SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1911  
BITRÄDARE bi3~trä2dare, m.||ig. (om kvinna hellre BITRÄDARINNA, BITRÄDERSKA); best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr holl. bijtreder]
person som hjälper l. biträder.
1) (numera knappast br.) till BITRÄDA 4: hjälpare; gynnare; anhängare. Epernons Vänners och biträdares våldsamhet. J. Stenhammar i LBÄ 16—17: 175 (1798). Jag lofvar, .. att I .. i mig alltid skolen finna en redlig och förtrolig vän, .. edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare. Wallin Rel. 1: 48 (1813, 1825).
2) (numera föga br.) till BITRÄDA 5: biträde (se d. o. 5); medhjälpare. Växiö domk. akt. 1749, nr 492. Ingen hade något laga Jäf emot vahlFörrättaren; .. Jcke heller emot dess antagne Biträdare vid Protocollet. Därs. 1799, nr 145. Skulle Herr Prosten Nyman .. icke kunna eller vilja vara, under denna tiden, Biträdare i Embetet förutan. Därs. 1800, nr 191. Vaktmästaren (vid fängelset) och hans biträdare måste vara närvarande .. vid Gudstjensten. Sv. litt.-fören. tidn. 1833, s. 432. Den, som nu får utbyta biträdarens obemärkta ställning mot den ärofulla platsen inom ledamöternas krets. Dahlgren i SAH 47: 11 (1872).
Spoiler title
Spoiler content