SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1913  
BLEKA ble3ka2 (ble`ka Weste), v.3, -er, -te, -t, -t; ngn gg -ar, -ade, -at, -ad (pr. -ar Wikforss (1804; under bleichwiese); ipf. -ade SD(L) 1904, nr 282, s. 1 (: blekades); sup. -at V. Rydberg (1857) hos Warburg Rydberg 1: 456 (i vers); p. pf. n. -adt Tegnér 1: 413 (1805; rimmande med nekadt)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.), -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (se d. o.).
Ordformer
(ble(e)kia Schroderus Comenius 500 (1639: bleekias), Verelius Herv. 86 (1672) m. fl. ble(e)ka Arvidi 54 (1651) osv.)
Etymologi
[fsv. blekia, afl. af BLEK, adj.1, motsv. d. blege, isl. bleikja, mnt. bleken, holl. bleeken, t. bleichen, eng. bleach]
— jfr HALF-, HVIT-, LUFT-, SOL-, UR-, UT-BLEKA m. fl. samt FÖR-, O-BLEKT m. fl.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. eng.] tr.: göra blek (se BLEK, adj.1 3) l. hvitaktig l. hvit, göra matt l. svag i färgen, komma (ngt) att blekna l. ljusna l. hvitna l. mista färgen, taga bort färgen hos (ngt). Solen har blekt möbeltyget, målningen. Arvidi 54 (1651). Det mäst brukeliga hvijta vaxet (är) .. först gult, innan det blekes. Triewald Bij 99 (1728). (Af solen) blekta flintstycken. Kalm Resa 2: 64 (1756). Lyset bleker och förstörer de flesta vextfärgor. Berzelius Kemi 1: 21 (1808, 1817). Elfenbens blekning. Luttropp Svarfk. 469 (1839). Länge sol och regn ha blekat kämpens ben på ödslig strand. V. Rydberg (1857) hos Warburg Rydberg 1: 456. Vill man samtidigt med torkningen bleka säden, inkastas svafvel i eldstaden. Tekn. tidn. 1871, s. 301. Colman hade en stor utställning (i Wien 1873) af med indigo blånad stärkelse, deremot ingen hvit, s. k. blekt. Tekn. tidskr. 1874, s. 31. Blekning .. kallas det förlopp, hvarigenom färgande föroreningar borttagas från väfnader, oljor, vax, stearin m. m. NF (1877). Kirk har användt natriumsuperoxid .. för att bleka tänder. Lenhardtson Tandläkek. 260 (1897). — jfr LUMP-, SVAFVEL-, VAX-BLEKNING m. fl. — särsk.
a) i pass. i intr. bem.: blifva ljusare l. mattare (i färgen), blekna, blifva urblekt. Journ. f. litt. o. theat. 1809, nr 73, s. 3. De färger kallas äkta, som icke blekas i solen eller gå ur vid tvättning. Berlin Lärob. 143 (1852, 1872). En irisbåges sken .. / .. bleks och slocknar mycket snart. Wirsén Visor 57 (1899). E. Odhner i Läsn. f. sv. folket 1912, s. 256.
b) bildl.: göra färglös l. matt l. vag, försvaga, matta. Hvarje vårfröjd blektes, och min själ blef stor, blef allvarsam. Stenbäck Dikt. 37 (1831, 1850). Det lif, som nöd och sjukdom blekt. Bremer Nina 406 (1835). Nordens snö har blekt icke blott de germanska folkens ansiktsfärg, utan äfven deras passioner. I. Olsson i Ped. tidskr. 1900, s. 366 (”166”). (Runebergs dikt Vilhelm von Schwerin) bäres .. af det slags idealitet, hvilken icke blekes af tiden. Söderhjelm Runeberg 2: 391 (1906). Det har mycket ändrats och blekts i vår värld. Hallström Sagodr. 13 (1910).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. eng.] med afs. på ofärgad(t) (linne- l. bomulls)väf l. (linne- l. bomulls)garn l. lin o. d.: göra hvit (gm utsättande för solsken m. m., ”naturblekning”, l. gm vissa artificiella blekmedel, ”konstblekning”). Wäffwaren .. förfärdigar linne .. och Kammardwk, och at thet i bleekningen må wäl bleekias, lägges thet i Solen. Schroderus Comenius 500 (1639). Lärofft blekes bäst i April Månad, när Träden knåppas, då det blir hvitast. Salander Gårdsf. 67 (1727). Konsten at låta väfnader, trå, garn, m. m. förlora sin gulaktiga, smutsiga eller gråa färg, samt gifva dem en hvitare eller blåaktigare färg än de af naturen äga, kallas egenteligen at Bleka. Fischerström (1780). Hvitt garn, utlagdt till blekning. Geijer I. 3: 107 (1825). Linets blekning. Alm. (Sthm) 1849, s. 45. Linneväfnaderna .. erhållas oblekta, blekta eller färgade. J. Landin i Prakt. handb. 1: 124 (1884). Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 63 (1903; se under BLEK-BACKE). — i utvidgad anv. Linväfnadens blekning består hufvudsakligast i fyra operationer. 1) Klistrets uttagande, 2) Bykning, 3) Syrning och 4) Blekning. Econ. annal. 1807, nov. s. 41. — jfr GARN-, KLOR-, KONST-, LINNE-, LÄRFTS-, NATUR-, SOL-, ÄNGS-BLEKNING m. fl.
