SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
BITTER bit4er (bi´tter Weste), adj. bittre, bittra; bittrare ((†) bitterst Lindh Husapot. 213 (1675: then .. bitterste .. Wätskan), Stenhammar Riksd. 1: 96 (1834: den bittersta smärta) m. fl.; jfr BITTERSTA). adv. -T; jfr BITTERLIGEN. Anm. Huruvida i uttr. ”bitter wredh” Lex. Linc. (1640; under concaleo) formen bitter är adv. l. första ssgsled kan ej afgöras.
Ordformer
(bet- Visb. 1: 164 (c. 1620: tin betra dödh), Oxenst. brefv. 11: 755 (1640: Better olia) m. fl.)
Etymologi
[fsv. biter, bitter, beter, motsv. d. bitter, isl. bitr, mnt., holl., t. o. eng. bitter, af samma stam som, i andra afljudsstadier, föreligger i BESK o. BITA samt got. baitrs]
Anm. Ordet användes numera hufvudsakligen i de bildl. bet. 35.
1) skarp, hvass.
a) (†) i eg. bem.
α) [jfr isl. bitr, bitrligr] om eggvapen: som biter bra, hvass, skarp. Raschida Chalifa .. (lär hafva) haft et namnkunnigt swerd, kalladt Samsama, .. hwast och bittert. Peringskiöld Vilk. 1 Föret. 2 (1715). (Han) svingade .. sit goda svärd, som var både klart och bittert. Björner Halfd. Öst. 47 (1737; isl. biturlegt). Ett bittert svärd. Dens. Vols. 77 (1737; isl. biturlegt). jfr: Bitter .. dät som biter. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; under bita).
β) i annan anv. Jorden i Nova Zembla är så skarp och bitter, at när Holländarne släpte sina hundar i land, och de kringlupit en fierdedels timma, så kommo de tilbakars med afstympada fötter: Ty den skarpa Jorden hade alstings afskafvit fötterna. Bliberg Acerra 6 (1737).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] (numera mindre br.) i öfverförd anv., om köld, stundom om vind, väder o. d.: som biter i skinnet, bitande, skarp. När som Köld är bitter. Spegel Guds verk 164 (1685). Ett bittert wästnordan wäder med uhr och snö. N. Idman (1720) i Hist. arkisto 7: 117. I bittraste kölden. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). De Svenske hade i bittra vintren hållit sig i sex dygn under bar himmel. Hallenberg Hist. 3: 172 (1793). Det är bittert kallt. Hagberg Shaksp. 1: 271 (1847). Fridens genier fly / Din (San Franciscos) bittra vind, din mulna sky. Nyblom Hum. 143 (1874, 1883). ”Jernnätter”, med bitter frost. SDS 1903, nr 16, s. 1. — oeg. o. bildl. Jag har, under bittra ilar, / Smakat söta svalkan din (dvs. vänskapens). Nordenflycht QT 1745, s. 18. Snart döden till hvar lem sin bittra kyla göt. Wallin Vitt. 2: 294 (1805).
c) (†) i öfverförd anv., om rök: skarp, bitande. Den bittra rök, som i din (dvs. biets) boning pustas. J. G. Oxenstierna 2: 104 (1796, 1806).
2) om smak o. därmed förväxlade förnimmelser.
a) [jfr fsv. pipar är biter ok biiter fast samt motsv. anv. i dan. o. t.] (†) som biter på tungan (jfr BITA I 2 j), skarp; amper. Acutus .. skarp eller bitter som pepar. Var. rer. 21 (1538). Acer .. bitter. Florinus Voc. 216 (1695). En bitter ost. Lind (1749).
b) [jfr fsv. mirra thz är eeth beyst oc bitert thing samt motsv. anv. i d., mnt., holl., t. o. eng.] om viss, i allm. oangenäm, tämligen obestämd blandsmak, i allm. sammansatt af beskt o. salt, ofta också förenad med andra förnimmelser ss. skärpa, adstringering o. d.; i sht förr ej strängt skildt från BESK. En bitter smak. Det smakar bittert. The kunde icke dricka thet watnet j Mara, ty thet war mykit bittert. 2 Mos. 15: 23 (Bib. 1541; Luther: bitter, Vulg.: amaræ, Sept.: πικρόν). Eenne hungrogho siäl är alt bittert sött. Ordspr. 27: 7 (Därs.; Luther: alles bitter süsse, Vulg.: amarum pro dulci). Vthi then öknenne widh Sina bergh .. wardt thet bittra watnet sött. Judit 5: 15 (Därs.). Enom rååh obequem maghe, är then bittre maalört nyttigh och godh. L. Petri Gothus Tröstb. 51 b (1564). Neglikerne (gifva ifrån sig) een bitter smak doch en liufligher lucht och röck. Sv. synodalakter 2: 50 (1586). (Det nämnda vinet) är något bittert till Smaken. Kiöping Resa 45 (1667). All god jord så väl som des planta, håller mera eller mindre af sit besynerliga salt, en är söt och liuflig, en annan bitter, bitande och skärpande. Serenius Eng. åkerm. 118 (1727). En smutsig rödgul återstod, som smakar svagt syrligt, och efteråt bittert och metalliskt sammandragande. Berzelius Kemi 2: 169 (1812, 1822). Åt Jesus räcktes bitter galla. Ps. 1819, 241: 3. Bäska extracter .. kunna .. delas i rent bäska .. och i bittra. Berzelius Kemi 4: 500 (1827). Ölet .. / Var bittert. Wadman Saml. 1: 150 (1830). En källa, hvars vatten var bittert salt. Beskow Resem. 75 (1861, 1881). Humlen gifver åt maltdryckerna en angenämt bitter och tillika aromatisk smak. V. Jonsson i LAHT 1883, s. 90. Bittert eller hvad man i dagligt tal kallar härsket smör. M. Åkerhjelm Därs. 1884, s. 125. Smaken (på angelikarot är) först sötaktig, därefter bittert kryddartad. Grafström Kond. 293 (1892). Bitter mjölk är ett icke så sällan förekommande mjölkfel. N. Engström i Landtbr. bok 3: 99 (1902). — jfr HUMLE-, KOLOKVINT-BITTER m. fl. — särsk.
