SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
BETING be3tiŋ2 (be`ting Weste), r. l. m. ((†) n. Möller (1790), Heinrich (1814); denna genusuppgift torde bero på misstag); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(beting G. I:s reg. 17: 110 (1545; i ssgn betingsbalk), Därs. 22: 426 (1551), Rålamb 10: 37 (1691) osv. betning Rålamb 10: 31 (1691; två ggr))
Etymologi
[jfr d. beding, holl. beting, t. beting, äfvensom feng. bǽting, béting, kabel, rep o. d.; sannol. besläktadt med BETTE]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] sjöt. för beläggning af ankar- l. förtöjningskätting l. gröfre kabel m. m. afsedt groft, i fartyg inbyggdt, vanl. rätt uppstående, öfver däck uppskjutande, vanl. järnklädt timmer (l. järnrör); äfv. för samma ändamål afsedd inrättning bestående af två på hvardera sidan af fartygets medellinje uppstående, öfver däck uppskjutande timmer (betingsknektar l. -pollare), stödda på förkant af hvar sin (sitt) vid däcksbalk fästa betingstryckare l. -knä o. förenade gm en på deras akterkant fastbultad (järnbeslagen) balk (tvärbeting); äfv. om betingsknekt l. tvärbeting; förr ngn gg om pollare i land. Den stora l. svåra betingen (i fören, för beläggande af ankartåg l. -kätting). Dubbel beting. Lägga l. föra l. kasta l. bringa till betings, äfv. slå om betingen, förr äfv. bära till betings, belägga (ett tåg l. en kätting) om betingen, beta (se BETA, v.7 1); med adjektivbestämning (o. ngn gg äfv. utan sådan) lägga osv. till (fast, dubbel osv.) beting. Att han tilseger M. Jacob Skibzbyggere, att han förer betingen bach um skytten på the skep han hereffther byggiendis vardher. G. I:s reg. 22: 426 (1551). En änckel Betning till at beläggia småkablar. Rålamb 10: 31 (1691). To Bitter the Cable, bära toget til betings. Serenius Gggg 2 b (1757). Beting är et svårt Horizontalt träd förut på undra däck hvaromkring ankartågen läggas när skeppet ligger för ankar. Dalman Sjölex. (1765). Et Tåg, som går igenom understa Ror-Luckan, och fästad til en Beting eler Ankare längre upp på land. Chapman Skeppsb. 223 (1775). Derpå kastas Tåget af Betingen. D. Sjöbohm Sjömanoeuv. 29 (1787). Bugts uphalande och kastande til betings. F. Sjöbohm Göromålen på ett krigsskepp 13 (1791). Ligger Tågen til acktersta Betingen, måste tilräckeliga stoppare påläggas För om Betingen. Dens. Sjömanoeuv. 25 (1791). Tåget taljas in, samsas kring Betingen och lägges til fast Beting. Därs. 39. Nödig bugt af tågen upphalas och kastas till dubbel beting. Pihlström Skepps aflöpn. 1: 303 (1796, 1812). Slå om betingen. Weste (1807). Béting, i allmänhet hvarje i en däcksbjelke, ofvan däck stående ekståndare, hvarvid en svårare ända fastgöres, men i synnerhet ett svårt stycke timmer förut i fartyget .. bultadt på akterkanten af betingspollarne. Ekbohrn Naut. ordb. (1840). Bringa tåget till betings. Calwagen (1853). Föra .. till betings. Uggla (1878; under bitt). Betingarna .. (äro) svåra, järnklädda block, hvilka vid ankring motverka kättingens häftiga utrusande och till ankars upptaga en del af frestningen på kättingen. Wrangel Sv. fl. bok 21 (1898). Lägga .. till bétings. Ekelöf Naut. ordl. (1898). — jfr ANKAR-, BRÅSPELS-, PALL-, SPEL-, STOR-, TVÄR-BETING.
2) [utvidgad anv. af 1] (föga br.) byggm. tvärbalk som (i likhet med en tvärbeting) sammanhåller två bjälkar(s öfre ändar). Stockarne i de båda långsgående väggarne (i en timmerkista), som naturligtvis äro vederbörligen sammanbundna genom ”betingar”. Tekn. tidskr. 1901, A. V. s. 18.
3) [jfr motsv. anv. i d.] (†) skeppsb. stapel. Beting, att bygga fartyg på. Ekbohrn Naut. ordb. (1840). Almqvist (1844). Stjerncreutz (1863). — jfr SLAG-, SLÄP-, STAPEL-, SÄNK-BETING.
