SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅRGARN blå3r~ga2rn, n.; best. -et.
Etymologi
[af BLÅGARN, BLAGGARN med anslutning till BLÅR; jfr sv. dial. blargan (Gotl.); d. blaargarn]
(numera knappast br. utom i Finl.) jfr BLAGGARN o. BLÅNGARN.
1) [jfr motsv. anv. i d.] blångarn (se d. o. 1). 11 m(ar)k(er) blårgarn. Ågerups arkiv Bouppteckn. (1749; rättadt från blaggarn). Tystgnolande pigor behändigt / Trampade surrande rockar, och rullorna fyllde med blårgarn. Runeberg 1: 39 (1832).
2) blaggarnsväf, blaggarn (se d. o. 2). GT 1788, nr 66, s. 4. Lakan af blårgarn och lärft. Nordmann Borgå barn 149 (1906).
Ssgr (knappast br. utom i Finl.): (1) BLÅRGARNS-DRÄLL. Ågerups arkiv Bouppteckn. (1737).
(2) -SKJORTA. Hertzberg Päivärinta Bild. 3: 16 (1886).
(jfr 2) -VÄF. Tvenne blårgarns väfvar, som legat på bleken. Växiö rådstur. prot. 3 maj 1725.
Spoiler title
Spoiler content