α) [jfr eng. bitters, fr. amers, nylat. amara] apot. i benämningar på vissa läkemedel, hvilka innehålla ngt ämne med bitter (l. besk) smak; jfr BITTER-MEDEL, -ÄMNE. Les amers, bittra medel. Dalin Fr.-sv. ordb. (1872; under amer). Bitter alkalisk infusion. Sv. farm. 159 (1901). Lindgren Läkem. (1902).
β) (numera knappast br.) i förb. bitter mandel, bittermandel; stundom koll. B. Olavi 6 a (1578). L. P. Gothus Pest. 103 a (1623). Nordberg K. XII 2: 5 (1740). Bittra och söta mandlar. Linné Diet. 2: 194 (c. 1750). Nyblæus Pharm. 87 (1846).
γ) i benämningar på växter som innehålla ngt bittert (l. beskt) ämne. Gratiola. Bitter Gudz nådes gräs, klöster Isop. Rudbeck Hort. bot. 50 (1685). Polygala amara .. Bitter Fogelört. Retzius Flora oec. 528 (1806). Carya amara (Nuttal), Bitter Hickorynöt. Lilja Flora ö. odl. vext. Suppl. 61 (1840). Bitter Stålört .. Gentiana Amarella L. Fries Ordb. 122 (c. 1870). Bitter Trattskifling (Clitocybe amara). Romell Lindblads Svampb. 40 (1901).
δ) (†) i substantivisk anv. i förb. bittert och spanskt, om spanskt vin med beska droppar? jfr BITTER-VIN. Sv. saml. 1: 29 (1763; anfördt bland importerade varor). Ett glas bittert och spanskt. Björn De okände 50 (1791). Det ropades i jåns ner i källarsalen, att kyparen skulle bära upp en flaska bittert och spanskt tillika med glas. Crusenstolpe Mor. 2: 55 (1840). jfr: Den enda karakter (i Hammarskölds Prins Gustaf), som något attacherat mig, är Aldonzas, som ändå är litet bitter och spansk. Tegnér 5: 77 (1812).
ε) i ordspr. Bittert kan medh bittert boothas. Grubb 46 (1665); jfr α o. 4. Döden är en bitter ört, men en sööt efftersmaak. Dens. 169; jfr η. Det som är bittert för munnen, gör godt i magen. Holmberg (1795; under amer) [jfr holl. bitter in den mond maakt het haart gezond, t. was bitter ist dem mund, das ist dem herzen gesund]. Sjuk munn smakar all ting bittert. Rhodin Ordspr. 109 (1807). Lärdoms rot är bitter, men frukten söt. Sv. ordspråksb. 57 (1865) [jfr t. die wurzel der gelehrsamkeit ist bitter, aber die früchte sind süss, lat. litterarum radices amaræ, fructus dulces, gr. τῆς παιδείας ἒφη (Aristoteles) τὰς μὲν ῥίζας εἶναι πικράς, γλυκεῖς δὲ τοῦς καρπούς]; jfr Kellgren 3: 146 (1785); jfr η.
ζ) [uttr. afse urspr. tårarnas sälta; jfr d. bittre taarer, holl. bittre tranen, t. bittere tränen (l. zähren), eng. bitter tears, gr. πικρὸν δάκρυον (Homerus)] närmande sig o. öfvergående i 4, i uttr. bittra tårar, bitter gråt o. d. (jfr η). Iagh twijfflar ther intet vppå, at Gudh mina bittra tårar och böön hördt haffuer. Tob. 7: 13 (Bib. 1541). Modrens bittra gråt. Bellman 6: 19 (1787). Pilten många bittra tårar fällde. B. E. Malmström 6: 36 (1839). Skola vi så länge stirra der / Tills klara källan mist sin friska smak / Och blifvit salt af våra bittra tårar? Hagberg Shaksp. 8: 50 (1849). I mitt hjerta jag gråter / Bittrare tårar än ögat förmår. Wennerberg 2: 212 (1849); jfr 4. Han (hvars dotter är dömd för barnamord) går och grämer sig djupt i själen, / han ser åt sidan, när någon nickar, / och gråter bittert, när ingen ser. Fröding Guit. 57 (1891).
