SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1915  
BLOD blω4d, hvard. äfv. blω4, n., stundom r. l. m. (se följ. anm.).
Anm. Liksom i alla de öfriga äldre germ. spr. är ordet i den äldsta fsv. uteslutande n. Som m. anträffas det tidigast i Dalalagen från midten af 1300-talet. Under 1400-talet blir m. allt vanligare o. tyckes omkring år 1600 vara minst lika vanligt som n. Ett undantag bildar bibelöfversättningen 1541: i nya testamentet 1526 o. 1541 är ordet oftast n., i gamla testamentet 1541 är m. sällsynt. Under tiden 16001850 har tydligen, i öfverensstämmelse med förhållandet i våra nutida dial. (se nedan), (r. l.) m. varit i afgjord öfvervikt i bet. 14, 10 o. 11. Oftast heter det under denna tid röd som en blod (1 o slutet), nästan alltid väcka m. m. ond blod (10 b). I bet. 5 o. 8 träffas ordet sällan som m.; alltid heter det blått blod (5 b), prins af blodet (5 c), blodets röst o. d. (5 d β). I bet. 6 o. 7 är n. vanligare än m. I bet. 9 väga n. o. m. täml. jämnt, dock heter det nästan alltid med kall blod (9 b) o. tvärtom ngt ligger osv. ngn i blodet (9 c). På bet. 1215 ha så få exempel med tydligt genus anträffats, att ngt språkbruk i detta afs. ej kan konstateras. — Ofvanstående, på litteraturexcerpering grundade framställning stödjes af ordböckernas uppgifter. Serenius (1741) angifver för bet. 1 m., för bet. 5 n. De allra flesta efterföljande ordböcker t. o. m. Dalin (1850) beteckna ordet ss. m. o. n., i det de sätta m. i främsta rummet. Sahlstedt har 1757 endast m., men 1773 angifver han n. ss. normalt genus, m. ss. stundom förekommande. Efter 1850 sätta ordböckerna n. i främsta rummet. — I bet. 8 efterföljes blod af pron. hon hos Lagerlöf Vitt. 84 (c. 1690; se under 8). Numera är ordet i de bildades spr., särsk. i vårdadt spr., nästan genomgående n. utom i 10 b. När mask. l. realgenus förekommer, hvilket oftare är fallet i Finl. än i Sv., är det mest hvard., alltså i spr. som mer l. mindre närmar sig bygdemål, o. i sht i fråga om blod utanför kroppen, t. ex. slå ngn så blo(de)n rinner. I bygdemålen är däremot neutralt genus sällsynt utom i Skåne, Halland o. Bohuslän (där den gamla förbindelsen med Danmark o. Norge kan ha skyddat ordets ursprungliga genus) samt i Uppland, i hvilka landskap n. tyckes vara afgjordt förhärskande.
best. blodet, ss. r. l. m. bloden, hvard. blon; pl. (i bet. 8 o. 9, föga br.) = ((†) blöder Haartman Sjukd. 183 (1759; i ssgn näs-blöder)). Anm. Utom i de nämnda fallen förekommer pl. i följ. öfv. af Psalt. 51: 16: Frelsa mich .. j frå blodhomen. O. Petri Men. fall N 4 b (1526; Bib. 1541: blodhskylder, öfv. 1904: blodstider, Luther Die sieben puszpsalm, uppl. 1517: geblüten, Vulg.: sanguinibus, Sept.: αίμάτων, hebr. dāmīm); likaså s. N 5 a.
Ordformer
(blo(o) RA 2: 825 (1589: blostörtig), Columbus Bibl. v. B 4 a (1674), Wexionius Vitt. 338 (1683; i rim), Rudbeck Atl. 3: 513 (1698: blofulla, pl.) m. fl. — sg. gen. bloss BtFH 2: 22 (1538: i uttr. til bloss). till bloda Växiö rådstur. prot. 1680, s. 18, till blode Därs. 1707, s. 148)
Etymologi
[fsv. bloþ, n., blodher, m.; jfr d. blod, n., ä. d. om person äfv. m. l. f., isl. blóð, n., got. bloþ, n., mnt. blot, blut, n., holl. bloed, n., om person äfv. m., t. blut, n., eng. blood; enl. somliga möjl. rotbesläktadt med BLOMMA (jfr Grimm, Tamm, Kluge, Franck, Murray, Weigand (1909), Falk o. Torp), enl. andra med BLÅ o. MÅLA (se d. o.) samt gr. μέλας, svart, μίλτος, rödkrita, mönja, o. lat. mulleus, röd (jfr Hirt Ablaut 90 (1900), Franck-Wijk Etym. wb. (1912); med afs. på bet.-öfvergången från måla till röd jfr span. colorado, röd; betr. bet.-utvecklingen från röd till blod jfr sanskr. rudhira, röd, blod, o. det till samma stam hörande ry. ruda, blod; jfr äfv. sv. dial. röe, m., blod af slaktkreatur). — Anledningen till uppkomsten af mask. genus är oklar. I någon mån kan den bero på inflytande från SVETT, hvars motsvarigheter i isl. o. en del sv. o. nor. dial. ha bet. blod; jfr V. Cederschiöld Genusväxl. 22 (1913); jfr äfv. dial. röe, m., ofvan. — När Sahlstedt 1773, i strid med sin tids talspråk, uppställde n. ss. ordets normalgenus, var det väl därför, att han (ss. utgången visade, riktigt) antog att den af honom konsekvent eftersträfvade språkliga enheten lättast skulle ernås gm anslutning dels till bibelns rådande genus, dels till de fall där n. fortfarande tillhörde talspråket. Den samtidigt (från 1773) arbetande bibelkommissionen genomförde också i sin öfversättning n., o. samma genus antogs sedan för katekesen 1810, kyrkohandboken 1811 o. psalmboken 1819. I den äldre psalmboken (1695) hade ordet ofta behandlats som m. Den omständigheten att flera af Sveriges främsta författare (Wallin, Franzén, Geijer o. a.) samverkat vid psalmboksrevisionen, gaf i sin mån stöd åt n. Det torde vara inverkan från denna o. annan religiös o. högre litteratur samt ökadt inflytande från de landskap där blod förblifvit n. som varit de viktigaste orsakerna till att ordet i nutida bildadt spr. i hufvudsak återfått sitt ursprungliga genus. — Den i det adverbiala uttr. till bloss uppträdande vokalförkortningen är vanlig i dyl. uttr., t. ex. till freds, till reds (båda i hvard. tal med samma assimilation af ds som i bloss), till hafs, till lifs, till sjöss, äfvensom tids nog, hur dags o. d. Uttr. till bloda (blode) torde vara bildadt efter sådana uttr. som tillbaka, till föga, tillhopa, till korta, till rygga, till rätta, till äkta; jfr E. Tegnér i Arkiv. f. nord. filol. 5: 336 (1889)]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
1) blod i eg. bem.
