SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅ blå4, adj. -are; n. -tt blot4; best. o. pl. blå (G. I:s reg. 23: 140 (1552) osv.) l. blåa (Brobergen 162 (1694, 1708; i vers), G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 53 (1780) osv.). adv. BLÅTT (n. o. adv. blaath G. I:s reg. 2: 61 (1525), blååt O. Petri Clost. A 4 a (1528), Rålamb 4: 90 (1690); blådh Norrl. saml. 335 (cit. fr. 1558); blåt Sv. slöjdfören. tidskr. 1907, s. 7 (i handl. fr. 1598), Linné Beskr. ö. stenr. 66 (c. 1747); blot Sv. slöjdfören. tidskr. 1907, s. 7 (i handl. fr. 1598), Rhezelius Monum. upl. 18 (1635; nästa s. blåt). blott A. Oxenstierna 1: 267 (1634); blått G. I:s reg. 12: 220 (1539) osv.). Anm. I ä. nysv. är i best. o. pl. den ljudlagsenliga kontraherade formen blå (jfr GRÅ, RÅ) den enda förekommande. Först i slutet af 1600-talet uppträder i vers den analogiska formen blåa, som i prosa anträffats tidigast under 1700-talets senare hälft. Någon större spridning får ej formen blåa förr än på 1800-talet. I substantivisk anv. brukas vanl. formen blå, utom då i vers rytmen fordrar tvåstafvig form samt i sg. framför genitiv-s, där tvåstafvig form torde föredragas. Se vidare J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 134.
Ordformer
(blåd BtFH 4: 217 (1563), E. Skragge (1670) hos Kröningssvärd Blåkullefärd. 3: 64 (: blådh eller rödh), Fröding N. dikt. 43 (1894; i bygdemålsfärgad framställning))
Etymologi
[fsv. bla(r), motsv. d. blaa, isl. blár, mnt. bla, blaw, holl. blauw, fht. blao, t. blau, eng. blue, fr. bleu. Ordet sammanställes vanl. med lat. flavus, gul, blond (se t. ex. Persson Indog. wortf. 28 (1912)); jfr BLOD. Formen blåd beror på att man antagit blå vara ett hvard. uttal för blåd liksom för RÖD, go för GOD; jfr skrifningarna blyd för BLY, gråd för GRÅ o. d.]
Anm. I likhet med GRÅ o. SMÅ ställes formen blå i poesi af rytmiska skäl (o. rimskäl) vanl. efter sitt hufvudord, om detta börjar på starktonig stafvelse; se t. ex. Ps. 1536, s. 23 (se under 2), Odel Sincl. 76 (1739, 1741; se under 1 b), Tegnér 2: 145 (1818; se under 1 e) [jfr samma förh. i fsv. (MD 169)]. Från versen har denna ordföljd stundom trängt in äfv. i högtidligare prosa, t. ex. Blanche Banditen 68 (1848).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t., eng. o. fr.] benämning på den färg (l. de färger) som i regnbågen o. i spektrum af hvitt ljus ligger (ligga) mellan grönt o. violett samt på mer l. mindre rena skiftningar af denna färg (dessa färger); (den molnfria) himlens färg (se a); stundom, i sht förr, äfv. omfattande violett o. blåaktiga nyanser af andra färger. G. I:s reg. 2: 61 (1525). Blå som bly. B. Olavi 197 b (1578). Soldater, .. klädde i vist libri, blott och gultt. A. Oxenstierna 1: 267 (1634). Deras blåa vapen skimra mot det upgående ljuset. Ossian 1: 49 (1794); jfr STÅL-BLÅ. Af smärta / Och ilska var hon blå. Almqvist Hektors lefn. 16 (1814). Trädens fällning verkstäldes under ny, på det att virket icke skulle blifva ”blått”. Hofberg Skogsbyggarlifvet i Halland 19 (1881); jfr BLÅ-YTA. Ådrorna i hennes panna svälde och blefvo blåare. Lönnberg Skogsb. 177 (1881). Röken (från hemmet) steg blå mot den fjärran skogen. Hallström Brilj. 8 (1896). O, blåa nätter i vår ungdoms park, / med tusen minnens glans af varma tårar. Gripenberg Aftn. i Tavastl. 107 (1911). Trohjärtade blå ögon. E. Olson i LD 1914, nr 194, s. 2. — i substantivisk anv. (jfr a α, b α, β slutet, c slutet, e α, β, γ o. BLÅTT, sbst.). En bordduk weffuin medt blått. Vg. fornm. tidskr. I. 8—9: 89 (1554). Blått klär mig bäst. Dalin Arg. 2: 342 (1734, 1754). Violens blå. Atterbom Minnen 467 (1818). I blandning med hvitt framstår det blåas eteriska väsen mer. Rydberg Det sköna 154 (1889). — jfr BERLINER-, BLEK-, BLY-, BLÅ-, BLÅKLINT(S)-, CYAN-, DAGG-, DIM-, DJUP-, DRUF-, DUNKEL-, FLUG-, GENDARM-, GRÅ-, GRÖN-, GUL-, HEL-, HÖG-, INDIGO-, KLAR-, KOBOLT-, KOL-, KOPPAR-, KORN-, KUNGS-, LACKMUS-, LASUR-, LIK-, LILA-, LJUS-, MATT-, MELLAN-, MÖRK-, NATT-, PARISER-, PLOMMON-, PURPUR-, PÄRLEMO(R)-, RÖD-, RÖK-, SAFIR-, SILFVER-, SIPP-, SKIFFER-, SKYMNINGS-, SKÄRT-, SOMMAR-, STÅL-, SVART-, SVENSK-, TOPAS-, TURKOS-, ULTRAMARIN-, VARM-, VIOL-, VIOLETT-, VÅR-BLÅ m. fl. — särsk.
a) om himlen l. luften. S. Columbus Vitt. 108 (1667). Blå sig ethern hvälfde. Atterbom i Phosph. 1810, s. 25. (Öfver Aten) strålar solen från den blåaste af alla himlar. PT 1912, nr 127 A, s. 3. — jfr AZUR-, HIMMELS-, LUFT-BLÅ m. fl. — särsk.
α) i substantivisk anv. Å Himlens runda Blå, Sool, Måna, Stiernor glimma. Columbus Bibl. v. A 1 b (1674). Lundar och höjder .. lågo omsvepta av ljust blått. Lagerlöf Holg. 1: 206 (1906). — särsk. i uttr. det blå, himlen, rymden, etern. Brenner Dikt. 1: 145 (1700, 1713). På det mörka blå / Den blanka månen glimmar. Bellman 3: 236 (1790). Bland guldmoln i det blå. Runeberg 2: 5 (1847). särsk. [jfr d. i det blaa, nyisl. út í bláinn, t. ins blaue (hinein)] i det bildl. uttr. i det blå i fråga om tankebyggnader som anses sakna tillräcklig grund i verkligheten (jfr b β slutet). Kärlekens och mannens drömmar / kringsvärma gerna i det blå. Tegnér 1: 38 (1825). Bygga slott och fästen i det blå / Och drömma luftig storhetsdröm. Snoilsky 2: 51 (1881).
β) i det bildl. uttr. de (l. det) blåa landen (l. landet) o. d. om himlen ss. Guds o. de saligas hemvist. Har du lemnat slägtingar och vänner / i det blåa landet? Känner / du de saliga deri? Tegnér 1: 309 (c. 1805; yttradt till människoanden). De blåa landen, / Dit hopp och kärlek följas åt. Stagnelius (SVS) 1: 28 (1815).
γ) [jfr motsv. uttr. i nt. o. holl.] (†) i uttr. under blå himmel(en), under bar himmel. Vthe på markene vnder bara blå himmelen. Skough Likpr. ö. Wioleta Lamb B 1 b (1646). På then hiskelige Fiällen, vnder blå himmel. Idman Folketz roop 57 (1720). Alt förråd måste lämnas under blå himmelen. Nordberg C. XII 2: 353 (1740).
b) om aflägsna naturföremål som af luftperspektiviska skäl te sig blå. Hon Hand och Ögat sitt till Bärgen blå uplöffter. Dahlstierna Kunga skald O 2 a (1697). Cronstedt skiöt så bergen blå / Begynte til at knaka. Odel Sincl. 76 (1739, 1741). Ur blåa fjerran sågs Aurora. Atterbom i Phosph. 1810, s. 24. Marschen går till Mora / och bergen de blå. Karlfeldt Frid. vis. 94 (1898). — jfr FJÄRR-BLÅ. — särsk.
α) i substantivisk anv. (jfr β slutet). Skogens blå. Frese Verldsl. dikt. 105 (1719, 1726). Jag spejande stod / Efter skepp i det fjerran blå. Geijer I. 3: 183 (1811). Ekelund Syner 33 (1901).
β) mer l. mindre bildl. för att beteckna något som aflägset l. ouppnåeligt. Sagans blåa fjerran. Agardh Bl. skr. 2: 120 (1837). — i uttr. i det blå (jfr a α slutet). Förbiseendenas gränser få inte läggas alltför långt bort i det blå. R. Berg i DN 1903, nr 12104 (”12004”) B, s. 1. Tidpunkten var i det obestämda blå. Hallström i 3 SAH 24: 306 (1910).
c) om vatten, vattensamlingar o. vattendrag. Hafsens Böllior blå. Columbus Bibl. v. C 2 b (1674). Det .. klara blå vattnet. Gosselman Col. 1: 16 (1828). jfr HAFS-, MARIN-, SJÖ-, VATTEN-BLÅ m. fl. — (i sht i vitter stil) i substantivisk anv. I Wattnets Blå, på Böllia hwälfwer Böllia. Columbus Bibl. v. B 1 a (1674). Hafvets diupa blå. Kolmodin Qv.-sp. 2: 476 (1750). Morgonlugnet kring en källas blå. Runeberg 2: 282 (1827). i det substantiverade uttrycket det blå, förr ngn gg det blåa, hafvet. Tegnér 3: 15 (1840). (Får han) ligga några månader ute på det blå, så längtar han nog åter — till kajen. SD 1905, nr 253 B, s. 3.
d) om lågor o. eldsken. Uthi een mörk wrå (i Blåkulla) syntes en grymmer och blåå eeld. BtFH 2: 291 (1666). De blåa lågorna fräste / Upp i hans (dvs. satans) spår. Stagnelius 1: 12 (1817). jfr BLIXT-, SVAFVEL-BLÅ m. fl. — i bild. De förståndigaste fruntimmer brinna som spiritus, med blå låga, som hvarken värmer dem eller andra. Tegnér 5: 378 (1824).
e) om personer: blåklädd. Jagh frucktar .. ey Kneckten blåå. Chronander Surge B 1 a (1647). En blå monsieur war här. Växiö domk. akt. 1720, nr 165. Ur vägen, moskoviter! / Friskt mod, I gossar blå! Tegnér 2: 145 (1818). — särsk. i substantivisk anv. i pl.
α) om svenska krigare; jfr k ϑ β'. Tessin Bref 1: 66 (1751). Omkring sin hjelte (K. XII) slöto de blå / En ständigt glesnande mur. Snoilsky 2: 76 (1881). jfr: (Lennart Torstenssons) Lijfregemente the gamble blåå kallade. Swebilius Likpr. ö. Helmfeldt N 3 b (1678).
β) (numera föga br.) om serafimerriddare; jfr k α β'. Tegnér 5: 405 (1824). Till en början ville jag (vid invalet i Svenska akademien) undanbedja mig någon af de blå. Dens. 6: 310 (1837).
