SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BESTJÄRNAD beʃæ4rnad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.
Etymologi
[liksom d. bestjærnet efter t. besternt, bestirnt; jfr holl. bestarnd; se BE- II 1 d o. STJÄRNA]
öfversållad med stjärnor, stjärnbeströdd; stjärnprydd.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i poesi, numera knappast br.) i eg. bem., om himlen. Bestiernade fästet. U. Hiärne Vitt. 50 (1665). At beskoda de bestiernade himlar. Columbus Bibl. v. O 4 a (1674). Björn Den besynn. 68 (1792). Hell dig, gudarnes moder, bestjernade Uranos' maka! Ingelgren 310 (1810). Adlerbeth Ov. 25 (1818).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. ngn gg i skämts. l. ironisk anv.) i fråga om stjärnlika prydnader, i sht ordnar. En grannt prydd och bestjernad herre. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 156 (1833). jfr: Ett svärd, bestjernadt med Jaspis. Adlerbeth Æn. 88 (1804, 1811; lat. stellatus iaspide). — oeg. Det ges i mit tycke en slags förtienst som är långt öfver den bestiernade och dubbade. Leopold i 2 Saml. 6: 86 (1775). — jfr TRE-BESTJÄRNAD.
Spoiler title