SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1913  
BLID bli4d, adj. -are; n. -t blit4. adv. -A (†, Hund 32 (c. 1604: blijdhe)), -T; jfr BLIDELIG.
Ordformer
(blyd I. Erici Colerus 1: 9 (c. 1645: Blydskära))
Etymologi
[fsv. bliþer, blyd (O. Magnus Hist. 9: 10 (1555)), motsv. d. blid, isl. blíðr, got. bleiþs, fsax. blîdi, mnt. blide, holl. blijde, blij, fht. blîdi, mht. blîde, feng. blîðe, eng. blithe, sannol. rotbesläktadt med BLY; jfr Persson Indog. wortf. 27 (1912). Bet. ”glänsande, klar, ljus”, hvilken föreligger i fsax., torde vara den äldsta]
1) (se anm. nedan) mild, god, vänlig, nådig. — jfr HELGON-, HIMLA-, MÅNSKENS-, O-, SOL-, SORGE-, SVÅRMODS-, UNGDOMS-, VEMODS-, ÄNGLA-BLID m. fl.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mht. o. ä. eng.] om person, sinnesstämning o. d. Hennes blida väsen. Han är blidare stämd mot mig nu än förr. O. Petri Sal. L 2 a (1535). (Gud) synes gröm och är doch blijd. Ps. 1536, s. 29. Herren wår Gudh ware oss blijdh, och fremie wåra henders werck medh oss. Psalt. 90: 17 (Bib. 1541). Christus hafwer .. icke altijdh warit lijke blijdh och sachtmodigh, han hafwer och warit wredh. Carl IX Bevijs D 4 a (1604). (Magnus Stenbock var) ojemn, ibland för blid, ibland för sträng. HSH 7: 213 (c. 1750). Den blidare sinnesstämningen omvexlar (hos E. XIV före Sture-morden) med en ursinnig vrede. Svedelius i SAH 51: 280 (1875). En älsklig och blid qvinna. Söderwall i 3 SAH 7: 16 (1892). Blida makter tycktes gynna alla hans förehafvanden. T. Hjelmqvist i Läsn. f. hem. 1896, 7: 8; jfr c. — i numera obr. förb. Eders Kongl. Höghet uttyde altid blidt sina undergifnas tänkesätt och ord. Tessin Bref 2: 253 (1754). eufemistiskt: Som denne Prins hade för könet blida böjelser, blef han denna tid betagen af en ung adelig jungfru. Dalin Hist. III. 2: 49 (1762); jfr BLIDIBRAGD.
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] om uppträdande, uppsyn, ansikte, ögon, röst o. d.: som uttrycker l. gifver uttryck åt l. förråder mildhet l. godhet l. vänlighet. Itt blijdt ansichte glädher hiertat. Ordspr. 15: 30 (Bib. 1541). Gladt Hierta giör blijda laater. Grubb 257 (1665). (Jupiters) liuflige och blida opsyn utsprider Frid och Glädie öfver hela Verldens Kretz. Ehrenadler Tel. 344 (1723). Tin blida röst. Kolmodin Qv.-sp. 1: 61 (1732). Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder. Runeberg 2: 46 (1848). Visa en blid min. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 127 (1865). Kanske dolde han under den blida ytan en tyrann, som nu började komma i dagen. Rydberg Vap. 66 (1891). — mer l. mindre bildl. Det var med allt annat än blida ögon, som han såg deras tilltag. Att E(ders) G(refliga) Excellens täktes wända sitt blida ansikte mot honom igen ok nådigast förlåta hwadh som sket är. Rudbeck Bref 371 (1699). Enkedrottningen .. lärer haft blida ögon till T. J. G. Wahlström i Biogr. lex. 18: 79 (1850). Det kunde väl ej .. förtänkas professorerna, om de ej med blida ögon motsågo ett nytt afdrag i sina .. ej öfverdrifna löner. Annerstedt Rudbeck Bref XCVII (1899).
c) om lyckan, ödet o. d.: mild, huld, bevågen. Lyckan (skall icke) hafva varit honom blijd. L. Petri Kr. 6 (1559). Nyttia lyckan mädan hon är blijdh. Grubb 735 (1665). Naturen var i detta målet, ej mindre blid emot dem (dvs. våra förfäder), än emot oss. Ehrenpreus Præs. i VetA 1748, s. 10. Et Fruntimmer, som säkert förtient et blidare öde. Säfström Banquer. M 4 a (1753). Åter / har lyckan varit våra vapen blid. Melin Breitenfeld 26 (1893, 1900).
d) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) om vind: gynnsam, förlig. O! herre Gudh gif oss bör (dvs. god vind, medvind) och blidan vindh! Sv. forns. 1: 167. Vinden var hela denna dagen .. mycket blid och härlig. Kalm Resa 2: 161 (1756); jfr e o. 3.
e) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. holl.] i annan anv.: mild, vänlig, ljuflig, vän, god. Freden .. är blijd och liuflig. Stiernhielm Fred. 18 (1649). Således fingo nu Konung Carls föreställningar, vid Turckiska Hofvet, ett blidare anseende (dvs. ett gynnsammare mottagande). Nordberg C. XII 2: 85 (1740). Landet (hade) fådt öfver alt et blidare och mera upbrukadt utseende. Lagerbring 1 Hist. 3: 253 (1776). Blidare seder. Boëthius Nat. sed. 136 (1782). Det under en lycklig och blid Himmel belägna Brasilien. C. P. Thunberg i VetAH 1819, s. 65; jfr 3. Vikingahämnden är föga blid. Tegnér 1: 106 (1825). Det inre Finlands blida natur. Söderhjelm Tavaststjerna 63 (1900). Det blida behaget i hennes sånger. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 125 A, s. 3. — i numera obr. förb. (De egyptiska böndernas) åkerredskap är den enfaldigaste (dvs. enklaste), som dock gör tilfyllest, at bruka den blidaste jord under Solen. Hasselquist Resa 109 (1750). Lären Eder, at rätteligen lefva med Eder Sjelfvan, så varder Eder sammanlefnad med andra blid och angenäm! Tessin Bref 1: 254 (1753). Nu varande blida varupris. Posten 1768, s. 60. Alle trälar (i Skandinavien under hednatiden voro) i almänhet i blidare tilstånd än hos de Romare. Lagerbring 1 Hist. 1: 371 (1769).
Anm. till 1. Ordet tillhör i denna anv. i allm. det mera vårdade tal- o. i sht skriftspr., men har i vissa trakter en anstrykning af bygdemål.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl., mht. o. eng.] (†) glad, munter. (Gud) kommer medh hielpen, j rettom tijdh, / Så at man bliffuer ther aff, bådhe gladh och blijdh. Tob. com. E 3 a (1550). Och tå han (dvs. E. XIV) mest stälte sig lustig och blid och uthlofvade gott, tå hade han någet ondt i sinnet. RA 2: 326 (1569); jfr 1 a.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] i fråga om temperatur, väderlek o. d.: mild, icke kall, icke sträng, icke rå; öfver fryspunkten, tö-. Ett blidare luftstreck, klimat. Alm. 1624, s. 10. Blijdt Wäder lockar Barn vth. Grubb 49 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 7 (1865). Blida solskins dagar uti Mars månad. Serenius Eng. åkerm. 224 (1727). Vintren var det året blid och regnaktig. Hallenberg Hist. 3: 17 (1793). Hur ljuf och blid / Är sommarns tid. Geijer I. 3: 235 (1812). Vädret (var) herrligt och luften blid. Atterbom Minnen 228 (1818). Väderleken var blid, men marken betäckt med snö. Zetterstedt Sv. lappm. 1: 1 (1822). Kappan nyttjas den blida årstiden rullad på packningen. Tj.-regl. 1858, 1: 150. En blidare temperatur. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 70 (1867). Det är två grader blitt. Auerbach o. Blomqvist (1907). — (i Finl.) om snö: kram. (Han) kramade .. sig en snöboll af blid snö. Strömborg Runeberg 1: 69 (1880).
Ssgr: A: (3) BLID-AKTIG. (†) Blijdachtigh Winter. Kexlerus Alm. 1678, s. 25.
(3) -DAG 3~2. Den nyss så hvita marken har under de senaste bliddagarne förvandlats i smutsgråa pölar. SD 1892, nr 346, s. 4.
-LETT, se -LÄTT.
(1) -LYNT~2. (föga br.) som har ett mildt, vänligt lynne. Ett blidlynt ynglinga-slägte. Adlerbeth Ov. 349 (1818). Säve Yngl. 12 (1854).