2) om utgjutande af blod, blodsutgjutelse, dödande. 3) utgjutet människoblod tänkt ss. kräfvande hämnd. 4) utgjutet blod ss. försoningsmedel.
5) blod tänkt ss. bärare af släktskap o. släktdrag; härstamning, börd; ras; afkomma.
6) blod tänkt ss. säte för själen l. lifvet. 7) blod tänkt ss. bärare af personliga egenskaper. 8) person, människa; äfv. koll.: personer, människor, släkte, folk.
9) blodet tänkt ss. säte för sinne, sinnelag, håg, läggning, lynne, kynne, temperament, åskådningssätt. 10) blodet tänkt ss. grund för l. bärare af sinnesstämning. 11) blodet tänkt ss. grund till o. säte för sinnesrörelser.
12) i motsats till ande.
13) om kroppsvätska i allm.
14) om vätska i växter.
15) blodröd(t) färg l. sken, rodnad.
Särsk. märkas följande uttr.:
blod och järn, se 1 n.
gods och blod, se 6 a slutet.
kött och blod, se 1 r γ, 5 d γ, e slutet, 12 a.
lif och blod, se 1 j, 9 d.
mod och blod, se 12 b.
blått blod, se 5 b.
kall(t) blod, se 9 b, 13 a.
(väcka) ond(t) blod, se 1 t, 10 b.
blodets makt, se 5 d β o. under 9 e.
blodets röst, se 5 d β o. under 9 e.
(röd) som (en) blod, se 1 o.
prins af blodet, se 5 c.
till blods, se 1 k.
han hade l. fick blodet åt hufvudet, se 1.
blodet steg honom åt hufvudet o. d., se 11.
ngns blod vare l. komme öfver ngn, se 3 a.
så länge blodet är varmt i mig, se 1 i.
aftvå en skymf i blod, se 1 l.
blanda blod, se 1 a, blandadt blod, se 5 d, 5 d ζ.
draga öfver ngn en människas blod, se 3 b.
få blod på tanden, se 1 m.
flyga i blod, se 1 c.
gifva blod, se 1 b.
gjuta blod, se 1 d.
gråta blod, se 1 e.
ngt ligger ngn i blodet o. d., se 9 c.
regna blod, se 1 h.
springa l. stå i blod, (börja) blöda, se 1 c.
stilla, ställa, stämma blod, se 1 g, 11 slutet.
svettas blod, se 1 f.
utgjuta blod, se 1 d.
Ordspr. äro anförda under 1 p, 5 d, 8.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mnt., holl., t. o. eng.] i människo- l. djurkropp alstradt klibbigt, rödt fluidum, bestående af en vätska (blodplasma) o. däri befintliga mikroskopiska kroppar (blodkroppar o. blodplättar), hvilket fluidum under cirkulation i kroppens blodkärl förmedlar ämnesomsättningen i kroppen o. därigenom bidrager till att uppehålla lifvet. Arteriellt blod, venöst blod. Hosta, spotta blod. Han klämde så hårdt, att blodet sprack ut under naglarna. Blodet sipprade, rann, forsade ur såret. Han hade l. fick blodet åt hufvudet (jfr 11). Denna syn kom blodet att stocka sig i hans ådror (jfr 11). Varmt, rykande blod. Lefradt blod. Den sårade låg l. sam l. badade i sitt blod (dvs. hans blod flöt rikligt). För Kristians bödelsyxa flöt blodet i strömmar. Attila dränkte Europa i blod. Martyren beseglade sin tro med sitt blod; jfr 6 a. Törsta efter blod; jfr 2 o. BLOD-TÖRST(IG). En aff krigsmennena stack genom hans sijdho medh itt spiwt, och strax gick vth bloodh och watn. Joh. 19: 34 (NT 1526). Hugger mann annen szår eller stinger szå blod går vth. G. I:s reg. 10: 133 (1535). Presterna .. skola stenckia blodhet på altaret. 3 Mos. 3: 2 (Bib. 1541). Huilken siäl som äter någhot blodh, hon skal vthrotat warda vthu sitt folck. Därs. 7: 27 (Därs.). Rörer du ditt finger wid hans crop .., så skalt tu sputte blod derföre. Ebba Lilliehöök (1587) i Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 104. Reynick reeff, han knep och drogh, / Så fast at Isgrim spydde blodh. Fosz 556 (1621). När wi vti altarens sacramente wardom delachtige af Christi lekamen och blod. Swedberg Cat. 238 (1709). Det brefvet, som hon fåt ifrån sin man skrifvit med hans blod, efter han i sit fängelse i Ryssland ey fåt bleck. 2 RARP 5: 137 (1727). (Däggdjur o. fåglar) hafva fådt af sin Skapare röd varm Blod. Linné Del. nat. 9 (1773). (Fiskars) blod är väl röd som de däggande djurens och fåglarnas; men den är icke varm som deras. Hartman Geogr. 95 (1806). Blodet frusade ut ur mund, / svart det blef för öga. Tegnér 1: 88 (1825). Från Voldmars kinder bloden flytt. Runeberg 1: 285 (1841). Hvem mätte allt dess (dvs. det finska folkets) spillda blod ..? Dens. 2: 4 (1847). I blodet skall .. hvarje ämne upptagas, som skall blifva närande, och till blod skall sålunda födan — för så vidt hon skall blifva verklig föda — förvandlas. O. Hammarsten i UVTF 16: 5 (1875). Genom att vispa eller, såsom det ock plägar kallas, piska blod kan (man) .. förekomma dess koagulation. Lovén Foster Fysiol. 52 (1876). Blod är en mycket egen saft. Rydberg Faust 85 (1876, 1878). Blodet bultade mot tinningarna, och andedräkten stockades. Hallström Thanatos 40 (1900). Blodet .. består av ett ljusgult vatten, vari en otalig mängd små kroppar .. simma. .. Blodkropparna äro av två slag, röda blodkroppar och ofärgade, s. k. vita blodkroppar. Berlin Läseb. 1: 13 (1907). — jfr ANK-, BJÖRN-, BLODÅDERS-, BOCK-, DRÅPAR-, DUF-, FISK-, FLÄDERMUS-, FÅR-, GET-, GÅS-, GÄDD-, HAR-, HEDNA-, HJORT-, HJÄLTE-, HJÄRT(E)-, HUND-, HÄST-, JUNGFRU-, KALF-, KRISTEN-, LIFS-, LÄND-, MANNA-, MARTYR-, MÄNNISKO-, NACK-, NAFVEL-, NÄS-, OFFER-, OX-, PULSÅDERS-, PURPUR-, REN-, RÄF-, STÄNKELSE-, SVIN-, TJUR-, TUPP-, VARG-, VIP-, YMP-BLOD m. fl., äfvensom, med blod i oeg. anv., DANSKA-, DRAK-, GÖK-, JOHANNES-, MANNA-, SOL-BLOD m. fl. — särsk.
