SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BENSOL bänså4l l. ben-, stundom -o4l l. 4l, r. (m. Wenström (1891)); best. -en.
Etymologi
[jfr d., holl., t. o. eng. benzol, eng. o. fr. benzole, af benzoe o. sista delen af ordet alkohol bildadt namn hvarmed Liebig 1834 ersatte benzin (se BENSIN)]
af Faraday 1825 i förtätad oljegas upptäckt, af Mitscherlich 1833 gm destillation af bensoesyra med kalk framställdt, af Leigh 1842 i stenkolstjära funnet kolväte som numera vanl. framställes gm destillation af stenkolstjära; stenkolsbensin; jfr BENSIN 1. Benzin eller Benzol. Almroth Lehmann 418 (1843). Hvad (af tjäroljan) som öfverdistillerar mellan 80—120° är den vätska, som i handeln förekommer under namnet benzol eller benzin och bildar utgångspunkten för tillverkningen af anilinfärger. Uppf. b. 5: 499 (1874). Blomstrand Org. kemi 164 (1877). Ekenberg (o. Landin) (1888). Sv. farm. 40 (1901). — jfr ACETYL-, AMIDO-, AZO-, DIAZO-, DINITRO-, ISOPROPYL-, METYL-, NITRO-, OXI-, PROPYL-, STENKOLS-BENSOL m. fl.
Ssgr: BENSOL-DERIVAT03~002. kem. Benzolderivater eller aromatiska ämnen. Blomstrand Org. kemi 13 (1877).
-FÖRENING~020. kem.
-KOLVÄTE ~020. kem. Blomstrand Org. kemi 171 (1877). Benzolkolvätena äro flyktiga, lätta oljor eller fasta, kristalliserande kroppar, äro olösliga i vatten och hafva en egendomlig lukt. Widman Org. kemi 85 (1895).
-KÄRNA~20. kem. ring af sex kolatomer med sex kemiska angreppspunkter. Widman Org. kemi 84 (1895).
Spoiler title