η) [jfr fsv. är gudhi thäkkare söt hiärta än bitirt oc vredzfult o. motsv. anv. i t.] mer l. mindre bildl., stundom närmande sig 3 l. 4. Tu äst full medh bitter galla, och bebunden j wrongheet. Apg. 8: 23 (NT 1526). Dödhen (är) en merkeligh lekedom worden, Och än thå then läkedomen är bitter vppå gåå, är han oss doch nyttigh. O. Petri Handb. G 3 a (1529); jfr α. Herren wår Gudh warder oss hielpande medh en bitter dryck, at wij så synde emoot Herran. Jer. 8: 14 (Bib. 1541); jfr α. Bitter är hon (dvs. visheten) them oförsöktom. Syr. 6: 21 (Därs.). Hwad nöd, och bittert krut (dvs. ört) ther bijts vppå, / Ach Gud gif Frid: på krijg gör ända! Stiernhielm Fred. 8 (1649). Så sööt som kärleek först, så bitter blir han sist / Då han j liuset teer sin tusend ränkors list. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 127. Det Salte som malades (af jättinnan Menja), genom hwilket Orätt och Wåld afmåhlas, hwilken är bitter som Salt. Rudbeck Atl. 3: 128 (1698). Sannings-Salt .. är något bittert och smakar illa. Dalin Arg. 1: 90 (1733, 1754). Endast dräggen, den bittra dräggen, återstår af den tömda lifsbägaren. Franzén Pred. 4: 125 (1844). Herren behöfver vara oss nådelig och låta vårt träd stå ännu i detta året, fastän det bär ingen eller allenast bitter frukt. Rundgren Minnen 2: 215 (1870). Utur ödesdjupen fram / många källor välla. / En är bittert helsosam: / det är sorgens källa. Rydberg Vap. 5 (1891). — särsk. [jfr d. en bitter kalk (l. skaal), holl. een bittere kelk, t. der bittere kelch des leidens, efter Mat. 26: 39] i uttr. en bitter kalk o. d. om (kroppsliga l. andliga) lidanden. Gud själf kände kalken smaka för bitter på Sina Människoläppar. Weste Werther 101 (1783, 1796). Den kalk, dig sorgen räcker, / Bitter är, men helsosam. Ps. 1819, 245: 1. Med martyrens tålamod / Hvar bitter kalk hon tömmer. B. E. Malmström 6: 289 (1855).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl., t. o. eng.] hätsk, svår, häftig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (†) om person, lynne, sinnelag, handlingssätt o. d. (jfr b): svår (till lynnet), ovänligt kärf, vredsint, bitande, hätsk. J män elsker idhra hustrur, och warer icke bittre emoot them. Kol. 3: 19 (NT 1526; Luther: bitter, Vulg.: amari, gr. πικραίνεσϑε). Itt bittert hierta söker effter at göra skadha. Ordspr. 17: 11 (Bib. 1541; Luther: Ein bitter Hertz, Vulg.: malus, Sept.: κακός). Effter Judas ähr en så bitter skalk. Rondeletius 75 (1614). Bitter är och wred. furiosus. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; under bita). (Ärkebiskop Rodolf i Canterbury) Hafwer warit .. aff Naturen så häfftigh och bitter, at han aff Bitterheet bleff rörd aff Slagh. Schroderus Osiander 2: 636 (1635). Bunden vid den bittraste hustru i verlden. Dalin Arg. 1: 173 (1733, 1754). Det bittra sinne han (dvs. Mitridates) inblåst dem (dvs. skyterna) til Romerska namnet. Dens. Hist. 1: 45 (1747). Hårda ord och bittert förfarande. Tessin Bref 1: 135 (1752). Bönderna blefvo bittert förargade. Stenhammar Riksd. 3: 254 (1848); jfr 4 c.
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] om afund l. afundsman, hat, harm, vrede, fiendskap l. fiende, förföljelse, strid o. d. Icke ens hans bittraste fiende kan säga något ondt om honom. Om så är j haffuen bittert nijt och trätto vthi idhart hierta, berömer idher icke. Jak. 3: 14 (NT 1526; öfv. 1907: bitter afund, Luther: bittern eyffer, Vulg.: zelum amarum, gr. ζῆλον πικρόν). Ingen wredhe är så bitter som quinno wredhe. Syr. 25: 22 (Bib. 1541; Luther: bitter). Itt bittert haat. L. Petri Kr. 19 (1559). Intet folk på iordenne warder bittrare förfolgdt, än the som thet (dvs. evangeliet) reent lära och bekenna. P. Erici Musæus 2: 89 a (1582). En bitter fiende. Lind (1749; under bitter). Bitter afund. Fryxell Ber. 2: 167 (1826). Svenskarnes bittraste afundsman. Därs. 7: 294 (1838). Med bitter misstro såg min (E. XIV:s) store fader / Min ungdoms glada kraft, mitt djerfva snille, / Mitt fria mod. Mellin S. dikt. 36 (1852). Den bittra stridens (tid) begynte. Carlson Hist. 1: 143 (1855). En bitter fiendskap emot den nederländska regeringen. Svedelius Statsk. 4: 333 (1869). En annan tvist .. hotade att leda till bittrare förvecklingar. Schybergson Finl. hist. 1: 106 (1887). (K. IX) var .. tveksam om det öde han borde gifva sin bittra motståndares enda son. Därs. 374. Det bittra förakt, det svedande hån, det hat mot lumpenheten, som han (dvs. Carlyle) ofta vänder utåt, äro blott vrångsidan af hans dyrkan af det väldiga och stora. Hallström Skepn. 189 (1910).
c) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] om yttranden: hätsk, skarpt o. häftigt klandrande, skarp, bitande (se BITANDE, p. adj. 2). (Den främmande) moste .. höra bitter ord. Syr. 29: 33 (Bib. 1541). (Memorialet var) bittert och stickande. D. Tilas i HSH 16: 242 (1769). Critiken öfv(er) Wallqvists bok är bitter och full med personalier. Porthan Bref t. Calonius 472 (1798). Bitter förebråelse. Moberg Gram. 62 (1815). Svårt och bittert blef du hädad. Ps. 1819, 76: 4. Hans skämt var alltid gladt och fint, men sällan eller aldrig bittert. Tegnér 3: 196 (1819). Det bittraste tadel. Fryxell Ber. 6: 65 (1833). Carl den nionde, en konung, för och emot hvilken en mängd partiskrifter finnas, de sednare ojemförligt de bittraste. Geijer I. 6: 450 (1846). En bitter ton genomgår isynnerhet rådman S. .. anföranden. Englund Gedungsen 98 (1853). Blifva bitter ad aspera verba efferri l. ira exardescere. Cavallin (1875); jfr 5. Kierkegaard känner .. djupt sin samtids försjunkenhet i osanningen, och huru mycken bitter sanning han har att säga henne. Rudin Kierkegaard 184 (1880); jfr 4. En rätt bitter diskussion om ”föreningens inre förhållanden”. PT 1904, nr 71 A, s. 2.
d) (†) om åtbörder: hätsk, hotande, vredgad. Wijsa wreden och vpsåt til dråp med bittre, wredsamme och beestachtige affecter och åthäfwor. Emporagrius Cat. E 7 a (1669).
e) (†) om djur: ilsken, vild. De bittraste Tiurar. Ehrenadler Tel. 602 (1723; fr. furieux).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl., t. o. eng.] som förorsakar l. medför en stingande smärta, smärtsam, plågsam, hård, tung. Bitter saknad, smärta, sorg. Bittra erfarenheter, lidanden, missräkningar, stunder, öden. Den bittra verkligheten. Den bittraste nöd. Det bittraste allvar. The Egyptier .. giorde theras (dvs. israeliternas) leffuerne bittert med swårt arbete på leer och teghel. 2 Mos. 1: 14 (Bib. 1541; öfv. 1904: förbittrade deras lif). (Gåsen) gick i Elden swår / Endoch han honom bitter war. Sigfridi D 3 a (1619). Bitter ångest. Stiernhielm Cup. 7 (1649, 1668). Har Majus warit swår och bitter tijd för Runius, / Så ger wäl honom Gud en liuf och rolig Junius. Runius Dud. 2: F f 2 a (1713). Skilsmessan är bitter. Hagberg Pred. 3: 149 (1817). Att ogillas af personer, som man innerligen värderar och högaktar, det är icke blott förödmjukande utan bittert. Tegnér 5: 136 (1818). Hvadan denna bittra smärta, / Dessa hemska klagoljud? Wallin Vitt. 1: 67 (1821). Det är en bitter känsla att nödsakas ömka dem, som man älskar. Tegnér 5: 343 (1823). Handlingar och yttranden, hvilka han snart derefter bittert ångrade. K. Lilljebjörn Hågk. 49 (1838). Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då. Runeberg 2: 47 (1848). Den brist, som .. allt mera blef för honom bittert kännbar. Carlson Hist. 1: 113 (1855). Han hade upplefvat så bittra öden, att han nästan hade glömt hvad glädje var. Topelius Fält. 4: 123 (1859, 1864). Bittra minnen. De Geer Minnen 2: 56 (1892). En moder är dock den, som sörjer bittrast. Schück Litt.- o. rel.-hist. 2: 311 (1904). Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. Lagerlöf Holg. 1: 70 (1906). — jfr HJÄRTE-, LJUF-BITTER m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., holl., t. o. eng.] (i sht i religiös stil) om döden, särsk. om Kristi död. Then hårda och bittra dödhen som thin son .. Jesus Christus haffuer lidhit for mina skul. O. Petri Handb. D 1 b (1529). När wij then bittra döden skole smaka. Ps. 1536, s. 71. O dödh, huru bitter ästu, när een menniskia tencker vppå tigh, som godha daghar och noogh haffuer. Syr. 41: 1 (Bib. 1541). Tijn (dvs. Jesu) bittra pijna och dödh. Ps. 1586, s. 146 b; jfr: Korsens bittra död. Ps. 1819, 469: 1. Döden är bitter at pågå. Grubb 170 (1665); jfr O. Petri Handb. under 2 b η. Dessa stunder, då de kände allt / Hvad lifvet har bedröfligt, döden bittert. Franzén Skald. 2: 72 (1825). jfr: (Vi) vore .. så utsvälta och illa medfarna, att .. vi såge ut som bara bittra döden. Horn Lefv. 26 (c. 1657).
Anm. till a. Ordets anv. i följ. språkprof torde ansluta sig till uttr. bitter död o. d. Nej, säger jag, och nej och nej och nej, ända in i det bittersta! Topelius Läsn. f. barn 1: 201 (1865, 1883) [jfr eng. to the bitter end].
b) [jfr motsv. anv. i t.] närmande sig 5: som är uttr. för smärta o. sorg, smärtfylld, sorgsen (jfr 2 b ζ); i sht i uttr. bitter klagan. (Josef o. hans bröder) höllo .. een ganska stoor och bitter dödhklaghan (efter sin fader). 1 Mos. 50: 10 (Bib. 1541; Luther: bittere, Vulg.: vehementi). Hör ditt Zions bittra klagan. Ps. 1819, 386: 1. Bittra klagande toner. Rundgren Minnen 1: 139 (1855). Wulff Petrarcabok 99 (1905). jfr: Hvar polska sirad är med små variationer, / Som qvillra ömt och kärt i bittra semitoner. Bellman 1: 205 (1771).
c) (i norra o. mellersta Sv., föga br.) ss. adverbial bestämning till ett adj. som betecknar ngt sorgligt l. beklagligt, mer l. mindre närmande sig bet. af ett blott förstärkningsord. Jag ser så tydligt min fjällby — grå hus i klunga för att icke vara så bittert allena, då vintern står mörk öfver landet. Molin Ådal. 54 (c. 1895). Han var så bittert snål. Uppteckn. fr. Södermanl. (1911).
