). Jag var inte många näfvar hög när jag fick bjuda till att stå på egna ben. Hofsten Barnhist. 2: 12 (1885).
c) [jfr d. han ved knap hvad ben han vil staa paa] i uttr. icke veta på hvilket ben man skall stå, (af ifver, glädje, högfärd osv.) icke kunna stå stilla l. icke veta huru man skall bära sig åt l. hvad man skall taga sig till. Han visste icke på hvilket ben han skulle stå, så intresserad var han. Benedictsson Efterskörd 36 (c. 1885).
d) [jfr d. tage til bens] i uttr. taga till bens l. benen, gripa till flykten, (börja) springa sin väg, ”taga till schappen”. Thomander Skr. 3: 389 (c. 1826). För Guds skull, styr er hand! / Vill ni det ej så får jag ta till benen. (han springer). Hagberg Shaksp. 9: 12 (1850). Då togo pojkarna till bens. Geijerstam Mina pojkar 104 (1896).
e) i vissa uttr. med ben ss. obj.:
α) [jfr d. bruge benene] (hvard., mindre br.) bruka benen l. sina ben, springa (fort). Det är en som kan bruka benen. Almqvist (1842). Dalin (1850).
β) (hvard., mindre br.) få ben(en) under sig, (fort) komma i väg, (hastigt) sätta sig i rörelse. Jungfrun var inte sen att då få benen under sig. Carlén Ensl. 1: 42 (1846).
γ) [jfr d. han giver ham ben at gaa paa, nt. eenen been maken, t. einem beine machen] (hvard., mindre br.) sätta ben under ngn, få ngn att springa l. (hastigt) gifva sig i väg, komma ngn att skynda sig. Detta var nog för att sätta ben under tjufgömmaren. Almqvist Tre fruar 2: 71 (1842). Dalin (1850). — (föga br.) sätta ben(en) under sig, hastigt begifva sig i väg, springa åstad. Jag satte .. benen under mig, så raskt jag kunde, och kom fram i sista ögonblicket. Lindholm Sibbo 1: 145 (1890).
δ) [jfr d. tage benene paa nakken, fr. prendre les jambes à son cou] (hvard.) lägga l. taga benen på nacken l. ryggen, lägga l. sätta i väg; springa allt hvad tygen hålla. De voro glade till sluts att taga benen på nacken och göra reissaus (dvs. fly). Gustaf iii Skr. 3: 41 (1783). Jag ska' genast ta benen på ryggen och springa efter folk. Blanche Stockh. 59 (1847). Vi måste lägga benen på ryggen. Lundquist Zola I grus 58 (1892).
ε) slå benen undan någon, vid brottning. Weste (1807). Cavallin (1875).
ζ) vända benen i vädret, ramla l. falla omkull (i sht baklänges). Weste (1807). Torborg gaf honom med sin stridsyxa ett så hårdt slag vid örat, att Kettil dervid vände benen i vädret. Fryxell Ber. 1: 65 (1826). Då nissen skulle ta sin grötskål, blef han så förfärad, att han vände benen i vädret. Wigström Folkdiktn. 2: 115 (1881). [jfr t. die beine über sich kehren l. strecken] (hvard.) bildl.: dö, vända näsan i vädret. Dalin (1850).
f) [jfr t. den schwanz zwischen die beine nehmen] (hvard.) i uttr. taga l. sticka svansen mellan benen, snopen loma af; i sht om hundar, men äfv. i bildl. bem. om människor.
g) [jfr t. den weg zwischen die beine nehmen] (hvard., föga br.) i uttr. taga vägen mellan benen, ge sig i väg, loma af. När han såg att ingen gaf honom någonting mera, såg han hängfärdig ut och tog vägen mellan benen, som man säger. Lidforss DQ 1: 405 (1890; span. tomó el camino en las manos).
h) i uttr. gå ngn i benen, om starka drycker: göra ngn svag l. osäker i benen. Champagnen har gått honom i benen.
i) i uttr. hafva kvicksilfver i benen, (på grund af temperamentets liflighet) icke kunna vara l. hålla sig stilla.
j) i förb. med verbet binda.
α) [jfr nt. wat an siin been binden, holl. iets aan zijn been binden, mht. ze beine binden, t. etwas ans bein binden] (i vissa delar af Sv., numera föga br.) i sht med afs. på skada, förlust o. d.: binda (ngt) vid sitt ben, taga på sig själf, själf bära l. fördraga l. ansvara för, tåla sig med; icke bry sig om; äfv. binda (ngt) vid ngns ben, få ngn att bära l. fördraga l. ansvara för. Borgerskapedt sade, att den skada, som var skett i Spanien på dhe 4 skepp, intet kunde bindas vidh städernes been. RP 6: 785 (1636). Hwar och en binder sin skada wedh sitt been. RARP 3: 167 (1641). Om du ej skaffar mig min Nattmössa igen, så lär jag nödgas at draga af så mycket på din Löhn, som deremot kan svara. Ty jag kan ej binda en sådan skada vid mit ben. Modée Håk. Smulgr. 36 (1738). Det (dvs. skadeståndet) måste antingen utländingen .. ersätta honom, eller nödgas han binda skadan vid sitt eget ben. Chydenius Skr. 63 (1765). Læstadius Journ. 337 (1831).
β) [jfr ä. holl. te beene binden; detta uttr. beror sannol. på anslutning till det likbetydande te beene trekken (till been motsv. BEN I); se Vries] (†) binda (ngt) till bens, taga hårdt åt sig, låta gå sig till sinnes. (Vid hofven) måste man reeda och wänia sig myckit til at kunna lijda och fördraga, och icke stickna wid hwar Vpsyyn, och swara til hwart Ord, eller binda thet till Beens. Brahe Oec. 33 (1585).
k) (numera knappast br.) i uttr. smala benet, smalbenet, tjocka benet, vaden; jfr SMAL-, TJOCK-BEN. Männerna (i Peru) hafwa Vndertröijor, som räcka neder på tiocka Beenet. Amer. 41 (1675). Linder Fross. 20 (1717). Då kommer en stor hund löpandes .. och bet honom i tiocka benet. Lagerström Bunyan 3: 111 (1744).
l) [uttr. torde gå tillbaka till sfinxens bekanta gåta om människan: hvilket djur är det som om morgonen går på fyra ben, om middagen på två o. om aftonen på tre?] (mindre br.) skämts. i uttr. tredje benet, om käpp l. staf på hvilken man stöder sig. Benen .. begynna tå (dvs. i ålderdomen) intet meera at orka, vthan moste tå lijta til thet tridie benet, tagha en Staaff .. til at stödia sigh widh. A. J. Gothus Likpred. öfv. Anna Coyet C 4 b (1618).
m) [jfr liknande anv. i d. samt nt. up een been kann man nig staan, t. auf einem bein ist nicht gut zu stehen, uppmaning att dricka ett andra glas] (i Finl.) om första, andra (osv.) toddyglaset. Seså, nu brygga vi på det tredje benet medan herrarna få sitt första, sade brännvinsbasen, i det han ringde på kyparen. Satsen af tutingar kom. Malm Brytn. 56 (1901).
n) om (under)benet med (strump)beklädnad (jfr 2 a). Hurra! si, Ulla dansar: / Engageanter, flor och fransar, / Hvit sultan och blomsterkransar, / Hvita ben! Bellman 3: 19 (1790). Hur såg han ut? — Jo, surögd och klen, / Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben. Därs. 153.
o) i uttr. slå armar och ben af ngn, se ARM, sbst. I 1 a δ.
p) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Det man ej har i hufvudet, får man ha i benen, den som ej kommer ihåg allt hvad han skall uträtta får gå så många fler gånger. Kostar på beenen at rijda trähäst (dvs. käpphäst). Grubb 427 (1665) [jfr fsv. thæth kostar ok been at ridha aa staff (Kock o. Petersens Ordspr. 1: 187) samt motsv. uttr. i t.]. Lögn haar ett kortt Been, hon springer snart om .. (dvs.) Hon haar intet bestånd. Dens. 493 [jfr nt. lögen hefft korte been]. När Olyckan slår til, så bryter man så snart ett Been på golfwet, som i skogen. Dens. 597. — särsk. med afs. på benens funktion att uppbära kroppen. Hans been wore fast förswage till att bära så högh fördeell och gode dagar. Svart G. I 138 (1561); jfr Dalin Hist. 3: 186 (1760). Svart G. I 155 (1561). Thet skola wara starck been som kunna dragha godha dagar. P. Erici 2: 147 b (1582); jfr Sv. ords. A 8 b (1604) samt Schroderus Uss. L 3 a (1626) [jfr d. der vil stærke ben til at bære gode dage, t. es müssen starke beine sein, die gute tage ertragen].
2) i öfverförd bem. om del af liflöst föremål hvilken i ngt afs. liknar ett ben.
a) [jfr motsv. anv. i d. o. t. samt eng. leg] om del af klädesplagg afsedd att omgifva benet. Benen på mina nya byxor äro för trånga. De (fel) som förekomma vid benens konstruktion. Lange Klemm 167 (1853; om byxben). Benet delas i: kragen, tjockbenet och smalbenet. Anvisn. i slöjd 5 (1889; om strumpskaft). jfr (skämts.): ta på sig svarta ben, dvs. svarta byxor. — jfr BYX-, STRUMP-BEN m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i d. o. t. samt eng. leg] om del af redskap, möbel, byggnadsparti m. m. som uppbär andra partier; jfr FOT. En stol med fyra ben. Af virket sammansattes en mängd starka bockar, med benens höjd lämpad efter vattnets djup. Fryxell Ber. 6: 381 (1833; i fråga om en brobyggnad). Almroth M. tekn. 103 (1838; i fråga om grytor). 4 stolar af furu .. utan ryggstöd samt på tre ben. PT 1882, nr 85 B, s. 1. jfr BORDS-, MÖBEL-, SOFF-, STOLS-BEN m. fl. — särsk.
α) byggn. Hvalfvets delar emellan hvalffoten och slutstenen (kallas) dess ben. Rothstein Byggn. 581 (1859, 1875). — jfr HVALF-, HÖG-, STÖD-, TAKSTOLS-BEN.
β) artill. (Kanon-)Kranen .. består af 3 ben med föreningsbult, bygel och 3 sulor. Hvarje ben utgöres af 2 delar, öfverstycke och fotstycke, båda af trä med jernbeslag. De Ron o. Virgin I. 5—7: 37 (1887). Släpan (å karronadens lavettage) består af .. 2 sidstycken, .. en kalf och .. 2 ben ... Benen äro hvartdera anbragta på yttre sidan af släpans sidstycken vid deras bakre ändar. Därs. 3: 60 (1890).
c) [jfr holl. de beenen van een passer, fr. les jambes d'un compas samt eng. leg] om delar af ett föremål hvilka med afs. på placering, form o. d. påminna om människans ben(par); i sht om hvar o. en af två i vinkel l. U-formigt utgående linjer l. smala delar af föremål. Miniaturskolan 12 (1784; i fråga om transportör). Benet kallas den längre armen på Hylstret til en Stångjärnshammare. Rinman (1788). Vinkelns (dvs. vinkelhakens) ena ben. AHB 97: 19 (1879). (Sanatoriebyggnaden) har formen af ett X. I skärningspunkten ligger förvaltningsbyggnaden, bokstafvens ben äro öfverbyggda gångar. SD(L) 1898, nr 461, s. 2. De båda benen af en stämgaffel. 2 Uppf. b. 2: 291 (1901). jfr CIRKEL-, MAGNET-, PASSAR-BEN m. fl. — särsk.
α) geom.
α') [jfr motsv. anv. i d. o. holl. samt eng. leg] hvardera af de båda linjer som bilda en vinkel. Mört Geom. 86 (1727). E. Lundberg i NF 17: 1120 (1893). — jfr VINKEL-BEN.
β') [jfr motsv. anv. i holl. samt eng. leg] (numera knappast br.) hvardera af de båda lika stora sidorna i en likbent triangel. Mört Geom. 61 (1727). Mellberg Bergroth 40 (1885).
β) i sht fys. o. tekn. gren af ett U-formigt rör. P. Elvius i VetAH 10: 83 (1749). Fock Fys. 143 (1853, 1859; i fråga om barometer). Häfvertens delar, från böjningen räknadt, kallas dess ben. L. A. Forssman i NF 7: 255 (1883). — jfr BAROMETER-, HÄFVERT-BEN.
γ) geol. De sluttande lager, som begränsa ett veck åt ömse sidor, kallas, liksom sidorna kring en vinkel, dess ben. Nathorst Jord. hist. 279 (1890); jfr α α'.
δ) herald. hvardera stafven å sparre; jfr BENA, sbst.2 2, STÖD. Sjelfva spetsen af sparren är belagd med en .. lillja och hvardera benet är beströdt med fyra herminer. Schlegel o. Klingspor Ättart. 59 (cit. fr. 1772).