γ) [efter eng. blues. Om uttryckets uppkomst se BLÅ-STRUMPA] (†) om vittra l. lärda kvinnor: blåstrumpor. Lyckligtvis så ges .. (i harem) inga ”blå”, / Och ingen fjesk, som visar dem .. / ”Det söta stället i herr N. N:s dikter”. C. V. A. Strandberg 3: 363 (1854). De blå — en krets, som åt sonnetter gråter. Dens. 5: 160 (1862).
f) om boningsrum med hänsyn till färgen på dess väggar l. möbler. Bellman 5: 177 (1781). Madame de Rambouillets blå salong. Levertin 10: 5 (1897). Det blå gästrummet. Lagerlöf Dunungen 30 (1914).
g) om märken efter slag, stötar o. d., beroende på blodutgjutning under huden; ofta i förb. med blodig, brun, grön l. gul. B. Olavi 126 b (1578). Hwem hafwer slaghet tigh blå? Messenius Svanh. 26 (1613). Gråå (dvs. klädd i simpel grå vadmal) och blåå, är Bonden bäst .. (dvs.) Bonden giör intet länger gott, än honom håls Tummen på Ögat. Grubb 278 (1665). Der plä wancka rätter båe blå och gröna / Ryggie Confect och munfiska skiöna. Beronius Reb. C 1 a (1674; i bygdemålsfärgad framställning). Gudh låte digh blij blinder och blåå, innan du blijr sannspåå. .. (dvs.) Gudh gifwe at ditt ansichte och rygg måtte förr vmgiällat, än din spådom må sannas. Törning 48 (1677). Hvarje slag träffar .. trollkarlen, så att denne blir både gul och blå. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 439 (1864). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i d., holl., t. o. fr.] om blåmärken kring ögonen i uttr. blått öga, förr äfv. blå ögon; jfr BLÅ-ÖGA 3. Adam Skinnare slogh sin hustru ett blått öga. Ärkeb. Abrahams räfst 22 (1596). Ett blått öga för en god vän gör ingenting. Sv. ordspråksb. 32 (1865). jfr: Tinningen blöder och ögat är blått. Bellman 5: 297 (c. 1775).
β) [jfr motsv. uttr. i fsv., ä. d., isl., mnt. o. holl.] i allittererande förb. med blodig. Blå och blodige sår. RA 3: 180 (1593). Nu kan så illa åtbäras (dvs. bära till), at man eller hustru .. slå hvarannan blå eller blodiga. GB 14: 3 (Lag 1734). Schybergson Finl. hist. 1: 332 (1887).
γ) [jfr motsv. uttr. i d., mnt. o. t. samt holl. blond l. bont en blauw slaan, eng. to beat black and blue] i allittererande förb. med brun. Bidr. t. Hfors hist. 1: 129 (1623). Nyp'en brun och blå! Hallström Skepn. 167 (1910).
h) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i uttr. hafva blå ringar under ögonen l. vara blå under ögonen, hafva en af kroppslig svaghet förorsakad mörk färgning under ögonen. Hon ähr en elendig och skröpelig siuklig (dvs. sjukling) och blåå under ögonen. Växiö domk. akt. 1679, nr 92. (Han) såg ut som en roué, blå under ögonen och med .. sotmörka små mustascher. Engström Bläck o. saltv. 17 (1914).
i) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt ä. d. malke den blå ko, blanda vatten i mjölken] om blåsur l. hårdt skummad (l. vattenblandad) mjölk o. om välling kokt på hårdt skummad l. vattenblandad mjölk; jfr BLÅ-MJÖLK. SP 1779, s. 616 (om mjölk). Mjölken är litet blå, den känns verkligen syrlig. Sturzen-Becker Med en bit krita 138 (1841). (Vällingklockan ringer:) Blå välling, / sur strömming, / bäljhundar, / slink in! Landsm. V. 5: 170 (1886). Det var märkvärdigt vad mjölken ser blå ut i dag. Ni slår väl inte vatten i den. Tidsfördrif 1915, s. 67.
j) i naturvetenskapliga benämningar. Blå Violer. Berchelt Pest. ors. C 6 a (1589). The aldrabäste hwite oc blå falkar. Petreius Beskr. 1: 69 (1614); jfr BLÅ-FALK. Den blå, eller så kallade Järn-Eken. Polhem Præs. i VetA 1760, s. 5; jfr BLÅ-EK. Koppar Vitriol .. kallas ock .. Blå Vitriol, Blå Galitzensten. Retzius Min. 72 (1795). Blå Fjellräf. Lilljeborg Däggdj. 613 (1874); jfr BLÅ-RÄF. Det s. k. blå gummiträdet. PT 1906, nr 146, s. 3.
k) attributivt i vissa stående förb.
α) i uttr. blått band, blå bandet.
α') [jfr fr. cordon bleu] om vissa ordensdekorationer till hvilka hör ett blått band l. om de värdigheter som dessa dekorationer beteckna; i sht om serafimerorden, förr äfv. om danska elefanterorden, engelska strumpebandsorden o. ryska St. Andreasorden. Riddare af blå bandet, Knight of the garter. Serenius 174 (1741). Nomination .. til blå bandet. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 460 (1779; om serafimerorden). 2 NF (1905). — i bild. Du Gauthiods gördel, Sverges blåa band. Pontin Östergöthland 12 (1830; om Göta kanal). Sundet är det blåa bandet / Öfver tvenne riddarbröst. C. V. A. Strandberg 1: 76 (1848).
β') [jfr motsv. anv. i fr.] om innehafvare af orden som bäres i blått band, särsk.: serafimerriddare; jfr e β. Omgifven af excellenser och blå band. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 409 (1779); jfr α'. Tänk! hvad lagar blifvit gifna / Och hvad tullmedel indrifna / Af de många blåa Band. Wadman Saml. 2: 81 (1835). Sylwan Sv. lit. 222 (1903).
γ') [efter eng. the blue ribbon; jfr holl. de blauwe knoop] blått band buret på bröstet till tecken att bäraren är ”helnykter”, i sht ss. föreningsmärke i en viss helnykterhetsförening; i best. form äfv. namn på nämnda förening, äfv. om den af denna förening utöfvade verksamheten; jfr BAND 31 o. BLÅ-BANDET 2, -BANDIST. Absolutist sedan 1883, då W. anlade blå bandet. Skarstedt Nykterh. banérf. 89 (1904). Hösten 1883 infördes Blå Bandet till Sverge af redaktör Oskar Eklund. E. Rathou Därs. 462 (1905).
β) i uttr. blått blod i fråga om härstamning, se BLOD 5 b.
γ) [jfr motsv. anv. i holl. o. eng. samt d. blaabog o. t. blaubuch (jfr O. Ladendorf i Zeitschr. f. d. wortf. 6: 48 (1904)); jfr äfv. gula, hvita, röda m. m. böcker] i uttr. blå bok om i tryck utgifven samling af politiska aktstycken med afs. på omslagets färg; jfr BLÅ-BOK. 2 NF (1905). Diplomaterna bruka .. bestå resp. parlament med en ”blå bok” eller en ”grön bok” eller en ”gul bok”, hvilka benämningar pläga gifvas de dokumentsamlingar, som i vissa frågor läggas fram på parlamentets bord och då få sina benämningar efter omslagets färg. VL 1907, nr 292 A, s. 13. — särsk. [jfr eng. blue books] om de tryckta aktstycken som föreläggas engelska parlamentet. 2 NF (1905).
δ) (förr) i uttr. de blå(a) bänkarna, om de med blått kläde öfverdragna bänkarna i riddarhusets samlingssal. Jag har länge önskat Riksdagen skulle komma .. jag (skall) up en gång på de blå bänkarna och tala dunder och blixt. Dalin Vitt. II. 5: 93 (1738; medlemmarna af riddarhuset stodo på bänkarna under sina anföranden). G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 53 (1780).
ε) i uttr. blå dunst(er), se DUNST.
ζ) (†) i uttr. blå mantel ss. benämning på ett stundom till högtidsdräkten hörande klädesplagg. Dantzar mätter maaga, och icke blåå mantel .. (dvs.) Hungrig gåår intet giärna til dantz, fast han haar brähmade kläder. Grubb 79 (1665). Han sitter som Brwd i blåå mantel .. (säges om den som) sitter Bordgranner, at han antingen är för hårdt spänder, eller snörd i trånga Kläder, och kan dherföre intet ätha. Dens. 307. Grann som brudh i blå mantel. Hiärne 3 Handskr. 64 (c. 1716). jfr Tegnér 1: 10 (1825).
η) [jfr motsv. uttr. i d., nt., holl., t. o. eng. Det från t. lånade uttr. betecknade sannol. urspr. måndagen före fastan. På denna plägade man lefva särskildt godt med tanke på den kommande fastan, o. uttr. kom därför småningom att beteckna en dag ägnad åt rummel och lättja. Beträffande blå måndags flyttande från fastlagsveckan till påskveckan jfr ASKONSDAG, FETTISDAG; angående de olika framställda meningarna om namnets härledning se De Cock Spreekwoorden en zegswijzen 270 (1905)] i uttr. blå måndag; jfr BLÅ-MÅNDAG.
α') [jfr motsv. anv. i ä. t.] (i sht i Götal., mindre br.) namn på måndagen i påskveckan. VL 1894, nr 68, s. 2.
β') [jfr motsv. anv. i d., nt., holl., t. o. eng.] (föga br.) frimåndag. Våra blå måndagar .. äro merendels duskiga. C. F. Dahlgren 5: 214 (1833). (Gesällerna sträfvade efter) en fri veckodag utöfver söndagen, den mycket omtalade s. k. ”blå måndagen”. 2 NF 9: 1078 (1908).
ϑ) i uttr. blå rock(en); jfr BLÅ-ROCK.
α') soldatrock. Han vill ha blå rocken till bröllopsgåfva (dvs.: vill bli soldat, innan han gifter sig). Gustaf iii 3: 23 (1783). jfr: Den blå Rocken, med hvilcken du Min Son, ombytt din Studente bonad (gör mig orolig). .. iag fruchtar, du vill bli Soldat. Gyllenborg Vill. 46 (1721).
β') svensk krigare; jfr e α. Här utanför stå fullt med blå rockar, som fråga alla .. om deras resolution. Topelius Fält. 4: 331 (1861, 1864).
ι) metall. i uttr. blå rosen; jfr BLÅ-ROS. En malmbit .. var rostad en half tum djupt ifrån ytan; men inuti var han blåaktigt anlupen, eller han hade den så kallade blå rosen. Jernk. annal. 1828, 2: 125.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., isl. o. holl.] (numera föga br.) svart, svartaktig, blåsvart, kolmörk; i sht i uttr. blå mörkret, blå kvällen, blå natten o. d. Quellen kom å, / och mörkret blå. Ps. 1536, s. 23; jfr Ps. 1695, 205: 9 [jfr MD 169]. Thetta mörcker (vid Jesu död) skeedde icke j blå Nädharna, .. vthan thet skedde när Nyyt war j fylle. L. Petri Chr. pina m 5 b (1572). At .. in til blå qwellen träla och släpas med swårt arbete. Swedberg Cat. 36 (1709). (Klas Horn) höll med (den fientliga flottan) .. en allvarsam drabbning den dagen allt intill blå mörkret. Afzelius Sagoh. 7: 161 (1853). När jag vaknade, — det blåaste mörker i fönstret. Hallström En g. hist. 164 (1895). Blåa natten igenom. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 103. — jfr KOL-BLÅ.