a) i uttr. blanda blod, se BLANDA, v. 1 f α (jfr under 5 d nedan).
b) (föga br.) i uttr. gifva blod, blöda. Om någon pulsådergren .. skulle träffas (vid kejsarsnitt) och gifva blod; så bör han omvridas eller underbindas. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 102 (1837).
c) (hvard.) i uttr. stå i blod, (börja) blöda, näsan (l. munnen) sprang l. flög i blod, började (plötsligt) blöda (vanl. på grund af slag l. dyl.). Benen (på hästen) woro hudalöss och stodo all iblod. Brahe Kr. 43 (c. 1585). Han .. slogh migh på Munnen så at Näsa och Munn stood i Bloodh. Växiö domk. akt. 1677, nr 47. Posten 1769, s. 738.
d) [jfr d. udgyde blod, holl. bloed vergieten, t. blut vergiessen, fr. verser l. répandre du sang, lat. sanguinem fundere l. effundere] (i sht i högtidlig stil) i uttr. gjuta l. utgjuta blod, om dödande l. sårande af en människa l. människor. G. I:s reg. 1: 21 (1521; se under 7). Alla propheters blodh som vthgwtin är .., frå Abels blodh in till Zacharie blodh. Luk. 11: 50 (NT 1526). Then som vthgiuter menniskio blodh, hans blodh skal ock aff menniskiom vthgutit warda. 1 Mos. 9: 6 (Bib. 1541). Vthgiuta oskyldigt Blodh. Petreius Beskr. 2: 8 (1614). Blod, / Som göts vid Venerns strand. Nordenflycht Svea 9 (1746). Abels gjutna blod. Ps. 1819, 39: 4. — med afs. på eget blod, närmande sig bet.: offra. Effter som jag nu vti så många occasioner och fahrligheter .. hafwer most vttgiuta och låta mitt blod. Gustaf ii Adolf 630 (1630). Han, som för detta land gjöt gladt sitt varma blod. Runeberg 5: 116 (1860).
e) [jfr d. græde blod, t. blut weinen, lat. sanguinem flere, äfvensom fr. verser des larmes de sang] i uttr. gråta blod, fälla blodblandade tårar, tänkt ss. en yttring af bittraste sorg; jfr BLODS-GRÅT, -TÅR. Hon .. gråter bitterliga att hon må gråta blod. Växiö domk. arkiv 1650, nr 45. Thet (hade) intet vnder varit, om jag .. för ängslan och bekymmer hade gråtit blod. Humbla 295 (1740). Ps. 1819, 188: 6. Heidenstam Vallf. 182 (1888, 1900). jfr: Jag minns den osälla stunden, / jag minns den med tårar af blod. Gripenberg Ros. 65 (1907).
f) [jfr holl. bloed zweeten, t. blut schwitzen] i uttr. svettas blod.
α) utsvettas blodblandad svett, tänkt ss. en yttring af djupaste ångest. (Kristus) wart såå bedröffwat (i Getsemane) ath han swettadhes bloodh. O. Petri Men. fall L 5 b (1526). Handl. t. C. XII:s hist. 2: 53 (c. 1720). Thomander 1: 263 (1862).
β) utdunsta blodliknande vätska. (År) 3607. (efter världens skapelse) swettades Blodh aff Berg och Steenar. Voigt Alm. 1669, s. 7.
g) [jfr d. stille blodet, t. das blut stillen l. stellen, lat. sistere sanguinem] i uttr. stilla l. (i sht i fråga om besvärjelser) stämma l. (i vissa delar af Sv.) ställa blod, hämma blodflöde. Stilla eller stämma blodh. Lex. Linc. (1640; under blodört). I kunnen .. intet stilla Hans (dvs. Jesu) blod, intet läka Hans sår. Spegel Pass. 12 (c. 1680). Jag stämmer ditt blod såsom vår herre Jesus Kristus stämde Jordans flod. Wigström Folkdiktn. 2: 395 (1881; i besvärjelseformel). (Han) skrek efter vatten och något att stämma bloden med. Sundblad Med tusch 1: 6 (1887). Bruden .. såg ut så att man kunnat stämma blod med henne. Molin Ådal. 96 (c. 1895). Jesus Kristus, Guds son, skall detta blod ställa. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 314 (i besvärjelseformel).
h) i uttr. regna blod; jfr BLOD-REGN. Anno domini Mcccxvi regnade bloodh widh Ringstadhaholm. O. Petri Kr. 117 (c. 1540). Berlin Läseb. 402 (1852, 1866).
i) i uttr. så länge blodet är varmt i mig, så länge jag har en droppe blod i mina ådror (jfr BLODDROPPE 1 a) o. d., så länge jag lefver (jfr 6). Svart Gensv. G 5 b (1558). Så länge rörlig blod i mina ådrar fins. Rudeen Vitt. 200 (c. 1690). Hvilket alt vij lära giömma uti et tacksamt minne, så länge bloden i våra ådrar är varm. 2 RARP 3: 253 (1723). Han skulle vara sin herre .. trogen, så länge han hade en droppa blod qvar i sitt hjerta. Mellin Nov. 1: 339 (1830, 1865). Här vi hålla stånd så länge / Än en droppe blod fins varm. Snoilsky 2: 14 (1881).