Ssgr (till 1): A: BETING-BJÄLKE, -KNÄ, -SLAG, -SPÅR, -STOPPARE, se B.
B: BETINGS-BALK30~2. ett af de timmer af hvilka en beting är sammansatt. Att samme Galleijde måtte .. bygd .. bliffwe .. med starcke Betingzbalker, fram vpå, på thet man kunde ridhe j tess större wågh medh henne. G. I:s reg. 17: 110 (1545).
-BJÄLKE. (beting- Rålamb) (†) betingsknekt. Knä som kommer långz Skepz emot Betingbiälken. Rålamb 10: 27 (1691).
-BUKT~2. betingsslag. Konow (1887). Lundell (1893).
-BULT~2. bult i betingsknekt l. tvärbeting för att hindra betingsslaget att slira af; jfr -NAGEL, -NÅL. Widegren (1788). Pihlström Skepps aflöpn. 1: 267 (1796, 1812). Tidn. f. lev. 1899, nr 26, s. 2.
-DYNA~20. furufyllning på tvärbetingens akterkant afsedd att minska tågets nötning; jfr -KALF o. -PUTA. Uggla Sjölex. (1878; under bitt-bolster). Björkman (1889).
-HUFVUD~20. öfre ända på betingsknekt. Uggla Sjölex. (1878; under bitt-head).
-KALF~2. (mindre br.) betingsdyna; förr äfv. om tvärbeting o. betingsdyna sammantagna. Betingskalf, är en furufyllning på akterkant af betingen för tåget at nöta emot. Dalman Sjölex. 5 (1765). Betingskalf eller Tvärbeting. Röding SD (1798). Cross-piece of the bit, betingskalf. Deleen Eng.-sv. lex. (1806; under bit). Björkman (1889).
-KNEKT~2. se under BETING ofvan. Cable-Bit-pins, betings-knektar. Serenius Gggg 3 a (1757). (Ankartågen beläggas) Om Betingsknektarne och Tvärbetingen. Sjöbohm Skeppstakl. 125 (1792). 2 NF 3: 156 (1904).
-KNÄ ~2. (beting- Rålamb) se under BETING ofvan; jfr -STÖTTA, -TRYCKARE. Knäet emoot betingarna som går för uth kallas Betingknä. Rålamb 10: 37 (1691). Dalman Sjölex. 5 (1765). Dalin (1850). Konow (1887).
-NAGEL~20. betingsbult. Weste (1807). Dalin (1850). Lundell (1893).
-NÅL~2. betingsbult. Konow (1887). Linder Sjömanskap 81 (1896).
-PART~2. del af ankarkätting l. -tåg som vid ankarets hemvindande befinner sig för om spelet. Betingsparten sträckes styf akteröfver och lägges till spels. Ekelöf Skeppsmanöv. 94 (1881).
-POLLARE~200. betingsknekt. Ekbohrn Naut. ordb. (1840). Dalin (1850). Längst för ut i piken för om betingspållaren .. är segelkoj. C. Smith i Tidn. f. idr. 1883, s. 170.
-PUTA~20. (knappast br.) betingsdyna. Ekbohrn Naut. ordb. (1840). Dalin (1850). Lundell (1893).
-SLAG~2. (beting- Röding, Deleen) törn af kätting l. tåg om beting. Röding 1: 295 (1794). Dubbelt betingslag. Deleen (1806; under bit). Göra betings-slag. Uggla Sjölex. (1878; under bitt). Taga af Betings-slaget. Konow (1887).
-SPÅR~2. (beting- Röding) inhuggning l. urtagning i en däcks- l. bottenbjälke, hvari undre delen af en betingsknekt hvilar. Röding 1: 295 (1794). Jungberg (1873).
-STOPPARE~200. (beting- 2 NF (1904)) stoppare använd vid beläggande af ankartåg kring beting. Rajalin Skepzb. 170 (1730). Röding SD (1798). Uggla Sjölex. (1878; under bittstopper).
-STÖTTA~20. betingsknä. Stjerncreutz (1863).
-TRYCKARE~200. betingsknä. På betingsknektarnes förkanter komma betingstryckarne, som äro starka ekknän. Lavén Sjövet. 15 (1853). Ekelöf Naut. ordl. 18 (1899).
Spoiler title