3) i öfverförd, bildl. l. symbolisk anv. (jfr 1 a α slutet, b β).
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., mht., t., eng. o. fr.] för att beteckna ngt himmelskt, fridfullt, idealt, oändligt, evigt, beständigt, trofast osv.; jfr TROHETS-BLÅ. Han var en bra gosse ... Jag mins med rörelse hans hjerta, det var en fin duk, en väfnad af blå och svarta silkestrådar. Almqvist Hind. 249 (1833). Jag drömmer öfver bordets ark / .. om gammaltid och blå idyller. Ekelund Syner 12 (1901). Under tiden steg det upp ett motiv för mig — en ny musik tyckte jag det var — något alldeles nytt — ljust, blått, underligt. Söderberg Gertrud 64 (1906) [jfr t. blaue musik (Nietzsche)]. Nu stiger från Åsgård / och gudarnas sal / en längtan till bragder / och blå ideal. Ossian-Nilsson Orkester 11 (1907). — särsk. [anv. är lånad från Hardenbergs roman Heinrich v. Ofterdingen; jfr vidare Grimm D. myth. 923, 1152 (1854)] i uttr. den blå blomman ss. symbol för nyromantikens ideal. Om i det blå ligger längtan, så ligger där också tillfredsställandet af denna längtan. Ej underligt att romantiken talade om den blå blomman som sitt ideal. Rydberg Det sköna 154 (1889). (Schück o.) Warburg Litt.-h. 2: 593 (1897).
b) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) om tal, prat o. d.: värdelös, tom, ovederhäftig. Thitt långe blå pladrande vthur .. Lutthers Böcker. Ernhoffer Ench. 101 a (1591). — särsk. i substantivisk anv. i uttr. gifva det långa blå före, komma med falska förespeglingar, prata vidt och bredt. Erich Fleming handlede med nunnen (om ett gods), och gaff thet långe blå före, så att han wille ware nunnone och heele conventet mere til gode in för Kon:ge M:t .., än thet godzet kunne ware wärdt. Teitt Klagomålsreg. 25 (1556).
c) [jfr den svarta afunden samt lat. livor, blyfärg, blå färg, afund; se vidare J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 142] (†) i uttr. (den) blåa afund. Han .. skiötte (ej) om, hwad blåa Afwund sad'. Brobergen 162 (1694, 1708). En hofmans höga gunst then blåa afwund föllier. Fånge 4 (c. 1710).
d) [jfr sv. dial. blånö(d) (Ångermanl.) o. BLÅ-FATTIG; se vidare J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 140] (mindre br.) i uttr. den blåa(ste) nöden. Ett .. bud om blåaste nöden. Högberg Vred. 2: 139 (1906). Då blåa nöden syntes. Därs. 3: 390.
Anm. till 3. Enl. flera psykologer (t. ex. Wundt) skulle de s. k. sinnesanalogierna, dvs. färgadj:s anv. för att karakterisera företeelser som ej äro uppfattbara för synsinnet, väsentl. ha utgått ur likhetsassociationer. Såsom modernare psykologiska undersökningar visat, är detta endast undantagsvis förhållandet. I regel utgå de ur beröringsassociationer (jfr A. Thomsen i Psyke 1907, s. 223, K. Langenbeck i Zeitschr. f. psychol. u. physiol. d. sinnesorgane II. 47: 159 (1913)). Detta har ytterligare bekräftats gm språkhistoriska o. etnografiska forskningar (jfr Wackernagel Kl. schriften 1: 143 (1864), H. Berkusky i Zeitschr. d. vereins f. volksk. 1913, s. 146). Den förste svenske författare som i större utsträckning använder dylika ”sinnesanalogier” är C. J. L. Almqvist (jfr R. Berg i Språk o. stil 1901, s. 49).
Den bildl. o. symboliska anv. af den blå färgen synes urspr. i regel ha utgått ur associationer med himlens l. ögats blå. Himlens blå har fört tanken på Gud, gudaktighet, rättfärdighet, frid, salighet o. d. Den blå färgen har därför tidigt kunnat användas för att symbolisera dessa ting o. sträfvan efter dem. Blå ögon ha sedan gammalt bland germanerna betraktats som karakteristiska för lugna o. trofasta personer, de ha därför ansetts uttrycka lugn, trofasthet o. redbarhet. Associationen med himlens blå har gjort att man i dem äfv. inlagt en längtan mot det himmelska. Gm anslutning till ögats blå har den blå färgen kommit att symbolisera trofasthet o. trohet. I 1300-talets tyska kärleksdiktning var blått trohetens stadiga symbol. Man gick t. o. m. klädd i blått för att visa beständigheten i sina känslor för den älskade (jfr vidare Wackernagel Kleinere schriften 1: 143). En del öfverförda anv. af den blå färgen hafva utgått från associationer med ansiktsfärgen. Uttr. den blåa nöden (se 3 d) har uppkommit ur föreställningen om en af nöd o. svält blåblek person. Uttr. den blåa afund (se 3 c) har uppstått af liknande anledning. Slutligen har associationen med det fjärran blå (se 1 b) föranledt en anv. af blå i betydelsen ’aflägsen, ovederhäftig' o. d. (se 3 b).
Ssgr [anledningen till att blå ingår i namn på naturföremål angifves här nedan endast, när den blå färgen hos resp. föremål icke faller i ögonen] (till 1): BLÅ-AKTIG. Hist. handl. 20: 144 (c. 1565).
-ALG. Bot. notiser 1895, s. 134. —
-AND. (mindre br.) simfågeln Fuligula clangula Lin., knipa. Linné Meth. avium 74 (c. 1735). Ericson Fågelkås. 2: 153 (1907).
-ANLÖPA~020. metall. jfr ANLÖPA III 1 b. Blåanlöpta jernband. Billmanson Vap. 94 (1880).
-ARF(VE). växten Anagallis cœrulea Schreb. Franckenius Spec. A 3 a (1659). Krok o. Almquist Flora 1: 80 (1905).
(jfr 1 k α) -BANDET040.
1) (†) serafimerbandet; jfr BLÅ 1 k α α'. Franzén Skald. 4: 244 (1801, 1832).
2) (mindre br.) = BLÅ 1 k α γ'. En notis .. att jag anlagt blåbandet. AB 1900, nr 29, s. 4.
(jfr 1 k α γ') -BANDS-FÖRENING30~, äfv. 03~020. AB 1890, nr 8, s. 4. Den 2 jan. 1884 .. stiftade (fru o. fröken Dickson) .. Sverges första blåbandsförening. E. Rathou hos Skarstedt Nykterh. banérf. 462 (1905).
(jfr 1 k α γ') -BANDS-RÖRELSE(N)30~, äfv. 03~200. Blåbandsrörelsen .. är af amerikanskt ursprung. 2 NF 20: 221 (1913).
(jfr 1 k α γ') -BANDISM(EN)104 [jfr eng. blue-ribbonism] blåbandsrörelse(n). AB 1900, nr 29, s. 4.
(jfr 1 k α γ') -BANDIST104. [jfr eng. blue-ribbonist] medlem af blåbandsförening. Malmberget 1894, nr 5, s. 1. —
-BERG. (föga br.) jfr BERG 2 b. Blåberg är en svartblå, hård och ståltät Järnmalm, som håller vid pass 20 procent Järn. Rinman (1788).
-BESLÖJAD, p. adj. (i vitter stil) särsk. bildl. Blåbeslöjade mör, vågornas lurande folk. Tegnér 2: 452 (1818). Rydberg Ath. 112 (1859).
-BESTJÄRNAD. (†) blå o. stjärnströdd; jfr -BESTJÄRNT. Frese Poët. sambl. 12 (1728).
-BESTJÄRNT. (†) = -BESTJÄRNAD. Lucidor (SVS) 151 (1671). Spegel Guds verk 150 (1685).
-BINGEL. växten Mercurialis perennis Lin. Liljeblad Flora 218 (1798).
-BINKA, -BINKE, -BYNKE. växten Cichorium Intybus Lin., vägvårda. Franckenius Spec. B 2 b (1638, 1659). NF 3: 347 (1878).
-BINKE-GRÄS. = -BINKA. C. Quensel i Sv. bot. 56 (1803). Dalin (1850; med hänv. till vägvårda). Anm. Lind (1749; under endivien). använder ordet ss. öfversättning till t. endivien, dvs. Cichorium Endivia Lin. —
-BLACK. (föga br.) urblekt blå. En obeständig svärta, som innan kort bleknar, och ser blå-black ut. Hush.-bibl. 1757, s. 228. —
-BLANK. blå o. blank. Almqvist Det lyckl. landet 80 (1904). Det blåblanka vattnet. Lindqvist I land. bak. moln. 62 (1911).
-BLEK.
1) om ansiktsfärg: af blåaktig blekhet. Hon .. var mycket spenslig och svag, nästan blåblek i ansigtet. Blanche Bild. 4: 99 (1865).
2) matt ljusblå, blekblå. Blåblek perlemor. J. G. Hallman Vitt. 196 (1735).
-BLODIG. af blått blod; jfr BLOD 5 b. Tamm Avledn.-änd. hos adj. 34 (1899). En och annan ättling af de blåblodigaste familjerna. Vallentin London 156 (1912).
-BLOMMANDE, p. adj. om växt som vid tillfället i fråga bär blå blommor; äfv. = hufvudbet. af -BLOMMIG 1. De blåblommande linåkrarna. A. Quennerstedt i Karol. krig. dagb. 1: XVI (1901).
-BLOMMIG.
1) om växt som när den blommar bär blå blommor; äfv. = hufvudbet. af -BLOMMANDE. Wikström Årsber. t. VetA 1827, s. 156. Af gammalt (har) det blåblommiga linet .. varit allmänt odladt. Arenander Linodl. 12 (1910).
2) om tyg. Blåblommigt sammet. Brunius Metr. 533 (1836, 1854).
-BLÅ. [efter d. blaablaa (J. P. Jacobsen); jfr FIN-FIN] intensivt blå. Den blåblå sommarmiddagshimlen. Hansson Kås. i mystik 113 (1897).
-BOCK.
1) [af holl. blauwbok] den utdöda antiloparten Hippotragus leucophæus Pall. Grill Præs. i VetA 1795, s. 20. Blåbocken .. tog slut redan på 1790-talet. Fauna o. flora 1910, s. 85.
2) = -OXE 2. Djuret (dvs. nilgaien) .. är mörkgrått, ofta med en blåaktig ton, som gifvit upphof till dess andra namn, ”blåbocken”. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 112 (1901).
(jfr 1 k γ) -BOK. Steffen Lönsyst. hist. 1: 24 (1895). Den engelska blåboken om krigets förhistoria. SvD 1915, nr 62, s. 11. —
-BOLL. trädg. växten Globularia vulgaris Lin., klotblomma, bergskrabba. Fries Bot. utfl. 3: 222 (1864).
-BORRAS. (†) växten Borrago officinalis Lin. Rudbeck Hort. bot. 18 (1685).
-BOTTNAD, p. adj. om tyger: med blå botten. Lönnberg Skogsb. 204 (1881).
-BROKIG. Blommorne voro blåbrokige. Linné Västg. 190 (1747).
-BRUN. brun med skiftning i blått. Murenius Acta visit. 170 (1648).