Anm. Participiella afl. -BENT ~be2nt [jfr (BAR-) -FÖTT, -HÄNDT o. d.; jfr äfv. t. -gebeint] o. (numera sällan) -BENAD ~be2nad [jfr -BARMAD (under BARM) samt ARMAD o. d.; jfr äfv. fsv. -benadher, d. -benet], försedd med (så l. så beskaffade l. så l. så många) ben (i bet. II), ingå i ssgrna BAR-, BRED-, FJÖS-, FYR-, GRÅ-, HJUL-, HÖG-, KO-, KORT-, KROK-, LIK-, LÅNG-, SKEF-, SMAL-, SNED-, STYF-, TJOCK-, TRE-, TVÅ-BENT m. fl. o. BAR-, FYR-, HÖG-, MÅNG-, TVÅBENAD m. fl. — En substantiv afl. -BENING ~be2niŋ [jfr -FOTING o. d.] med motsv. bet. ingår i ssgrna FYR-, LÅNG-, TRE-, TVÅ-BENING m. fl. En annan substantiv afl. -BENA ~be2na föreligger i de sammansatta fågelnamnen GRÖN-, LER-, RÖD-BENA, om fågel som har så l. så färgade ben; jfr BENA, sbst.2
Ssgr: A: (I) BEN-AFFALL3~02 l. ~20. SFS 1895, Bih. nr 31, s. 7.
(I 2 a) -AFLAGRING~020. anat. aflagring af bensubstans vid benbildningsprocessen. —
(I 2 a) -AFSÄTTNING~020. anat. = -AFLAGRING. Lovén Benväfn. 60 (1863). Bohm Husdj. sjukd. 222 (1902).
(I) -AKTIG~20. (mindre br.) jfr -ARTAD. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 19. Tänder .. äro ben- eller broskaktige verktyg som sitta .. instuckne med sine rötter i käkarne. Retzius Djurr. 117 (1772). Hwasser Sm. skr. 1: 178 (1835, 1839). Dalin (1850).
(I) -AKTIGHET—00~2, äfv. ~200. (mindre br.) Möller (1790). Ålderdomen utmärker sig genom alla fasta delars tilltagande styfhet och benaktighet. Hartman Husläk. 80 (1828). Dalin (1850).
(I) -ALSTER~20, r. l. m. [bildadt med anslutning till BENVED] (föga br.) bot. = ALSTER, sbst.1 2. Normalfört. öfv. sv. växtn. 25 (1894).
(I) -ANFRÄTNING ~020. (numera knappast br.) med. benröta. Schützercrantz La Faye 499 (1763).
(I) -ANSATS~02 l. ~20. utskjutande parti på ben. —
(I) -ANSVÄLLNING ~020. Syfilitiska benansvällningar. Hallin Hels. 2: 242 (1885).
(I 2 b) -ARBETARE~0200. Björkman (1889).
(I 2 b) -ARBETE~020, äfv. ~200. särsk. konkret. Dalin (1850). Forssell Stud. 2: 350 (1879, 1888).
(I 2) -ARTAD~20, p. adj. Luftstrupen är (hos andsläktet) vid klykan mer eller mindre uppsväld till en broskartad eller benartad blåsa. Nilsson Fauna II. 2: 278 (1828). Hwasser Sm. skr. 1: 280 (1839). Dalin (1850).
(I) -ASKA~20. hufvudsakligen af fosforsyrad kalk bestående porös massa som uppstår vid bens förbränning; jfr -JORD slutet. Wallerius Min. 472 (1747). Benaska. Nyttjas till afdrifning af silfver eller guldhaltiga metaller eller deras malmer med bly. Berzelius Blåsr. 70 (1820). Ekenberg (o. Landin) (1888).
-ASKE-KAPELL—00~02. tekn. Benaska användes .. till förfärdigande af s. k. benaskekapell eller testar, hvilka begagnas vid silfverprobering. P. T. Cleve i NF 2: 196 (1877).
(II 1) -BAKÅTDRAGNING~0020. gymn. L. G. Branting Skr. 2: 41 (1840). Högtmotstående benbakåtdragning .. (tillgår så, att) rörelsegifvaren .. drager (rörelsetagarens ena ben) .. bakåt under motstånd af rörelsetagaren (som står på en upphöjning). Hartelius Sjukg. 70 (1870, 1883).
(I 2) -BALK~2. anat. tråd- l. skiflik del i den spongiösa bensubstansen; jfr -BJÄLKE, -FIBER, -TRÅD. De spongiösa benbalkarna i käkbenet. Ljunggren Käksv. 28 (1894). Man kan .. på (Röntgen-)bilderna studera benbyggnadens struktur och benbalkarnas anordning. GHT 1896, nr 278 B, s. 2. jfr: (I märgrummen) befintliga små benblader och balkar. Lundberg Husdj. 135 (1868).
(II 1) -BANDAGE~02. Lunds veckobl. 1890, nr 130, s. 4.
(I 2) -BEKLÄDD~02, p. adj. i sht naturv. Kindpansrade Fiskar ... Kinderna mer eller mindre benbeklädda. Nilsson Fauna 4: 2 (1852).
-BEKLÄDNAD~020.
1) naturv. till I 2: beklädnad bestående af ben. Nilsson Fauna 4: 57 (1852).
2) till II 1: beklädnad för benen, byxor. Collan Kalev. 1: 18 (1864). Spak Upplysn. om unif. 22 (1890).
-BEKLÄDNING~020. (numera föga br.)
1) = -BEKLÄDNAD 1. A. J. Retzius i VetANH 15: 295 (1794).
2) = -BEKLÄDNAD 2. Tidskr. f. litt. 1824, s. 68. —
-BETÄCKNING~020. särsk. till I 2. Hufvudets .. benbetäckning. Thorell Zool. 2: 247 (1861).
(I 2 a) -BILDANDE~200, p. adj. Mjölk af kor innehåller (bl. a.) .. aska eller benbildande ämnen. Cederborgh Mjölkhushålln. 3 (1883). Ekberg Hvad skola vi äta? 27 (1899).
(I 2 a) -BILDNING~20. Benbildningen fullbordas långsamt. Florman Anat. 1: 382 (1823). Benbildningar förefalla .. ofta (i artärernas inre hinna). Berzelius Kemi 6: 96 (1830). Lovén Benväfn. 11, 61, 73 (1863). särsk. konkret. Fiskarnes hud .. är .. i allmänhet beklädd med fasta benbildningar, som oftast uppträda under formen af fjäll. Thorell Zool. 2: 247 (1861).
-BILDNINGS-CELL—00~2. fysiol. Benbildningsceller blifva benceller.
-BILDNINGS-PROCESS—00~02. fysiol. Lovén Benväfn. 30, 62 (1863).
(II 1) -BINDEL~20. (numera föga br.) Holmberg (1795, under catagmatique). Benbindel, en binda som anlägges vid brott och andra åkommor å benet. Swalin Ordl. (c. 1847). Dalin (1850).
(I) -BIT~2.
1) bit af ett ben. Berzelius Kemi 3: 365 (1818). Den öfra (blyasken) innehöll en benbit, som liknade en tand. Brunius Sk. k. 520 (1850).
2) (hvard.) benig (kött-)bit. —
(I 2) -BJÄLKE. (†) anat. jfr -BALK. De små Benbiälkars upkomst, som, lika som tvärbiälkar i et hus .. binda väggarna tillhopa, hålla benlagen tätare tilsamman. Rosenstein Comp. 39 (1736).
(I 2) -BLAD~2. anat. liten benskifva. Florman Anat. 1: 133 (1823). Lundberg Husdj. 135 (1868; se under -BALK).
(I 2) -BLÅSA~20. anat. blåsa l. mindre hålighet i ben. A. Murray i VetANH 10: 216 (1789). Tvenne benblåsor, som omgifva hörselorganet (hos rundmunnarna). Thorell Zool. 2: 249 (1865). Ljunggren Käksv. 61 (1894).
(I 3 c) -BLÄCKA. (-bläckia) (†) vanlig bläckfisk (Sepia officinalis Lin.). Linné Mus. reg. 93 (1754).
(I 2 b) -BORR~2. verktyg att borra ben med. Dalin (1850).
(I) -BRAND~2. patol. nekros. Sönnerberg Arneman II. 2: 301 (1806). Man skulle, om man vågade kalla den fugtiga tandrötan verklig caries (benröta), kunna gifva åt den torra, benämningen nekros (benbrand). AHB 57: 56 (1871). Hallin Hels. 2: 590 (1885).
(I) -BRECCIA~200 l. ~20. geol. bergart som hufvudsakligen består af ben sammankittade gm ngt bindemedel. Dalin (1850). En egendomlig förekomst af däggdjurslemningar erbjuda de s. k. benbrecciorna i södra Europa. Nathorst Jord. hist. 917 (1894).
(I 2 b) -BRICKA~20. Nyckelringar med vidhängande benbricka. Priskur. fr. Cronquist 1898, s. 35. —
-BROCK l. -BRÅK. (-bruch Palmberg) [jfr holl. beenbreuk, t. beinbruch] (†) benbrott. Lex. Linc. (1640, under ferula). Han .. brööt sitt Been twärt aff .. och måste aff samma Beenbrååk en långligh tijdh liggia förbunden. Brunnius Likpred. öfv. Lengercken Q 1 a (1655). Palmberg Ört. 249 (1684).
-BROCKS- l. -BRÅKS-GRÄS. [namnet torde afse växternas medicinska anv. o. vara påverkadt af gr. ὁλόστεον, som oriktigt uppfattats ss. betydande ”som gör ben hela”, ”som botar benbrott”] (†)
1) växten Plantago albicans Lin. Holostium majus. Beenbrockzgräs, Ormetwång. Franckenius Spec. C 2 a (1638, 1659).
2) sannol. växten Asplenium septentrionale Sw. Adiantum furcatum .. Twåklufwin Stenbreckia, Horn Måsa, Orme Twång, Beenbrocks Gräsz. Bromelius 3 (1694).
(I) -BROSK~2.
1) anat. om den broskartade beståndsdel som återstår efter kalksalternas utdragning ur ben; ossein. Berzelius Kemi 6: 530 (1830). Den organiska grundsubstansen i benet, benbrosket, består af en limgifvande substans. Hammarsten Fys. kemi 311 (1883). Anm. Ordet användes numera nästan bl. i uttr. s. k. benbrosk.
2) (†) med. om fast granulationsväfnad. Acrel Chir. händ. 429 (1759, 1775).
-BROTT, se d. o. —
-BRUTEN~20, p. adj. [fsv. benbrutin; jfr ä. d. benbrøden]
1) (numera knappast br.) till I 1: som har fått ben (i kroppen) brutna. Han föll neder, och wardt mycket benbruten. Peringskiöld Hkr. 1: 254 (1697). Spjälka en benbruten lem. Lind (1749, under schindeln). Swalin Ordl. (c. 1847).
2) till II: med brutet l. brutna ben. Jägare finna sällan eller aldrig några benbrutna djur. Götheb. mag. 1759, s. 170. Arm- och Ben-brutne. Veckoskr. f. läk. 4: 240 (1783). särsk. till II 2. Ett benbrutet bord. Knorring Skizz. I. 2: 96 (1841). Der satt vid sin tafla på benbruten stol / en konstnär. Scholander I. 1: 37 (c. 1865).
(II 1) -BRYNJA~20. jfr -HARNESK, -SKENA 2. Johansson Hom. Il. 18: 613 (1848). Alexanderson Sept. 41 (1868).
(I 1) -BRYTA. [fsv. benbryta; jfr isl. beinbrjóta] (†) rådbråka. Kyrketiufwar beenbrytas (steglas). Schroderus Comen. 669 (1640, 1647).
(I) -BRYTARE~200.
1) m. l. r. [efter lat. ossifragus, af os, ben, o. stammen i frangere, bryta] (†) roffågeln Haliaëtus albicilla Lin., hafsörn, förr benämnd Falco ossifragus; jfr -BRÅKARE, -BRÄCKARE. Lind (1749, under bein-brecher). Nemnich Naturg. 1: 1582 (1793).
2) r. l. m. tekn. om apparat att sönderkrossa ben med för att komma åt märgen. Tekn. tidskr. 1872, s. 293. —
-BRÅK, se -BROCK.
(I) -BRÅKARE. (†) = -BRYTARE 1; jfr -BRÄCKARE. Lex. Linc. (1640, under ossifragus). Nemnich Naturg. 1: 1582 (1793). Sundler Geogr. lex. (1831).
-BRÄCK. (†)
1) benbrott; jfr -BROCK. B. Olavi 127 b (1578).
2) [jfr d. benbræk] sannol. = BENBROCKS-GRÄS 1. Rålamb 13: 164 (1690).
