SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅKULLA blå3~kul2a, i södra Sv. äfv. 4~10 (blå`kulla Weste), n., förr äfv. m. l. f. (Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618)); jfr Frese Verldsl. dikt. 2 (1715, 1726). Anm. Uppgiften i en del äldre o. yngre ordböcker att ordet är f. torde bero på ordets form o. felaktiga etymologiska tolkningar.
best. (†) -an (Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618), Därs. 225 (1863), 245 (1864)).
Ordformer
(blåkulla G. Nilsson Struts (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 6—7: 116 (oblikt kasus), E. Skragge (1670) hos Kröningssvärd Blåkullefärd. 3: 54 (nom.) osv. -kull T. Rudeen Vitt. 205 (c. 1690), Bellman Poet. arb. 163 (1772: blåkull's, gen.). -kula Gadelius Tro o. öfvertro 2: 313 (i handl. fr. 1597; oblikt kasus; eljest blåkulla), Sahlstedt (1773), Widegren (1788))
Etymologi
[jfr ä. nor. blaakollen. Ordet är sammansatt af BLÅ o. KULLE. Den urspr. bet. har varit ”det i fjärran blånande berget”. De ”blå bergen” ha sedan gammalt i norden betraktats som trollens hemvist. I en del nor. besvärjelser drifvas troll o. sjukdomsdemoner till de blå bergen; jfr nor. landsm. drag ut i blaaberget l. til blaabergs, ”drag åt fanders”. I en svensk besvärjelse manas en sjukdomsdemon till ”blåkullen” (Broman Helsingb. 244 (1734)). Genom att häxorna fått öfvertaga trollens funktioner ha också häxornas mötesplatser med satan blifvit den ”blå kullen” l. ”blåkulla”. Från en nor. häxeriprocess under åren 1670—73 berättas att några kvinnor varit på ”Blaa-kollen” l. ”Blaa Kulden”. Från 1500-talets slut berättas i Sv. att kvinnor rest till Blåkulla. I Norge har ”blaakollen” som mötesplats för häxorna ersatts af Blocksberg o. Lyderhorn. I Sv. har namnet blåkulla gm association med en del bergshöjder (särsk. Jungfrun l. Blåkulla i Kalmarsund) med samma namn bevarats. Om ordets historia se vidare J. Sahlgren i Namn o. bygd 1915, s. 100]
1) [jfr motsv. anv. af ä. nor. blaakollen, t. Blocksberg] benämning på den plats dit enl. folktron häxorna, företrädesvis på skärtorsdagsnatten, resa för att hålla gästabud tillsammans med satan; jfr HÄCKLEFJÄLL. (Jag gifver) hans obroderlige stemplingar rett uppå den båten, som Gyrid och Sisza droge till Blåkulla medh. G. Nilsson Struts (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 6—7: 116 [jfr J. Sahlgren i Namn o. bygd 1915, s. 125]. Vppå sådana (dvs. till fäfållor hörande) grindar säyes Trolkiäringar rijda til Blåkulla. Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under qvigrindu). (Satan) förer (trollpackorna) .. åstad öfver kyrckior, haaf, stoora moar utj en stoor gröön äng der Blåkulla är. E. Skragge (1670) hos Kröningssvärd Blåkullefärd. 3: 54. Det gräsliga gästabud, som Satan under påsknätterna gör för trollbackorna i Blåkullan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 245 (1864). jfr: Ja, vare Sorgen sänd .. / Bårt i Landsflycktighet till Olycks kullor blå. Frese Verldsl. dikt. 2 (1715, 1726).
2) (†) (eufemistisk) benämning på helvetet; jfr HÄCKLEFJÄLL. Genast från blåkulla kommer iagh här; / dy iagh helfuetes färgekaar ähr. Asteropherus 64 (1609; yttradt af Karon). Om tu tigh ått blåkulla ey packar / Medh hillebården slår iagh tigh öffwer nacka. Rondeletius 63 (1614). Will icke Siälen til Himmelen fara, / Så må hon i heeta Blåkulla wara. Brasck Apg. K 4 a (1648). De se så misslynta och trumpna ut i dag: Hvad i blåkulla det nu är? Dalin Vitt. II. 5: 131 (1738). Drag åt blåkulla med er galenskap. Kexél 1: 58 (1776). Blomberg Van Lennep Klaasje Z. 2: 203 (1868). jfr: Jag fick nu låf en stund vtur blå kulan vika, / Ei til at slippa qval, men at ther om predika. Kolmodin Qv.-sp. 1: 211 (1732). — särsk. [jfr gå åt helvete] i uttr. gå åt blåkulla, gå på tok, aflöpa illa. Om en mes företar sig något dristigt, så går det åt blåkulla. Almqvist Colomb. 41 (1835). Dalin (1850).
Ssgr (till 1): A: BLÅKULLA-FARERSKA. (blåkulle- L. Paulinus Gothus Pest. 6 b (1623)) kvinna som far l. brukar fara till blåkulla, häxa, trollpacka. Hexor och Blåkullafarerskor. Rydberg Frib. 265 (1857).
-FEST. (blåkulls- Modin Dikt. 100 (1878)). Afgrundsfurstens .. värdinna vid Blåkullafästerna. Rydberg Frib. 242 (1857).
-FÄRD. BtFH 2: 299 (1667).
B: BLÅKULLE-FARERSKA, se A.
-LAF, se C.
C: BLÅKULLS-BÄR. (†) (bär af) växten Myrtillus nigra Gilib., blåbär. Rudbeck Hort. bot. 78 (1685). Linder Flora Wiksb. 40 (1716).
-FEST, se A.
-LAF. (blåkulle- Retzius) [namnet är föranledt af växtens förekomst på ön Blåkulla l. Jungfrun i Kalmarsund] (†) lafven Parmelia stygia (Lin.) Ach., svartlaf. J. P. Westring i VetAH 1791, s. 305. Retzius Flora oec. 377 (1806).
-MOSSA. (†) = -LAF. Linné Flora nr 1079 (1755). Hoffberg Växtr. 252 (1784).
Spoiler title
Spoiler content