BIHUSTRU bi3~hus2tru, f.; best. -n; pl. -r.
hustru som en man har vid sidan om den l. de förnämsta (l. första), konkubin, frilla; jfr BIFRU, BIGEMÅL. (Till Gyda) skickade Harald sina bud, at öfvertala henne til at blifva en af hans Bi-Hustrur. Dalin Hist. 1: 560 (1747). (Negerkvinnan kan) upsäga (giftermåls-)köpet med Mannen .., om hon blir svartsjuk öfver hans bihustrur. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 406 (1786). Priamos ägde utom Hekabe, den kongliga gemålen, en bihustru, Laothoë. Palmblad Fornk. 1: 239 (1843). Sextio äro drottningarna, / och åttio bihustrurna / och tärnorna en otalig skara. Höga v. 6: 7 (öfv. 1904).