-BRÄCKA~20, sbst. [jfr sv. dial. (Skåne) benbräkka] (i sht i bygdemålsfärgadt spr.) benskörhet. SFS 1863, nr 32, s. 13 (anfördt ss. synonym till benskörhet). Bohm Husdj. sjukd. 203 (1902).
(I) -BRÄCKARE. [jfr ä. d. benbrækker, t. beinbrecher] (†) = -BRYTARE 1; jfr -BRÅKARE. Lex. Linc. (1640). Broman Gl. (1736).
(I) -BRÖD~2. [jfr sv. dial. benbröd (Rietz)] bröd bakadt af sädesmjöl blandadt med benmjöl. Dalin (1850).
(I) -BUK~2. [namnet är möjl. föranledt af fiskens långa bäckenben, som ligga i bukens nedre sidokanter under magen; jfr d. bugben, bugbenling] (numera föga br.) fisken Spinachia vulgaris Fleming (Gasterosteus spinachia Lin.), tångspigg, tångsnipa; jfr VÄDER-FISK. Möller (1790). Björkman (1889).
(I) -BYGGNAD~20. Bröstets benbyggnad. Florman Anat. 1: 329 (1823). En race af svin, med .. tjock kropp och fin benbyggnad. DA 1825, nr 44, s. 1. Thorell Zool. 2: 204 (1861). bildl. Söndertagen icke, knota för knota, systemets benbyggnad. Tegnér 4: 283 (1836). Wirsén i 3 SAH 11: 199 (1896).
(I) -BÅGE~20. anat. Benbågen och utskotten (å ryggradskotorna bestå) af mera fast och hård bensubstans. Florman Anat. 1: 296 (1823). (Tuggmusklerna) gå mellan hufvudskålens sidovägg och en ben-båge, kallad ok-bågen (arcus zygomaticus). Thorell Zool. 1: 222 (1860).
(I) -BÄDD~2. geol. Egendomligast af .. (till rätiska formationen hörande) bildningar är benbädden, hvilken är känd från såväl Tyskland som England, och hvilken utgöres af en sammanhopad massa af qvartskorn, tänder, benlemningar, fiskfjäll och koproliter (förstenade exkrementer). Nathorst Jord. hist. 752 (1893).
(II 1) -BÄRGA, sbst. (†) = -SKENA 2. Dalin (1850).
-BÖLD~2. (föga br.) särsk. till I. Benböld .. Böld, som har sitt säte på ytan af ett ben. Dalin (1850).
(I 2 b) -BÖSSA. (†) (cylindrisk) dosa l. ask af ben. Allehanda Frantzöske wahrur .., såsom .. Kambar, Benbössor (osv.). Sthms stadsord. 1: 39 (1635).
(I) -CELL~2. anat.
1) liten håla i ben; särsk. om de mindre hålorna i vårtutskottet. De stora sinus eller benceller, som befinna sig mellan hjernskålsbenens yttre och inre väggar. Thorell Zool. 2: 120 (1861).
2) cell i bensubstans. (Benhålorna) innehålla d(e) s. k. bencellerna. Hallin Hels. 1: 217 (1885).
(II 1) -DELNING~20. gymn. om benens skiljande o. sammanförande. Ling Tab. 13 (1866). Halfliggande bendelning och slutning. Hartelius Sjukg. 82 (1870, 1883).
(I) -DJUR~2. (numera föga br.) zool. ryggradsdjur. Dalin (1850). Berlin Lärob. 21 (1852, 1876). Läsn. f. folket 1865, s. 322.
(I 2) -FAST~2. fast l. hård som ben. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 58 (1836). Björkman (1889).
(II 1) -FEL~2. Benspatt torde vara det mest fruktade af alla benfelen (hos hästen). C. G. Wrangel Handb. 742 (1886).
(I) -FETT~2, sbst. AHB 55: 5 (1871). Vid tillverkning af s. k. ångprepareradt benmjöl erhålles alltid såsom biprodukt en stor mängd benfett. A. W. Cronquist i Tekn. tidskr. 1872, s. 121. SFS 1889, nr 54, s. 23.
(I) -FIBER~20. (numera mindre br.) anat. benbalk; jfr -TRÅD. Hufvudskålens fracturer hafva merendels samma rigtning, som benfibrerne. Sönnerberg Arneman 1: 116 (1801).
(I) -FIL~2. (förr) fil som användes af kirurger o. tandläkare för att affila ben i människokroppen. Holmberg (1795, under rugine). Dalin (1850).
(I) -FISK~2. [jfr fsv. benfisker, ett slags fisk] zool. i sht i pl. om en hufvudafdelning af fiskarnas klass. Sundevall Zool. 109 (1835, 1864). Ben-fiskar, Teleostei, .. den mest typiskt utvecklade afdelningen af fiskarnas klass, hafva fått sitt namn deraf, att deras inre skelett vanligen är fullständigt förbenadt. F. A. Smitt i NF 2: 213 (1877).
(I 2) -FJÄLLING. (†) sannol. fisken Loricaria cataphracta Lin. Linné Mus. reg. 79 (1754).
(I) -FLEN~2. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) om häftig värk i ben. Haartman Sjukd. 374 (1765). Weste (1807). Kindblad (1867).
(II 1) -FODER~20.
1) [jfr ä. d. beenfoder] (†) (under-)benkläder; jfr LÅR-FODER. (Han hade) taget goel (dvs. gula) skin vti kramboden och låtet sig sömma been foder aff. Växiö rådstur. prot. 1648, s. 310. Hos .. (turkarna) brukar könet altid benfoder eller caleçons på bara kroppen. Björnståhl Resa 3: 65 (1778).
2) (föga br.) sadelm. De på sidorna (af sadeln) nedhängande läderskifvorna kallas kåpor eller benfoder, emedan de hindra benkläderna att nötas och blifva orena genom direkt beröring med hästhuden. Arbetets bok 263 (1887).
(I 1) -FOGNING~20. anat.
1) (†) artikulation (se d. o. 1). Håligheter finnas i ben, antingen för benfognings (articulatio) skull, eller ock för någon annan orsak. Rosenstein Comp. 34 (1736, 1738). Almqvist (1842). konkret; jfr ARTIKULATION 1 midten. Band eller de delar i djurkroppen, hvilka äro bestämde .. att sammanhålla benen och innesluta benfogningarnas ledvatten. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 23 (1836).
2) (numera föga br.) fog (mellan sammanväxta ben). På yttre läppen af nederkäkens bas nära benfogningen (symphysis). Schützercrantz Walter 67 (1801).
-FORMIG~20. särsk. (knappast br.) till I 1. Dalin (1850).
(I) -FOSFAT~02. fosfat tillverkadt af ben. Ekenberg (o. Landin) (1888). J. Gonell i Tekn. tidskr. 1895, A. K. s. 16.
(I) -FRAT. (†) benröta; jfr -FRÄTNING. Sahlstedt (1773). Swalin Ordl. (c. 1847). Dalin (1850).
(I) -FRI~2. Skinn- och benfri ansjovis. U. fiskaren 21 (1847, 1867). Benfritt kalfkött. Hagdahl Kok. 489 (1879).
(I) -FRÄTNING. (†) benröta; jfr -FRAT. Sönnerberg Loder 95 (1799). Florman Anat. 2: 251 (1830). Dalin (1850).
(I) -FULL~2.
1) full af ben. A. Modeer i VetANH 13: 259 (1792). Dalin (1850).
2) (numera föga br.) som har grofva, starka ben. Friherrn var en stor, lång, mager, men benfull och knotig man. Knorring Skizz. II. 1: 233 (1845). Dalin (1850).
-FÄSTE~20. särsk. till II 1: ställe där benet är fäst vid bålen. Nilsson Fauna II. 2: 75 (1835, 1858).
(II 1) -FÖRING~20. Utföra marsch i fast och säker takt .. och med noggrann hållning och benföring. SD(L) 1894, nr 108, s. 12.
(I) -GELÉ~02. (numera mindre br.) IT 1807, nr 59, s. 1, 2. Berzelius Kemi 6: 799 (1830). Tekn. tidskr. 1872, s. 293.
(I) -GET~2. (skämts.) om mycket mager person. Hon är en riktig benget. Lundquist Zola I grus 242 (1892). SD 1900, nr 143, s. 6.
(I) -GLAS~2. jfr MJÖLK-GLAS. En Lampa af Benglas. DA 1825, nr 64, s. 2. Benglas fås då 8 till 10 procent benaska (fosforsyrad kalkjord), samt 6 till 8 procent mönja, sättas till den vanliga satsen för hvitt glas. Almroth Kemi 407 (1834). Ekenberg (o. Landin) (1888).
-GLAS-BURK—0~2. Ahlberg Farm. tekn. 204 (1899).
(I) -GOM(MEN)~2. (numera mindre br.) anat. hårda gommen. Sönnerberg Loder 38 (1799). Nilsson Fauna 1: 590 (1847).
(I) -GROP~2. anat.
1) (†) = -HÅLA 1. Klingenstierna Mussch. 375 (1747). Genom vissa muskler rör .. (ögat) sig fritt i en skyddande bengrop (Orbita). Trana Psych. 2: 16 (1847).
2) (mindre br.) grop l. fördjupning å ett bens yta. —
(I) -GROTTA~20. I flera bengrottor i Tyskland och Frankrike med hopade ben af nu utdöda djur, har man funnit menniskoben. Nilsson Ur. 1: 126 (1839, 1866). G. Retzius i Sv. tidskr. 1875, s. 276.
(I) -GÅNG~2, pl. -ar. anat. Cochlea .. (eller) Concha (Snäckan) kallas den spiralformiga eller snäcklika bengång, som ligger verticalt bakom vestibulum (i örat). Florman Anat. 1: 112 (1823). Därs. 192.
(I) -GÄDDA~20. [namnets förra del syftar möjl. därpå, att fiskens skelett är förbenadt, den senare ssgsleden på att fiskens utseende företer en viss likhet med den vanliga gäddans] zool. fisken Lepidosteus osseus Lin., kajmanfisken. Brehm III. 1: 324 (1876). Nathorst Jord. hist. 687 (1892).
(I) -GÖDNING~20. jfr -GÖDSLING. Arrhenius Jordbr. 1: 151 (1859, 1862). konkretare. Det neutrala fosfatet förekommer .. i bengödning. Juhlin-Dannfelt 88 (1886).
(I) -GÖDSLING~20. jfr -GÖDNING. Numera torde .. all bengödsling användas i form af Ben-mjöl eller Ben-superfosfat. Juhlin-Dannfelt 27 (1886).
(I) -GÖRDEL~20. anat. Florman Anat. 1: 453 (1823). Bäckenet (hos däggdjuren är) .. en bred ben-gördel, hvars midt upptages af ett slags köttig botten. Thorell Zool. 1: 38 (1860).
(II 1) -HACKNING~20. sjukgymn. (med fingerspetsarna l. kanten af handen) utförd hackning på benen. Hartelius Sjukg. 95 (1870, 1883).
(II 1) -HARNESK~20. jfr -BRYNJA, -SKENA 2. G. I:s reg. 3: 292 (1526). Lex. Linc. (1640, under ocrea). Emanuelsson Plut. 2: 328 (1842). Cavallin (1875).
(I) -HINNA~20. anat.
1) bindväfshinna som omsluter ben. Schultze Ordb. 1914 (c. 1755). R. Martin i VetAH 21: 263 (1760). Utanpå äro benen närmast öfverdragne med benhinnan (periosteum). Sönnerberg Loder 16 (1799). Likasom de vanliga benen i kroppen äro tändernas rötter beklädda med en benhinna. Wretlind Läkareb. 5: 24 (1897).
2) (†) om ögats senhinna. Duræus Naturk. 123 (1759).
-HINNE-INFLAMMATION —00~1002 l. ~0102. patol. Benhinneinflammation. Periostitis. SFS 1860, nr 13, s. 7. Vennerholm o. Svensson Husdj. 35 (1892).
-HINNE-SNITT—00~2. kir. Vid fulslag gör man ett benhinnesnitt. C. G. Wrangel Handb. 931 (1886).
(II 1) -HJÄLP~2. ridk. benrörelse hvilken ryttaren använder ss. hjälpmedel att styra hästen. Lyder hästen villigt både tygel- och benhjelpen, så gifves honom tid efter annan fullständig tygelfrihet. C. G. Wrangel Handb. 376 (1885).
(I 2 a) -HORN~2. zool. af benämne bestående horn, motsatt SLID-HORN. Detta nakna benhorn (hos hjortsläktet) motsvarar qvicket i oxhornen. Sundevall Zool. 56 (1864). C. R. Sundström i NF 6: 1500 (1883).
-HUD~2. särsk. till I, zool.
1) (mindre br.) = -HINNA 1. Florman Anat. 1: 35 (1823). Thorell Zool. 1: 210 (1860).
