publicerad: 1907
BETJÄNT beɟä4nt, äfv. BETJENT -ɟe4nt, i södra o. västra Sv. (i allm. dock bl. i bet. 1 b) äfv. -ɟän4t (betje´nt Weste, där e´betecknar långt ä- ljud, betjént Almqvist, där é betecknar långt e- ljud, betjä´nte Dalin; uttalet med kort ä-ljud synes bestyrkas af ordets anv. i vers i vissa fall, t. ex. Kolmodin Qv.-sp. 1: 505 (1732; rimmande med vändt), Bellman 2: 29 (1769: betjente (i bet. 1 b); rimmande med käftamente'), 55, 61 (1777: betjenter (i bet. 2); rimmande med instrumenter, documenter), Kellgren 2: 175 (1781: Betjenter (i bet. 2 b α); rimmande med Licenter, complimenter); däremot angifves uttalet med långt ä-ljud hos Manderström Rimlex. 337, 338, 339 (1779). — Anm. Stamvokalens förkortning framför de två följ. konsonanterna har företrädesvis inträdt vid 1 b, medan vokallängden bibehållit sig i de adjektiviska formerna, vid hvilka känslan af sambandet med verbet BETJÄNA o. dess verbala former, i sht p. pf., är starkare), m.||(ig.).
best. -en (Schmedeman Just. 1087 (1686) osv.); pl. (numera bl. i bet. 2) med adjektivisk böjning -e (Oxenst. brefv. 8: 385 (1642; i bet. 2 a) osv.) l. (numera bl. i bet. 1 o. i ssgr) med substantivisk böjning -er (Stiernman Com. 4: 66 (1674: Tullbetiänters), OSPT 1686, nr 9, s. 8 (: betiänterne, i bet. 2 b α) osv.) ((†) pl. -a J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 25, Nordberg K. XII 1: 464 (1740) m. fl. pl. best. betientren Brenner Dikt. 2: 81 (1723: i vers)). — Anm. Pluralformen -e är alltså under de första årtiondena af ordets anv. i sv. den enda uppvisade. Pl. -er, som uppträder under 1600-talets sista årtionden, blir vanlig först på 1700-talet, då de båda formerna en tid framåt växla oberoende af olika bet. Pl. -e i bet. 1 förekommer ännu hos Schönberg Bref 1: 39 (1772), pl. -er i bet. 2 hos Sahlstedt (1773) o. i Bet. rör. rikets styrelseverk 1823, s. 25 (efter handl. från 1693). I slutet af 1700-talet synes den differentiering hafva varit i det närmaste genomförd efter hvilken pl. -e blir bruklig endast i bet. 2 (b), hvarvid det administrativa språkets förkärlek för ålderdomliga former torde hafva öfvat en afgörande inflytelse, o. pl. -er (hos det enkla ordet) endast i bet. 1 (b), i hvilken ordet tillhör privatlifvet o. den substantiviska pluralens form föredragits ss. hvardagligare. Weste (1807) uppgifver att betjente ”gemenl(igen)” brukas i bet. 2. Almqvist (1844) upptager betjänte, sbst. m. pl., i sistnämnda bet. som särsk. artikel; likaså Dalin (1850), Kindblad (1867), SAOL (1874, 1900), Lundell (1893) m. fl. För den nutida språkkänslan är denna pl. betjänte, som utgör den officiella beteckningen för de lägsta graderna af statstjänare o. med dem likställda personer i kommunens tjänst o. d., ett från betjänt, lakej o. d., pl. -er, skildt ord. I södra o. västra delarna af landet tager sig skillnaden äfv. uttr. i olika uttal. Betjänte förekommer i allm. bl. i pl. För sg. best. brukas stundom adjektivisk böjning för att bevara skillnaden från betjänt i bet. 1 b, t. ex.: Den godset åtföljande betjente måste taga plats inuti omnibusen. SD(L) 1899, nr 268, s. 1. Sg. med vanlig substantivisk böjning brukas i motsv. bem. i sht inom förvaltningen samt i ssgr. Ssgrna EXEKUTIONS-, KRONO-, POLIS-, POST-, VAKT-BETJÄNT o. d. äro fullt br. i sg. o. hafva i pl. -er, när de beteckna enskilda individer utan tanke på klass- l. kårsamhörighet(en), t. ex. Jag mötte två polisbetjänter på gatan, medan pl. -e brukas för dessa ssgr, i sht i mera officiell stil, till att beteckna (medlemmarna af) klassen l. kåren, t. ex. Den föreslagna löneförbättringen åt stadens polisbetjänte. Pl. betjänte ingår äfv. ss. första ssgsled i på senare tid bildade ssgr (se ssgr B nedan).
