SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
BLÄSIG blä3sig2, adj.
Ordformer
(bläsig Sahlstedt osv. blässig Växiö rådstur. prot. 1694, s. 98 (: rööblässig, brunblässig))
Etymologi
[afl. af BLÄS 1; jfr t. blässig]
om djur, vanl. häst l. nötkreatur: som har en bläs (se d. o. 1); jfr BLÄSOT. Bouppteckn. fr. Rasbo härad (1708). Sahlstedt (1773). Den bläsiga märren. Snapphanarne 3: 58 (1831). Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 21 (1903). jfr BRUN-, GUL-, HVIT-, RÖD-BLÄSIG. — i öfverförd anv.; jfr BLÄS 1 slutet. Uggla Herald. 5 (1746; se BLÄSA, sbst. 1 slutet).
Spoiler title
Spoiler content