2) kalkvandlad hud hos vissa lägre djur. J. A. Gyllenhahl i VetAH 33: 251 (1772; i fråga om Echinoidea).
(I) -HUFVUD~20.
1) (föga br.) skalle, kranium. Undra sidan af benhufvudet (på ormslån). Nilsson Fauna 3: 45 (1842, 1860). Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
2) (den) knölformig(a) ända(n) af vissa ben. Schützercrantz La Faye 498 (1763). Vrickning .. är en ofullkomlig förränkning, då benhufvudet blott till en del är bragt ur led. Hartman Husläk. 380 (1828). Berzelius Kemi 6: 548 (1830).
(I) -HUGG. (been- Grubb 783 (1678). beens- Sv. ords., Grubb (1665)) [fsv. benshug; jfr d. benshug] (†) hugg l. slag som förorsakas af ett kastadt ben. Sieldan dör hunden aff beenshugg. Sv. ords. C 1 b (1604); jfr: Sällan döör Hundh aff beenszhugg, .. (dvs.) Man faar intet illa aff dhet man giärna wil haa. Grubb 783 (1665) [jfr fsv. siällan gällir hund widh beenshugh; sannol. har det nysv. ordspr:s ”dör” gm missförstånd uppkommit ur ett gör, skäller (jfr Kock Ordspr. 2: 350 (1892))].
(I 1 c) -HUS~2. [jfr ä. d. benhus, t. beinhaus] (särskildt inrättadt) förvaringsrum för inrymmande af (i sht vid graföppningar tillvaratagna) människoben; jfr -KAMMARE 1. Beenhuset och griffterna på Kyrkegården. L. Petri Om nattv. E 8 b (1558). Ett Benhus af sten upmuradt, hvarest the dödas ben, som på Kyrkogården blifva upgrafne, kunna väl förvaras. Broocman Österg. 1: 84 (1760). Detta Benhus eller Ossuarium (där de vid Murten fallna burgundernas ben förvaras). Björnståhl Resa 2: 108 (1773). Hedin Rev. qv. 290 (1880). jfr Job 30: 24 (Bib. 1541; sannol. om grafven). bildl. I detta benhus, som vi kalla hjerta. Strandberg 3: 109 (1868).
-HUSLUKT—0~2. Wirsén Vint. 103 (1890).
(I) -HVIT~2. Ogenomskinligt hvitt glas, eller så kalladt benhvitt, fås, då glaset sammansmältes med hvitbrända ben. Berzelius Kemi 1: 401 (1808, 1817). Törner Glas- o. porslinsmåln. 48 (1895).
(I) -HÅLA ~20. anat.
1) (större) håla omgifven af ben; jfr -GROP 1. Ögat ligger i en benhåla. Den benhåla, som .. omgifver tanden, kallas tandhåla. Thorell Zool. 1: 42 (1860). Ljunggren Käksv. 38 (1894).
2) anat. benlakun. Hallin Hels. 1: 217 (1885; se under -LAMELL).
(I 2) -HÅRD~2.
1) i eg. bet. Beenhård Eek. Spegel Guds verk 125 (1685). Bältorna .. hafva kroppen ofvantill betäckt af ett benhårdt skal. Sundevall Zool. 50 (1835, 1864). Benhårda tumörer. Ljunggren Käksv. 25 (1894).
2) bildl.: ytterst hård, förtorkad, mycket torr, saftlös, hårdsmält, benig. C. J. L. Almqvist i Skandia 1: 272 (1833). (Statyens) benhårda gubbeanlete. Rydberg Rom. d. 6 (1876, 1882). En .. torr och benhård skolast. Schück Sv. lit. hist. 1: 591 (1890). Ahrenberg Vår landsm. 14 (1897).
(I 2) -HÅRDHET—0~2 l. ~20. Nyblæus Pharm. 113 (1846).
(I) -HÖG~2, sbst. SP 1780, s. 771. Nilsson Ur. 1: 122 (1843, 1866).
(I) -HÖRSELGÅNG(EN)~002. (föga br.) anat. Benhörselgången, hvars rigtning är bakifrån framåt, och utifrån inåt, har .. trumhinnan .. til gräns. Sönnerberg Loder 357 (1799). Dalin (1850).
(I) -INFLAMMATION~0102. Sönnerberg Arneman 1: 260 (1801). SFS 1891, Bih. nr 80, s. 6.
(I 2 a) -INLAGRING~020. fysiol. Ljunggren Käksv. 50, 85 (1894).
(II 1) -INTRYCKNING~020. sjukgymn. Tåhögsittande benintryckning. Ling Tab. 17 (1866). Uttrycket ”benintryckning” förutsätter, att benet är först fördt åt sidan. Hartelius Sjukg. 88 (1870, 1883).
(I) -JORD~2. anat. om benens mineraliska beståndsdelar. Hjelm Intr. i VetA 1784, s. 12. Benjordens natur och sammansättning uppdagades af .. J. G. Gahn. Berzelius Præs. i VetA 1810, s. 56. Den egentliga bensubstansens hufvudmassa utgöres af 2 hufvudbeståndsdelar, en organisk grundsubstans, ossein, och deri inbäddade eller dermed förenade kalksalter, den s. k. benjorden. Hammarsten Fys. kemi 311 (1883). Benjorden gifver benet dess fasthet. Hallin Hels. 1: 217 (1885). särsk. (föga br.) om bens mineraliska beståndsdelar ss. återstod vid förbränning af ben, benaska. Ekenberg (o. Landin) 49 (1888).
-JORDS-AFSÄTTNING —0~020. jfr -AFSÄTTNING. Benjordsafsättningen i bråsket. Berzelius Kemi 6: 532 (1830). Lovén Benväfn. 37 (1863).
-KAFLE~20.
1) till I 2 b: kafle (att knyta nät med) af ben.
2) (-kafla Schroderus, Mont-Louis 212 (1739) m. fl.) (†) till II 1: (tjockaste delen af) vad(en); jfr -KALF. Schroderus Comen. Index (1641, 1647). Et sår .. innan på vänstra tjocka ben-kaflen. N. Gissler i VetAH 29: 371 (1768). Dalin (1850). Anm. Uppgiften hos Almqvist (1842), att ordet äfv. betecknar den öfre utstående delen af kindbenet, beror möjl. på felaktig tydning af fr. pommeau hos Weste ss. öfv. af benkafle.
(II 1) -KALF. [fsv. benkalve; jfr sv. dial. benkalv] (†) = -KAFLE 2. Var. rer. 7 (1538). Herren skal slå tigh medh een ond böld på knään, och vppå beenkalffuana. 5 Mos. 28: 35 (Bib. 1541). (Indianernas) Jungfruur (i Nya Andalusien) .. hålla mycket aff (dvs. sätta mycket värde på) tiocka Beenkalfwar, och på det the thesz mehra må swälla upp, binda the så mycket hårdare Strumpebanden nedan Knäweeken till. Amer. 20 (1675). Schultze Ordb. 2138 (c. 1755). Almqvist (1842; betecknadt ss. dialektiskt). jfr: På beenkalffuerna, bådhe nedhan före och offuan för knäd. B. Olavi 182 b (1578).
(I) -KALOTT~02. anat. öfre delen af hufvudskålen. Florman Anat. 2: 7 (1830). SFS 1859, nr 41, s. 12.
(I) -KAM~2.
1) till I 2 b, om redskap att kamma med. Fijne Beenkambar. Ordn. öfv. sjötullen 1667, s. D 3 b. Brunius Metr. 475 (1854).
2) anat. från vissa ben i kroppen utstående kam (spina). Nilsson Fauna 1: 33 (1847). Öfver och bakom hjernskålen (på Pteranodon, en flygödla) höjde sig en kolossalt utvecklad benkam (sagittalkammen). Nathorst Jord. hist. 814 (1893).
(I 1) -KAMMARE~200. (numera mindre br.)
1) = -HUS; jfr -KISTA 1. Murenius 12 (1637). Samma plicht. skal .. (den klockare) undergå, som icke upphempter menniskiobenen af Kyrckiogården, och them i Beenkammaren inkastar. Laurelius i KOF II. 1: 361 (1659). Lind (1749, under bein-haus).
2) rum (vid anatomisk l. zoologisk institution) där skelett o. skelettdelar förvaras l. studeras. —
(I) -KANAL~02. anat. Martin Præs. i VetA 1763, s. 58. Thorell Zool. 2: 248 (1865).
(I) -KANT~2. Sönnerberg Arneman 1: 156 (1801). Nilsson Fauna 4: 35 (1852). särsk. om på kroppens yta kännbar kant på ben. (Katten) är så mager, att den icke har kött under skinnet utan bara benkanter. Runeberg 4: 227 (1834).
(I 2) -KAPSEL~20.
1) kapsel af ben. Svulsten omgifves af en tunn benkapsel. Ljunggren Käksv. 37 (1894).
2) (föga br.) anat. i ett tidigt skede af benbildningsprocessen bildadt o. snart försvinnande benhölje omkring kvarstående broskstafvar. Under en mera framskriden (foster-) period .. har broskbenet blott en högst efemerisk tillvaro; ”benkapslarne” hafva knappt blifvit färdiga, förrän de måste öppna sig och bidraga till bildningen af de första märgrummen. Lovén Benväfn. 51 (1863).
-KISTA~20.
1) (†) till I 1 c; jfr -HUS, -KAMMARE 1. Lex. Linc. (1640, under ossuaria). Adressen 1775, sp. 320.
2) anat. till I 2; jfr -LÅDA 1. Benkistan vid (dykands-)hannens luftrör. Nilsson Fauna II. 2: 447 (1835, 1858).
(II 1) -KLAPPNING~20. sjukgymn. klappning med båda händerna rundt omkring rörelsetagarens ben. Hartelius Sjukg. 97 (1870, 1883).
(II 1) -KLÄDER~20, pl. (finare benämning för) byxor o. d. Sahlstedt (1773). Benkläder af mörkgrönt fint kläde. Mag. f. konst 1837, s. 11. Hvarför ville han ej motsvara en bildad allmänhets anspråk? Hvarför kunde han ej nyttja (ordet) benkläder i stället för byxor och visa sin civilisation? Palmær 88 (1838). (De levitiska prästerna) skola hafva .. benkläder af linne omkring sina länder. Hes. 44: 18 (öfv. 1898). jfr FRUNTIMMERS-, KNÄ-, SAMMETS-, SOMMAR-, UNDER-BENKLÄDER m. fl. —
(I 2 b) -KNAPP~2, sbst. Lind (1749, under beinen). En Spanskrörkäpp med hvit rund benknapp. DA 1824, nr 194, s. 9. Tidn. f. lev. 1902, nr 33, s. 2.
(I) -KNIF~2.
1) till I 2 b: knif af ben. Nilsson Ur. 1: 7 (1866). Grafström Kond. 160 (1892).
2) kir. knif afsedd att användas vid benoperationer; resektionsknif. Sönnerberg Arneman 1: 261 (1801). Åkerman Augustin 149 (1813).
(I) -KNOKA l. -KNOKE. (†) benknota. Lex. Linc. (1640, under astragalus). Benknokor och köttstycken af mennisko kroppar. Robins. Cr. 82 (1752, 1772). Björnståhl Resa 4: 123 (1774).
(I) -KNOTA~20. (-knotar (pl.) G. Bonde) jfr -KNOKA, -KOTA. Spegel Gl. 229 (1712). G. Bonde hos Dalin Vitt. 3: 469 (c. 1750). En dödsskalle med ett par benknotor i kors. Hagberg Shaksp. 12: 294 (1851). Han sträckte sina förfrusna lemmar; det knakade i benknotorna. AB 1890, nr 9, s. 2.
(I) -KNÖL~2. O. af Acrel i VetAH 15: 272 (1754). Den egentliga Simpan .. har 4 skrofliga benknölar ofvanpå hufvudet. Sundevall Zool. 112 (1860, 1864). särsk. om viss sjuklig benbildning. Benknöl, en sjuklig förökning af bensubstansen, hvarigenom benets volum på något visst ställe ökas och utåt bildar en större eller mindre knöl. Collin Ordl. (1847). oeg.: Adams-äple, ben-knylen under hakan på man-folken. Lind (1749, under drossel-bein).
(I) -KOKARE~200, r. l. m. En Benkokare af Koppar. DA 1824, nr 97, s. 10.
(I) -KOL~2. kol af förbrända ben. M. Bruzelius i Iduna 9: 309 (1822). Dalin (1850). särsk.: kolhaltig återstod som erhålles af ben vid glödning utan lufttillträde; bensvärta, djurkol. Benkol eller svartbrända ben, som vid sockerbruken begagnats till sockersaftens affärgning, är ett godt och kraftigt gödningsämne. Arrhenius Jordbr. 1: 160 (1859, 1862). Benkolet (har) en vidsträckt användning såsom filtrermedel för sockerlösningar .. och drickesvatten. Ekenberg (o. Landin) 50 (1888).