-BRÄCKA. metall. Fortsättes bearbetningen sedan järnet afsvalnat så långt, att det ej längre är rödvarmt, antager det en hög grad af sprödhet, benämnd blåbräcka. Landtbr. bok 4: 28 (1903).
-BRÄNNA. tekn. o. metall. med afs. på malmer o. lervaror: gm upphettning bibringa (ngt) en blåaktig färgton; vanl. ss. vbalsbst. -ing o. i p. pf. E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 107. Tjocka skålar af .. blåbränd lera. Hedin Gm Asien 2: 63 (1898).
-BRÄNNVIN. (i Norrl., föga br.) renadt brännvin. Blåbrännvinet är festdrycken (vid bröllop i Skellefteådalen). E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 106. —
-BUK. (i bygdemålsfärgadt spr. i vissa delar af södra o. mellersta Sv.) bär af växten Vaccinium uliginosum Lin., odon; i pl. äfv. om själfva växten. Linné Flora nr 332 (1745, 1755; angifvet ss. br. i Smål.). Dalin (1850; med hänv. till odon).
-BULTA. bulta (ngn) blå, mörbulta; vanl. i p. pf. Janzon Catullus 2: 13 (1891: pr. ind.).
-BYNKE, se -BINKA.
-BÄR, se d. o. —
-DAGGIG. jfr DAGGIG 5. Eneroth Pom. 2: 340 (1866). Bladen (hos kålroten) .. hafva en mattgrön eller blådaggig färg. Landtbr. bok 2: 446 (1901).
-DIS. Oöverskådliga massor av skog ända bort mot fjärnaste blådis. Koch Timmerdalen 62 (1913).
-DISIG. Den blådisiga aftonluften. PT 1907, nr 186, s. 3. —
-DJUP. (i högre stil) blå o. djup. Det blådjupa hafvet. SvT 1852, nr 212, s. 3. —
-DRAGA. [efter fgutn. bladragning] (om ä. förh.) öfverdraga l. behänga med blått tyg. I gästabudssalen .. voro väggarna blådragna. Strindberg Sv. öden 2: 276 (1883). Heidenstam Folkung. 1: 30 (1905). jfr: Kring väggarna hängdes den väfda .. bonaden — på Gotland kallades det att blådraga stugan. Hildebrand Medelt. 1: 154 (1880).
-DRUFVA.
1) (mindre br.) växten Muscari botryoides (Lin.) Mill., pärlhyacint, pärldrufva. Fries Bot. utfl. 3: 231 (1864). Thedenius Flora 149 (1871).
2) växt af släktet Scilla Lin.; äfv. i pl. Lilja Sk. flora 213 (1838; 1870).
-DUFVA.
1) fågeln Columba œnas Lin., skogsdufva. Nordforss (1805).
2) fågeln Columba livia Briss., klippdufva. Almqvist (1844).
3) [jfr d. dial. blå duer] i pl.: växten Aconitum napellus Lin., som i hvarje blomma har två dufliknande honungsgömmen, stormhatt. A. A. Lindström i Bot. notiser 1893, s. 13. —
-DÄNGA. (†) slå (ngn) blå, mörbulta. Altijdh hon migh blådengier och slår. D:r Simon 14 (1627). Öhrlander o. Leffler (1852).
-EK. (†) växten Ilex aquifolium Lin., järnek. G. Polhem i VetAH 1753, s. 50. —
-ELD. [namnet är föranledt af de klarblå i rödt skiftande blomspirorna; jfr -SPIRA] växten Echium vulgare Lin. Lilja Sk. flora 74 (1838; anfördt från Skåne). Blåeldens .. blå är som en djerf och lustig trumpetstöt. Rosenius Und. skilda himmelstr. 93 (1903).
-EMALJERAD. (Kaffe-)kopparna var blåemaljerade med guldstjernor. Kræmer Orient. 14 (1866). jfr: Någre små bricker blå amulerade. G. I:s reg. 27: 123 (1557).
-ERIK. [jfr Hjelmqvist Förnamn 379 (1903)] (i Norrl.) skalbaggen Callidium violaceum Fabr.; jfr -JAKOB, -JON. Dahlbom Skand. insekt. 94 (1837).
-FALK. [jfr t. blaufalk] = -HÖK. Deleen (1829).
(3) -FATTIG. [jfr nor. dial. blaafatig, nyisl. bláfátækr; se vidare J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 140] (i Norrl., föga br.) utfattig. Att intet allena dhe blåfattige uthan och någre eljest något bemedlade det (dvs. penningstipendium) niuta, är alltijd hållet för skäliget. Annerstedt UUHist. Bih. 2: 158 (i handl. fr. 1671).
-FIOL, se -VIOL.
-FLAMMIG. Blåflammigt tyg.
-FLYKTIG. (†) blåskimrande. Alle våre Svenske Surbrunnar .. äga jern-vatten, med bläcksmak, blåflygtig Hinna och gul Ochra. Linné Västg. 264 (1747).
-FLÄCKIG.
-FLÄCKOT. (†) blåfläckig. C. R. Berch i 1 Saml. 4: 409 (1774).
-FOT.
1) [efter mnt. bla(u)-vot l. holl. blauwvoet l. t. blaufuss] (numera mindre br.) namn på vissa roffåglar (särsk. af falksläktet) hvilka (åtminstone som yngre) ha blåaktiga ben. H. G. Wachtmeister i VetAH 1801, s. 197. jfr: Blå fötter (thet är falkar). Balck Esop. 99 (1603).
a) [jfr motsv. anv. i t.] Pandion haliaëtos Lin., fiskgjuse, fiskörn. Linné Meth. avium 11 (1731). Dalin (1850; med hänv. till fiskljuse).
b) [jfr motsv. anv. i t.] Falco gyrfalco Lin., jaktfalk, islandsfalk. Brummer Jagtlex. 54 (1789). 2 NF 7: 1315 (1907).
2) [namnet är framkalladt af en vidskeplig fruktan att nämna räfvens namn o. föranledt af djurets svarta fötter; jfr GRÅ-BEN] (†) folklig benämning på räfven. En Räf bör kallas blåfot, eller den som går i skogen. Stiernstolpe Arndt 3: 14 (1808, 1817).
-FRUSEN. En gosse .. värmer sina blåfrusna händer framför elden. Wetterbergh Fyra sign. 6 (1843).
-FÅGEL, i bet. 2 oftast 040.
1) fågeln Sialia sialis Lin. Kalm Resa 3: 30 (1761).
2) namn på en blå sagofågel (”Fågel blå”, Atterbom). En Mycket Angenäm Historia Om Blåfogel. Bäckström Sv. folkb. 2: 75 (i titel fr. c. 1730 på en saga). Hvad skepnad du (Edvin) än taga må, / Blåfogel eller blott en simpel svala; / Så tillhör Fanny dig ändå. Franzén Skald. 1: 60 (1824). bildl. Nådig Fru! man måste låta honom sjunga sin visa. .. Kom hit, min vackra blåfågel. Pilgren Fig. bröll. 42 (1785; fr. bel oiseau bleu).
-FÄRG.
1) färgämne hvarmed man färgar l. målar ngt blått.
2) (mindre br.) blå färg. —
-FÄRGS-VERK. Här i riket blef et .. blåfärgs verk inrättadt, på slutet af 1730 talet. Rinman 2: 552 (1789).
-FÄRGA, v. Ågerups arkiv Syneprot. 1753.
-FÄRGAD. blå. Necken (kallas) Blåkulle det är den som bär däd blå fergade hufwud. Rudbeck Atl. 1: 725 (1679).
-FÄRGARE. Schultze Ordb. 964 (c. 1755). Backman Reuter Lifv. på l. 2: 242 (1870).
-FÄRGERI1004, äfv. 0104, stundom 3~002.
1) yrke(t) att färga blått. Blåfärgeriet använder företrädesvis följande färgämnen: indigo, berlinblått, blåholts och .. anilinblått. Uppf. b. 5: 511 (1874).
2) anstalt för blåfärgning. —
-GLITTRANDE. Atlantens blåglittrande vatten. AB 1898, nr 134, s. 3. —
-GLÄNSANDE.
-GREDELIN. gredelin med skiftning i blått. —
-GRÅ. grå med skiftning i blått. —
-GRÖN.
1) grön med skiftning i blått.
2) blå o. grön. Kindblad (1868).
-GUBBE. i pl.: blåklint. Linné Flora nr 776 (1755; angifvet ss. br. i Roslagen).
-GUD. [jfr lat. deus cæruleus, Neptunus] (†) benämning på hafvets gud. Blåguden Äge. Peringskiöld Hkr. 1: b 1 a (1697). Mörk Ad. 2: 365 (1744).
-GUL.
1) gul med skiftning i blått. Schultze Ordb. 1655 (c. 1755).
2) blå o. gul. Kindblad (1868). Det blågula kohvetet (Melampyrum nemorosum Lin.). Strindberg Blomst. 102 (1888). särsk. om de svenska färgerna. Wallin Vitt. 2: 154 (1836). Att kronans fartyg först under Erik XIV:s regering började bruka blågula flaggor .., torde .. vara säkert. Wrangel Sv. fl. bok 224 (1898).
-GULD l. -GULL. växten Polemonium cœruleum Lin. med ljusblå blomkrona, gul blombotten o. gula ståndare. Wahlenberg Flora sv. 132 (1826; angifvet ss. br. i Jämtl.). C. A. M. Lindman i Sv. turistfören. årsskr. 1915, s. 180. —
-GYLTA. blåsnultra. Blågyltan förekommer i hafvet vid Sveriges .. vestra kust. Nilsson Fauna 4: 269 (1852).
-HAJ. fisken Squalus glaucus Lin. C. J. Sundevall hos Wright Fisk. 134 (1840).
-HAKE. [jfr t. blaukehlchen] fågeln Luscinia suecica Lin. Leijonflycht (1827). Blåhaken .. har sitt namn af den vackra blåa färg, som pryder framsidan af hannens hals. 2 NF 3: 799 (1905).
-HAKE-SÅNGARE. blåhake. Nilsson Fauna II. 1: 310 (1824, 1858).
-HALLON. (bär af) växten Rubus cæsius Lin. Franckenius Spec. E 3 b (1659).
-HALLON-BUSKE. Gosselman Flora 88 (1865).
-HALS. [namnet är föranledt af den blågröna färgen på hannens nacke o. hals] (i Norrl.) (hanne af) gräsanden (Anas boschas Lin.); jfr -NACKE. Broman Helsingb. 157 (c. 1740).
-HATT.
1) om vissa blåblommiga växter.
a) [jfr d. dial. blåhat] växten Scabiosa succisa Lin., knappvädd, (djäfvuls)afbett. Linné Flora nr 119 (1745, 1755; angifvet ss. br. i Bohuslän). Fries Ordb. 40 (c. 1870).
b) växten Scabiosa arvensis Lin., åkervädd. C. G. Kröningssvärd i Afhandl. rör. naturvet. 1: 164 (1830; angifvet ss. br. i Kopparbergs län). Dybeck Runa 1845, s. 52 (anfördt fr. Floda socken i Dalarna).
c) växten Aconitum napellus Lin., stormhatt. Franckenius Spec. A 2 a (1638, 1659). Svensson Sv:s kulturv. 217 (1893).
d) blåklint. Dybeck Runa 1845, s. 75 (angifvet ss. br. i östra Södermanl.).