d) [jfr motsv. anv. i t.] i fråga om hud, i sht ansiktsfärg, med mer l. mindre stark association af BLEK, adj.1 2: göra blek, komma att blekna. Mörk Ad. 1: 270 (1743). Kinden blektes af den heta smärta. Tegnér 2: 38 (1820). Den febersjuka åtrå / .. bleker mina kinder. Wulff Petrarcabok 150 (1905). — i bild: Må alla qval som bleka glädjens kinder / För mina fröjder ställa grymt förhinder. Hagberg Shaksp. 1: 361 (1847). Mager mark och bister vind / Bleka nyponblommans kind. Wirsén Dikt. 127 (1876).
e) trädg. gm att utestänga solljuset från (växt l. växtdel) hindra (den) att få sin naturliga färg, så att (den) blir gulaktig (o. därjämte mör o. smaklig). En blad-sallat, hvilken genom blekning göres gul och mör. Lundström Trädg. 62 (1831, 1852). På blad-S(elleri) bleker man bladstjälkarne genom att, allt efter som de växa, täcka dem med jord. Juhlin-Dannfelt 350 (1886). Jordpåfyllningen (på sparris) är .. endast till för att bleka sparrisen och gifva densamma den ljusa färg och milda smak, som vi här i norden eftersträfva. Abelin Villaträdg. 135 (1903).
2) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] intr. (föga br.) blekas. Lärftet bleker eller blekes vackert. Lind (1749); jfr 1 c. (Lin-)bundtarna (hängas) med rötterna upp öfver en gärdesgård att torka och bleka. SD 1902, nr 563, s. 2.
Särskilda förbindelser:
BLEKA BORT 10 4. (mindre br.) till 1. — jfr BORTBLEKA.
a) i eg. bem.: gm blekning borttaga (fläckar o. d.). Weste (1807). Dalin (1850).
b) i utvidgad o. oeg. bem.: komma (ngt) att mattas i färgen o. blifva osynlig(t). Strax när morgonens ljus blekt bort de nattliga stjärnor. J. Bergman i Världslitt. i urval 1: 490 (1902). — bildl. (jfr BLEKA, v.3 1 b). Oehlenschläger .. bleker (i dramat Erik Glipping) bort .. alla de starka drag, i hvilka folkdikten (om marsk Stig) gifvit uttryck åt sin skarpast accentuerade energi. Cygnæus 5: 310 (1868).
BLEKA OM 10 4. till 1: ånyo bleka. Nordforss (1805). Weste (1807). Schulthess (1885).
BLEKA UR 10 4. till 1: komma (ngt) att mattas i färgen; i pass.: mattas i färgen, blekna; jfr BLEKA UT. Nordforss (1805). Hvad sällsam blanning på din (dvs. kyrkans) kalla mur / .. Af glitterverk, som tiden re'n blekt ur(!) Ingelman 91 (1838, 1843). Dalin (1850). Björkman (1889). — jfr URBLEKA.
BLEKA UT 10 4. (mindre br.) = BLEKA UR. Orseille, liksom de andra (laffärgerna), blekes ut af Solen. J. P. Westring i VetAH 1791, s. 117. Dalin (1850). Västanhimlen var målad i aftonrodnadens alla nyanser, purpur, karmosin och orange, som sakta blekades ut till kromgult, gulgrönt och turkosblått. SD(L) 1904, nr 282, s. 1. — mer l. mindre bildl. Jag är rätt orolig, bäste Brinkman, öfver dina rosor, ehuru du sjelf skämtar med dina plågor. Jag hoppas Pontin gör hvad han kan för att bleka ut dig. Tegnér E. skr. 1: 303 (1826; åsyftar Brinkmans ansiktsros). Sorgen har blekt ut ungdomsrosorna. Carlén Rosen 1: 362 (1842, 1869). Mjöberg Stilstud. 254 (1911). — jfr UTBLEKA.
Ssgr (till BLEKA, v.3 1, i sht c, l. BLEK, sbst.3, l. BLEKE, sbst.1 1): A: BLEK-BACKE3~20. = -PLATS. Uppf. b. 5: 515 (1874). Ofärgade linneväfnader .. läggas ut på blekbacken .. för att blekas. Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 63 (1903).