Ordformer
(betienter (sg. m.) N. Av. 17 juli 1656, En kort underrättelse, s. A 4 a, Risingh Kiöph. 115 (1669) m. fl. — betiente, betjänte (sg. m.) HSH 31: 92 (1662), ÄB 9: 7 (Lag 1734), Möller (1745; under auditeur, avertisseur) m. fl. — betient (sg. m.) Rudbeck Bref 72 (1670) osv.)
Etymologi
[liksom d. betient efter t. bediente(r), substantivering af bedient, p. adj. (se BETJÄNT, p. adj. I); jfr holl. bediende. Se W. L. van Helten i Tijdschr. voor nederl. taal- en letterkunde 11: 197 (1892) o. Paul D. wb.]
Anm. Ordet synes hafva inkommit i sv. vid midten af 1600-talet, då i äldre förordningar o. bref brukliga uttr. ss. Wåre och Cronones Tienare (se t. ex. Stiernman Com. 2: 531 (1648)) börja ersättas af uttr. i hvilka betjänte ingår (se ex. från 1642 o. 1651 under 2 a). Ordet betecknar från början tjänare i allm., såväl i privat som i det allmännas tjänst. Bet.-skillnaden med hänsyn till dessa båda olika slag af tjänare var ringa på den tiden då offentliga ämbets- o. tjänstemän närmast betraktades ss. regentens enskilda tjänare (jfr 1 c). Detta betraktelsesätt förändrades under 1700-talet i samband med försvinnandet af det äldre patriarkaliska förhållandet mellan regent o. statstjänare. Vid 1700-talets slut framträder bet.-skillnaden skarpt markerad mellan å ena sidan bet. 1, privat tjänare, o. å den andra bet. 2, offentlig tjänsteman o. d. Inom hvardera af dessa båda hufvudanv. har samtidigt en bet.-specialisering försiggått. Betjänt i bet. 1 har sålunda begränsats till den numera br. anv. om manlig tjänare af visst slag, lakej o. d. (jfr 1 b). Betjänte i bet. 2, hvilket från början betecknade statstjänare i allm. o. hade denna bet. bl. a. i rangordningarna 1680 o. 1696 samt i regeringsformerna 1719, 1720 o. 1772, brukas från o. med den under 1700-talets första decennier genomförda förändringen i de centrala ämbetsverkens organisation vanl. ej längre om högre ämbetsmän med säte o. stämma i dessa verks styrelser, utan bl. om den underordnade tjänstepersonalen. I slutet af 1700- o. början af 1800-talet blir TJÄNSTEMAN allt brukligare för de högre klasserna inom denna tjänstepersonal o. betjänte begränsas till de lägre graderna. Men äfv. i denna sistnämnda bet. synes betjänte f. n. vara på väg att ersättas af tjänstemän. Så skola från o. med 1908 alla tjänstinnehafvare vid telegrafverket benämnas tjänstemän, o. tjänstinnehafvarna vid statens järnvägar kallas enligt beslut vid 1907 års riksdag redan nu tjänstemän, dock göres där skillnad mellan tjänstemän af högre o. af lägre grad, de senare motsv. de förutvarande betjänte. — Ordets bet.-utveckling har i hufvudsak skett jämsides med motsv. utveckling vid BETJÄNING 3.
(† utom i 1 a, b, 2) person som är i (ngns) tjänst; tjänare; jfr BETJÄNING 3. Swedberg Cat. 103 (1709). Man behåller fremmande folck och betiente i land och stad, när the äro nyttige, trogne och rolige. Dens. Schibb. 220 (1716). Därs. 284 (ss. öfv. på minister). Betient, tienare. Lind (1738; under bedienter). Tjenare, betjent. Schenberg (1739; under minister). — särsk.