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] som på grund af missräkningar l. andra sorgliga erfarenheter, verkliga l. förmenta, är dyster o. (i sina yttranden) sarkastisk; svårmodig o. hånfullt ironisk; misantropisk; äfv. om yttringar af dylik sinnesstämning: dystert sarkastisk, svårmodigt ironisk; stundom svårt att skilja från 3. Till följd af alla missräkningar blef han med åren allt mera bitter. Faster! var då ej så bitter, / Glädjen ju hos oss bör bo? Envallsson Colin o. Babet 23 (1787); jfr 3. Bittert löje. Weste (1807). De sakfällde .. (tillhörde) Hattarna. Det behöfdes ej mer, för att sätta den unge konungen och den gamle rådsherren i en bitter sinnesstämning. Crusenstolpe Mor. 2: 34 (1840); jfr 3. Ett var, som grämde honom (dvs. Tegnér) mest. I dagens liberalism igenkände han ej mera de frisinnade åsigter af lif och samhälle, dem hans ungdom .. hyllat. .. Han blef bitter i sina tankar, bitter i sina ord. Böttiger 6: 373 (1847). Uti inledningen till talet (af Upmarck-Rosenadler) öfver Vallerius är sinnesstämningen nästan ännu mera dyster, eller, snarare, den är mera bitter, ty dess uttryck närmar sig till en förtviflad ironi. Svedelius i SAH 40: 568 (1866). Bitter ironi. Nyblom Hum. 99 (1874, 1883). Ej mera som förr vid lutan / Hans (dvs. gamle kung Göstas) afton förrann, / Och bittert sig sjelf han sade / En olycklig man. Snoilsky 2: 5 (1881). Jag är ej bitter, det fins ej spår / af hån i det, som jag nu er säger. Lybeck Dikt. 1: 101 (1888). Deras (dvs. boerfolkets) sak är utnött, icke till att grubbla öfver längre, icke till att bli bitter för. Hallström Skepn. 274 (1910). — jfr DUM-BITTER.
Ssgr (i allm. till 2): A: BITTER-AKTIG30~20. (numera knappast br.) något bitter. Fiellström (1738). Björkman (1889).
-AMBROSIA~0200. växten Ambrosia artemisiæfolia Lin.; jfr -ÖRT 1 samt AMBROSIA 2. Normalfört. ö. sv. växtn. 12 (1894). NF 19: 209 (1895).
-BISKVI~02. biskvi som erhållit en bitter smak gm tillsats af bittermandel. Då den (dvs. körsbärssoppan) serveras, gifves bitterbiscuit dertill. Nylander 45 (1822). Kindblad (1867).
-BLAD~2. växten Polygonum Hydropiper Lin., brännande pilört, jungfrutvål; jfr -GRÄS, -KNÄA, -NÄFVA. Aspelin Flora 25 (1749). Linné Flora nr 343 (1755; angifvet ss. uppländskt namn). Fries Ordb. (c. 1870).
-BÖNA. (†) vargböna, lupin; jfr -ÄRT. Vlfweböna, bitter böna. Lex. Linc. (1640; under lupinum). Wälsk bitterböna, Wargböna. Tillandz C 5 b (1683).
(4 a) -DÖD. [af Guds bittra död; jfr sv. dial. (Hall., Dalsl., Västergötl., Närke, Gottl.) bittradö, bettradö, d. bitterdød samt PINADÖD, Guds död] (†) lindrig svordom. Ja, bitterdö, ja, sad Mats, dä va en fin Giärsgål. Dalin Arg. I. 44: 4 (1733).
-ELD. [jfr sv. dial. bitterell, betterell m. m. (Rietz, Noreen Fryk. ljudl. 84 (1877)), folketymologisk ombildning af VITRIOL] (†) vitriol. Fischerström 2: 13 (1780).
-ESSENS~02. (numera knappast br.) essens tillsatt med bittra kryddor; jfr -SPRIT. De så kallade Bitter-essencer, Päst-bränviner, o. fl. d., som på åtskilliga utländska orter så mycket berömmas. Fischerström 3: 338 (c. 1788).
-FETKNOPP~20 l. ~02. växten Sedum acre Lin.; jfr -KNOPP. Fries Ordb. 25 (c. 1870).
-FULL. (†) full af bitterhet.
1) till 3. (Dædalus) bleff .. aff afwund så bitterfull, at han störte honom (dvs. Tolus) nidh för ett Torn. Palmcron Sund. sp. 182 (1642). Bitterfulla expressioner. Växiö domk. akt. 1686, nr 202.
2) till 4. O bitterfulla nöd! Kolmodin Qv.-sp. 1: 543 (1732).
-GRÄS. (†) = -BLAD. Rothof Hush. 217 (1762).