j) [jfr t. leib und blut, kropp o. blod] i förb. med ordet lif (jfr 6). Holof. 35 (c. 1580). Alle (deltagarna i Uppsala möte) .. besvore sigh till att henne (dvs. augsburgiska bekännelsen) försvara vilia med lif och blodh in i döden. RA 3: 49 (1593). Wågha Godz, Lijff och Blodh. Rudbeckius Starcke B 2 a (1624). För Rikets välgång våga lif och blod. Oelreich 863 (1755). Med lif och blod / Försvaras skall / Den fria jord, som än är vår. Wennerberg 4: 20 (1853, 1885).
k) [jfr d. til blods, isl. til blóðsins, holl. ten bloede, t. aufs blut, ä. eng. to the blood, fr. jusqu'au sang] (i sht i högre stil) i uttr. till blods o. d., så att blod framkommer l. flyter. (Två personer) slogho huar annan i bröllops gorden til bloss. BtFH 2: 22 (1538). Soldaten blottade sin wäria sargandes Jon til blodz. Växiö domk. akt. 1657, nr 271. Oelreich 303 (1755). Jag vill vandra till blods mina fötter. Fröding N. dikt. 90 (1894). Händer bultade sig till blods på träet. Hallström Thanatos 36 (1900). — mer l. mindre bildl.: hårdt, grufligt, till det yttersta; i sht i förb. kämpa (kamp) till blods o. d., kämpa (kamp) till det yttersta. J haffuen icke än nu alt in til blodz emootståndet. Ebr. 12: 4 (Bib. 1541; NT 1526: in til blodhit, öfv. 1907: ända till blods). Muræus Arndt 2: 362 (1648). Ett in til blods vtsuget folck. Scherping Cober 1: 89 (1734). En menniska måste kämpa till blods emot den håg, som i dess lemmar är. Svedelius Sm. skr. II. 2: 6 (1860, 1888). Piskad till blods af lifvets gissel. Lundegård La Mouche 129 (1891). Hallström Sparfvert 57 (1903). jfr: Trött och ensam / kämpe i sitt blod den man, som lyfte / sköld till värn för denna verldens små. Rydberg Dikt. 1: 66 (1882).
l) [jfr holl. een smaad in bloed afwasschen, t. einen schimpf mit blut abwaschen, eng. to wash out an insult in blood, fr. laver son injure dans le sang, äfvensom lat. maculas furtorum innocentium sanguine abluere] i uttr. aftvå en skymf i blod o. d., gm blodig hämnd skaffa sig (l. sin fläckade heder) upprättelse för en liden skymf (jfr 2). Oqvädinsord mot fri man måste (hos våra förfäder) i blod aftvås, genom envig. Ekelund 1 Fäd. hist. 1: 52 (1833).
m) [jfr d. faa blod paa tand] (föga br.) i uttr. få blod på tanden, få blodad tand (se BLODA b); bildl. O. Levertin i Ord o. bild 1903, s. 308. De missnöjda (i Ryssland) .. få (gm våldsamheterna mot judarna) blod på tanden. SvD(L) 1903, nr 325, s. 1. — [jfr d. give blod paa tanden] i uttr. gifva (ngn) blod på tanden, göra att (ngn) får blodad tand; bildl. Det beröm, som uttalades om arbetet, gaf försökaren blod på tanden. Nordensvan Sv. k. 492 (1892). Levertin Dikt. 50 (1901).
n) [efter t. blut und eisen l. eisen und blut (Bismarck; jfr Büchmann Geflügelte Worte 530 (1912))] i uttr. blod och järn l. järn och blod, vapen o. blodsutgjutelse (jfr 2). Sjögren Hist. läseb. 2: 299 (1876). ”Endast med blod och järn kan tidens stora fråga afgöras”, yttrade Bismarck (1862). Pallin N. tid. hist. 181 (1882, 1887). — bildl. i uttr. en man af blod och järn, en kraftfull o. hänsynslös man, en man som icke skyr de hårdaste medel. Karl (IX var) en man af blod och järn. Wirsén Vis. 186 (1899).
o) [jfr d. rød som et dryppende blod, t. rot wie blut, eng. turn red as blood] i jämförelser i fråga om blodets färg i uttr. röd som blod o. d. (jfr 15). Han (blef) röd i Synen som Blod. Dalin Arg. 1: nr 26, s. 6 (1733). Hon blef som blod och ville något stamma. C. V. A. Strandberg 4: 44 (1857). (Drottningen) fick .. en liten dotter, som var så hvit som snö, så röd som blod .. och kallades derför Snöhvit. Lundquist Grimms sagor 1: 172 (1883). [möjl. efter en mnt. motsvarighet till mnl. roet als een bloet, holl. rood als een bloed; jfr fsv. hon rodnadhe som en blodh, där det neutrala mnt. en identifierats med sv. maskulinet en] (numera föga br.) i uttr. röd som en blod, äfv. som ett blod o. d. Eert watn är rödt altsom en blodh. Fosz 457 (1621). Flickan blef röd som en blod. Eurén Orth. 3: 136 (1794). Jag .. rodnade som en drypande blod. Knorring Illus. 125 (1836).