(1) -LÅTIG. [jfr fsv. blidhlat, vänligt beteende, smek, nor. blidlaaten, holl. blijgelatig] (†) mild o. vänlig (i sitt tal). Om hon .. är wenlighen, blijdlåtigh och dygdesam. L. Petri Sir. 36: 25 (1561). Thet anstår allom menniskiom .. at wara så i skrifft som tal blidlåtiga. Swedberg Schibb. 79 (1716). Schenberg (1739).
-LÅTIGHET. (†) Kolmodin Qv.-sp. 1: 112 (1732).
-LÄTT, äfv. -LETT. [jfr sv. dial. blilätt, fnor. blíðleitr] (†) om utseende, ansikte o. d. = BLID 1 b. Et .. blidlätt anlet. Kolmodin Qv.-sp. 1: 351 (1732). (Den hel. Birgittas) ätt (har) varit utmärkt af det anseende, som kallas blidlett, det är: ett ljust, mildt anlete. Afzelius Sagoh. 5: 16 (1843).
(1) -MÄLE. [jfr nor. blidmæle, isl. blíðmæli, äfvensom sv. dial. blimält] (†) vänligt, smeksamt tal. Serenius (1741). Blidmäle .. Liebkosung, Schmeicheley. Lind (1749). Schultze Ordb. 3027 (c. 1755).
(1) -NÄSSLA~20. [bildadt af E. Fries, se nedan. Anledningen till namnet är att växten, ehuruväl den tillhör nässleväxterna, saknar brännborst] växten Parietaria officinalis Lin.; jfr DAG OCH NATT I 1. Fries Bot. utfl. 3: 233 (1864). Hartman Excurs-fl. 158 (1866). NF 12: 767 (1888).
(1) -SINNAD~20. (föga br.) jfr -SINT 1. Hustrun, den förtryckta och blidsinnade Marja. Langlet Gm Ryssl. 129 (1898).
-SINT~2.
1) (föga br.) till 1; jfr -SINNAD.
2) (†) till 2. Them blijdsintom ock roligom .. faller (allt) frögdigare (än de tungsinta). Columbus Vitt. 123 (1669).
(3) -SKÄRA. [sv. dial. blidskära (Smål., Rietz 616)] (†) klar strimma mellan molnen, hvilken anses båda blidväder. När en Blydskära eller Blänckia synes om Morgonen i Dagningen eller om Afftonen i Söder, och thet mörcknar Norr vth, thet betyder Blijdwäder. I. Erici Colerus 1: 9 (c. 1645).
(3 slutet) -SNÖ. (i Finl.) kram snö. Hahnsson (1884). Zilliacus Brofeldt Panu 232 (1898).
(3) -VINTER~20. vinter med töväder; töväder under vintern. G. I:s reg. 18: 232 (1547). Blidvinter, dåligt väglag och andra omständigheter i förening hafva gjort att vår marknad .. saknat lif. SvT 1852, nr 28, s. 2. Lundell (1893).
(3) -VÄDER~20. töväder. Alm. 1638, s. 25. Til all olycka hade ett blid-väder och duggregn .. lossat isen öfver strömen. Nordberg C. XII 1: 202 (1740). De (i Sthm) ofta inträffande blidvädren (göra), att .. till och med midt i vintern bar mark kan förekomma längre eller kortare tid. Stockholm 1: 60 (1897).
-VÄDERS-DAG—00~2. Sylvén Sv. dikotyl. 1: 10 (1906).
(1) -ÖGD~2. Lindqvist Dagsl. 2: 30 (1900). bildl. Sorgen blidögd, tindrande af tårar, / lik en skönhet i sin enkeskrud. Brinkman Vitt. 2: 84 (1842).
B (†): BLIDE-MÅNAD.
1) [jfr d. blidemaaned] februari; jfr BLIDE(L). Bondepract. B 2 b (1662).
2) mars; (senare delen af) mars o. förra delen af april. Celsius Comp. eccl. 111 (1673; om mars). Mars månad (kallas) .. Blidemånad, efter solenes liuflige strålar mästedels i thenne månaden barnen vthlocka. Krook Alm. 1704, s. 21. jfr: Marsmånad och en del af April kallades Blide-månad, efter åhrstiden då begynte blifva blidare. Dalin Hist. 1: 240 (1747).
Spoiler title