BEVITTNANDE bevit4nande, i Sveal. äfv. 0302 (bevi´ttnande Weste; bev`ittnande Almqvist), n.; best. -et.
vbalsbst. till BEVITTNA. — särsk. (†) konkretare.
1) till BEVITTNA 1: vittnesmål. De förra (dvs. angifvarna) skola bevisa att den anklagade är skylldig, deras blotta utsago och bevittnande beviser intet. Boëthius Nat. 185 (1799).
2) till BEVITTNA 2: uppgift, utsaga, vittnesbörd, intyg; jfr BEVITTNELSE, BEVITTNING 1. Arimennen äro de som effter Herodoti, Melæ, Plinii och andras bewitnande liggia längst norr i Swerige. Rudbeck Atl. 1: 405 (1679). Därs. 3: 752 (1698). Hvad Kalkstenen angår, lärde man här af Kalkbrytarnes enhälliga bevitnande, at Solstenen eller den Kalkstenen, som ligger i dagen är altid långt hårdare än den som tages et par alnar neder i Berget. Linné Gotl. 231 (1745).