p) i ordspråk. Thet är it armt blod som icke är tiockare än watn. Sv. ords. C 6 b (1604); jfr: Bloden ähr alltidh tiuckare änn som vattnet. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 280, o.: Blodh är altijdh tiockre än Watn .. (dvs.) Slächt och förwanter förmenes altijdh wara hwar annan hullare, än andra och oskylde. Grubb 49 (1665) samt: Blodet må vara så tunnt som hälst; det är dock alltid tjockare än vatten. Polyfem I. 48: 4 (1810) [jfr d. blodet er aldrig saa tyndt, det er jo tykkere end vand, t. blut ist dicker als wasser, eng. blood is thicker than water]; jfr 5. Blodh kryper dher dhet intet kan gåå. Grubb 49 (1665; om blodsfränders sträfvan att hjälpa hvarandra så långt möjligt är) [jfr d. hvor blodet ej kan komme hen, der kryber det, mnt. dat blot kruppt war't nich gan kan, holl. het bloed kruipt waar't niet gaan kan, t. das blut kreucht, wo es nicht gehen kann]; jfr 5. Blod draager, sade Klåckaren. Dens. 49 [jfr d. blodet drager, sagde klokkeren (dvs. ringaren) om kimeren (dvs. klämtaren]; jfr 5. Högmoodh giör elack Blodh. Dens. 364; jfr t. Jw mehr aff moodh, jw stillare Blodh .. (dvs.) Jw kiäckare man, jw mindre aff Ord. Dens. 409. Lustigt modh, giör sundan Blodh .. (dvs.) Wara glaad håller hälsan wedh macht. Dens. 469; jfr t. Kriget öder och bloden flöder. Rudbeck Atl. 1: 727 (1679). ”Blod för blod” — sa' hamnbusen, dräpte lusen. Holmström Sa' han 9 (1876, 1880).
q) i svordomar (jfr 4 slutet). Djäklar i mitt blod! Sablars (eufemistiskt för satans) blod! Det ska' hon, min själ, inte ha gjort för inte. Djäflars blod! Kléen Mogen sommar 11 (1896). Jäklars blod! Engström En bok till 121 (1909).
r) mer l. mindre bildl. (jfr k slutet). Skrifva sitt namn i blod på historiens blad; jfr 2. Vid hans rikedomar klibbade blod [jfr holl. an dat geld kleeft bloed, t. an dem schatze klebt blut]. Tyrannen frossade i blod [jfr t. in blut schwelgen], badade l. vadade i blod, sölade sina händer i blod. Hans händer voro fläckade l. besudlade med blod, dröpo af blod. Dracos Lag med Blod beskrefven (dvs. skrifven). C. Eld hos Ehrenadler Tel. 124 (1723); jfr DRAKONISK. Förpacktare suga märg och blod ur landet. Fennia XVI. 3: 60 (1761) [jfr holl. merg en bloed, t. mark und blut, lat. sanguis ac medulla]. (Sällskapet) Utile Dulci lefver, men i Doctorernes händer. Man tappar ny blod, alt hvad man hinner, i dess förslappade ådror. Kellgren (1783) i 2 Saml. 7: 91. Den sorg, som i själarnes midnatt / Gömmer sin mäktiga rot, växer och näres af blod. B. E. Malmström 6: 3 (1840). Göda sig med folkets blod, d. v. s. pressa, preja, utplundra folket. Dalin (1843; under sang) [jfr holl. sich mesten met het bloed des volks, fr. s'engraisser du sang du peuple]. Borgarkrigen, som utsuga fristatens blod. Rydberg Rom. d. 9 (1876, 1882). (Tviflet) förgiftar den ”glada tron”, som är framgångens friska, röda blod. Tenow Solidar 1: 72 (1905). — särsk.
α) i numera obr. uttr. (Invånarna i Finland) beklage, at the både til blodh och märg warde vthsugne. Mandata Sigismundi L 1 a (1596); jfr k o. BLOD-SUGARE.
β) [jfr lat. sanguis] om penningar ss. utgörande det i statskroppen cirkulerande blodet. Wore inthet gott, att bloden runne alt till een lemm (dvs. att alla penningar ginge till ett stånd) och förderfwade dhe andre. RARP V. 2: 88 (1655).
γ) i fråga om litterär framställning o. d., i uttr. varelser af kött och blod (jfr 5 e slutet) o. d., se under KÖTT.
s) blod ss. bärare af kroppsvärmen. Nu måste de genast dansa, för att få värme i bloden (dvs. bli varma). Hertzberg Canth Lifsb. 2: 94 (1886).
t) [jfr t. gesundes, verdorbenes, entzündetes blut, lat. sanguis bonus, malus, verus, vitiosus] blod tänkt ss. bärare af hälsa o. ohälsa. Genom åderlåtning ville man tappa osundt, skämdt, trögt eller öfverflödigt blod ur ådrorna. Samma wijn (fördrifver) ond blod ifrån ögonen. O. Martini Läk. 50 (c. 1600). Thet onda Blodet, som Siukdomar förorsakar. I. Erici Colerus 1: 122 (c. 1645). Thet goda tunna Blodet. Därs. 123. Vinet ränsar orent blod. Holmström Vitt. 205 (c. 1700). Nyttjom min composition / Af Socker och Rack (dvs. arrak) och Citron: / Den friskar upp bloden. Lenngren 160 (1794). Uppå min mun var löjet, / Och helsan i min blod. Dens. 14 (1797). (Den spetälskes) blod var förgiftadt. Hagberg Pred. 5: 22 (1819). Uppspädd blir den onda blod. Blanche Posit. 60 (1843).
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t. o. eng. samt af lat. sanguis, gr. αἷμα o. hebr. dām] om utgjutande af (ngns) blod, blodsutgjutelse, blodsdåd; blodig död, dödande. Oskyldugh är iach j thenne meenlöse mandzens bloodh. Mat. 27: 24 (NT 1526). Krigh, Blodh, Eld Brand och Mord öfwergår än mång Stad och Land. Voigt Alm. 1677, s. 12. Theras anhang, som stod effter blod och död. Swedberg Schibb. c 1 a (1716). Den kända regementsförändringen inföll, verkställd utan blod. Rosenstein 2: 9 (1811). Hvad Banérs, Torstenssons och Wrangels svärd under blod och brand eröfrade från det förtryckta Tyskland. Fryxell Ber. 8: 155 (1838).