-JORD~2. [jfr t. bittererde, eng. bitter earth] kem. o. miner. magnesiumoxid, magnesia, talkjord; jfr -SALT-JORD. Rinman (1788). Retzius Min. 102 (1795). Med syrorna ger den (dvs. talkjorden) ganska bäska, vidrigt smakande salter, hvarföre den äfven fått namn af Bitterjord. Berzelius Kemi 1: 377 (1808, 1817). Waldenström Österl. 610 (1896).
-JORDHUMLE. (†) växten Erythræa centaurium Pers., arun. Rudbeck Hort. bot. 28 (1685).
-JORD-SALT. (†) bittersalt. Wikforss (1804; under bittererdesalz).
-KALK~2. [jfr t. bitterkalk] miner. af kolsyrad kalk o. kolsyrad talk bestående bergart. Benämning af Bitterkalk, hvarmed Haberle och Bucholz beteknat en af dem beskrifven Mineral .., torde böra antagas såsom det mäst tjenliga generiska namn för de Talkjordhaltiga Kalkfossiler, som man funnit til vissa karakterer skiljaktiga, och benämnt Dolomiter, Bitterspater, m. m. E. Rothoff i VetAH 1811, s. 131. NF 3: 1340 (1880).
(1 b) -KALL~2. [jfr t. bitterkalt] (numera knappast br.) bitande kall, bister. Si nu blåås then bitter-kalla Norden. Spegel Guds verk 256 (1685).
-KLÖFVER ~20. [jfr t. bitterklee] växten Menyanthes trifoliata Lin.; vattenklöfver. Lindgren Läkem. (1902).
-KNOPP~2. = -FETKNOPP. Nyman Sv:s fanerog. 2: 25 (1868). Björkman (1889).
-KNÄA~20. = -BLAD. Nyman Sv:s fanerog. 2: 198 (1868).
-KRASSE~20. växten Lepidium latifolium Lin. Nyman Sv:s fanerog. 1: 341 (1867). Fries Ordb. (c. 1870). NF 8: 1489 (1884).
-KRYDDOR~20, pl. apot. Lindgren Läkem. (1902).
-LIKÖR~02. likör tillsatt med bittra kryddor; jfr -SPRIT. Bitterlikören med ofvannämnda namn har hittills tullbehandlats såsom apoteksvara. VL 1907, nr 18, s. 3. —
-LIN~2. växten Polygala amara Lin. Nyman Prakt. handb. i bot. 306 (1858).
(3) -LISTIG. (†) illslug. Een bitter-listig hämd. Spegel Öp. par. 81 (1705).
(4) -LJUF~2. (bittert-ljuf Bremer, Hansson) [jfr -SÖT] jfr -LJUFLIG, -SÖT 2. Atterbom 1: 334 (1824). Försänkt i bittert-ljufva minnen. Bremer Nina 228 (1835). Passionens bitterljufva salighet. C. V. A. Strandberg 3: 452 (1856). I bittert-ljuf, svårmodig stämning. Hansson Resan hem 1: 34 (1895). Mitt bitterljufva lif. Wulff Petrarcabok 179 (1905; it. mio viver dolce amaro).
(4) -LJUFLIG~20. jfr -LJUF. (Amors) lockfrö var, som alltid, bitter-ljufligt. Wulff Petrarcabok 77 (1905; it. dolce et acerbo).
-LUT. (†) bitterjord till mättning upplöst i saltsyra. Retzius Min. 76 (1795).
-MANDEL, se d. o. —
(jfr 2 b α) -MEDEL~20. [jfr t. bittermittel] jfr -ÄMNE. Bittermedel (t. ex. malört ..). NF 1: 589 (1875). Undersökningar öfver bittermedels verkningssätt. Hygiea 1897, Förh. s. 138. Bittermedel .. kallas en stor mängd droger ur växtvärlden på grund af sin bittra (beska) smak. 2 NF 3: 521 (1904).
-MEN, se -MÄN.
-MJÖLK~2, stundom -MJÖLKA~20, oftast -MJÖLKE~20. [sannol. efter d. bittermælk; jfr t. bitterkraut] växten Picris hieracioides Lin. Liljeblads Flora 447 (1816). Fries Bot. utfl. 3: 235 (1864). Nyman Sv:s fanerog. 1: 66 (1867). K. Johansson i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1893, s. 21. —
-MÄN. [kanske kontaminationsform af BITTERDÖD o. ngn svordom på -män ss. sv. dial. (Skåne) hillemän, motsv. d. hillemænd] (†) lindrig svordom. (Brefvet) är bara försegladt med en Sexstyfver. .. Ja, bittermen ja, .. en kan skratta buken förderfvad. Dalin Arg. 2: 81 (1734, 1754). Än om den andre frågar Truls hvad ondt han vet om den mannen? bittermän .. då står han där. Därs. 134. Ja, bitter men, sade Mats, dä var en Kämpa-giärsgål. Därs. 1: 289 (1754).
-NÄFVA~20. (föga br.) = -BLAD. Almqvist (1844). Nyman Prakt. handb. i bot. 334 (1858). Fries Ordb. (c. 1870; med utdömande af namnet).
-OLJA. (†) bittermandelolja? Oxenst. brefv. 11: 755 (1640; i en förteckning öfver importerade varor, där nästföregående ord är Mandel olia).
-RISKA~20. (föga br.) svamparten Lactarius torminosus Schæff., skäggriska, (luden) pepparling. När Bitter-riskan är liten och ung, är hatten ofvanpå ljusröd, eller något gulaktig, med en lätt konisk central-intryckning. Sv. bot. nr 184 (1804).