1) [jfr motsv. anv. i (ä.) d., (ä.) holl. o. (ä.) t.] om person i enskild persons tjänst; tjänare.
a) († utom i lagspr. o. historisk framställning) om enskild tjänare l. underhafvande i allm.; oftast om tjänare med en på ett l. annat sätt framskjuten ställning i förh. till det öfriga tjänstefolket (ss. husbondens biträde l. ställföreträdare, förman för andra tjänare, föreståndare för viss gren af hushållningen osv., inspektor, fogde, bokhållare, jägare, stallmästare, huslärare osv.); jfr BETJÄNING 3 a. HSH 31: 92 (1662; om personer i tjänst hos adelsmän). Risingh Kiöph. 115 (1669; om köpmans ombud l. biträde). Thenne Ordning (dvs. den för ridderskapet o. adeln utfärdade gårdsrätten), hwar effter the och theras betiente, högre eller lägre, skole hafwa sigh at rätta. Stiernman Com. 3: 852 (1671). (Jag) seer dheruthur (dvs. af brefvet), .. hure som drånningen Christinas betienthe fara medh skogarna. Carl XI (1687) i Hist. handl. XVIII. 2: 34. Sådane förteckningar underskrifwa, samt deruti införa alla sina Betienters och Tienstefolcks namn. Sthms stadsord. 2: 200 (1706). Är thet betiente i huset, som borde egendomen upgifva (vid bouppteckning, men därvid förfar afsiktligt orättrådigt); stånde tiufs rätt. ÄB 9: 7 (Lag 1734). Betienters och tienstehions lön. HB 17: 4 (Därs.). Stiäl, snattar, eller upsåteliga förfar, eller undandöljer tienstehion eller annan betient, något af thes husbondas egendom. MB 42: 1 (Därs.). Man måste ei altid förlåta sig vppå fogdars och andra betienters flit och omsorg. Broocman Hush. 1: 15 (1736). Du kan vistas bland betienterne, sade .. Herr Ehrenmenvet .. Jag tänkte til at omgås med Kammartienaren, men han föraktade mig, .. Laquajerne glömde jag at kalla Monsieur, .. Stalldrängen kallade jag för Pälle, .. Den rätte Kusken såg ut som han skulle velat heta Stallmästare. Dalin Arg. 1: 97 (1754; uppl. 1733: Drängarne). Joachim Brahes Räntmästare, en gammal betient, som fölgt sin Herre til Stockholm. Dens. Hist. III. 1: 15 (1760). Herrfolkets hederligare betjente af bägge könen, och sådane tjenstehjon, som endast gå sitt husbondefolk med uppassning och löpande tilhanda. Mennander Præs. i VetA 1765, s. 14. Uti hvilka fordringar hos bönder och betjenter husbonden äger bättre rätt. Publ. handl. 15: 294 (1792). Betjentes och tjenstehjons lön. Körner Jur. rådg. 381 (1888). jfr: Lagen skiljer mellan ”betjenter” och ”tjenstehjon”. Schrevelius Civilr. 3: 169 (1849, 1858). — jfr ADELS-, BOD-, BRUKS-, FRÄLSE-, HANDELS-, HERRSKAPS-, HUS-, HUSGERÅDSKAMMAR-, HUSHÅLLS-, KONTORS-, KÄLLAR-, KÖPMANS-, RES-, STALL-BETJÄNT m. fl. — särsk.
α) i bild. Man vndrar, huru ratio (dvs. förnuftet) kan anses för en regerande gåfvo, om hon intet kan se alt med egen ögon, vtan så ofta måste tro sina betiänter. Rydelius Förn. 136 (1720, 1737). (Kaldéerna) började .. at tiena och tilbedia Stiernorna, som Gudarnas betienter, och tolkar. Lagerbring Hist. lit. 150 (1748). Til verkställande häraf (näml. bortskaffningen af ruttnande as o. d.) har hon (dvs. naturen) tagit Djuren til sine Betjenter. Linné Del. nat. 21 (1773).