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng. samt af fr. sang, gr. αἷμα (αἵματα), hebr. dām(īm)] (gm mord l. dråp) utgjutet människoblod (= spilldt människolif) tänkt ss. kräfvande hämnd på l. dragande straff öfver l. framkallande andra följder för den som förorsakat blodsutgjutelsen (l. hans släkt); jfr BLODS-HÄMND. Tins brodhers blodz röst ropar til migh vthaff iordenne. 1 Mos. 4: 10 (Bib. 1541). Alla dessas (dvs. de vid Sthms blodbad mördades) blod ropa(r) nu om hämd. Celsius G. I 95 (1746, 1792). Här ropar blod af jorden. Hagberg Shaksp. 1: 445 (1847). Likasom enligt första Mosebok Abels blod ropade af jorden, så anklagade ännu under medeltiden vid den s. k. bårrätten den dräptes blod banemannen. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 228. jfr: Det blod som Magnus har i kronan det har Du och de Dina skaffat dit, när Ni läto halshugga den olycklige tronföljaren! Strindberg Folkung. 90 (1899). — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i d., t. o. eng. samt fr. son sang est sur lui, efter hebr. dāmāv bō, hans blod (är l. vare) på honom] i uttr. ngns blod vare l. komme öfver ngn l. öfver ngns hufvud o. d., följderna af ngns dödande drabbe ngn, ngns blod vare öfver honom l. hans hufvud, ngn må själf bära ansvaret för sin död. Thå swaradhe alt folkit och sadhe, Hanss bloodh komme offuer oss, och offuer wår barn. Mat. 27: 25 (NT 1526). Then som bannar sin fadher eller sina modher, han skal dödhen döö, hans blodh ware offuer honom. 3 Mos. 20: 9 (Bib. 1541). Den blod, j dricka tänkt, må komma öfver er! J. Wallenberg 363 (1774).
b) [jfr motsv. uttr. i d. Anm. Den åskådning, som framträder i språkprofven från RP o. RARP, att man gm (att utverka) en mördares benådning drager den på honom hvilande blodsskulden öfver sig själf o. sitt folk, utgår från gamla testamentet; jfr särsk. 4 Mos. 35: 31-33 o. 5 Mos. 19: 11-13] i uttr. draga öfver ngn en människas blod o. d., göra att skulden för l. (de af försynen bestämda) följderna af en människas dödande drabbar ngn. J .. wilien dragha vtoffuer oss thenna mandzens bloodh. Apg. 5: 28 (NT 1526). Thet är betänkeligit att (gm mördarens benådning) sambla oskyldigt blod öfver landet och öfverheten. RP 8: 272 (1640). Synes Rid(derskapet) och Ad(eln) icke wäl kunna .. någen förbön (för mördaren) inleggia till H:s K: M:t .., och således .. draga den dödes blodh öfwer sig; ey heller öfwer höge Öfwerheeten; Förr änn Fadren (till den mördade) låter falla syn Rett och sielf beder för Banemannen. RARP 3: 361 (1644; med afs. på språkprofvets sista del jfr KrLL DrVl 13).
4) utgjutet blod ss. försoningsmedel i den judiska o. kristna religionen; i fråga om Kristus ofta närmande sig bet.: offerdöd. Thetta är min bloodh .., huilken vthgutin wardher för mongom, till syndernes förlåtilse. Mat. 26: 28 (NT 1526). Mest all ting effter laghen reengöras j blodh, och vtan blodh skeer ingen förlatilse. Ebr. 9: 22 (Därs.). Blodhet är försoning för lijffuet. 3 Mos. 17: 11 (Bib. 1541). (Kristus har) tigh .. dyrt förloszat / Medh sin egen blodh och dödh. Ps. 1695, 279: 5. Heliggjord i Lambsens blod. Ps. 1819, 123: 5. Ej uti ditt, men Jesu blod, / Ditt adelskap du såg. Wallin Vitt. 1: 255 (1823; om en afliden adelsman); jfr 5. jfr: (De saliga) hafua tuaghit theras (dvs. sina) höghtides clädher och giordt them hwijt j lambsens blodh. Upp. 7: 14 (NT 1526). — särsk. (†) i svordomar. jfr: Wij .. kunne (icke) tala itt ordh medh mindre wor herres Jesu Christi dödh, fem vnder (dvs. sår) och blodh skal brukas ther til, Ja, wij wete snart icke huru diwpt wij sweria skole. O. Petri 2 Post. 206 a (1530). jfr äfv. svordomen Guds blod ss. öfversättning af eng. 'sblud (af God's blood) hos Hagberg Shaksp. 4: 110 (1848) samt BLAM, sbst.2 [jfr utom de under BLAM, sbst.2 anförda utländska parallellerna äfv. t. potz (eufemistiskt för Gottes) blut, fr. sambleu (för sang Dieu), palsambleu (för par le sang Dieu)].
5) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t. o. eng. samt af fr. sang, lat. sanguis, grek. αἷμα. Anm. Åskådningen att släktskap består i blodsgemenskap har kanske sina rötter i den tid, då släktskap konstituerades af härstamning från en gemensam moder (jfr MATRIARKAT); mellan modern o. (det ofödda) barnet förefinns ju verklig blodsgemenskap. När sedan släktskap hufvudsakligen identifierades med härstamning från en gemensam fader, torde åsikten om blodsgemenskap ha berott på uppfattningen, att den manliga säden är en del, den finaste, af blodet; jfr 13 b samt: Unter diesem Wort Saamen (wird) die geistreiche Feuchtigkeit, welche aus dem kostbarsten, zähen, glutinösen und spirituösen Theil des Bluts bestehet, und sowol bey Menschen, als Vieh im Congress oder Beyschlaf ausgelassen wird, verstanden. Dieser Saame wird vom Borello Flos Sanguinis .. genennet. Woyt Schatzkammer 1930 (1751)] blod tänkt ss. fortlefvande i följande släkten l. ss. fortplantande släktet o. således bärare af släktskap o. släktdrag. Han har ädelt (adligt, furstligt, kungligt) blod i sina ådror. Gudh .. haffuer giordt alt mankönet (dvs. människosläktet) vthaff itt bloodh. Apg. 17: 26 (NT 1526; Luther: von eynem blut, gr. ἐξ ἑνὸς αἵματος); jfr Ps. 1819, 274: 1. Den tapperhet, som i det Swenska blodet af naturen hyses. M. Stenbock (1710) hos Loenbom M. Stenbock 2: 58; jfr d. Du föröker din odugliga blod i hemliga leder. Dalin Arg. 2: 218 (1734, 1754). Den böjelsen har ock min Eric ärft med blodet. Livin Kyrk. 64 (1781). Jag är en son af Edert blod. Thorild 1: 128 (c. 1785). Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja, / Många årtusendens blod släcker sin gnista i mig. B. E. Malmström 6: 31 (c. 1860). Den nordgermanske blod, som rinner i de sydgermanske Angelsaksarnes ådror. Hildebrand Sv. folket 48 (1872). Genom nya äktenskap åt det vita hållet förtunnas det svarta och det kopparröda blodet alltmer. Hedin Fr. pol t. pol 2: 339 (1911; om Amerikas negrer o. indianer). — jfr ASA-, FADERS-, FINN-, HJÄLTE-, KONUNGA-, NEGER-, ODAL-, ZIGENAR-, ÄTTE-BLOD m. fl. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i fråga om husdjur, i sht hästar (jfr d ζ). När det främmande blodet är sämre, än det på hvilket det inplantas. Björnstjerna Sv:s hästcultur 17 (1828). Det orientaliska halfblodet (till sådant räknas hvarje häst, som har minst 25 proc. orientaliskt blod). Wrangel Sv:s hästkultur 19 (1903); jfr d. Det finnes icke en droppe engelskt blod i dessa hundar. Sv. kennelkl. tidskr. 1909, s. 154. — jfr ARDENNER-, FOXHOUNDS-, KORTHORNS-BLOD m. fl.
