SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BIACCENT bi3~aksän2t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[se BI-, prefix1 2]
accent af underordnad betydenhet i förhållande till hufvudaccenten. — särsk.
a) språkv. bitryck, biton; jfr ACCENT 1 o. 3. (Om ett engelskt ord) är mångstafvigt (fem- eller flerstafvigt), så har det, utom hufvudaccenten, en biaccent, t. e. demonstration, (hufvudaccenten på tredje, biaccenten på första stafvelsen). Egnell Irving Columbus Språkl. 20 (1834). (Färöiskan) har (om biakcenter ej medräknas) endast ett slags akcent, hvilken är .. snarlik svensk akut. Kock Akc. 1: 49 (1878). Det är biaccenten på ändelsevokalen a i föra, bära etc., som bevarat denna såväl i Skånemålet som i svenska riksspråket. Dens. i Hist. tidskr. f. Skån. 2: 13 (1904).
b) mus. jfr ACCENT 1 a slutet. Den f. d. starka taktdelen får en, så att säga: bi-accent, svagare än den hufvud-accent, som faller på 1:sta taktdelen. Kræmer Metr. 1: 13 (1874).
Spoiler title