SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1910  
BINATUR, f.
Etymologi
[se BI-, prefix1 2]
(†) natur l. tillvaro som finnes vid sidan af en annan. Aristoteles (har) i sin Metaphysica velat betrachta Ens quatenus Ens; förstående thervnder alt ävigvarande, icke allena Gud, vtan ock en ävig binatur. Rydelius Förn. 51 (1719, 1737).
Spoiler title
Spoiler content