BERUSNING berɯ4sniŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en.
(i sht i skriftspr.) vbalsbst. till BERUSA. Den berusning, det förmycket, för hvilket Svensken är mest fallen, är af andlig art. Lysander Föredr. 52 (1855). För den yttre berusning, som är en följd af dryckenskap, var han (dvs. K. XII) alldeles fri. Därs.; jfr 1 b.
a) i bild. Så var Du (Tasso), tills ett giftigt vins berusning / Bragt element mot element i brusning. Atterbom Minnen 474 (1818).
2) till BERUSA 2; exaltation, sinnesrus; hänförelse, entusiasm. O kärlek! / All plågas berusning. Remmer Turken 34 (1824). Sjung, skald, vid känslornas berusning. Tranér Anakr. 195 (1830, 1833). Alla nu sjöngo i helig berusning. Ling As. 26 (1833). Personer, som .. sågo honom (dvs. Bellman) .. i berusningen af ingifvelsens ögonblick. Atterbom Siare VI. 1: 69 (1852). In jag andas med berusning / Sommarnatten len och sval. Snoilsky Goethe Vis. o. dikt. 31 (1901). — jfr SINNES-BERUSNING.
Ssgr: (2) BERUSNINGS-MAKT030~2. Ej Fornarinas öga glödde, / Som förr, med ljuf berusningsmakt. Nyberg 2: 207 (1828, 1832). —
Anm. E. Sjöberg S. dikt. 230 (1821) gör berusning jämte andra af fosforisterna omhuldade ord till föremål för satir.