β) [jfr motsv. anv. i holl. o. ä. t.] om tjänarinna. Fryggas Under-Gudinnor eller betienter voro åtskilliga .. Fulla .. var hennes .. CammarFru .. Gnå var hennes Bodbärerska. Dalin Hist. 1: 136 (1747). Schlegel De goda hustrurs seger 28 (1750).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (fullt br.) manlig tjänare för uppassning (af husbonden l. inom husbondfamiljen); i sht i fråga om (förnämt) husbondfolk som för så stort hus att särskild(a) manlig(a) tjänare tages (tagas) i anspråk för uppassning(en); kammartjänare, lakej; i äldre ex. ofta svårt att skilja från a; jfr SVEN. Med (kusk och) betjänt på kuskbocken. Betienter och drängar sade honom (dvs. den audienssökande) med de spotskaste ansikten, at Frun sof ännu. Dalin Arg. 1: 65 (1733, 1754). Tå jag ännu intet hade fylt mitt 9:de åhr, hände sig, at jag om Pingstdags morgon skulle gå til Kyrckan, vpvachtad af en min Faders betient. Humbla 6 (1740). Ekipager med betjenter. C. F. Dahlgren 3: 108 (1819). Läderdyna bakpå en vagn, hvarpå betjenterna stå eller sitta. Deleen (1836; under bedientenpolster); jfr BETJÄNT-BRÄDE. En betjent i gala / Trädde in och räckte i den sköna / Flickans hand ett kort och gick. Runeberg 3: 5 (1843, 1852). Betjenten anmälde hennes nåd Rehnhjelm. Strindberg Röda r. 165 (1880). — jfr HYR-, LIVRÉ-, LÅN-, NEGER-, RES-BETJÄNT m. fl. — i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv., om person som utan att vara tjänare förrättar en tjänares sysslor; stundom med nedsättande bet. (jfr sista språkprofvet under BETJÄNT-SJÄL): passopp, (ngns) lydig(e) slaf. Jag är min egen betjänt. Det får du göra själf, jag är inte betjänt åt dig. Skall skalden offra .. / Sin menskorätt, sin fria själ, / Blott för att vara din (dvs. teaterdirektörens) betjent? Rydberg Faust 8 (1878).
c) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t.] (†) om person som är i en öfverhetspersons o. d. tjänst o. därvid betraktas på en gång ss. dennes tjänare o. ss. offentlig ämbets- l. tjänsteman (jfr 2). Kiöping Resa 107 (1667). Illvillige utlänskes och emot deras egen Herre otrogne Betienters arga stämplingar. 2 RARP I. 1: 111 (1719). En Romersk Quæstor .. kom i en liten Stad i Italien, at pålägga eller upbära skatt af Borgerskapet, och han befalte en betiänt .. hopkalla alle ärlige Män. Dalin Arg. 1: 233 (1733, 1754). (Magnus Ladulås) lät med utländska betjänter inkomma främmande seder. Gyllenborg Præs. i VetA 1757, s. 8. jfr: Såsom denna tidens (dvs. 1200-talets) Ämbetsmän intet voro egenteligen annat än Konungens enskylta Betjenter i allmänhet, var det ock en af Konungens förbehållna rättigheter at förordna dem. Lagerbring 1 Hist. 2: 384 (1773). — särsk.: agent (med politiska osv. uppgifter); minister. Konungen af Franckrijke hadhe och anno 1662 en annan sin betiente här för commerciernes skull. RARP 9: 306 (1664). Kongl. Maij:ts då uthi Engeland varande betiente. Därs. (om en person). (G. I) befaller (i sina bref) sina betjenter utrikes, at från Tyskland, Frankrike och Nederland inskaffa folk af lärdom. O. v. Dalin i 1 VittAH 1: 27 (1755).
