BITECKEN bi3~tek2en, n.; best. -tecknet; pl. =.
Etymologi
[jfr d. bitegn, holl. bijteeken, t. beizeichen samt nebenzeichen; se BI-, prefix1 2]
mindre tecken som förekommer på l. i l. bredvid annat större. Wikforss (1804; under beizeichen). (På Hårdeknuts mynt) finnas (ofta) hvarjehanda bitecken i vinklarne (som bildas af det därå tecknade korsets armar), punkter, cirklar, kors, ansigten. Hildebrand Medelt. 1: 788 (1894). Tonerna (i den indiska musiken) betecknades med sanskritalfabetet jämte några därtill fogade bitecken. Valentin Musikh. 1: 38 (1900); jfr b. — särsk.
a) herald. märke i en ätts stamvapen för att beteckna utskild sidogren af ätten. Uggla Her. 139 (1746). Bitecken (discernicula, brisures, Beizeichen der Brüche) äro vissa märken, som insättas i ett stamvapen för att skilja olika grenar af samma slägt. Schlegel o. Klingspor Her. 67 (1874). De vanligaste bitecknen äro .. tornérkragen .. och .. en sträng eller kafle. NF (1877).
b) mindre skriftecken hvarigenom ett annat skriftecken, i allm. en vanlig bokstaf, modifieras (för att angifva ett ljud som fonetiskt står nära det hvilket tecknet utan bitecken betecknar). För de flesta ljud (i dialekterna), som i det vanliga alfabetet sakna tecken, bildas (enl. de nämnda tyska dialektforskarnas förslag) sådana genom systematiska bitecken. J. A. Lundell (1879) i Landsm. 1: 472. Diakritiska bitecken. NF 11: 107 (1887).