-KOLS-FILTER l. -FILTRUM—0~20. Grönberger Hvitbet. 22 (1872). LD 1898, nr 161, s. 2. —
-KOLS-PULVER—0~20. Ekenberg (o. Landin) 51 (1888).
-KOLS-SLAM—0~2. affall som erhålles vid benkolens tvättning o. ”återupplifning”. Grönberger Hvitbet. 10 (1872).
-KOLS-UGN —0~2. Grönberger Hvitbet. 27 (1872).
(I) -KOMPOST ~02. Benkompost begagnas (bl. a.) för gödsling af rofvor. Arrhenius Jordbr. 1: 234 (1862).
(I) -KORNELL~02. (föga br.) växten Cornus sanguinea Lin., röd kornell, hårdved; jfr BENVED 4. Laurell Träd o. buskar 9 (1891). Normalfört. öfv. sv. växtn. 19 (1894).
(I) -KORPUSKEL~020. (numera mindre br.) anat.
1) benlakun. Thorell Zool. 1: 209 (1860). jfr: En del författare .. göra .. såväl benlakunerna som de ifrån dem utgående fina kanalerna identiska med benkorpusklerna. Lovén Benväfn. 81 (1863).
2) bencell. Benkorpusklerna äro direkta afkomlingar af de i periostet preexisterande bindväfskropparne. Lovén Benväfn. 27 (1863). Benkorpusklerna, de dem inneslutande lakunerna och deras fina utlöpare eller strålkanalerna. Därs. 80.
(I) -KOTA~20. jfr -KNOTA. Rääf Ydre 1: 41 (1856).
(I) -KRONA~20. Benkronan (på tänderna) är öfverklädd af ett egendomligt glasartadt ämne, kalladt emalj. AHB 57: 11 (1871).
(I) -KROSS~2. ett slags maskin för sönderkrossande af ben. Tekn. tidskr. 1876, s. 259. GHT 1897, nr 51 B, s. 2.
(I) -KROSSNING~20. Sönnerberg Arneman 1: 90 (1801).
-KROSSNINGS-MASKIN—00~02. IT 1807, nr 59, s. 2.
(I) -KRÄFTA~20. patol. Deleen (1836, under beinkrebs).
1) kräfta i ngt (af skelettets) ben. Benkräfta, elakartadt bensår (Caries phagadænica). Sönnerberg Arneman II. 2: 285 (1806). F. Björnström i NF 9: 177 (1885).
2) (föga br.) kräftbildning utmärkt gm synnerlig hårdhet, fibrös kräfta. F. Björnström i NF 9: 177 (1885).
3) (föga br.) sarkom i ngt (af skelettets) ben. En elakartad nybildning af ben kan äfven förekomma under namn af benkräfta. Wretlind Läkareb. 2: 66 (1894).
-KRÖKNING~20. särsk. till I. Benkrökning .., onaturlig krökning af något ibland kroppens ben. Collin Ordl. (1847).
(I) -KVARN~2. kvarn för malning af ben; jfr -MJÖLS-KVARN, -STAMP. Qvartalsskr. f. landtm. I. 1—4: 70 (1833). Benen .. kunna (efter ångkokning o. torkning) söndermalas eller sönderraspas på härtill inrättade valsar eller s. k. benqvarnar. Arrhenius Jordbr. 1: 154 (1862). SFS 1874, nr 68, s. 10. FFS 1879, nr 31, s. 12.
(I) -KÄRNA~20. anat. punkt från hvilken benbildningen utgår o. utbreder sig; jfr -VANDLINGS-PUNKT. Det stället på blifvande benet, som först benvandlas, kallas benkärna. Florman Anat. 1: 38 (1823). I de broskartade nyckelbenen och underkäksbenen (på det två månader gamla fostret) uppträda benkärnor (ossifikationspunkter). F. Björnström i NF 5: 106 (1881). SFS 1886, Bih. nr 26, s. 7.
(I 2) -LAG~2, n. (numera föga br.) anat. = -LAMELL. Om emellan några Benlag (inter lamellas osseas) är någon stor Hålighet med trång ingång. Rosenstein Comp. 35 (1736). Weste (1807).
(I) -LAGER~20, n.
1) lager (i jorden) af (människo- l. djur-)ben. Nilsson Ur. 1: 188 (1866).
2) till I 2: lager af benämne. På samma gång, som nya benlager uppstå utanpå (ett ben), försvinna de innersta. Thorell Zool. 1: 213 (1860). Ljunggren Käksv. 51 (1894).
(I 2) -LAKUN~02. anat. i benväfnaden befintlig (liten) håla i hvilken en bencell är innesluten. Lovén Benväfn. 81 (1863; se under -KORPUSKEL 1). Klercker Människokroppen 230 (1902).
(I 2) -LAMELL~02. anat. Sönnerberg Arneman II. 2: 295 (1806). Nilsson Fauna 1: 412 (1847). Benväfnaden mellan dessa kanaler (i benens barksubstans) består af skiftartadt lagrade benlameller, i (dvs. mellan) hvilka d(e) s. k. benhålorna äro inneslutna. Hallin Hels. 1: 217 (1885).
(I) -LED~2, r. l. m. Hagdahl Kok. 59 (1879).
-LEDS-HÅLA. (†) anat. Dalin (1850).
(I) -LIM~2.
1) (†) anat. jfr -SAFT, -SVALL. Brutit ben sammangror genom benlimmet, utan hjelp. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 19. Schützercrantz La Faye 508 (1763).
2) tekn. af ben tillverkadt lim. Econ. annal. 1807, Nov. s. 147. Uppf. b. 5: 455 (1874). Sv:s land o. folk 744 (1901).
(I 2) -LOSSNING~20. (numera föga br.) med. afstötning af benskifvor l. benlameller. Acrel Friska sår 74 (1745). (Det af röta angripna) Benstyckets bortdöende och afsöndring, eller benlossning (exfoliatio), befordrar man .. snarast genom brännandet med glödgadt jern. Sönnerberg Loder 96 (1799). Benlossning, den ifrån ett sjukligt bens yta eller massa, i form af tunna fjäll och flisor, eller större bitar småningom skeende afsöndringen af de sjuka bendelarne, hvilken föregår benets läkning. Swalin Ordl. (c. 1847).
-LÅDA~20.
1) (numera föga br.) anat. till I 2; jfr -KISTA 2. (Krickanden har) Luftstrupen cylindrisk .. med en liten benlåda till venster ofvanom bifurcationen (dvs. luftstrupens förgrening). Nilsson Fauna II. 2: 445 (1835, 1858).
2) [jfr t. knochenlade] patol., kir. till I 2: kring ett afdödt benstycke (sekvester) bildad benkapsel; sekvesterlåda. Mäjsla upp benlådan.
3) kir. till II 1: ett slags skyddande ställning som omgifver ett brutet l. eljest skadadt ben. Sönnerberg Arneman II. 2: 367 (1806). Deleen (1836, under beinlade). Björkman (1889).
(I, II) -LÄGG~2, r. l. m. (-läggor (pl.) Wivallius)
1) [fsv. benlägger; jfr ä. d. benlæg] (numera föga br.) (långsträckt) ben; lägg. (Behemots) been äro såsom koppar röör. Hans beenlegger såsom iernstaffwrar. Job 40: 13 (Bib. 1541; öfv. 1897: benen i hans kropp). Gaak baak muur, och Kyrckiewråår, / Skåda ther Beenläggor hwijt. Wivallius Dikt. 113 (1641). Ju större skankor och benläggar .. (kalfven) hafver, ju bättre varder han. Broocman Hush. 3: 11 (1736). Benlägg .. Os integrum cum capitibus. Sahlstedt (1773). Dalin (1850). (†) om insektben. Svarta äro (hos kornflugan) Hufvudet, Bröstet, med Benläggarne och Hornen. Linné i VetAH 11: 184 (1750).
2) (†) om ett slags af glättade (häst- l. nötkreaturs-)ben förfärdigade skridskor; jfr IS-LÄGG. Drängar och gåssar bära hos sig benläggar, som de kalla isläggor, hvarpå de stiga och åka öfver siöar och kiärr på isen. Rothof 59 (1762).
(I) -LÄRA~20. (mindre br.) anat. osteologi. Holmberg (1795, under ostéologie). Hartelius Anat. 1 (1874, 1884).
(I) -LÖJA~20. [namnet beror trol. på fiskens benighet] fisken Aspius alburnus Lin., löja. Tiselius Vätter 1: 107 (1723; anf. ss. förek. i Vättern). Nilsson Fauna 4: 338 (1853). H. Widegren i LAH 1870, s. 47. —
-LÖS~2.
1) till I. (Två) knippor beenlösa geddor. Hist. handl. XI. 1: 21 (1530). Denne (Ivar, Ragnar Lodbroks son) troddes i barndomen hafva bara brusk i ställe för ben i kroppen; ty kallades han Benlös. Dalin Hist. 1: 482 (1747). Midt framåt är bäckenbottnen alldeles benlös. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 62 (1836).
2) till II. Almqvist (1842). Dalin (1850).
(I) -LÖSNING. [fsv. benlösning] (†) jur. lossande l. frånskiljande af benstycke ss. följd af (svårare) misshandel o. d.; skada som består i dylikt lossande. Ett såår groft öfver armen som beenlösning ähr. Växiö rådstur. prot. 1652, s. 745. Abrahamsson 787 (1726). Varder man huggen, eller stungen, i arm, lår, eller annorstädes å kropp, ther afhugg eller benlösning ej sker. MB 35: 1 (Lag 1734).
(I) -MACERATION~1002 l. ~01—. tekn. förstöring af organiska beståndsdelar i ben (så att endast den oorganiska stommen kvarstår). —
(II 2) -MAKARE~200. tekn. särsk. glasbruksarbetare som tillverkar ben l. fötter till glas. PT 1902, nr 224, s. 4.
(I 1 c) -MAN~2, m. (i vitter stil, föga br.)
1) = BENRANGELS-MAN 2. Der benmannen med lia står / Och sina multna skatter vaktar. Ingelman 41 (1828, 1843).
2) om död människokropp hvaraf blott benen återstå. (I grafhvalfvet) Bland benmän utan hull och skinn. Strandberg 3: 243 (1854).
(I) -MASSA~20. särsk.
1) bensubstans. A. J. Retzius i VetANH 15: 295 (1794). Fasta benmassan .. är den hårdaste delen af benet. Florman Anat. 1: 20 (1823). Tandens benmassa. Sundevall Zool. 47 (1835, 1864).
2) om (samtliga) benen i en djurkropp. Benmassan af en hvalfisk funnen vid Skara. Leopold 6: 91 (1803). Almqvist (1842). Kött och benmassa af en oxe uppgingo till 9 à 14 lisp(und). H. Forssell i VittAH 29: 108 (1880).
(I) -MJUKHET~02 l. ~20. patol. jfr -UPPMJUKNING. C. Säve i Frey 1842, s. 492. Åtskilliga veterinärer skilja mellan ”benskörhet” samt ”sleksot och benmjukhet” och betrakta dessa såsom tvänne skiljda sjukdomsformer. LAHT 1877, s. 47. Till skilnad från rhachitis förekommer .. att kalkämnet uppsuges (resorberas) ur benen; hvilket sjukdomstillstånd blifvit kalladt osteomalacia (benmjukhet). Hallin Hels. 2: 187 (1885). Bohm Husdj. sjukd. 205 (1902).
(I) -MJÖL~2. af ben tillverkadt (gröfre l. finare) pulver, i sht användt ss. gödningsämne. Jag gödslade .. tvenne .. tegar .. med benmjöl. Wingård Minnen 7: 41 (1847). SFS 1854, nr 80, s. 57. Ångprepareradt benmjöl. Ekenberg (o. Landin) 52 (1888). G. Brockman i Läseb. f. folksk. 212 (1890; om mjöl af fiskben).
-MJÖLS-FABRIK—0~02. Arrhenius Jordbr. 1: 155 (1862).
-MJÖLS-KVARN—0~2. jfr -KVARN. Strindberg Nya rik. 60 (1882).
-MJÖLS-TILLVERKNING—0~020. C. E. Bergstrand i LAHT 1881, s. 20.
(I, II 1) -MOGEN. [jfr sv. dial. benmogen (Rietz 29)] (†) om kreatur: svagbent. Rålamb 13: 105 (1690). Ilagräs .. gör Boskapen svagbent, och benmogen, som gemene man säger. Dahlman Humleg. 108 (1748). Ihre Gl. (1769).