2) [namnet är föranledt af hjässans blåa färg] (†) blåmes. O. Rudbeck (c. 1700) i VetAH 1816, s. 34. —
-HEN. Dahlman Reddej. 59 (1743). Blåhen är en svartblå skifrig Brynstensart ifrån Orsa i Dalarne. Rinman (1788).
-HENA. (†) = -HEN. Bidr. t. Åbo hist. I. 7: 22 (1635).
-HERRE. blåklint. O. Vesterlund i Bot. notiser 1893, s. 135 (angifvet ss. br. i mell. Uppl.).
-HOLTS. Anm. I ä. tid användes äfv. den rent t. formen blauholz. [efter t. blauholz] (kärn-) ved af kampeschträdet(Hæmatoxylon campechianum Lin.), hvilken, i sig själf blodröd, i luften blir violett till blåsvart; jfr -TRÄ, BLOD-HOLTS. Hush.-bibl. 1757, s. 227. Blått på ylle färgas med Blåholtz eller brun Bresilja. Fischerström 3: 122 (1783). Jönsson Gagnv. 471 (1910).
-HOLTS-EXTRAKT. Åstrand (1855).
-HUFVA. fjärilen Noctua cœruleocephala Fabr., hvars larv har blått hufvud. Dahlbom Skand. insekt. 191 (1837).
-HVAL. däggdjuret Balænoptera musculus Lin., jättehval. C. Aurivillius i Vetensk. f. alla 1: 679 (1878). Blåhvalen .. är mörkt blågrå med helsvarta barder. E. Lönnberg i Fauna o. flora 1911, s. 40. —
-HVIT.
1) hvit med skiftning i blått. Holmström Vitt. 195 (c. 1700). Blåhvit snö i gnistrande kristaller. Hansson Notturno 111 (1885).
2) blå o. hvit. Kindblad (1868). Den blåhvita duken. Mörne Strandbyggaröden 1: 7 (1915; om flnnarnas flagga).
-HÅ. [jfr d. dial. blåhå] fisken Lamna cornubica Schneid., håbrand. Nilsson Fauna 4: 718 (1855; angifvet ss. br. vid Kullen).
-HÅRD. Blåhårdt stål. Ericsson Urmak. 23 (1897).
-HÄGER. fågeln Ardea Herodias Lin. Öster ut (i Nordamerika) är .. blåhägern (Ardea Herodias) .. den allmännaste arten. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 300 (1904).
-HÄGG. växt af släktet Amelanchier Medic., hvilket har svartblå bär, liknande häggens. Lilja Sk. flora 334 (1870).
-HÄRDA. vanl. i p. pf. Alla stålhjul .. skola vara blåhärdade. Ericsson Urmak. 251 (1897).
-HÖK. [namnet är föranledt af den blåaktiga färgen på hannens rygg] roffågeln Circus cyaneus Lin., blå kärrhök. Holmgren Skand. fogl. 540 (1868).
-IS. J. D. Cneiff i VetAH 1757, s. 183. —
-JACKA.
1) blå jacka. Endast en ock annan gammal gubbe (i Delsbo) ser man .. bära .. blåjacka eller långrock. A. Hjelmström i Landsm. XI. 4: 9 (1896).
2) [jfr t. blaujacke, eng. blue jacket] (hvard.) örlogssjöman (klädd i blå jacka); jfr -KRAGE 2, -SKJORTA 2, -TRÖJA 2. AB 1890, nr 21, s. 2. En svensk blåjacka, bärande sitt fosterlands flagga. Vår flotta 1908, s. 134. —
-JAKOB. (i Norrl.) = -ERIK. Dahlbom Skand. insekt. 94 (1837). Modin G. Tåsjö 323 (1916).
-JON. (i Norrl.) = -ERIK. Dahlbom Skand. insekt. 94 (1837). Heidenstam Skogen susar 16 (1904).
-JORD. miner. vivianit, järnfosfat. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 215. —
-JUTER, pl. (†) blåbär. Darelli Sockenapot. R 1 b (1760).
-KAKA. blåelsekaka. Läsn. f. folket 1835, 3: 44. Gifva linne en blåaktig färg förmedelst s. k. blåkakor. Djurklou Ner. folkspr. 15 (1860).
-KALI. tekn. gult blodlutssalt. Keyser Kemien 2: 528 (1874).
-KALL. [jfr GRÅ-KALL]. Den 10 (mars), tå bleff mulit och blååkalt. Gyllenius Diar. 156 (c. 1660). En blåkall vinterhimmel. Hedin Transhim. 3: 58 (1912).
-KARMIN. indigofärg framställd ur indigo med svafvelsyra. —
-KLAR. blå o. klar. J. Nyberg i Poet. kal. 1818, s. 13. (Kubas) blåklara haf. Bremer N. verld. 3: 254 (1854).
-KLETT, se -KLÄTT.
-KLINT. växten Centaurea cyanus Lin. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Linné i VetAH 1741, s. 87. —
-KLINT(S)-BLÅ.
-KLOCKA.
1) [jfr d. dial. blåklokker] växt af släktet Campanula; i sht C. rotundifolia Lin. o. C. persicifolia Lin. Franckenius Spec. B 1 a (1659).
2) = -ERIK. Dahlbom Skand. insekt. 94 (1837; angifvet ss. br. i Västergötl.).
-KLÄDD.
-KLÄTT. (föga br.) blåklint. Linné Flora nr 776 (1745, 1755). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 502. —
-KNAPP. vanl. i pl.
1) (mindre br.) = -HATT 1 a. Lilja Sk. flora 87 (1838, 1870; angifvet ss. br. i Skåne). Fries Bot. utfl. 3: 245 (1864; angifvet ss. br. i västra Smål.).
2) [jfr d. dial. blåknap] (i Hall.) = -MUNKE 2. Fries Ordb. (c. 1870).
-KNAPP(E)-ÖRT. (†) = -KNAPP 1. Linné Sk. 359 (1751). Rothof Hush. 715 (1762).
-KNOPP. (†) blåklint. Franckenius Spec. B 3 a (1659). Dahlman Åkerbr. 94 (1752).
-KNUT, se d. o. —
-KOFT. (i Hälsingl.) blå lifrock. L. Landgren i 1 Minnen fr. Nord. mus. III. 1: 3 (1881).
-KOPIA.
1) gm ljusets inverkan framställd kopia med hvita linjer på blå botten, cyanotyp. Tekn. tidskr. 1888, s. 67. I verktygskuren ligger blåkopian av ritningen. Koch Arbetare 43 (1912).
2) gm blått kalkerpapper åstadkommen kopia. Vallentin London 414 (1912).
-KOPIERING.
1) kopiering medelst cyanotypi. Tekn. tidskr. 1888, s. 67.
2) kopiering medelst blått kalkerpapper. SD(L) 1896, nr 117, s. 4. —
-KOPIERINGS-PAPPER. till blåkopior (se -KOPIA 1) användt papper. —
-KOPPOR, pl. (†) karbunkulös mjältbrand. SFS 1863, nr 32, s. 13. —
-KORN. [af d. blaakorn, förkortning af ett äldre *blaakornblomst] (i sydligaste Skåne, numera knappast br.) blåklint. Linné Sk. 227 (1751; anfördt från Skanör). E. H. Tegnér i Forh. nord. filologmøde 1881, s. 74. —
-KORNBLOMMA. (†) blåklint. Palmberg Ört. D d 1 a (1684; s. 268: Blåå Kornblomma). Rudbeck Hort. bot. 36 (1685).
-KORP. (numera knappast br.) blåkråka. Fischerström (1780). Kindblad (1868).
-KORT. med (konstgjord) ultramarin färgadt papperskort, afsedt till blåelse. Hubendick Flick. lek. 248 (1879, 1883).
-KRAGE.
1) blå krage, särsk. tillhörande svenska örlogssjömännens uniform. Wrangel Sv. fl. bok 372 (1898).
2) (hvard.) örlogssjöman, blåjacka. SD 1915, nr 71, s. 6. —
-KRAMA. Leopold 3: 354 (1802).
-KRITA. (ritstift af) blå krita. Artiklar ur tyska .. tidningar, .. förstrukna med blåkrita. Söderberg Allvars. lek. 65 (1912).
-KRÅKA.
1) [jfr nor. dial. blaakraaka, t. blaue krähe, fr. corneille bleue] fågeln Coracias garrula Lin. Linné Syst. nat. 44 (1740). Den azurskimrande blåkråkan. Gellerstedt Fr. hult 105 (1906). jfr: Pålska Kråkor .. äro .. (vid Krapperup) allmänna och kallas blåkråkor. Linné Sk. 321 (1751). bildl. Den feghjertade vanan att i ”foglarnes vitterhets-akademi” intaga den ena blåkråkan efter den andra. Tegnér 6: 60 (1826) [syftar på de icke litterära, med serafimerordens blåa band prydda medlemmarna i Svenska akademien].
2) (skämts., föga br.) blå l. blåaktig sedel; vanl. om tiokronesedlar, äfv. om de 1914 utgifna enkronesedlarna. Under fredagen började de små ”blåkråkorna” på en krona sin äfventyrliga flykt mellan Stockholmarnas fickor. SvD(L) 1914, nr 241, s. 10. AB 1915, nr 261, s. 11. —
-KRÄKLA. (†) växten Phyllodoce cœrulea Lin. (Bab.), lappljung. Liljeblad Flora 141 (1792). J. Julin i VetAH 1800, s. 58. —
-KULA. blåelsekula. NDA 1863, nr 65, s. 4. Blåkulor bestå af små stärkelsekulor, som äro färgade med konstgjord ultramarin. J. Landin hos Kôersner Prakt. handb. 1: 29 (1886).
-KUNT. [till pl. blåkunter, dial. form af blåkuntor] (mindre br.) blåeld; vanl. i pl. Liljeblad Flora 83 (1792, 1798). Hartman Excurs.-fl. 31 (1846).
-KUNTA. [sv. dial. blåkunta (Skåne); jfr KLÅ-KUNTA] (mindre br.) blåeld; vanl. i pl. Weste (1807). Post Ogräsv. 32 (1891; angifvet ss. br. i Skåne).
-KVARTS. geol. en i Norges kambrosilur på bestämd nivå förekommande blåaktig kvartsit. F. Svenonius i Geol. fören. förh. 1882, s. 215. —
-KYP.
1) kärl för färgning med indigo (o. vejde) af garn o. tyger. Sv. saml. 1: 6 (i handl. fr. 1756).
2) lösning af indigo (o. vejde) för färgning af garn o. tyger. Linné Västg. 110 (1747).
-KYPRA. färga (garn o. tyger) i blåkyp. —
-KÅL. [fsv. bla kal] namn på vissa varieteter af kålarten Brassica oleracea acephala DC. Sallat .. aff blåkåål. B. Olavi 6 a (1578). Blåkål .. förekommer hos oss både blå och grön. Hagdahl Kok. 734 (1879).
-KÅLS-FRÖ. (blåtkålfrö B. Olavi 73 b (1578)).
-KÅLS-SÅD. (†) soppa kokt på blåkål. L. Paulinus Gothus Pest. 80 b (1623).
-KÄFT. fisken Sebastes dactylopterus De la Roche. Lilljeborg Fisk. 1: 107 (1881). Blåkäften har fått sitt svenska namn .. däraf, att bakre delen af dess munhåla äfvensom svalget är svartblå eller svart. Fauna o. flora 1908, s. 115. —
-KÄTTA. (i Bohuslän) blåkäxa. Malm Fauna 626 (1877).