b) [jfr motsv. uttr. i d., holl., t. o. eng., efter span. sangre azul, blått blod, betecknande (blodet hos) de äldsta kastilianska släkterna, i sht (hos) granderna. Uttrycket torde vara föranledt däraf att ådrorna hos ljushyade människor ss. goterna, från hvilka de förnäma kastilianerna ledde sin härstamning, hafva en mera blå färg än hos mörkhyade ss. morer o. judar (jfr språkprofvet från E. C. Tegnér nedan)] i uttr. blått blod om (gammalt rent) adelskap; äfv. konkret, om (gammal oblandad) adel (jfr 8). Ni är aristokrat med blått blod och race. Roos Skugg. 199 (1891). Rent skulle blodet vara (i de spanska grandernas släkter): om ej alla kunde stamma från konungar eller från goterna, Spaniens äldsta kristna, så skulle dock stamträdet vara utan fläck. Framför allt fick intet moriskt, ännu mindre något judiskt blod flyta i de spanska grandernas ådror. .. (Men) i tidernas längd uppblandades det blåa blodet på ett betänkligt sätt. E. C. Tegnér i Ord o. bild 1894, s. 436. En patricier med det blåaste blod i sina ådror. Bildt Ital. 61 (1896). Tories af blåaste blod. PT 1907, nr 269 A, s. 2. Frankrikes blåaste blod .., markis de Polignac, hertig de Doudeauville (m. fl.). Laurin Våld o. väld 410 (1910). — bildl. om ngt af oblandad beskaffenhet; i uttr. af blåaste blod, ”af renaste vatten” (jfr d ε). En dansk nationalist af blåaste blod. Ahrenberg Män. 4: 114 (1909).
c) [jfr d. prins af blodet, holl. prins van't bloed, t. prinz von geblüt, eng. prince of the blood, efter fr. prince du sang] i uttr. prins (prinsessa) af blodet, prins (prinsessa) som (på svärdssidan) tillhör det regerande huset, o. d.; i sht om ä. franska förh. Printzer aff Konglige Blodet. OSPT 1687, nr 7, s. 7. Hertigen är af blodet, upföd här i Riket, ock kan intet .. anses för främmande. 2 RARP 4: 257 (1726). Svenske Prinsar af Blodet, om jag så må säga, efter den Titeln bland oss är obekant. A. Schönberg i Sv. Merc. 3: 149 (1757). Förmyndareregeringen borde anförtros Prinsarne af blodet och Frankrikes ständer. Cronholm Lig. 38 (1839). Prinsar och prinsessor af blodet (i Frankrike). Flygare Carnegy 28 (1913). jfr: Hadrianus, han som .. var en drömmare af blodet (dvs. en äkta drömmare). Rosenius Und. skilda himmelstr. 254 (1903). — skämts. i öfverförd anv. Välkommen, ropar han (dvs. Backus till Bellman), min första Prins af blodet! A. G. Silfverstolpe Skald. 358 (1810, 1814) [jfr fr. le premier prince du sang].
d) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng. samt af t. geblüt, fr. sang, lat. sanguis] blodsfrändskap, härkomst, härstamning, börd; släkt, ätt, stam. Huar (dvs. om) .. Konung Christiernn eller nogon aff hans Blodh skulle .. fhå öfwerhanden öffuer oss igen. G. I:s reg. 15: 585 (1543). Våre elskelige käre barnn .. hvilke .. ähre utaff konunligitt stam och blodh. Därs. 27: 146 (1557). Tu (Herkules) är af ädlare Blod; tijn ätt thet skulle wanähra. Stiernhielm Herc. 131 (1648, 1668). Jw ädlare Blod, jw mildare mood. Grubb 402 (1665). Jw högre Blod, jw spaakare moodh. Dens. 409. Hedren at vara Man af vapn (dvs. väpnare, var) något, som fölgde med blodet. Lagerbring 1 Hist. 2: 702 (1773). Sträck ut, skrek Kungen, min trafvare god! / Låt se om du är af Sleipners blod. Tegnér 1: 114 (1820). Med blodets och dygdernas rätt. Valerius 1: 115 (1826). Blodets helga band. Fahlcrantz 1: 71 (1846, 1863); jfr BLODSBAND. Han hade ej i Polens rike / I fyrkar och i blod sin like, / Såg jemt sitt guld och stamträd an. C. V. A. Strandberg 3: 308 (1853). Denne var af rent nordiskt blod. Wetterbergh G. Nord 95 (1862). Konung Jaroslav är af blandadt blod. Han är son af en nordisk mor, men på fädernet tillhör han de infödda. Lönnberg Sigtr. 129 (1892). — (föga br.) Han (är) född aff ringa blodh. Sigfridi C 1 a (1619). Fornisraeliterna hade lärt att inse det skadliga inflytandet af parning blod i blod (dvs. giftermål mellan blodsfränder), och derföre i sina lagar inrymt förbud mot giftermål mellan närbeslägtade. Möller Jordbr. 3 (1881). — särsk.
