BLÄNG bläŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[bildadt till BLÄNGA efter sådana ordpar som BLICKA: BLICK, BLINKA : BLINK, SLÄNGA : SLÄNG]
(i sht i norra Götal., hvard.) snedt ögonkast, ilsken l. hotfull blick. Han gaf mig en bläng, ett par duktiga blängar. Han fick sig en bläng, så han lommade af. Den ursinniga bläng, hvarmed Barnes helsade min hustru. Thackeray Fam. Newcome 4: 82 (1876). (Det kom) en svartgrön bläng, så vass och ful och stygg. Högberg Utböl. 1: 32 (1912).