-KÄXA. [sv. dial. blåkäxa (Bohuslän)] fisken Spinax niger Bonap., svarthå. Nilsson Fauna 4: 729 (1855). Blåkäxan .. är mörkt blågrå på öfversidan, svart på undersidan. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 507 (1904).
-LACK. blå lackfernissa. AHB 113: 35 (1883). Blålack .. består af berlinerblått och linoljefernissa. Hirsch Lärob. f. garfv. 279 (1898).
-LER. (†) blålera. Linné Syst. nat. (1735). Cronstedt Min. 83 (1758). jfr: Blå leer. Rondeletius 37 (1614).
-LERA. [y. fsv. blaalera (P. Månsson Skr. 488)] Hiärne Surbr. 128 (1680).
-LILJA.
1) [jfr fsv. bla lilia rott, rot af blålilja] (†) växten Iris germanica Lin., blå svärdslilja. I. Erici Colerus 2: 378 (c. 1645). jfr: Blåå Lillior. Lex. Linc. (1640; under raphanitis) o. Blå lilja. Serenius (1741).
2) blåklint. Fries Ordb. 11 (c. 1870; anfördt fr. Hall.).
-LILJE-VATTEN. (blåå lilio B. Olavi 119 b (1578)) (†) till -LILJA 1. Hist. tidskr. 1900, s. 195 (i handl. fr. 1555).
-LJUS, n.
1) blågull. Fries Bot. utfl. 3: 236 (1864). Krok o. Almquist Flora 1: 65 (1883, 1893).
2) [efter eng. bluelight] sjöt. Olyckligtvis brunno .. (raketerna) dåligt .., men vi försökte äfven ett blåljus. Nordenskjöld Antarctic 1: 272 (1904).
-LOCK. (†) blåsippa. Franckenius Spec. B 4 a (1659). Linné Sk. 153 (1751; anfördt fr. södra Skåne).
-LOCKA.
1) (†) växten Viola tricolor Lin., styfmorsviol. Linné Flora nr 791 (1755: Blålåcker; angifvet ss. br. i Hall.).
2) blåsippa. Dybeck Runa 1845, s. 3. (anfördt fr. Dalsl.). Fries Ordb. 74 (c. 1870; angifvet ss. br. i västra Sv.).
-LUCERN. blåsmäre. Normalfört. ö. sv. växtn. 55 (1894). Blålucernens himmelsblå färg. SDS 1911, nr 252, s. 3. —
-LUFT. Sol och blåluft. G. L. Silfverstolpe Dikt. 2: 58 (1852).
-LÄMMEL. gnagaren Lemmus schisticolor Lilljeb., skogslämmel. NF 9: 1060 (1885). Anm. Benämningarna blålämmel, -mus, -råtta, -sork användas äfv. om andra sorkarter; jfr Modin Härjed. fauna 8 (1900) o. E. Lönnberg i Uppland 1: 130 (1902).
-LÄTTARE. (†) blåfärgare. Lind (1749; under blau-farber).
-LÖGA l. -LÖJA. (i Närke, föga br.) ung siklöja (Coregonus albula Lin.). Sundström Örebro läns vertebratfauna 31 (1868).
-LÖPA. vanl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning: blåanlöpa. En sköld af stål .. med en rik ornering i etsning, förgyllning och blålöpning. G. Upmark i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1884, s. 143. Ericsson Urmak. 71 (1897).
-MADRA.
1) växten Sherardia arvensis Lin. G. Wahlenberg i Sv. bot. 609 (c. 1824).
2) växten Asperula azurea J. & Sp. Svensson Sv:s kulturv. 530 (1893).
-MAGE.
1) (i Bohuslän) fisken Somniosus microcephalus Schneider, håkäring, håmär. C. Cederström i Öfvers. af VetA Förh. 1876, nr 4, s. 67.
2) blåkäxa. Malm Fauna 626 (1877).
-MAJA. (†) växten Veronica arvensis Lin., fältärenpris. Möller (1790). Öhrlander o. Leffler (1852).
(2) -MAN. [fsv. blaman, motsv. isl. blámaðr] (numera bl. i fråga om forntida l. medeltida förh.) man med mörk hudfärg, i sht om nordafrikaner; mor, neger. Glossa t. Jer. 13: 23 (Bib. 1541). En swarter Morer eller Blåman. I. Erici Colerus 2: 36 (c. 1645). Kunde du intet ha blifvit Hin i våld .. bland Blåmän och Hundturkar? Dalin Vitt. II. 5: 135 (1738). Lundegård Dr. Marg. 2: 126 (1906).
-MELERAD. Ett par blåmelerade Byxor. DA 1808, nr 3, s. 7. —
-MELOT. växten Melilotus cœruleus (Lin.) Desr. Normalfört. ö. sv. växt. 24 (1894).
-MES. fågeln Parus cœruleus Lin. O. Rudbeck (c. 1700) i VetAH 1816, s. 34. Linné Syst. nat. 32 (1748).
-MJÖLING. [namnet beror möjl. därpå att ärterna stundom förorena rågen o. då göra mjölet mörkt; jfr Retzius Flora oec. 769 (1806)] (i Dalarna) ärtväxten Vicia cracca Lin., kråkvicker. C. G. Kröningsvärd i Afhandl. rör. naturvet. 2: 140 (1831).
(jfr 1 i) -MJÖLK. blåsur l. hårdt skummad mjölk. Separatorerna snurra .. i hvarje den minsta stuga .. till och med barnen få blåmjölk att dricka. H. Kjellin i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 251. —
-MJÖLKS-BAKTERIE. bakterien Bacterium cyncyanum. Blåmjölksbakterien .. frambringar ett surt jäsningsämne, som färgar mjölkvätskan. Grotenfelt Mejerihush. 34 (1886).
-MOLLA. växten Chenopodium glaucum Lin., hvars blad på undersidan äro blåaktiga; jfr -MÄLL. Nyman Prakt. handb. i bot. 338 (1858).
-MONK(E), se -MUNK(E).
-MOSSA. mossarten Leucobryum vulgare Hampe. Blåmossa. .. Vexer i stora täta .. mattor af ljust blågrön färg. Hartman Flora 386 (1849).
-MUNK(E). [jfr d. blaamunke]
1) växterna Aconitum napellus o. cammarum Lin., stormhatt. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Fries Ordb. (c. 1870; med hänv. t. munkskalle).
2) växten Jasione montana Lin. Wahlenberg Flora sv. 562 (1826, 1833).
3) växten Scabiosa arvensis Lin., åkervädd. Aspegren Blek. flora 11 (1823).
-MUS.
1) = -LÄMMEL. Nilsson Fauna 1: 382 (1847).
2) blåkäxa. E. Lönnberg i Sv:s rike I. 1: 176 (1899).
-MUSSERON. den ss. ung violetta svampen Tricholoma personatum Lin. Romell Lindblads Svampb. 37 (1901).
-MUSSLA. musslan Mytilus edulis Lin. Fischerström (1780). jfr: Blå Musslor .. lågo strödde på Stranden. Linné Sk. 231 (1751).
-MYSARE. (†) ett slags kopparmynt(?); jfr -MÄSSING. Bergström Arboga kr. 2: 222 (i cit. fr. 1613).
-MÅLA. vanl. i p. pf. SP 1780, s. 826. Blåmålade bänkar. E. Lundgren (1860) hos Nordensvan Lundgren 239. —
-MÅLARE. konstmålare som företrädesvis målar i blått. (Böcklin) har varit nummer ett bland samtidens alla blåmålare. Nordensvan Konst. hist. 369 (1900).
(jfr 1 k η) -MÅNDAG. (föga br.) blå måndag. Lovén Folkl. 120 (1847). L. Hagberg i Landsm. 1911, s. 520. —
-MÅNS. (i Skåne) = -MUNKE 2. Lilja Sk. flora 146 (1870).
-MÄLL. blåmolla. Krok o. Almquist Flora 1: 127 (1893).
-MÄNGD, p. adj. [sv. dial. blåmängder (Södermanl.); jfr isl. blámengðr] (numera knappast br.) blåmelerad. Blåmengt kläde. Forssell Hist. II. 1: 64 (i cit. fr. 1562). 1 par Blå mängda strumpor. Växiö domk. akt. 1784, nr 53.
(1 g) -MÄRKE. blånad. Öffuarsten hade fultt med blåmärcker både på armar och been wtaff .. pilar. Brahe Kr. 48 (c. 1585). Vakten (hade) nupit dem så, att de hade blåmärken på armarna. PT 1904, nr 285, s. 3. —
-MÄSSING. (†) kopparmynt. C. R. Berch Præs. i VetA 1753, s. 20.
(1, 2) -MÖRK. mörk med skiftning i blått; förr äfv.: alldeles mörk, kolmörk. Riddermarck Alm. 1697, s. 29. Kanalens blåmörka vatten. Hallström Ital. bref 43 (1897, 1901). bildl. Här är .. sotmörkt i kammaren — blåmörkt i hjertat. Almqvist Drottn. j. 14 (1834).
(2) -MÖRKER. (†) fullständigt mörker, kolmörker. Vid 9-tiden har hvarje anständig människa genom blåmörkret trefvat sig till sitt hem. O. M. Stålhammar (1838) hos Nordmann Borgå barn 137. —
-MÖSSA. [efter eng. blue-cap] (enst.) om skotte. Hagberg Shaksp. 3: 174 (1848).
-NACKE, äfv. -NACKA. (†) = -HALS. Linné Ungd. 2: 291 (1734). Dalin (1850; med hänv. till gräsand).
-NAGEL. (†) den yttersta från kött o. hud fria delen af en nagel. Abschnittlein von Nägeln, afskurne blå-naglar. Lind (1749; under abschnittlein).
-NEKA. [se J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 142] (i sht i Norrl., hvard., mindre br.) neka helt o. hållet, neka fräckt, bondneka. Under förhören uppträdde G. synnerligen fräckt — han blånekade, som det heter på detektivspråket. NDA 1913, nr 236, s. 1. —
-NORS. (knappast br.) mindre nors; jfr -NÅL. Tiselius Vätter 1: 107 (1723).
-NYP. nypning som förorsakar blåmärke; äfv. oeg., om hårdt slag. Ett och annat blånyp (af käppen) tar man ju gärna för den goda sakens skull. Bergman Hans nåds test. 69 (1910).
-NYPA. i sht i p. pf. Prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna (af prästen som spökade, medan han stod lik). Landsm. Bih. 2: 17 (1908).
-NÅL. (knappast br.) jfr -NORS. En norsart omtalas af fiskarena på Kollandsö, hvilken af dessa kallas Blånål, och skiljes från Norsnålen (yngel till Nors) på sin blåa färg. LAT 1863, s. 212. —
-NÄSA. (mindre br.) försupen person, drinkare (med blå näsa). Ahnfelt Stud.-m. 1: 306 (1857).
-NÄSIG. blånäst. De små (på grund af kylan) blånäsiga barnungarna på gator och i gränder. Kuylenstierna Beroende 71 (1898).
-NÄST. Almqvist Am. H. 1: 5 (1840). En stor blånäst apa. Lundgren Mål. ant. 2: 182 (1858, 1874).
-OLJA. Berzelius Årsber. t. VetA 1835, s. 403. Med Blåolja eller Grönolja förstås ett rådestillat af galizisk Petroleum. (Ekenberg o.) Landin 726 (1894).