2) om person i statens l. kyrkans l. en kommuns l. annan allmän l. (större) enskild institutions l. inrättnings tjänst; i sht om statstjänare; oftast i pl. betjänte (jfr anm. sp. 2024-25); jfr BETJÄNING 3 b. — jfr ACCIS-, AFSÄNDNINGS-, AKADEMI(E)-, AMIRALITETS-, AMMUNITIONS-, ARK(E)LI-, ARSENALS-, ARTILLERI-, AUKTIONS-, BAD-, BANKO-, BERGS-, BERGVERKS-, BEVAKNINGS-, BÖDELS-, CIVIL-, DYKERI-, EXEKUTIONS-, FAKTORI-, FYR-, FÅNGVÅRDS-, FÖRSAMLINGS-, GRUF-, GYMNASIE-, HALL-, HALLRÄTTS-, HOF-, HOSPITALS-, JÄGAR(E)-, JÄGERI-, KANAL-, KANSLI-, KLÄDKAMMAR-, KOLLEGIE-, KRIGS-, KRONO-, KVARNTULLS-, KYRKO-, LANDS-, LANDSSTATS-, LANDT-, MAGASINS-, MILITÄR-, PACKHUS-, POLIS-, POST-, POSTVAKT-, REVISIONS-, RIDDARHUS-, RUSTKAMMAR-, RÅDSTUGU-, RÄTTEGÅNGS-, RÄTTS-, SJÖTULLS-, SKEPPS-, SKOGS-, SKOL-, SKRÅ-, SOCKEN-, STABS-, STADS-, STATS-, TULL-, TÅG-, UNDER-, VAKT-, VÅG-, ÖFVER-BETJÄNT(E) m. fl.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t.] (numera bl. i historisk framställning) om innehafvare af allmän (l. med dylik jämförlig) tjänst i allm. Fleere andre E(ders) K(ungliga) M(ajestä)tz bethiente (förutom ifrågavarande öfverste). Oxenst. brefv. 8: 385 (1642). Gouverneuren sampt andre Cronans förnemme betiente. Därs. 212 (1651). The Betientes vnderhåldh och aflöning. Stiernman Com. 2: 895 (1659; i fråga om tjänstemän i banken). RF 1660, § 13. Kongl. Maj:t (har), til at .. befrämja all godh ordning och enighet ibland des .. Betiente, efterföljande reglemente effter Embeternes wilkor och wärde nådigst welat .. fast ställa. Stiernman Com. 4: 294 (1680; i rangordning som begynner med fältmarskalkar); jfr Därs. 5: 562 (1696). (Af statskontoret bör) så lagas, att betjänterne af kronones drätsel och inkomst sine löner måtte hafva att åtnjuta. RF 1719, § 25; jfr RF 1720, § 31 o. RF 1772, § 24. Högre och nedrigare betiente. Biurman Brefst. 46 (1729). Konungens Betiente. RB 15: 2 (Lag 1734). Den Romerska Kyrkans Betjenter begynte undandraga sig den verldsliga Öfverhetens magt. Botin Hem. 2: 62 (1756, 1799). Alle andre betjenterne .., som stodo under Collegierne, särdeles General-Gouverneurer, Gouverneurer, Landshöfdingar, Öfverstar och andra flere, skulle vara pligtige att göra redo och räkning, hvar för sin beställning. Bet. rör. rikets styrelseverk 1823, s. 25 (efter handl. fr. 1693). Slottsförsamlingen, bestående af kronans betjente i staden och deras familjer. Rydberg Vap. 182 (1891).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. ä. t.] om innehafvare af (relativt) lägre allmän (l. med dylik jämförlig) tjänst.
α) (numera bl. i historisk framställning) motsatt (högre) ÄMBETSMAN. Ofwerste Leuten(anten) af Artiglerijet tillijka medh Artiglerijets Betiente. N. Av. 17 jan. 1656, nr 2, s. 3. Så väl Ledamöterne som Betiänterne vijd Collegierne. 2 RARP 2: 122 (1723). Betiente (i amiralitetskollegiet:) Secreterare .. Notarius .. Actuarius .. Copister. Henel 1729 115 (1730). Menar någor, at honom vid utmätningen förnär skedt af the Betiente, som stå under Konungens Befalningshafvandes lydno. UB 9: 6 (Lag 1734). Betjent, Publicus inferioris ordinis minister. Oppon(itur) Ämbetsman. Rikets betjenter. Sahlstedt (1773). Eds-formulair för samtelige Civile Betjente. Publ. handl. 15: 225 (1792; till skillnad från ett liknande formulär för Civile Embetsmän). Andelig betjent, som bistod Påfven ell(er) Biskopen, då de förrättade messan. Deleen (1814; under basilicaire). De under Tullverket hörande Embetsmän och Betjente. Bet. ang. rikets styrelseverk 1823, s. 119.