-ROT~2. [jfr t. bitterwurz] = -VÄXT. Fries Växtr. 142 (1884).
-SAFT~2. (föga br.) saft af gurkväxten Citrullus Colocynthis Schrad., kolokvintextrakt. Dalin (1850).
-SALLAT~20. (föga br.) växten Helminthia (Picris) echioides Gærtn. Lyttkens Sv. ogräs 27 (1885). Dens. Sv. växtn. 111 (1904).
-SALSA, oftast -SALSO. (-salso Aspelin Flora 38 (1749), Linné Sk. 297 (1751), Weste (1807), Dalin (1850) m. fl.; särskrifvet: Linné Flora nr 571 (1745, 1755; angifvet ss. bibliskt). -salsa Fries Ordb. 61 (c. 1870; anfördt ss. förekommande i bibeln), NF 8: 1489 (1884; anfördt ss. förekommande i bibeln), Larsen (1884)) [se SALSA ss. växtnamn. Ssgn är bildad efter följ. bibelställe: (I) skolen ätat (dvs. köttet) medh bitter salso. 2 Mos. 12: 8 (Bib. 1541; öfv. 1904: bittra örter, Luther: mit bitter Salsen, Vulg.: cum lactucis agrestibus, Sept.: ἐπὶ πικρίδων, hebr. 'al-merōrīm). Formen -salso beror på att den oblika formen i nyss anförda språkprof uppfattats ss. oböjd form; jfr NÄRVARO, ÄGO] (†) ss. sallat använd bitter växt, i sht Lepidium, särsk. Lepidium latifolium Lin., bitterkrasse. Lepidium, Bitter-salsso. Aspelin Flora 38 (1749). Bitter-salso, Lepidium Verum .. växte vildt uti stor quantitet på Slotts vallarne (vid Landskrona) åt hafs-sidan. Linné Sk. 297 (1751). Allmänt har trotts, att bittersalso var Lepidium latifolium, som förr, än krasse, Lepid. Nasturtium, blef bekant, brukades som krasse. Forskåhl i sitt bref ifrån Arabien säger, att Bittersalso voro Centaurea Calcitrapa, som än i dag af Araberne ätes med påskalammet. Dens. Bref I. 1: 275 (1775). Retzius Flora Virg. 189 (1809). Dalin (1850). NF 8: 1489 (1884).
-SALT~2, n. [jfr ä. eng. bitter-salt] magnesiumsulfat, svafvelsyrad talk, engelskt salt. T. Bergman i VetAH 1773, s. 179. Svafvelsyrad Talkjord (Engelskt-, Bitter-, .. Epsomersalt) förekommer i hafsvatten och i åtskilliga källor, t. ex. vid Epsom i England. Berzelius Kemi 1: 706 (1808, 1817). Engelskt salt, .. bittersalt, dels naturligt, dels konstgjordt; har stor användning inom industrien; användes inom medicinen till laxermedel. Alm. f. alla 1907, s. 149. —
-SALT~2, adj. Midt i synen ett tu tre jag spottas / Af en ilsken, bittersalt najad. Sehlstedt 3: 12 (1867). De många floderna och de smala utloppen (hafva) gjort Östersjöns vatten sötare och lättare, än den utanför liggande Nordsjöns tunga, bittersalta vatten. Topelius Läseb. 2: 24 (1875). Bäckman Farl. färder 3: 98 (1906).
-SALT-HALTIG—0~20. Bittersalthaltigt mineralvatten. Åstrand 2: 55 (1855).
-SALT-JORD—0~2. (-salts- Rinman) (mindre br.) = -JORD. J. Gadolin i VetAH 1788, s. 127. Rinman 2: 755 (1789). Möller (1790).
-SALT-KÄLLA—0~20. källa med naturligt bittervatten. Uhrström Hemläk. 398 (1881, 1886). (Ekenberg o.) Landin 603 (1893).
(3) -SINNAD. (†) = -SINT. (Hans) arge och bittersinnade söner. Växiö domk. akt. 1706, nr 260.
(3) -SINT. (†) argsint; jfr -SINNAD. Karin Larsdotter är mycket bittersint och bullersam. Rääf Ydre 3: 326 (i handl. fr. 1745). Sv. Merc. 1761, s. 289. —
-SKIFLING~20. (individ l. art af) hattsvampsläktet Flammula Fries. Romell Lindblads Svampb. 47 (1901). 2 NF 8: 538 (1907).
-SMAKANDE~200, p. adj. som har en bitter smak. E. H. Tegnér i Ord o. bild 1894, s. 159. —
-SOPP~2. svamparten Boletus pachypus Lin. af släktet rörsoppar bland rörsvamparna. Romell Lindblads Svampb. 77 (1901).
-SPAT~2. [jfr t. bitterspat] miner. mineral som utgöres af magnesiumkarbonat o. kalciumkarbonat i växlande förhållanden. Den Svenska Bitterspaten ifrån Taberg i Vermland. E. Rothoff i VetAH 1811, s. 181. Bitterspat .. (Brunspat. Dolomit). A. Sjögren Min. 181 (1865). H. Sjögren i Geol. fören. förh. 5: 674 (1881).