-OXE.
1) [namnet beror på den blå l. blågröna färgen o. de hornliknande mandiblerna] skalbaggen Platycerus caraboides De Fourcroy. Fischerström Mälaren 202 (1785). Ekström Mörkö 43 (1828).
2) [jfr eng. blue bull samt NILGAI] antilopen Boselaphus tragocamelus Ham. Sm., nilgai; jfr -BOCK 2. 2 Brehm 1: 479 (1882).
-PANK. [jfr J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 140] (hvard., föga br.) alldeles utan pengar. Nisse var blåpank och hungrig. E. Wästberg i Förgät mig ej 1907, s. 390. —
-PANKA. (i Värml., föga br.) benämning dels på fisken Abramis blicca Bloch, björkna, blecka, dels oeg. på unga braxnar. C. U. Ekström hos Wright Fisk. 177 (1845). Cederström Råd t. Sv:s insjöfisk. 31 (1901).
-PAPPER. kopiepapper som användes vid cyanotypi. Tekn. tidskr. 1888, s. 42. —
-PENNA. blåkritpenna. VL 1906, nr 263, s. 4. —
-PLOMMON. (mindre br.) blå plommonsort. Eneroth Pom. 1: 81 (1864, 1877).
-PRICKIG.
-PULVER. tekn. blågrönt pulver af klorkaliumhaltigt blodlutssalt. Uppf. b. 4: 662 (1873).
-RANDIG. jfr: blå- och hvitrandig, blå- och rödrandig o. d. —
-RANDOT. (†) blårandig. Verelius Ind. 36 (1681).
-REGN. [namnet beror på växtens stora nedhängande blå blomklasar; jfr GULL-REGN] ärtväxten Wistaria chinensis DC. Laurell Träd o. buskar 22 (1891).
(jfr 1 k ϑ) -ROCK.
1) (föga br.) blå rock, i sht om soldat- l. helgdags- l. herremansrock. Grårocken å / och blårocken på. / Bonddräng i fjor / och nämndeman i år, / och nästa år så blir jag herre (ur en dansvisa, känd från Smål.). Ragundaboerne .. Bruka nog allmänt blårockar till helgdags. F. A. Burman (1798) i Norrl. saml. 95. Franzén Skald. 1: 159 (1810; om en karolins uniformsrock).
2) [jfr t. blaurock, soldat, samt GRÅ-ROCK] person klädd i blå rock, i sht om svensk soldat. Chronander Surge C 8 b (1647). Åsynen af ett par hundra blårockar (var) vanligen nog för att (de landstigna) ryssarne åter skulle gå ombord. Snoilsky i 3 SAH 14: 52 (1899).
-ROS.
1) (†) blåklint. Mont-Louis Fr. spr. 239 (1739).
2) metall. om blåaktig anlöpning å halfrostad järnmalm; jfr BLÅ 1 k ι. Jernk. annal. 1862, 1: 378. —
-ROSIG. med mönster af blå rosor l. (starkt hvard.) blommor. U. Oxelgren (1759) i Fataburen 1911, s. 81. En .. blårosig servis. Carlén Skuggsp. 1: 295 (1861, 1865).
-RUSSIN. (knappast br.) krukrussin. Hiärne Surbr. 70 (1680). Dalin (1850).
-RUTIG. U. Oxelgren (1759) i Fataburen 1911, s. 81. (Han) torkade svetten ur pannan med sin blårutiga lärftsnäsduk. Cederborgh OT 3: 11 (1814).
-RÅTTA. (Härjed.) = -LÄMMEL. Modin Härjed. fauna 7 (1900).
-RÄF. rofdjuret Canis lagopus Lin. var. obscura, blå fjällräf. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 53. Ekman Norrl. jakt 144 (1910). särsk. om pälsverk af blåräf. A. Sandström i Verdandi 1892, s. 40. En dyrbar päls af blåräf. Ahrenberg Styrk. rätt 38 (1899).
-RÄFS-SKINN. (-räf-) Nemnich Waarenlex. 85 (1797).
-RÖD. röd med skiftning i blått. Berzelius Kemi 2: 601 (1812, 1822).
-SALT. tekn.
1) gult blodlutssalt.
2) (mindre br.) af moderluten vid framställandet af blodlutssalt vunnen pottaska. Uppf. b. 4: 660 (1873).
-SAND. tekn. mörkblått koboltsilikat, smalt. —
-SENE. blåtåtel, senegräs. Normalfört. ö. sv. växtn. 36 (1894).
(1 i) -SEPARERA. i sht i p. pf. Blåseparerad mjölk. H. Kjellin i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 245. —
-SIBB. (i Närke, mindre br.) blåsippa. Lyttkens Sv. växtn. 993 (1911).
-SIK. fisken Coregonus lavaretus Nilsonii Valenc. Blåsiken förekommer i Ringsjön. Nilsson Fauna 4: 462 (1853).
-SIPPA. [fsv. blasippa] växten Anemone hepatica Lin.; jfr -SIBB. Franckenius Spec. B 4 a (1638, 1659).
-SJUKA. (†) = -SOT. Collin Richter Therapi 5: 133 (1830).
-SKALLE. (på Gottl. o. Öl.) = -BOLL. Lindman Nord. flora 3: 33 (1901).
-SKIFTANDE. med skiftning i blått. Thomson Insect. 125 (1862).
-SKIMLOT l. -SKYMLOT. (†) jfr -SKIMMEL. Then blå skimblått hest. G. I:s reg. 23: 427 (1552). Een stoor hoop häster, hwilke ibland skall ware någre, som äre Blåskymblete. RR 1609, fol. 349. —
-SKIMMEL l. -SKYMMEL. A. Hummerhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 10: 54. Blåskimmel, (kallas en häst som har) svarta och hvita hår likformigt blandade så att färgtonen stöter i blått. Sjöstedt Husdj. 1: 132 (1859).
-SKIMRANDE. Johansson Hom. Il. 11: 26 (1846). Det blåskimrande hafvet. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 17 (1879).
-SKJORTA.
1) blå skjorta, i sht om den till örlogssjömännens o. kustartilleristernas mundering hörande blå skjortan. Fiskaren kom in, i blåskjorta ock sjöstöflar. R. Bergström i Landsm. VI. X (1885). Vid manskapets klädsel skall iakttagas: .. att blåskjortan är väl uppdragen öfver byxlinningen. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 75 (1903).
2) (hvard., mindre br.) örlogssjöman, blåjacka. NF 2: 95 (1876).
-SKRIKA. (i Smål.) fågeln Garrulus glandarius Lin., nötskrika. Ericson Fågelkås. 1: 55 (1906).
-SKUGGA, r. l. f. Ljuset föll öfver .. (modellens) unga kropp, som i öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Berger Ysaïl 119 (1905).
-SKUGGA, v. i sht i p. pf. Ett solbelyst vinterlandskap med blåskuggad snö. Lunds veckobl. 1888, nr 85, s. 4.
(1 i) -SKUMMA. hårdt skumma l. separera (mjölk, så att den blir blå); i sht i p. pf. NF 11: 144 (1887).
-SKYMLOT, se -SKIMLOT.
-SKYMMEL, se -SKIMMEL.
-SKYMNING. Bergen skymma för solen .., så att det .. mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Söderberg Allvars. lek. 28 (1912).
-SKÄCK. häst af ljus färg med gråblå fläckar. Lindfors (1815). Wrangel Handb. f. hästv. 1187 (1886).
-SKÄCKIG. särsk. oeg. Sardellerna (lågo) på ett tefat af blåskäckigt Nevers(-porslin). Strindberg Hafsb. 128 (1890).
-SKÖR. metall. Vid temperaturer, motsvarande gul till blå anlöpningsfärg, når stålets tänjbarhet .. sitt minimum, det är ”blåskört”. Jernk. annal. 1897, s. 167. —
-SKÖRHET—0~2 l. ~20. metall. Jernk. annal. 1888, s. 360. —
-SLAG. (†) slag hvarefter blåmärke uppstått; jfr -NYP. Kom för retta Frende Vggla, oc hade slagit gunnil .. it blå slag. Växiö rådstur. prot. 1608, s. 155. —
-SLOK. (†) blåtåtel. Hoffberg Växtr. 72 (1784). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
-SLÅ, v. nästan bl. i p. pf. Hildebrand Magia nat. 82 (1654). Hustrun (kom) och beklagade sin nöd, visandes en blåslagen kropp. Växiö domk. akt. 1724, nr 333. —
-SMÄRE. ärtväxten Medicago sativa Lin., lucern. Fries Ordb. (c. 1870).
-SNULTRA. fisken Labrus mixtus Lin. C. J. Sundevall hos Wright Fisk. 164 (1842).
-SNYLTRA. (†) blåsnultra. Blåsnyltran är .. prydd af åtskillige blå linier. Fischerström 2: 233 (1780).
-SNÅL. [jfr J. Sahlgren i Språk o. stil 1916, s. 141] (i Norrl., mindre br.) mycket snål. —
-SOPP. svampen Boletus cyanescens Bull. Blåsoppen .. Köttet blånar starkt strax efter brytningen. Lönnegren Svampb. 34 (1895).
-SORK. (mindre br.) = -LÄMMEL. Kolthoff Djur. lif 368 (1900).
-SOT. (mindre br.) blåaktig färgning af huden beroende på rubbningar i blodomloppet, cyanosis. Linné Ungd. 2: 250 (1734). Då .. artererna (vid medfödda hjärtfel) innehålla en mindre blodmängd än normalt, medan venerna äro öfverfulla, så blir följden den, att huden får ett blårödt utseende; patienten lider af ”blåsot”. Wretlind Läk. 6: 112 (1898).
-SPAT. miner. Fosforsyra och jern bilda under vissa omständigheter blåa föreningar, blåspat. Uppf. b. 4: 654 (1873).
-SPETT. (föga br.) fågeln Sitta europæa Lin., nötväcka. NF (1877; med hänv. til nötväcka).
-SPIRA. (i Västmanl.) blåeld. Iverus Västmanl. fanerog. 56 (1877).
-SPORRE. växten Delphinium consolida Lin., som har blåa, med sporre försedda blommor; riddarsporre. Strindberg Fagervik 106 (1902).
-SPRÄCKLIG. Björnståhl Resa 4: 239 (1774).
-SPRÄNGD, p. adj. (En) Blåsprängd Getefäll. Bouppteckn fr. Växiö 1738. (E. hade) blåsprängd näsa, fastän gubben aldrig söp. Wetterbergh Samh. kärna 2: 11 (1857).
-STARR. växten Carex acuta Lin. Linné Flora nr 857 (1745, 1755).
-STEKT, p. adj. (†) För slagin såår .. skall man tagha ägg och stekia them, så länge (dvs. tills) the blijfwa blåsteckte. O. Martini Läk. 45 (c. 1600).
-STEN, se d. o. —
-STJÄRNA.
1) växt af släktet Scilla Lin. Hartmans Excurs.-fl. 49 (1866).
2) växten Gentiana nivalis Lin. Nathorst Sv. växtn. 23 (1905).
-STRIMLIG. (†) blåstrimmig. Nordforss (1805; under blåprickig).
-STRIMMIG.
-STRIPIG. (†) blåstrimmig, blårandig. Lind (1749, under blau-streifficht).