(II 1) -MUSKEL~20. Svensén Jorden 98 (1884). PT 1900, nr 216 A, s. 3. —
-MUSKEL-KNÅDNING—00~20. sjukgymn. Benmuskelknådning .. (tillgår så, att) Rörelsegifvaren .. knådar med båda händerna de olika musklerna och muskelpartierna (å rörelsetagarens ben) emot hvarandra. Hartelius Sjukg. 107 (1883).
(I) -MÄRG~2. Tranér Anakr. 176 (1830, 1833). Hammarsten Fys. kemi 55 (1883). Ett ben består i den lefvande kroppen icke blott af den benhårda massan (bensubstansen), utan innehåller också i större eller mindre rum en lös och mjuk väfnad, benmärgen. Wretlind Läkareb. 2: 3 (1894). Benmärg (beef-marrow). FFS 1894, nr 16, s. 42 (ss. handelsvara). särsk. anat. Gul benmärg (märg i vanl. bem., i benpipor), röd benmärg (i den spongiösa benväfnaden, bildningshärd för de röda blodkropparna). —
-MÄRGS-HÅLA—0~20. Vennerholm o. Svensson Husdj. 25 (1892).
(II 1) -NEDTRYCKNING ~020. sjukgymn. Fallhängande bennedtryckning. Ling Tab. 18 (1866). Hartelius Sjukg. 88 (1870, 1883).
(I 2) -NYBILDNING~020. fysiol. Juhlin-Dannfelt 372 (1886). Bohm Husdj. sjukd. 231 (1902).
(I 2 b) -NÅL~2. nål af ben. Nilsson Ur. 1: 72 (1838, 1866). Hildebrand Förhist. folk. 87 (1874).
(I 3) -NÖT~2, r. l. f. = ELFENBENS-, STEN-NÖT. Läsn. f. folket 1865, s. 138.
(I) -OLJA~20. Dalin (1850). Lindgren Läkem. (1891, 1902). Renad benolja. Den genom torr destillation af kväfvehaltiga djurämnen och rektifikation framställda oljan. Sv. farm. 233 (1901).
-PANSAR~20.
1) naturv. till I 2: pansar(beklädnad) af ben. Bensimpa. .. Kroppen är siukantig, och Stjärten sexkantig, liksom i harnesk med tjocka ben-pantsar. Linné Mus. reg. 70 (1754). Rebau Naturhist. 1: 570 (1879).
2) till II 1: pansar till skydd för benen; jfr -SKENA 2. Uppf. b. 6: 118 (1875).
(I 2) -PANSRAD~20, p. adj. naturv. Hufvudet (på allmän tretaggad spigg är) .. nästan likaså benpansradt som hos Gnodingen. Nilsson Fauna 4: 104 (1852).
-PAR~2. särsk. till II 1. Thorell Zool. 2: 38 (1861).
(I 2 b) -PIL~2, r. l. m. pil(spets) af ben. Nilsson Ur. 1: 75 (1838, 1866).
(I) -PIPA~20.
1) [jfr d. benpibe, holl. beenpijp] långsträckt, inuti ihåligt l. mjukt ben; i sht om hvartdera benet i underbenet. Fibula .. Then smala beenpipan wedh skenebenet. Lex. Linc. (1640). Stora Benpipan eller Skenebenet. Rosenstein Comp. 79 (1736). Benpipa .. i armen. Lindfors (1815). Vadbenet, Lilla Benpipan. Florman Anat. 1: 471 (1823). Am. 3: 12 (öfv. 1898). särsk. ss. speciell beteckning för skenbenet (tibia). Thet hugget (hade) så när träffat bägge benpiporna. Peringskiöld Hkr. 2: 451 (1697; isl. baþa fotleggina). (Den i en uppgräfd ätteplatsfunna) Benpipan (tibia) var 3 quarter 1 toll (dvs. tum). Linné Öl. 81 (1745). Carlstedt Herodot 1: 433 (1832).
2) (†) oeg. om det s. k. skenbenet (tibia) hos insekt. Vid spitzen af thes (dvs. sin) benpipa har detta insect en fast klo. Linné Öl. 26 (1745). Retzius Djurr. 181 (1772).
3) till I 2 b: (hvissel-, tobaks-)pipa af ben. —
(II 1) -PLÅSTER~20. (numera föga br.) Holmberg (1795, under catagmatique). Dalin (1850).
(I 2) -PLÅT~2. Florman Anat. 1: 339 (1823). Pannbenen (på huggormen) utgöra sammantagna en fyrhörnig platt benplåt. Nilsson Fauna 3: 70 (1842, 1860). J. G. Theel i NF 4: 1381 (1881).
(I) -PREPARAT ~002. anat. för studieändamål prepareradt ben. —
-PRYDNAD~20. särsk. till II 1. Lex. Linc. (1640, under periscelis).
(I 2 b) -PRYL~2. (I grafven) hittades ett stycke af en benpryl. Hildebrand Förhist. folk. 87 (1874).
(II 1) -PULSÅDER~020. Den yttre (grenen af höftpulsådern) kallas ben-pulsådern (art(eria) cruralis), som hufvudsakligen förser de nedre extremiteterna med blod. Thorell Zool. 1: 76 (1860).
(I 2 b) -PÄRLA~20. ark. P. Olsson i Jämtl. fornm. tidskr. 2: 185 (1901). Inga prydnadsföremål, ben- eller bärnstenspärlor, genomborrade tänder af djur m. m. anträffades (i grottan). G. Retzius o. H. Wallengren i Ymer 1903, s. 155. —
-RAD, se d. o. —
-RAFLA, -RAGEL, -RAGLA, -RANGEL, -RANGLA, se BENRANGEL.
(I) -RANKA l. -RANKE. (-ranka Lind; -ranke Spegel) [af sv. dial. ranka (Rietz 532-3); jfr Tamm (under ben)] (†) benrangel. Spegel Gl. 433 (1712). Lind (1749, under ben-ragel).
(I) -RASP~2. jfr -FIL. Dalin (1850).
(I) -REDE ~20. (numera knappast br.) benrangel. Almqvist (1842). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.).
(I 2 b) -REDSKAP~02 l. ~20. Nilsson Ur. 1: 179 (1866). Stenåldern med sina sten-, trä- och benredskap. Ill. Sv. 1: 86 (1873, 1882).
(I 2 a) -RESORPTION~002. fysiol. De urhålkningar (i benet), med hvilka benresorptionen betecknar sin väg. Lovén Benväfn. 93 (1863).
-RING~2.
1) till I. Ett gammalt skinn spändt i en trä- eller benring. Fries Grönl. 116 (1872). (I grafven) hittades .. en half benring. Hildebrand Förhist. folk. 87 (1874). särsk. anat. Acrel Chir. händ. 4 (1759, 1775). (Skallerormen) har på stjerten några benringar, som skallra då han rör sig. Berlin Läseb. 117 (1852, 1866). Då bakbenen genom en fast benring (bäckenet) och mycket starka muskler förenas med ryggraden. G. W. Sjöstedt i LAHT 1880, s. 179.
2) till II 1: ring afsedd att bäras kring benet ss. prydnad; i fråga om äldre l. lägre stående folk. Hildebrand Förhist. folk. 557 (1879).
(II 1) -ROS~2, r. l. f. (föga br.) med. Benros, den art ros, som företrädesvis angriper benen och isynnerhet smalbenet. Swalin Ordl. (c. 1847).
(I) -ROTS. (†) benröta. Sahlstedt (1773).
(II 1) -RULLNING~20. gymn. rörelse bestående i att ett ben föres i krets. —
(I) -RULS~2. (knappast br.) långsträckt upphöjning af ben, benvall. Framom näsöppningen (hos näbbhvalen) äro parställda två stora benrulsar. Nilsson Fauna 1: 586 (1847).
(II 1) -RÖRELSE~200. särsk. gymn. Ling Regl. 4 (1836). R. Tigerstedt i NF 18: 175 (1894).
(I) -RÖTA~20. inflammatorisk förstörelseprocess i (ngt af skelettets) ben; jfr -ANFRÄTNING, -FRAT, -FRÄTNING, -ROTS, -SYRA 2. Torr benröta. O. af Acrel i VetAH 15: 272 (1754). Sådana benrötor, som fordrat hela delens afsättande. Dens. Chir. händ. 541 (1759, 1775). Benröta (Caries ..) infinner sig ofta vid Rötsår. Haartman Sjukd. 45 (1765). Hagberg Shaksp. 8: 159 (1849). Wretlind Läkareb. 2: 49 (1894).
-RÖT-SÅR—0~2. N. Gissler i VetAH 29: 371 (1768). Sönnerberg Loder 97 (1799; se under -SVAMP).
(I) -SAFT~2. (förr) anat. jfr -LIM 1, -SVALL. Bensaftens utgjutning, när benen brytas. O. af Acrel i VetAH 15: 281 (1754). Bensaften .. tyckes bestå af et med benjord förenadt lim. Murray Præs. i VetA 1794, s. 8. Lovén Benväfn. 5 (1863).
(I 2 b) -SAK~2. föremål gjordt af ben. Bensaker från forntiden. Nilsson Ur. 1: 75 (1838, 1866). Wenström (1891).
(I) -SAMLARE~200. Lex. Linc. (1640). Schultze Ordb. 3987 (c. 1755). Wenström (1891).
(I) -SAMLING~20. Lex. Linc. (1640). Schultze Ordb. 3988 (c. 1755).
1) (numera föga br.) mängd ben. (Den under likstenen) befintliga bensamling. Brunius Sk. k. 678 (1850).
2) samling af skelett o. skelettdelar, i sht för studieändamål. Sönnerberg Arneman II. 2: 310 (1806). Universitetets fossila bensamlingar. Nilsson Ur. 1: II (1866).
(I) -SAX~2. kir. De skarpa kanterna (på det afsågade benet) afskäras med en bensax. Sönnerberg Arneman 1: 265 (1801). Åkerman Augustin 149 (1813).
(II 1) -SENA~20. (Längdåkningens) resultat .. är .. en bensenornas triumf, aldrig intelligensens. SDS 1901, nr 47, s. 2 (i fråga om skridskoåkning).
(II 1) -SIM~2. gymn. jfr -SIMNING samt ARM-SIM. Törngren Gymn.-regl. 48 (1878). Ligg(ande) inledning till Bensim. Liedbeck Dagöfn. 100 (1881, 1891).
(II 1) -SIMNING~20. gymn. jfr -SIM samt ARM-SIMNING. Frambågliggande arm- och bensimning. Hartelius Hemg. 80 (1879, 1887).
(I 2) -SIMPA. (†) fisken Agonus cataphractus (Lin.), bottenmus. Linné Mus. reg. 70 (1754; se under -PANSAR); jfr Fischerström 3: 47 (1781).
(I) -SJUDERI~002. Palmberg Hels. 13 (1889).
-SJUKA~20. särsk. till I. En .. bensjuka i högra handleden (carpus). Schützercrantz Præs. i VetA 1755, s. 16. särsk. = -SKÖRHET. Lundberg Husdj. 134 (1868).
-SJUKDOM~02 l. ~20. särsk. till I. O. af Acrel i VetAH 15: 274 (1754). Afhandling om ben-sjukdomar. Martin (1782; boktitel).
(I, II 1) -SKADA~20, sbst. O. af Acrel i VetAH 15: 280 (1754). Tavaststjerna Inföd. 112 (1887).
(II 1) -SKAF~2. (numera mindre br.) skafsår på benet. Weste (1807). Swalin Ordl. (c. 1847).
(I 2 b) -SKAFT~2. Adressen 1775, sp. 320. Flintspetsen .. sitter i ett trindt benskaft. Nilsson Ur. 1: 38 (1838, 1866).
(II 1) -SKAKNING~20. sjukgymn. Halfliggande benskakning .. (tillgår så, att) Rörelsegifvaren fattar om vristen och hälen af rörelsetagarens ben och sätter benet i skakning, afbruten genom korta pauser. Hartelius Sjukg. 102 (1870, 1883).
(I) -SKAL~2. Florman Anat. 1: 443 (1823). Sundevall Zool. 99 (1835, 1864). Ljunggren Käksv. 39 (1894).
(I 2 b) -SKED~2. SP 1809, nr 40, s. 2. Nyblæus Pharm. 129 (1846).
-SKENA~20.
1) till I 2 b. Bräder .. beslagna med jern- eller benskenor. Fries Grönl. 104 (1872).
2) [jfr d. benskinne, t. beinschiene] (fordom) till II 1: metallbetäckning för underbenet, vanl. ss. del af vapenrustning; jfr -BRYNJA, -BÄRGA, -HARNESK, -PANSAR, -VAPEN. Schroderus Liv. 36 (1626). Benskenorna .. voro dels endast halfskenor (omkring 1500) liksom lårstyckena, dels, från en senare tid (1562), fullt omslutande skenor. Uppf. b. 6: 114 (1875). Benskenorna ersattes i 17:de årh. af starka läderstöflar. H. W. Westin i NF 14: 78 (1890). 1 Sam. 17: 6 (öfv. 1896).