-BÅGE~20. (förr) båge hvarpå garn uppträdes vid blekning. Nyttigt är att uppträda det klistrade garnet på en blekbåge eller mellan ett par släta, fina stänger, hvaraf den ena upphänges i taket. AHB 34: 60 (1869).
-DUK~2. [jfr t. bleichtuch] (förr) koll.: duk af grof linneväf l. segelduk hvarpå skifvor af det efter smältningen ånyo stelnade vaxet utläggas för att blekas gm solens inverkan. Synnerberg (1815). Blekduk, .. Ett slags linväf, som begagnas vid vaxblekerier. Dalin (1850).
-FÄLT~2. = -PLATS. Garn-blekningen består uti: .. Garnets .. kokning .. Afsköljning .. Utvridning .. och utbredning på blekfältet, att ligga 8 à 10 dagar. A. Edelcrantz i Econ. annal. 1807, jan. s. 106.
-GODS~2. koll.: föremål som skola blekas; jfr BLEKNINGS-GODS. Arbetet (med blekning) kan påskyndas om blekgodset under loppet af vintern lemnas utbredt under snön på en gräsvall eller nedsänkt på botten af en sjö eller flod, till dess att det om våren kan på vanligt sätt solblekas. Almström Tekn. 2: 438 (1845).
-KALK~2. [jfr t. bleichkalk] tekn. klorkalk. Liedbeck Kem. tekn. 97 (1863). Blekkalk eller klorkalk, som ännu är det nästan uteslutande använda blekmedlet, utgöres af en blandning af underklorsyrlig kalk och klorkalcium. Uppf. b. 5: 466 (1874). Ekenberg (o. Landin) (1888).
-LUT~2. som blekmedel använd lösning. Tekn. tidskr. 1902, K. s. 48.
-MEDEL~20. jfr BLEKNINGS-MEDEL. Dalin (1850). Blekning med klorkalklösning, vätesuperoxid eller dylika blekmedel. 2 NF 14: 875 (1910).
-MÄSTARE~200. person som förestår blekningen vid textilfabrik. SvT 1852, nr 180, s. 4. PT 1909, nr 97 A, s. 2.
-PINNE~20. (föga br.) pinne hvarmed väfvarna vid blekning på blekplatsen fästas, så att de hållas utsträckta. Lind (1749). Möller (1790). Hahnsson (1884).
-PLAN~2. [jfr t. bleichplan] = -PLATS; jfr BLEKNINGS-PLAN. Linnet, sedan det blifvit halfblekt, .. behandlas (vid blekerierna växelvis) med sur mjölk eller kärnmjölk, med alkalisk lut och på blekplanen. Econ. annal. 1807, nov. s. 59. Wigström Folkdiktn. 1: 214 (1880).
-PLATS ~2. (blek- Linné Västg. 123 (1747) osv. ble(e)ke- Helsingius (1587), SFS 1867, nr 39, s. 3, m. fl. blekes- Lind (1738), Swederus (1801) m. fl.) ställe där väfvar l. garn l. lin o. d. utläggas för att blekas i det fria; jfr -BACKE, -FÄLT, -PLAN, -STÄLLE samt BLEKNINGS-PLATS. Helsingius (1587). I. Erici Colerus 1: 137 (c. 1645). Blek-platser, äro vid våra Städer allestädes inrättade, der invånarne emot någon afgift, kunna få sina väfvar, trå, garn m. m. blekte. Fischerström (1780). SFS 1867, nr 39, s. 3.
-PULVER~20. pulverformigt blekmedel; klorkalk. Åstrand (1855). Vid alla stora fabriker blekas bomullsvarorna med tillhjelp af klor i dess allmänt bekanta form, ”blekpulver”, vanligen kalladt ”klorkalk”. P. T. Cleve i Vetensk. f. alla 1: 452 (1878). Tekn. tidskr. 1895, K. s. 43.
-SALT~2. tekn. salt med blekande förmåga, t. ex. klorkalk; jfr BLEKNINGS-SALT. Berzelius Kemi 1: 702 (1817). Chlorsyrlig kalk eller chlorkalk, äfven bleksalt kalladt, kan beredas både i torr form och upplöst i vatten. Åkerman Kem. techn. 1: 540 (1832). Bleksalterna hafva vidtomfattande användning, till blekning af spånadsämnen, väfnader, linnetvätt etc., och till uttagande af saft- och rödvinsfläckar ur bordsdukar m. m. Ekenberg (o. Landin) 63 (1888).
