SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1909  
BIHANDLING bi3~han2dliŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. bihandling, äfvensom t. nebenhandlung; se BI-, prefix1 2]
1) (föga br.) om gärning l. verksamhet af underordnad vikt i förh. till annan, till hvilken den ansluter sig. Biberg 3: 160 (c. 1823).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt t. nebenhandlung] i ett litterärt arbete, i sht ett drama: för det hela (relativt) mindre viktig handling som (alltjämt l. bl. under ngn tid) fortlöper jämsides med hufvudhandlingen; episod; jfr BIHÄNDELSE slutet. Hellenernas Prolog svarar emot första akten i de Fransyska tragedierna, och, såsom Prolog, bör den innehålla grunddragen så väl till hufvudaktionen, som till alla bi-handlingar. L. Hammarsköld i Phosph. 1810, s. 230. Stycket äger äfven, om vi så få säga, en bihandling. Sthms Fig. 1846, s. 151. Med hufvudhandlingen är i (B. v. Beskows skådespel) Torkel Knutsson förenad en med densamma ofta sinnrikt sammanslingrad bihandling. Wirsén i 3 SAH 11: 199 (1896). — i bild. I stort sedt, är den nu pågående kampen mellan Grekland och Turkiet blott en bihandling i det stora historiska drama, hvars slutakt skall utspelas i Konstantinopel och afgöra herraväldet i levanten. A. Jensen i GHT 1897, nr 110, s. 2.
3) (knappast br.) dokument som är af underordnad betydelse (i förh. till ett annat) l. som åtföljer ett annat, bilaga. Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content