BIGLOSA bi3~glω2sa, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[termen bildad af A. Noreen (se språkprofven); se BI-, prefix1 2]
(nytt ord) språkv. i språklig form uttryckt osjälfständigt idéinnehåll som för tillfället underordnats ett annat dyl. idéinnehåll, ”adjunktiv” accessorisk glosa, tillagd bestämning. Jag kallar den principala glosan (inom ”adjunktionen”) för hufvudglosa, den accessoriska åter för biglosa. Noreen Vårt spr. 5: 168 (1906). Har biglosan formen af en ”sats”, så plägar den kallas ”bisats”. Därs. Den sedan gammalt gängse indelningen af biglosan i epitet och apposition. Därs. 170.