-SODA~20. blekmedel hvari soda ingår som hufvudbeståndsdel. Lunds veckobl. 1885, nr 129, s. 4. D:s Bleksoda. Bleker och renar utan att fräta, .. gör mögligt och gulnadt Linne bländande hvitt. GHT 1898, nr 232, s. 4. Tidn. f. lev. 1910, nr 7, s. 1.
-STAKE~20. (blek- Fischerström. blekes- Hush.-bibl.) (föga br.) stake vid hvilken väf fästes vid blekning. Denne Väfvarnas utdragning på blekes stakarna, kan allenast ske uti stilla och lungt väder. Hush.-bibl. 1756, s. 514. Fischerström 2: 84 (1780).
-STÄLLE~20. = -PLATS. GT 1788, nr 77, s. 4. Dalin (1850).
-VARA~20. vara som skall blekas; i sht i pl. Tekn. tidskr. 1899, K. s. 74.
-VATTEN~20. [jfr t. bleichwasser] (i handeln tillhandahållen) blekvätska. Berzelius Kemi 1: 513 (1817). Blekvatten .. benämnes flera tekniska preparat, som användas såsom desinfektionsmedel och till blekning af spånadsämnen, tyger och väfnader, pappersmassa m. m. Ekenberg (o. Landin) (1888). Lindgren Läkem. (1891, 1902).
-VÄDER~20. i förb. godt (dåligt) blekväder o. d., för blekning i det fria lämpligt (olämpligt) väder. I stället för den .. (i Italien) vanliga naturblekningen (af halmen) måste man i brist på ihållande godt blekväder begagna sig af konstblekning. Uppf. b. 6: 340 (1875).
-VÄF~2. väf utlagd till blekning. Jag var ute i vreten för att dra ihop blekväfven. Kerfstedt Eva 150 (1888). Heidenstam Skogen susar 201 (1904).
-VÄTSKA~20. vätska afsedd för l. använd till blekning. Den mängd blekvätska, som man, beroende på den grad af hvithet man önskar gifva åt den färdiga (pappers-)massan, vill tillsätta, bör tillföras på en gång. Tekn. tidskr. 1880, s. 67. Därs. 1901, K. s. 6.
B (i bygdemålsfärgadt spr. i vissa delar af Sv.): BLEKE-BOD30~2. (i södra Sv.) hydda uppförd på blekplats till skydd för den som under natten vaktar de utlagda väfvarna. Ågerups arkiv 5 mars 1793.
-PLATS~2, se A.
-TID~2. jfr BLEKNINGS-TID. Bästa bleke-tiden för Lärft räknas vårtiden, då trän knåppas. Dahlman Reddej. 184 (1743, 1772).
C (†): BLEKES-PLATS, -STAKE, se A.
D: BLEKNINGS-ANSTALT30~20 l. ~02. anstalt för blekning af lärft l. garn l. vax o. d.; jfr -INRÄTTNING. Econ. annal. 1807, nov. s. 41. Palmberg Hels. 825 (1889).
-FÖRMÅGA~020. Chlorkalkens blekningsförmåga. Berzelius Årsber. t. VetA 1832, s. 142. Eteriska oljor .. besitta stor blekningsförmåga. SD 1892, nr 331, s. 4.
-GODS~2. blekgods. LAH 1873, s. 58.
-INRÄTTNING~020. = -ANSTALT. H. T. Scheffer i VetAH 1759, s. 11. Sundén (1885; under blekeri).
-KLOR~2. tekn. klor bunden i sådan form att den är verksam vid blekning: blekande klor. Den ojämförligt största mängden af blekningsklor föres .. i marknaden kemiskt bunden i form af klorkalk. C. v. Scheele i Sv. kem. tidskr. 1903, s. 11.
-LÖN~2. (föga br.) Wikforss (1804; under bleicherlohn). Dalin (1850).
-MEDEL~20. blekmedel. Liedbeck Kem. tekn. 793 (1867). (Klor) Användes som blekningsmedel för linne- och bomullsvaror äfvensom för papper. J. Landin i Prakt. handb. 1: 105 (1884). Lundell (1893).
-METOD~02. Berzelius Kemi 1: 513 (1808, 1817). Uppf. b. 1: 453 (1873).
-PLAN~2. blekplan. Wikforss (1804; under bleichplan). Heinrich (1814).
-PLATS~2. blekplats. Wikforss (1804; under bleichplatz). Sundén (1885).
-SALT~2. bleksalt. Liedbeck Kem. tekn. 984 (1868).
-SÄTT~2. Dalin (1850). Uppf. b. 1: 453 (1873).
-TID~2. jfr BLEKE-TID. Lärofft blekes bäst i April Månad, .. derefter måtte man uti Väfning lämpa sig, så at bästa Bleknings Tiden, intet går utur Händerne. Salander Gårdsf. 67 (1727). Hagberg Shaksp. 11: 227 (1851).
Spoiler title
Spoiler content