β) (i sht adm., fullt br.) motsatt ÄMBETS- o. TJÄNSTEMAN. Tjänstemän och betjänte. Våre och Rikets Hof-Rätter, Collegier och öfrige publike Verk .. (skola) icke till Extra- Vaktmästare eller andre Betjente få antaga flere personer, än som vid hvarje Verk eller Inrättning oungängligen behöfvas. SFS 1830, s. 557. Folkskolelärare eller annan af kommunen tillsatt och aflönad tjensteman eller betjent. Därs. 1862, nr 13, s. 13. Bland de personer, som innehafva offentliga befattningar, urskiljer man, med afseende på sättet för tillsättningen, två klasser. Den ena kallas Embetsmän ... Den andra klassen, omfattande innehafvare af offentliga befattningar, tillsatte af annan myndighet än Konungen, benämnes Tjenstemän i de högre, Betjente i de lägre befattningarne. Rabenius Förvaltn. 1: 197 (1866, 1875). Civile embets- och tjenstemän samt betjente. SFS 1877, Bih. nr 27, s. 1. Tjensteman eller betjent, som fyllt 65, eller tågbetjent, som fyllt 60 år. SD(L) 1896, nr 599, s. 2. Samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola .. vara på tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. Bet. af löneregleringskom. 1902, 4: 129 (1904). Löneregleringskommittén har haft en liflig känsla af att man beträffande järnvägarna, liksom förut med afseende å telegrafstyrelsen och telegrafverket, måtte söka komma ifrån den tudelning af statstjänarne i tjänstemän och betjänte, som i vår tid icke kan anses vara lämplig. J. Larsson i 2 kam. prot. 1907, 66: 11.
Ssgr: A (i allm. till 1 b): BETJÄNT-BEFATTNING 03~020.
1) till 1 (a o.) b; jfr -PLATS, -SYSSLA 1 samt BETJÄNTS-BESTÄLLNING. Du har gjort väl, som icke alls låtit honom inträda i någon betjentbefattning på Stafsjö. Almqvist Drottn. j. 262 (1834).
2) till 2 b β, se B. —
-BRÄDE~20. bräde för betjent(er) (bakpå åkdon); jfr -SITS o. ex. fr. Deleen (1836) under BETJÄNT 1 b. En .. modern Kalesch .. med Kuskbock och Betjentbräde .. (finnes) till salu. DA 1824, nr 95, s. 9. —
-GOSSE~20. jfr -POJKE. En Betjentgosse som är van vid uppassning. DA 1824, nr 41, s. 14. Porten slogs upp, en betjentgosse öppnade vagnsdörren och fälde ned fotsteget. Lönnberg Cas. 5 (1882). PT 1904, nr 3 A, s. 2. —
-GRAD, se B. —
-GÖRA~20, n. jfr -GÖROMÅL; i sht med nedsättande bibet. Jag är glad, att han icke redan fått någon fläck på sig genom betjentgöra. Almqvist Drottn. j. 262 (1834). —
-GÖROMÅL~002. jfr -GÖRA, -SYSSLA 2. En Extra Vaktmästare, van vid .. alla förefallande Betjentgöromål, åstundar .. få resa med någon Herre. DA 1824, nr 12, s. 16. —
-KAMMARE~200. jfr -RUM. Uti Assessor B:s Hus äro 2:ne meublerade Rum med betjänt-kammare at hyra för Resande. DA 1793, nr 55, s. 3. Dalin (1850). —
-KLASS~2.
1) till 1 (a o.) b; jfr BETJÄNTSKAP slutet. Rademine Knigge 2: 52 (1804, 1810). Backman Dickens Pickw. 2: 109 (1871).