-STRUMPA. [efter eng. bluestocking, som under 1700-talets senare hälft användes för att beteckna medlemmarna i vissa engelska cirklar af lärda damer. Ordet öfvergick snart att användas om lärda damer i allmänhet. Betr. de olika framställda meningarna om ordets förklaring se Ahnfelt Bev. ord 206 (1879), Arlaud Bev. ord 572 (1906), Büchmann Gefl. worte 481 (1912)] mer l. mindre hånfull benämning på lärd dam l. (medelmåttig) skriftställarinna som uppträder på ett okvinnligt sätt. Gosselman S. Amer. 42 (1842). Engelska fruntimrens omsorg att dölja hvad de veta för att undgå att benämnas blåstrumpor, det mest sårande epitet ett fruntimmer .. (i början på 1800-talet) kunde få. Wingård Minnen 5: 144 (1847).
-STRUMPERI1004, äfv. 0104, stundom 3~002. Innan ännu blåstrumperiet blifvit fruntimrens husslöjd. Crusenstolpe St. o. förh. 1864, jan. s. 41. Söderhjelm Tavaststjerna 236 (1900).
-STRYKA. blåmåla. Vagnar och annan redskap äro vanligen grön- eller blåstrukna. Snellman Tyskl. 21 (1842).
-STRÅLE. (i Bohuslän) hanne af fiskarten blåsnultra. Malm Fauna 477 (1877; uppgifvet ss. br. i Bohuslän).
-STÅL. (i Bohuslän) = -STRÅLE. Nilsson Fauna 4: 266 (1852). Anm. Då hos Linné Fauna nr 331 (1761) blåstål uppgifves ss. bohuslänskt namn på fisken Labrus exoletus Lin., torde detta bero på förväxling med Labrus mixtus Lin. —
-STÄRKELSE. (föga br.) blåelse. Rothof Hush. 246 (1762). jfr: Blå sterckelse. L. Paulinus Gothus Præstig. Kumbl. E 1 a (1630) o. Blått stärkelse. Hiärne 2 Anl. 22 (1702).
-SUGA. (blåblommig) växt af släktet Ajuga Lin. Fries Bot. utfl. 3: 204 (1864).
-SUPA. (hvard., föga br.) supa omåttligt; jfr BLOCK-SUPA.
-SUR. [jfr d. blaasur] om mjölk som surnat utan att ha löpnat, ”gällen”. När .. (mjölken) stått och blifvit blåsur, är hon ej serdeles god. Linné Diet. 2: 159 (c. 1750).
-SVAMP. (†) svampen Cortinarius violaceus Lin.; blå (l. violett) spindelskifling. C. Quensel i Sv. bot. nr 288 (1805).
-SVART. [jfr isl. blásvartr] Tänderne uthi drickande (af Medevi mineraliska vatten) blifwa temligen blåswarte. Hiärne Surbr. 14 (1680).
-SVÄRDSBLADS-ROT. (†) rot af växten blå svärdslilja (Iris germanica Lin.). B. Olavi 115 a (1578). jfr: Blå Swertzbladh. Därs. 34 a. —
-SVÄRDSLILJA. (†) växten Iris germanica Lin., blå svärdslilja. Var. rer. 57 (1538). Kindberg Sv. namn 30 (1905).
-SVÄRDS-ROT. (†) = -SVÄRDSBLADS-ROT. B. Olavi 130 a (1578).
-SYRA. cyanvätesyra. En .. syra, som, af sin egenskap att fälla jernet med en skön blå färg, har fått namn af blåsyra. Berzelius Kemi 1: 588 (1808, 1817).
-SYRAD, p. adj. kem. kemiskt förenad med blåsyra. W. Hisinger o. J. Berzelius i FKM 1: 12 (1806). Cyankalium (äfven kalladt .. blåsyradt kali). SFS 1876, nr 8, s. 2. —
-SÄF. växten Scirpus Tabernæmontani Gmel. Krok o. Almquist Flora 1: 211 (1903).
-TARM. (föga br.) blåaktig tarmdel på slaktdjur. Fet- och blåtarmarna .. sköljas. Dahlman Reddej. 127 (1743, 1772). (Korfmaten) stoppas .. i väl rengjorda blåtarmar af får eller svin. Björklund Kokb. 297 (1847, 1860).
-TISTEL. (i Blekinge) blåeld. Aspegren Blek. flora 15 (1823).
-TOBIS. (i Blekinge)
1) fisken Ammodytes lancea G. Cuv. Nilsson Fauna 4: 656 (1855).
2) fisken Ammodytes tobianus Lin. E. Lönnberg i Fauna o. flora 1907, s. 244. —
-TOPP. (i vissa delar af Sv., föga br.) i pl.: blåklint. Fries Ordb. 11 (c. 1870).
-TRY. växten Lonicera cœrulea Lin., som har blåa bär. A. Samselius i VetAH 1764, s. 247. Fries Ordb. 132 (c. 1870).
-TRÄ, förr äfv. -TRÄD. blåholts. Blåträd och annat virke. Sv. mag. 1766, s. 54. —
-TRÄ-EXTRAKT. AHB 122: 26 (1885).
-TRÖJA.
1) blå tröja, särsk. tillhörande örlogssjömännens beklädnad. SvD(L) 1903, nr 334, s. 3.
2) (hvard., mindre br.) örlogssjöman, blåjacka. Matroserna handtera kanoner .. och skjutgevär som gamla blåtröjor. Trolle Duvall 2: 141 (1875).
-TÅTEL. gräset Molinia cœrulea (Lin.) Mönch. Linné Flora nr 71 (1745). Blåtåteln .. ätes gerna af husdjuren. Arrhenius Jordbr. 3: 59 (1861, 1862).
-VATTEN.
1) lösning af indigo. Åkerman Kem. techn. 2: 386 (1832). Af indigo göres blåvatten, som brukas då man stärker, för att göra tyget blåhvitt. Berlin Läseb. 216 (1852).
2) blått vatten. Ett stort, isfritt blåvatten, som utbredde sig .. så långt vi .. kunde urskilja. J. G. Andersson i Antarctic 2: 222 (1904).
-VE. [ä. d. blåved] (i Skåne, föga br.) blåsippa. Retzius Flora oec. 46 (1806). Lilja Sk. flora 246 (1838).
-VED.
1) af blåytesvampen blåaktigt färgad splintved, blåyta. AB 1890, nr 3, s. 1.
2) (mindre br.) blåholts. Rosendahl Farmakogn. 153 (1897). Lindgren Läkem. (1902).
-VERA. blåsippa; jfr -VIRING. Linné Flora nr 445 (1745; anfördt från Smål.).
-VES. [jfr nor. dial. blaaveis] blåsippa. Linné Flora nr 480 (1755; angifvet ss. br. i Värml.). Lyttkens Sv. växtn. 993 (1911; angifvet ss. br. i Bohuslän).
-VIFVA. (föga br.) växten Primula farinosa Lin., majvifva. Liljeblad Flora 82 (1792). Strindberg Skärk. XI (1888).
-VINGE. fjäril af släktet Lycæna Fabr. Blåvingarne .. hafva sitt namn af den vackra blå färgen på öfre sidan af hanens vingar. 1 Brehm III. 2: 87 (1876).
-VIOL. (†) växten Viola odorata Lin., luktviol. Blofioll udi hvit honig. Hist. tidskr. 1900, s. 195 (i handl. fr. 1555).
-VIOL-SIRAP. (†) Blofiåll syrop med suker. Hist. tidskr. 1900, s. 195 (i handl. fr. 1555).
-VIOLETT. violett med skiftning i blått, blågredelin. AHB 56: 26 (1871). Heliotropen, violen och andra blåvioletta blommor. PT 1909, nr 240 A, s. 3. —
-VIRING. (i Smål., föga br.) blåsippa; jfr -VERA. Blåsippan eller ”blåviringen” finnes i s. och mell. Skandinavien. Lindman Nord. flora 3: 120 (1902).
-VISIL. växten Viola tricolor Lin., styfmorsviol. Linné Flora nr 721 (1745; anfördt från Bohuslän). Post Ogräsv. 44 (1891; anfördt från Bohuslän).
-VITE. [jfr BLOD-VITE] (†) blåmärke. G. I:s reg. 23: 170 (1552). Slaget honom .. både blåuite och bloduite. Växiö rådstur. prot. 1609, s. 192. Dalin (1850).
-VULEN. [sv. dial. blåvulen (Värml., Närke)] (†) blåaktig. (Han) hade en Liusgrå Råck ock blåvulen Hatt. Oedman Bahusl. 79 (1746).
-VÄRME. metall. temperatur af 250° à 350°, vid hvilken stål och järn få en blåaktig anlöpning. Tråd utvalsad vid .. blåvärme blir skör. Jernk. annal. 1895, s. 157. —
-YTA. skogsv. blåaktig yta (på furu- l. granvirke) förorsakad af blåytesvampen; äfv. om den blåfärgade veden: blåved. Friska .. granrötter, .. fria från rödved, blåyta eller murken trädart. Regl. ang. virkeslefv. 17 maj 1825, § 78. Här och hvar hade splinten också börjat angripas af blåyta. Skogsv.-fören. tidskr. 1903, s. 118. —
-YT(E)-SVAMP. svampen Ceratostoma pilifera (Fries) Wint. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 27. Blåytesvamparna angripa endast den näringsämnen innehållande splintveden. Skogsv.-fören. tidskr. 1911, s. 431. —
-ÅDRIG. Almqvist Hind. 198 (1833).
-ÄLFVING. [sannol. bildadt af S. Liljeblad af växtens svenska namn älfäxing] gräset Sesleria cœrulea (Lin.) And., älfäxing. Liljeblad Flora 58 (1792). Normalfört. ö. sv. växtn. 38 (1894).
-ÄRLA. (föga br.) fågeln Motacilla alba, sädesärla. Ericson Fågelkås. 1: 49 (1906).
-ÖGA.
1) (mindre br.) öga med blå regnbågshinna. Ling As. 219 (1833). Hon såg .. på honom .. med sina stora .. blåögon. Högberg Utböl. 1: 148 (1912).
2) [jfr BRUN-ÖGA] person med blå ögon; särsk. om barn, i sht om flickor.
3) (föga br.) af blåmärke(n) kantadt öga; jfr BLÅ 1 g α. Vthgiffwandes blodhsåår, och blådhögon. Bullernæsius Lögn. 344 (1619).
-ÖGAD. (†) blåögd. Blåögade Pallas Atänä. Wallenberg Hom. Od. 1: 4 (1819). De rödkindade, blåögade .. bondflickorna. Skogman Eug. 2: 203 (1855).
-ÖGD. [jfr isl. bláeygðr] Lind (1749; under blauäugig). En blåögd gosse. Stagnelius (SVS) 3: 84 (1817). mer l. mindre bildl. l. oeg. Mälaren (låg) ren, klar, blåögd och fröjdefull som en ädel sten. C. F. Dahlgren 5: 88 (1832). särsk.: troskyldig. Hedborn var en lyriker .. med en blåögd naivitet. Sturzen-Becker 1: 72 (1861). Hon hette Anna och svarade mot det blåögda och lugna intryck som detta namn ger. Hallström Sparfvert 78 (1903).
-ÖGIG. (†) blåögd. V. F. Palmblad i Phosph. 1812, s. 25. —
-ÖRT. [jfr d. blaaurt] (†) blåklint. Linné Sk. 177 (1751; anfördt från Skåne). jfr: Fries Ordb. 11 (c. 1870).
Spoiler title