-SPRIT~2. sprit tillsatt med bittra kryddor (pomeransskal o. d.); jfr -ESSENS, -LIKÖR. Engelsk bittersprit. Leufvenmark Vin. o. spir. 1: 91 (1869). Holländsk bittersprit. Därs. Spansk bittersprit. Därs. 93.
(5) -STOLT~2. (bittert- Lindqvist) stolt o. bitter. En man som i sitt veka, bittertstolta vildmanshjärta närer ett aldrig döende hopp. Lindqvist Dagsl. 2: 126 (1900). PT 1905, nr 207 A, s. 3. —
-SYRA~20. (föga br.) pikrinsyra. Larsen (1884). Auerbach o. Blomqvist (1907).
-SÖT~2. [jfr holl. bitterzoet, t. bittersüss, sannol. efter fr. aigre-doux, bildadt af L. de Baïf antagl. efter gr. γλυκύπικρος; jfr äfv. sammanställningen af it. dolce med amaro o. acerbo, t. ex. hos Petrarca, samt nylat. dulcamara o. -LJUF]
1) till 2. O bittersöta träd (dvs. kunskapens träd), hur mån tu mig (Eva) behaga! Kolmodin Qv.-sp. 1: 5 (1732). Schultze Ordb. 4694 (c. 1755). SDS 1910, nr 204, s. 6.
2) (†) till 4; jfr -LJUF. Strax gick Celadon uth, uthi een lönligh och bittersööt ängslan. U. Hiärne Vitt. 28 (1665). jfr: Öfveralt i Europa blir ”bittersöt” snart det klassiska uttrycket för denna (dvs. renässanslitteraturens) kärlek. Castrén Stormaktst. diktn. 38 (1907).
-SÖTA~20. [jfr d. bittersøde; se för öfr. under BESK-SÖTA] växten Solanum Dulcamara Lin., kvesved, besksöta. Retzius Flora oec. 686 (1806). Till de narkotiska (växtgifterna) höra .. bären af bittersöta. Hartman Husläk. 397 (1828). Smaken (af kvesvedsstänglar) är först bitter .. och efteråt söt, hvaraf namnet ”bittersöta”. NF (1877). Lindgren Läkem. (1891, 1902).
-TE~2. apot. te som beredts af vissa örter med bitter smak. Lindgren Läkem. (1902).
-TRÄ~2. [jfr t. bitterholz] (föga br.) trä af kvassiaträdet, kvassiaved; jfr -TRÄD. Ekenberg (o. Landin) 288 (1889).
-TRÄD ~2. (föga br.) den i Centralamerika o. Brasilien växande trädarten Quassia amara Lin., kvassiaträd; äfv. trädarten Simaruba excelsa, jamaikakvassia; jfr -TRÄ. Synnerberg 2: 172 (1815).
-VATTEN~20. mineralvatten som innehåller bittersalt. N. Rosén i Alm. (Gbg) 1755, s. 30. Jag har druckit Selzer, Spa, / Och Seydschützer bittervatten. Bellman 5: 352 (1787). Ett glas bittervatten om aftonen (ss. medel mot förstoppning). Hartman Husläk. 257 (1828). Sv. farm. 293 (1901, 1908). Det gifves några slag af naturligt bittervatten, såsom .. ”ungerskt bittervatten”. 2 NF (1904). skämts. om hafsvatten. Ett ständigt duggande bittervatten ur den Bottniska böljan. Sehlstedt 3: 181 (1867).
-VIN~2. (numera knappast br.) vin med tillsats af ngt bittert ämne (ss. malört o. d.). Lind (1749; under bitter-wein). Publ. handl. 11: 313 (1777; i apotekartaxa). Dalin (1850).
-VÄXT~2. [jfr eng. bitter-wort] individ l. art l. släkte af växtfamiljen Gentianeæ Juss.; vanl. i pl. om nämnda familj; jfr -ROT. Fries Ordb. (c. 1870).
-ÄMNE~20. Westring Sv. lafv. 2: 212 (1805). De bitterämnen, som med sannolikhet användas såsom humlesurrogater (vid tillverkning af maltdrycker). Ups. läk.-fören. förh. 1871—72, s. 432. Bitterämnen, Beska kryddor, Amara, brukas ofta som läkemedel, emedan de hafva en lifvande och stärkande inverkan på matsmältningen, då denna är svag och nedsatt. Uhrström Hemläk. 44 (1881, 1886). Bitterämnen (hafva) sedan minst fyra årtusenden haft medicinsk användning. H. V. Rosendahl i Hygiea 1892, 1: 392. Sv. utsädesfören. tidskr. 1906, s. 175. —
-ÄRT. (†) lupin; jfr -BÖNA. Vargböna, välsk bitter ärt. Lind (1749; under feigbohne).
-ÖL~2. (fordom) öl med tillsats af bitterämnen. Bitterölet, af öl och malört, kan så mycket mindre vara godt, som Källarmästarne merendels med malörten, på detta sätt curera et hårdt och förskämt dricka. Alm. (Sthm) 1749, s. B 2 a. Linné i VetAH 1763, s. 58. —
-ÖLS-KRYDDOR —0~20, pl. (fordom). Publ. handl. 11: 305 (1777; i apotekartaxa).
-ÖRT~2.
1) = -AMBROSIA; särsk. i förb. amerikansk bitterört. Lyttkens Sv. ogräs 30 (1885).
2) (knappast br.) växten Alyssum incanum Lin., sandhvita. Weste (1807). Dalin (1850).
B: BITTERT-LJUF, -STOLT, se A.
Spoiler title