(II 1) -SKIFTE~20. gymn. = -SKIFTNING. Enklare benskiften på bom m(ed) lösa sadlar. H. Ling Tillägg t. tab. 50 (1871, 1880).
(II 1) -SKIFTNING~20. gymn. rörelse bestående däri, att benen byta ställning, så att det vänstra benet får det högras ställning o. tvärtom; jfr -SKIFTE samt ARM-SKIFTNING. H. Ling Tab. 55 (1868). Törngren Gymn.-regl. 32 (1878).
(I 2) -SKIFVA~20. Rosenstein Comp. 47 (1736). Nilsson Fauna 3: 28 (1842, 1860). (Årblad) belagda med benskifvor. Fries Grönl. 91 (1872).
(I 2) -SKOLLA ~20. Ibland uppträder (vid sjukdomen struma) kalkafsättning i kärlens och cystornas väggar, liknande hårda benskållor. O. T. Sandahl i NF 15: 762 (1891).
(I) -SKROCK~2, r. l. m. (i bygdemålsfärgad framställning) (djur)skelett. En stor massa fjäder och benskråckar fans vid (räf-)lyan. A. G. Nilsson i Skogvakt. 1894, s. 280.
(II 1) -SKROF~2. Ryggskalet och benskrofvet (på hummern) böjas litet ifrån hvarandra. Zetterstrand Kokb. 113 (1863, 1883).
(II 1) -SKYDD~2. H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 135 (1877; ss. del af vapenrustning). Priskur. fr. K. M. Lundberg 1899, s. 110 (om ett slags sportartikel).
(I) -SKÄRFVA~20. jfr -SPLITTRA. Lösa benskärfvor, som .. skilja sig från et brutet ben. Acrel Friska sår 40 (1745). Bruket att bränna liken och inlägga askan och benskärfvorna i urnor. Nilsson Ur. 2: 124 (1864).
(I 2) -SKÖLD~2. zool. Sundevall Zool. 118 (1835, 1864). (Reptilierna) ha .. en merendels af fjäll- eller bensköldar betäckt kropp. Thorell Zool. 2: 198 (1861).
(I) -SKÖR~2. (föga br.) som har sköra l. veka ben. —
(I) -SKÖRHET~02 l. ~20. patol. jfr -MJUKHET. SFS 1859, nr 52, s. 4. Benskörhet, Cachexia ossifraga. Därs. 1863, nr 32, s. 3. Osteomalaci .. benskörhet, uppmjukning af skelettet genom kalksalternas försvinnande, så att hufvudsakligen endast brosk, fibrer, benmärg och benhinnor återstå. F. Björnström i NF 12: 446 (1888). Benskörhet uppträder mest hos fäkreatur och getter. Bohm Husdj. sjukd. 204 (1902).
-SMYCKE~20.
1) till I 2 b: smycke af ben.
2) till II 1: smycke på l. kring ben. Lex. Linc. (1640, under periscelis).
(I) -SNYTE. (†) benhård snabel. Alla Curculiones hafva et bensnyte. Linné Sk. 185 (1751).
(I) -SOPPA~20. soppa kokad på ben. Hülphers Norrl. 1: 99 (1771). Berzelius Kemi 6: 799 (1830). Tekn. tidskr. 1872, s. 293. Bensoppa .. 1 kg. .. märgben eller stekben krossas, sköljas och sättas i en kittel eller gryta tillika med 8 liter kallt vatten. Friberg Kokb. 45 (1893).
(I) -SPALT~2. (numera föga br.) spräckning af l. spricka i ett ben. Fissure .. Benbrott, Benspalt. Holmberg (1795). Dalin (1850). Wenström o. Lindgren (1889, under fissure).
(I) -SPATT~2. [jfr t. beinspat] veter. jfr TORR-SPATT. Möller (1790). Benspatt .. består uti en torr inflammation i regel uti den nedre delen af hasleden och på dess insida. Bohm Husdj. sjukd. 228 (1902).
(I) -SPETS~2.
1) spets(igt utskott) på ett ben. Fiädersåg, til mindre bens och benspetsars aftagande. Krigs-Coll. kungör. 5 April 1780, s. 5. Nilsson Fauna 1: 466 (1847).
2) till I 2 b: spets af ben. (Metkrok) af trä med benspets. Nilsson Ur. 1: 45 (1838, 1866). Fries Grönl. 93 (1872).
(I 2 b) -SPJUT~2. spjut (med spets) af ben. Nilsson Ur. 1: 96 (1838, 1866). Hildebrand Förhist. folk. 238 (1874).
(II 1) -SPJÄLA l. -SPJÄLE~20. kir. spjäla till spjälkning af ett afbrutet ben. Swalin Ordl. (c. 1847). Dalin (1850).
(II 1) -SPJÄLK~2. (numera föga br.) = -SPJÄLA. Lind (1749). Deleen (1836, under beinschiene).
(I) -SPLITTRA~20, sbst. (-splitter Schützercrantz La Faye 462 (1763)) jfr -SKÄRFVA. Möller (1745, under bec). Acrel Præs. i VetA 1767, s. 59. Swalin Ordl. (c. 1847).
(I) -SPRICKA~20, sbst. Dalin (1850).
(I) -SPÅN~2. Taxa öfv. sjötull. 6 Juni 1782, s. 5. (Åkerjorden göddes med) salt, torf och benspån. Econ. annal. 1807, Okt. s. 89. Åkerman Augustin 94 (1813; i fråga om trepanering).
-SPÅNS-BORSTE—0~20. (förr) kir. ett slags kirurgiskt instrument. SPF 1833, s. 448.
(I) -SPÄCKSVULST~02 l. ~20. [jfr t. knochenspeckgeschwulst] (numera knappast br.) Benspäcksvulster bestå af en utväxning af bensubstans, hvaruti feta, sega eller flytande materier äro inblandade. Sönnerberg Arneman II. 2: 317 (1806). Almqvist (1842). Dalin (1850).
(I) -STAMP~2. stamp för krossning af ben till benmjöl; jfr -KVARN. Lignell Dal 1: 333 (1851). I benstampar äro stamparna .. af ek, men endast 8—10 fot långa. Cnattingius 153 (1878, 1894). En husbehofsqvarn med 1 par stenar och benstamp. PT 1892, nr 46, s. 1.
(I) -STARR. (†) patol. Benstarr, en till benaktig hårdhet öfvergången sjuklig förändring af krystall-linsen (i ögat). Swalin Ordl. (c. 1847).
(I) -STOMME~20. Missbildningar i benstommen (hos barn med engelska sjukan). Hartman Husläk. 336 (1828). Benstommen i de båda käkarne. AHB 57: 5 (1871). I den lefvande kroppen och såsom formgifvande för densamme kallas det (dvs. skelettet) benstomme. G. v. Düben i NF 2: 229 (1877). De svåraste (stycken vid förskärningen) äro de som hafva utbildade benstommar. Hagdahl Kok. 58 (1879). Wretlind Läkareb. 2:1 (1894; om skelettet). mer l. mindre bildl. De uppgifter, som bilda sjelfva benstommen till en ekonomisk beskrifning. Forssell Stud. 1: 530 (1875). (Urbergsformationen) utgör .. benstommen för hela den skandinaviska halfön och grunden för dennas ytbildning. J. Sundblad i VLS 138 (1887). Laisseraller-systemet (är farligast) .. på uppfostrans område, ty det beröfvar det uppväxande slägtet den moraliska benstomme, omkring hvilken karaktererna skola danas. Fahlbeck Stånd 199 (1892).
(II 1) -STRYKNING~20. sjukgymn. Halfliggande benstrykning .. (tillgår så, att) Rörelsegifvaren stryker med båda händerna ifrån öfre delen af benet (på rörelsetagaren) nedåt upprepade gånger. Hartelius Sjukg. 99 (1870, 1883).
(I) -STRÅLE~20. anat. T. Ankarcrona i VetAH 1: 459 (1740). Lovén Benväfn. 62 (1863). Fenorna bestå af fina benstrålar, förenade med en tunn hinna. Berlin Lärob. 50 (1876, 1884).
(II 1) -STRÄCKNING~20. i sht gymn.
-STUMP~2. särsk. till I, i sht kir. Benstumpens åter-afsågning. Acrel Præs. i VetA 1767, s. 72. Att (efter benbrott) medelst tjenliga bandager .. qvarhålla benstumparne i .. (deras rätta) läge. Hartman Husläk. 376 (1828). Dalin (1850).
(I) -STYCKE ~20. Acrel Friska sår 88 (1745). Nilsson Ur. 1: 122 (1843, 1866).
(II 1) -STYRKA~20, sbst. (Hästen) utmärkte sig för sin .. benstyrka. SDS 1894, nr 309, s. 2. —
-STÄLLNING~20.
1) till I; särsk. (föga br.): skelett. A. Modeer i VetANH 14: 244 (1793). Djur (från urtiden) .. hvilkas benställningar oss förevisas. Rääf Ydre 1: 43 (1856).
2) till II 1. Den där hästen har en god benställning. Benställningen hos kung Sven. G. Upmark i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1886, s. 35 (i fråga om en afbildning).
(I) -SUBSTANS~02. jfr -MASSA 1, -ÄMNE. Sönnerberg Arneman II. 2: 304 (1806). Bensubstansen synes för blotta ögat likformigt hård af gulhvit färg. Wretlind Läkareb. 2: 3 (1894).
(II 1) -SVAG~2. jfr -VEK. Bensvag, ungefär d(et) s(amma) s(om) knäsvag. C. Säve i Frey 1842, s. 492. Dalin (1850). Lundell (1893).
(I) -SVALL. (†) anat. jfr -LIM 1, -SAFT. Denna materia, genom hvilken (efter ett benbrott) benändarne .. åter hopläkas, kallar man bensvall (callus), och med samma namn belägger man det .. af granulationer framalstrade ämne, genom hvilket hela förlorade benstycken af naturen blifva ärsatte. Sönnerberg Loder 105 (1799). Dalin (1850).
(I) -SVAMP~2. (numera knappast br.) patol. uppsvällning af ben hvarvid bensubstansen förvandlas till en svampaktig massa. Haartman Sjukd. 342 (1765). Et af de värsta benrötsår .. är bensvamp (spina ventosa), som allmännast plägar förekomma hos rhachitiska barn. Sönnerberg Loder 97 (1799). Collin Ordl. (1847).
(I 2 b) -SVARFVARE~200. Lind (1749, under bein-drechsler). Dalin (1850).
(I 2 b) -SVARFVERI~002. Almqvist (1842). Dalin (1850).
(I) -SVART~2, n.
1) = -SVÄRTA. Af (oxens ben kan) .. brännas en kostelig svart målarefärg, kallad bensvart. Broocman Hush. 3: 5 (1736). Synnerberg (1815). SFS 1892, nr 34, s. 3.
2) färg som framkallas medelst bensvärta. I vårt nordiska månsken blandar sig bensvart i färgen. Heidenstam End. 284 (1889).
(II 1) -SVULLNAD~20. med. Oedemateusa Bensvullnader. P. J. Bergius Præs. i VetA 1763, s. 97. Hafvande qvinnors bensvullnad. Hartman Husläk. 327 (1828). C. G. Wrangel Handb. 746 (1886).
-SVULST~2. särsk. till I. Hagström Intr. i VetA 1788, s. 16. Osteom, osteoid, .. bensvulst, tumör, som består af bensubstans, utgår antingen från normalt ben .. eller från brosk eller bindväf. F. Björnström i NF 12: 446 (1888). Wretlind Läkareb. 2: 65 (1894).
(I) -SVÄRTA~20, sbst. pulveriseradt benkol; jfr -SVART. Rothof 58 (1762). Nyblæus Pharm. 470 (1846). Bensvärta .. användes till svart målarefärg, till blanksmörja och till affärgning af färgade vätskor, såsom orena sockerlösningar. P. T. Cleve i NF (1877). Ju svartare och finare malen bensvärtan är, desto högre värderas den. Ekenberg (o. Landin) 51 (1888).
-SVÄRT-—0~ l. -SVÄRTE-FABRIK—00~02. SFS 1876, Bih. nr 41, s. 8. —
-SYRA, sbst. (†)
1) till I: fosforsyra som erhålles af ben. Lindfors (1815). Dalin (1850).
2) till I: benröta. Dalin (1850).
3) till II 1: om sårnader på ben. Möller (1790).
(I) -SYSTEM~02. om samtliga benen i människo- l. djurkropp l. i ngt parti däraf med tanke på att de gm sin sammanfogning bilda ett helt. Människokroppens, handens, hufvudets bensystem. Sönnerberg Arneman II. 2: 268 (1806). Dalin (1850). Rörelseorganens och bensystemets sjukdomar. SFS 1891, Bih. nr 80, s. 6. De apparater eller systemer, hvilka tillsammans bilda vår .. kropp, utgöras af huden, bensystemet, muskelsystemet (m. m.). Wretlind Läkareb. 1: 18 (1893).