2) till 2 b β, se B. —
-METOD~02. särsk. (†) metod att lära sig öfversätta en text på främmande språk gm att låta en medhjälpare läsa högt ur en (tryckt) öfversättning medan man själf följer med i texten. Såvida icke öfversättningen skall ske enligt den misskrediterade ”betjent- eller ex-usumethoden” genom föreläsning eller minnesinpluggning. Tidskr. f. Sv:s lärov. 1859, s. 297. —
-NATUR~02. med förklenlig bet.; jfr -SJÄL. (Personer) som .. äro färdiga att stämpla tyskarne såsom ”betjentnaturer”. Samtiden 1871, s. 422. Stenfelt Skepparlif 180 (1903). —
-POJKE~20. jfr -GOSSE. En simpel cariol, med en betjentpojke bakpå. Palmblad Norge 291 (1846). En betjentpojke öppnade porten för lady D. och förde henne in i salongen. PT 1905, nr 261, s. 3. —
-RUM~2. jfr -KAMMARE. Wetterbergh Altart. 134 (1848). Örebro hotell .. enkelrum 1: 50 à 2 kr., betjentrum 50 öre, allt pr dygn. Ill. Sv. 1: 368 (1882). —
-SITS~2. säte för betjänt(er) (bakpå åkdon); jfr -BRÄDE. (P.) tog plats i en beqväm postvagn med en liten betjentsits bakpå. Backman Dickens Pickw. 2: 304 (1871). —
-SJÄL~2. [jfr t. bedientenseele, fr. âme de valet] i sht med förklenlig bet.: lakejsjäl; jfr -NATUR. Polyfem II. 11: 4 (1810). Alla veck och vinklar af Betjentsjälen. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 202 (1819). ”Jag hoppas damerna förlåta, att jag ej är road af betjentsysslor”, sade han .. ”Men här finnas tillräckligt många betjentsjälar för att göra mig öfverflödig.” Edgren Ur lifvet 1: 54 (1882, 1883). —
-SPRÅK~2. språk som brukas af betjänter; i sht med förklenlig bibet. om ett visst förråd af höfliga fraser som hvarje betjänt synes förfoga öfver. Efter en stunds parlamenterande lofvar betjänten (de båda atenarna) .. att, som det heter på betjäntspråket, ”för deras skull” väcka sin herre, som tager sig en lur. Paulson Aristoph. 2: 11 (1903). —
-SYSSLA~20.
-VETT~2. ”Det dröjer, innan denna gosse lär sig betjentvett,” sade grefven. Almqvist Ekols. 1: 114 (1847). —
B (till 2 b β; jfr slutet af anm. sp. 2024-25): BETJÄNTE-BEFATTNING030~020. (äfv. betjänt-) jfr -GRAD, -KLASS samt BETJÄNT-BEFATTNING 2. Vid postverket skulle tillsättas ytterligare 200 betjentebefattningar. PT 1906, nr 39 A, s. 3. —
-GRAD~2. (betjänte- SD(L) 1898, nr 45, s. 3, Tamm Sammans. ord 139 (1900); betjänt- PT 1902, nr 59 A, s. 3, Därs. 1906, nr 66 A, s. 2) tjänstegrad som tillkommer betjänte; jfr -KLASS. Statens jernvägars ordinarie personal inom betjentegraden. SD(L) 1898, nr 45, s. 3. Af mindre betydelse vore däremot, om de (näml. underofficerarna) .. erhölle anställning som tjenstemän eller i betjentgrad. PT 1906, nr 66 A, s. 2. —
-KLASS~2. (betjänte- AB 1901, nr 13, s. 3; betjänt- Sundberg Fångv. 177 (1892), PT 1902, nr 63 A, s. 3) jfr -GRAD. Fångvårdspersonalen vid ett cellfängelse utgöres .. i betjentklassen af vaktmästare .. vaktkonstaplar .. samt vaktqvinna. Sundberg Fångv. 177 (1892). särsk. konkret: personal i betjäntegrad. För staten vore det en vinst att (inom postverket) i stället för en dåligt aflönad .. tjenstemannaklass erhålla en betjenteklass med mindre anspråk. AB 1901, nr 13, s. 3.
-LÖN, se A.
Spoiler title
Spoiler content