SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BEUNDRAN beun4dran, i Sveal. äfv. 032 (beu´ndran Weste; beùnndran Almqvist), r. l. f.; i best. anv. utan slutartikel. vbalsbst. till BEUNDRA.
1) (†) till BEUNDRA 1: undran, förvåning. Man skulle falla i outredliga motsägelser, om man ville dömma den (dvs. Dalins tragedi Brynilda) efter det dubbla slag af beundran, hvarmed den då uppfördes och hvarmed den nu omläses. Leopold 5: 437 (1799); jfr 2. Lagerbjelkes tal har jag läst med verklig beundran — nämligen deröfver att det blifvit så berömdt. Tegnér 5: 186 (1819); jfr 2.
2) till BEUNDRA 2: med gillande l. vördnad l. förtjusning förenad förundran; ofta med prep. för, äfv. af; jfr BEUNDRING. Intagas af, hysa beundran för ngn. Hans beundran för T:s skaldskap kände inga gränser. Leopold 3: 460 (1794, 1816). Denna personliga smak (för franska vitterheten) uteslöt ej hans (dvs. Kellgrens) beundran af Englands, Tysklands och Danmarks dristigare snillen. Stenhammar 311 (1798). År 1768 om våren syntes för första gången på Gymnasium ett par bomullsstrumpor, i hvilka en Lectors son paraderade till allmän beundran och afund. Ödmann Hågk. 77 (1801). Har du ett hjerta för det ädla, så måste, vid ljudet af Jesu Christi namn, alla dina känslor sammansmälta i vördnad, beundran och tillbedjande kärlek. Wallin 2 Pred. 2: 146 (1827). Förundran är nöje eller missnöje öfver något nytt, oväntadt, sällsynt eller utomordentligt, och kallas beundran, då den består i nöje öfver något stort, sublimt och fullkomligt. Sandström Campe Själen 109 (1839). De stora bedrifterna, de makalösa uppoffringarne framkallade beundran; och beundran framkallade sången och den bildande konsten. Agardh Theol. skr. 2: 11 (1842, 1856). Beundran af Guds verk i naturen. Roos Andaktsb. 1: 145 (1847, 1860). Plötsligt (1795) träder han (dvs. Schiller) åter fram, och nu i en fullmognad, en glans, som slår oss med beundran. Böttiger 4: 316 (1854, 1869). Den beundran, som kunnat egnas åt konungens (dvs. K. XII:s) stora egenskaper, blef (under dennes senare år) mera en förundran öfver samme konungs besynnerliga förehafvanden. Svedelius i SAH 54: 249 (1879). (Augustus) beundrade republiken, emedan ingen ville upprätta henne .. Således platonisk kärlek, beundran på afstånd. Rydberg Rom. d. 27 (1882); jfr BEUNDRA 2 c. Skolflickan egnar sin tysta beundran åt en ny lärare, som för henne är höjden af all fullkomlighet. Topelius Tänkeb. 98 (1895); jfr BEUNDRA 2 c. Atterboms entusiastiska beundran för fru Helvig. Wirsén i PT 1907, nr 208 A, s. 3. — jfr SJÄLF-, SKÖNHETS-BEUNDRAN. — särsk. (föga br.) konkret: föremål för beundran. Choræus var, ännu sedan år förgått efter hans vistelse der (dvs. i Jakobstad), ortens beundran. F. Runeberg (1878) hos Söderhjelm Runeberg 2: 536. Hur föll dig in att hugga svansen af / ditt framtidshopp, atenarnes beundran? Fröding Nytt o. gam. 38 (1897; till Alkibiades om hans hund).
Ssgr (i allm. till 2): BEUNDRANS-FULL030~2. (föga br.) Leopold 2: 398 (1815).
-GÄRD~2. (föga br.) Nyberg 2: 200 (1828, 1832). Bättre hade man tjenat honom (dvs. Thorild) och hans sak .., om man låtit sina beundransgärder föregås .. af något verkligt bemödande att studera och förstå honom. Atterbom Siare 5: 95 (1849).
-ROP~2. (föga br.) Ödmann Anv. t. pred. 86 (1807, 1812). Stolt af den skrud, hvari hon blänkte, / Hon väntade att strax få höra öfver den / Ett högt beundransrop. Franzén Skald. 4: 145 (1832).
-VÄRD, se d. o. —
-VÄRDHET~20 l. —0~2. (föga br.) Lindfors (1815). Linder o. Walberg (1862).
-VÄRDIG. [jfr holl. bewonderenswaardig, t. bewundernswürdig] (†)
1) (närmast) till 1 = BEUNDRANSVÄRD 1. Himlen edra dagar sparat, / På så beundransvärdigt sätt. Leopold 2: 331 (1793, 1815).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] till 2 = BEUNDRANSVÄRD 2. J. G. Oxenstierna 4: 394 (1815). Allt han beundrar som är beundransvärdigt. Adlerbeth Ov. 71 (1818). Därs. 134.
Spoiler title