(I) -SÅG~2. tekn., kir. såg att (af)såga ben med. 1 stor Ben-såg med tvänne blader. Krigs-Coll. kungör. 5 April 1780, s. 4 (om kirurgiskt instrument). Weste (1807). Dalin (1850).
-SÅR~2. Lind (1749, under wolff).
1) (†) till I. O. af Acrel i VetAH 15: 280 (1754). Sönnerberg Arneman II. 2: 285 (1806; se under -KRÄFTA 1).
2) till II 1. Bensår, Rötsår på benen (crura). Collin Ordl. (1847). Egentligen skulle hvarje å någon af de nedre extremiteterna förekommande sår kunna kallas bensår; men vanligast förstår man dermed sådana sår, som ej äro färska. C. J. Rossander i NF (1877). Lagerlöf Antikr. 98 (1897).
(I) -SÖM~2, r. l. m.
1) anat. om ett slags förening mellan (i sht hufvudets) ben: sutur. Dalin (1850).
2) kir. SFS 1891, Bih. nr 79, s. 5 (i operationsnomenklatur).
(I) -TAGG~2. anat. O. af Acrel i VetAH 15: 281 (1754). Florman Anat. 1: 524 (1823). (Pigghajen har) en stark, hvass bentagg i hvardera af de två ryggfenorna. Sundevall Zool. 119 (1835, 1864).
(I 2) -TAND~2. När barn fälla tänderna böra de straxt kasta dem på elden och säga 3 gånger: ”Du mus, du mus, gif mig en bentand för en gulldtand!” Rääf Ydre 1: 130 (1856). Lundin G. Sthm 543 (1882).
(I) -TAPP~2. C. R. Sundström i NF 5: 1210 (1882). särsk. om kvicket i nötkreaturs horn. Den ihåliga, kägellika bentappen (kvicke) på pannbenet (hos nötkreatur), som beklädes af sjelfva hornkapseln. Tidskr. f. landtm. 1900, s. 336.
(I) -TJÄLAD, p. adj. (†) hårdt frusen. Lind (1749).
(I) -TRUMMA~20. (mindre br.) anat. Örats bentrumma (tympanum; .. bulla ossea) framstår (hos rofdjuren) mer eller mindre på undre sidan af cranium; och är merendels blåsformig. Nilsson Fauna 1: 100 (1820, 1847).
(I) -TRY~2. [bildadt under inflytande af lat. xylosteum af gr. ξύλον, trä, o. ὀστέον, ben] (föga br.) bot. växten Lonicera Xylosteum Lin., allmän try; jfr BENVED 1. Laurell Träd o. buskar 1 (1891). Normalfört. öfv. sv. växtn. 14 (1894).
(I) -TRÅD~2. (numera föga br.) anat. benbalk; jfr -FIBER. A. Murräy i VetANH 10: 215 ((1789). Fibrer eller trådar äro för våra ögon märkbara uti benen der de få namn af bentrådar. Florman Anat. 1: 11 (1823). — (I) -TUBERKULOS~0102. med. Ben- och ledgångstuberkulos. SFS 1891, Bih. nr 80, s. 4. Kjerrulf Köttbesigtn. 115 (1896). — (I) -TÅNG~2. kir. tång att uttaga benskärfvor med. Sönnerberg Arneman 1: 153 (1801). G. Bolling i Ups. läk.-fören. förh. 1888—89, s. 96. — (II 1) -ULL~2. 1) ull på l. från benen af får. Knorring Förhoppn. 3: 263 (1843). 2) zool. ullikt dun på benen af en fågel. Nilsson Fauna II. 2: 77 (1858).
(I) -UNGE~20. [med afs. på anledningen till namnet jfr -BUK] (numera föga br.) fisken Gasterosteus pungitius Lin.; stagg, småspigg. Linné Öl. 69 (1745). Dens. Fauna 119 (1746, 1761). Sundler Geogr. lex. 1: 344 (1831). Dalin (1850).
(II 1) -UPPDRAGNING~020. sjukgymn. L. G. Branting Skr. 2: 81 (1840). Halfliggande benuppdragning .. (tillgår så, att) Rörelsegifvaren fattar om rörelsetagarens ena fot och gör motstånd, under det den senare liksom drager foten uppåt genom att böja benet. Hartelius Sjukg. 71 (1870, 1883).
(II 1) -UPPLYFTNING~020. gymn. Ling Tab. 20 (1866). Törngren Gymn.-regl. 17 (1878).
(I) -UPPMJUKNING ~020. patol. jfr -MJUKHET. Swalin Ordl. (c. 1847). Benuppmjukning. Osteomalacia. SFS 1874, nr 60, s. 12. Wretlind Läkareb. 2: 8 (1894).
(I) -UTSKOTT ~02. anat. Hornen .. (hos oxdjuren) utgöra två tillspetsade benutskott från pannbenet. Nilsson Fauna 1: 483 (1820, 1847). Berzelius Kemi 6: 353 (1830). Benutskott (Processus) kallas betydligt stora utskjutningar af benmassa. Hartelius Anat. 2 (1874, 1884).
(II 1) -UTSTRÄCKNING~020. sjukgymn. L. G. Branting 2: 1 (1839). Hartelius Sjukg. 49 (1870, 1883).
(I) -UTVÄXT~02 l. ~20. med. Schützercrantz La Faye 499 (1763). Från benhinnan å lårbenshufvudet utskjuta benutväxter (osteofyter). Hallin Hels. 2: 202 (1885).
(I) -VALK~2. anat. Man kallar denna nybildade benvalk för callus. Vennerholm o. Svensson Husdj. 26 (1892).
(II 1) -VALKNING~20. sjukgymn. Halfliggande benvalkning .. (tillgår så, att) Rörelsegifvaren fattar (ena) benet (på rörelsetagaren) mellan flatsidorna af sina händer och åstadkommer en valkning genom att föra händerna samtidigt åt motsatt håll. Hartelius Sjukg. 106 (1870, 1883).
(I) -VALL~2. jfr -RULS. På mellersta delen (af nosen hos näbbhvalen) stå parvis två .. stora hoptryckta benvallar. Nilsson Fauna 1: 622 (1847).
-VALLS-ROT, se BENVÄLLA.
(I) -VANDLA~20, bl. i p. pf., i pass. ss. dep. samt ss. vbalsbst. -ING (se d. o.). i sht fysiol. förvandla till ben(substans). Nämnde stora pulsåders fäll-luckor voro benvandlade. L. Hjortzberg i VetAH 39: 81 (1778). Stundom benvandlas enskilda pulsådror. Sönnerberg Loder 255 (1799). Wistrand Hels. 2 (1871).
(I) -VANDLING~20. i sht fysiol. o. anat. jfr -VANDLA. Sönnerberg Loder 81 (1799). Berzelius Kemi 6: 544 (1830). Lundberg Husdj. 247 (1868). särsk. konkret. Sönnerberg Loder 255 (1799). Benvandlingar träffas ganska ofta i hårda hinnan. Florman Anat. 2: 33 (1830). SFS 1844, nr 11, s. 11. —
-VANDLINGS-PUNKT. (†) benkärna. Mot slutet af andra månaden märkes (hos fostret) uti några brosk .. benvandlingspunkter (puncta ossificationis). Sönnerberg Loder 13 (1799).
-VAPEN~20.
1) till I 2 b: vapen af ben. (Vildarnas) ben- och stenvapen. Nilsson Ur. 1: 96 (1838, 1866). Fries Grönl. 164 (1872).
2) [fsv. benvapn; jfr fnor. beinvápn, mnt. benwapen] (†) till II 1; jfr -SKENA 2. C. Adlersparre i VittAH 3: 214 (1793). jfr: (Goljat) hadhe kopparbeenwapn vppå sijn been. 1 Sam. 17: 6 (Bib. 1541).
(I 2 b) -VARA~20. Dalin (1850).
(I) -VASS~2. (numera knappast br.) växten Phragmites communis Trin., vass, säf. At letta (dvs. färga) Grönt med Röörwippor, eller Beenhwasz. Linder Färg. 101 (1720).
-VED, se d. o. —
(II 1) -VEK~2. (föga br.) jfr -SVAG. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
(II 1) -VEKHET~02 l. ~20. (föga br.) C. Säve i Frey 1842, s. 492.
(II 1) -VRIDNING~20. gymn. vridning af ett ben kring dess längdaxel. Hartelius Sjukg. 59 (1870, 1883).
(I) -VUXEN, p. adj. (†) anat. där benet har vuxit l. utvecklat sig. Benvuxen .. verknöchert. Möller (1790). (För mycket) Benvuxit .. Säges fostrets hufvud vara, då sömmarne äro smalare än de borde vara. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
(I) -VÅRTA~20. (föga br.) En död Simpa utan horn eller benvårtor. Linné Öl. 130 (1745).
(I) -VÄF~2. anat. benämning på den organiska, blodkärl förande bildning af celler o. mellansubstans hvaraf benen i djur- o. människokroppen bestå; jfr -VÄFNAD. O. Hammarsten i UVTF 16: 32 (1875). G. v. Düben i NF (1877). Den egentliga benväfven .. består af celler, inbäddade i en limgifvande grundsubstans, som är förenad .. med kalciumfosfatkarbonat. Hammarsten Fys. kemi 310 (1883).
(I) -VÄFNAD~20. anat. = -VÄF. Florman Anat. 1: 296 (1823). Berzelius Kemi 6: 538 (1830). Brosket (går) i och med förkalkningsprocessen under för att lemna rum för en ny bildning, — den äkta benväfnaden. Lovén Benväfn. 50 (1863). Ljunggren Käksv. 62 (1894).
(I) -VÄGG~2. anat. Acrel Chir. händ. 138 (1759, 1775). Florman Anat. 1: 263 (1823). Trumhålans benväggar. Thorell Zool. 1: 180 (1860). Ljunggren Käksv. 50 (1894).
-VÄLL, -VÄLLA, se BENVÄLLA.
(I, II 1) -VÄRK~2. [fsv. benvärker] Lind (1749, under bein-wehe). Björn Den värd. medb. 45 (1789). Dalin (1850).
-VÄRKS-GRÄS—0~2. [jfr nor. benværksgræs (Jenssen-Tusch); namnet beror därpå, att en dekokt på örten användts som medel mot ben- och höftvärk] (numera knappast br.) växten Linnæa borealis Lin., linnea; jfr TORR-VÄRKS-GRÄS. Linné Flora 219 (1745, 1755; namnet angifves förekomma i Österbotten). Rothof 300 (1762). Retzius Fl. oec. 418 (1806).
(I) -VÄXT~2, r. l. m. (numera mindre br.) anat., med. VetAH 11: 15 (1750). Knölar och utväxter på benämnet kallar man benväxter (exostoses). Sönnerberg Loder 98 (1799). Spatt så väl som benvexter på andra ställen. Ehrengranat Hasled. 23 (1809). A. Retzius hos Billing Hipp. 84 (1836).
(I) -YTA~20. Dalin (1850).
(I) -ÅDER. (†) anat. blodåder i ben. Dalin (1850).
(I) -ÅS~2. En svulstinfiltration i käkens inre, som .. är genomdragen af fasta benåsar. Ljunggren Käksv. 67 (1894).
(I) -ÅSNA. (åszne) [efter hebr.] (†) Isaschar skal wara en been åszne, och läghra sigh emellan grensonar. 1 Mos. 49: 14 (Bib. 1541; öfv. 1893: en stark åsna, Luther: eyn beynern esel).
(I) -ÄKTA~20. i förb. benäkta porslin. Massan till .. benäkta porslin .. utgöres af en blandning af kaolin, hvitbrända kreatursben och vittrad granit. Uppf. b. 4: 422 (1873). SDS 1896, nr 262, s. 2.
(I) -ÄMNE~20. jfr -SUBSTANS. Rinman 2: 241 (1789). Tandens benämne. Sundevall Zool. 47 (1835, 1864).
(I) -ÄNDE l. -ÄNDA~20. Veckoskr. f. läk. 4: 159 (1783). Har vid benbrottet någon benända genomträngt yttre huden. N. H. Lovén Anvisn. 76 (1838). F. Björnström i NF 4: 520 (1881).
(II 1) -ÖFVERSVÄNGNING~0020. gymn. rörelse som tillgår så, att man, med händerna hängande i en öfre bom, lyfter l. svänger benen öfver en undre. Ling Tillägg t. tab. 70 (1868, 1880). Törngren Gymn.-regl. 20 (1878).
B (†): BENE-RAD, se BENRAD.
-RANGEL, se BENRANGEL.
C (†): BENS-HUGG, se A.
Spoiler title