α) i numera obr. uttr. (jfr γ slutet). Effter thet .. ati (dvs. att I) äre .. wore salige käre Syster .. genom blod forwant. G. I:s reg. 11: 296 (1537; i skrifvelse till systerns måg; jfr BLODSBAND); jfr BLODS-FÖRVANT. Haman .., then vthaff Macedonien och icke vthaff the Persers blodh .. är. St. af Est. 8: 10 (Bib. 1541). Här kom nu Swäriges Konunglige Crona och Spijra heem til rätta blodet igen. Svart Ähr. 47 (1560). Hon war af högboret blod. Carl ix Rimchr. 46 (c. 1600). Echtenskap, som wore alt för när i Blodhet, skulle man ingalunda lijdha. Schroderus Osiander 2: 486 (1635). Trolle-slägten var af Dansk blod ursprungen. Celsius G. I 11 (1746, 1792). Printsen af Condé, född af det Kongl. Fransyska Blodet. Tessin Bref 1: 53 (1751). Maria, som ledde sin blod ifrån Juda slägt. Bælter Jesu hist. 1: 70 (1755). Vidare är hela det Helleniska folket af ett enda blod, de hafva alla ett språk. Carlstedt Her. 3: 310 (1833; gr. ὅμαιμον).
β) [jfr holl. de stem van het bloed, t. die stimme des blutes, eng. the voice of blood, fr. la voix du sang] i uttr. blodets röst, äfv. blodets makt o. d., inflytandet som blodsfrändskap utöfvar på en. Jag känner blodets magt. Min vrede ej förmår, / Att hindra denna stund en öm och trogen tår. J. Wallenberg 340 (1774). Blodets egen röst / Får inga gensvar mer utur mitt slutna bröst. Dens. 359. Oaktadt blodets röst, du dig förställa bör. Ristell Merope 39 (1774).
γ) [jfr t. dein eigen fleisch und blut, eng. flesh and blood samt det bibl. uttr. kött och ben i samma anv.] (numera knappast br.) i uttr. kött och blod (jfr e slutet). Wij ärom skylde, och itt kött och blodh. Tob. com. D 4 a (1550; yttradt af Raguel till Tobias). Efter de voro af samma kött och blod, borde de äta vid vårt bord. Weste Goldsmith Landpr. 6 (1782, 1795). Bjurman Goldsmith 9 (1912). — i numera obr. uttr. H. k. M:t .. såsom en infödd konung och medh eder et kiöt och blodh åkommen (dvs. besläktad). RA 1: 352 (1544).
δ) [jfr motsv. anv. i eng.] pregnant: hög börd (jfr ζ slutet). Allt det öfriga hos mig (är) just icke .. värdt en groschen; men blod har jag! Almqvist Smaragdbr. 413 (1845). Hvarje person af blod och betydenhet. Levertin Essayer 2: 50 (1905).
ε) bildl. i uttr. af renaste blod, ren, äkta, ”af renaste vatten” (jfr b slutet). Yrkandet framstäldes af en montagnard (dvs. revolutionsman af bergpartiet) af renaste blod. Hedin Rev. qv. 316 (1880).
ζ) (i sht i fackspr.) i fråga om husdjur, i sht hästar (jfr a): härstamning; ras. (Stuteriet) Kladrup med sin särskilda ras af gammalt spanskt och napolitanskt blod. Uppf. b. 3: 376 (1873). Så småningom träder (i hästens historia) det ädla blodet i förgrunden och snart är det den spanske hästen, som prisas såsom den yppersta strids- och tjenstehästen. Wrangel Handb. f. hästv. 4 (1884). Hingstar af blandadt blod. Därs. 992 (1886). En lycklig blandning af det engelska och det arabiska blodets goda egenskaper. Därs. 1051. Alla till sportbruk (i England) använda ponies stå mycket högt i blodet (dvs. närma sig fullblod). Därs. 1084. Genom sin vackra, stora exteriör och mycket förnäma blod torde han få anses som en af våra allra förnämsta hingstar. Tidn. f. idr. 1894, julnr s. 4. — pregnant: ädel härstamning, ädel ras (jfr δ). Blod användes i rasläran för att beteckna .. ädelhet — ”en häst har blod”. Juhlin-Dannfelt (1886). äfv. konkret, om djur af ädel ras. Man skulle .. tillföra vårt kavalleri mera blod, d. v. s. förskaffa detsamma så ädla hästar vi äro i stånd till. SD 1900, nr 175, s. 6. — jfr ARDENNER-, CLYDESDALE-, FULL-, HALF-, KORTHORNS-BLOD m. fl.
e) [jfr motsv. anv. i fsv. (MB 1: 363), d., isl., holl., t. o. eng. samt af fr. sang, lat. sanguis, gr. αἷμα] blodsfrände, barn, afkomma, ättling; äfv. koll.: ättlingar, afkomma (jfr 8). Hans Herredömmes (dvs. frih. Bielkes) Edla blodh och älskeligen käre Dotter. Wallius Likpr. ö. Bielke 22 (1623). (Ulrika Eleonoras) svaghet för sin gemål geck ända till att hata sitt eget blod: Hertigen af Holstein. HSH 7: 283 (c. 1750). O Gustaf Adolfs blod! Leopold 2: 93 (1788, 1815; om G. III). Min makes höga moder, .. / Tag er ädla blod (dvs. mina söner) tillbaka. Runeberg 1: 307 (1841). Fasansfulla far! / Säg, vill mot eget blod så hemskt och grymt du rasa? Blanche Komediant. 40 (1850, 1860). [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. t.] i uttr. kött och blod (jfr 1 r γ, 5 d γ, 12 a). Han är wor brodher, wort kött och blodh. 1 Mos. 37: 27 (Bib. 1541; Luther 1524: vnser fleysch vnd blut, Vulg.: caro, Sept. σάρξ, hebr. bāsār, kött). Är hon af Korpeart, at hon sitt egit kött och blod i sticket låter. Humbla 64 (1740; om en kvinna, som öfvergifvit sitt barn). allmännare, om personer förenade gm gemensamma intressen. Hvart hans ord är en spik, hvarmed han korsfäster sin egen samhällsklass, sitt eget kött och blod. Heidenstam Vallf. 61 (1888, 1900).
6) blod tänkt ss. säte för själen l. lifvet. Äter icke kött, thet än nu leffuer j sinom blodh. 1 Mos. 9: 4 (Bib. 1541; öfv. 1904: kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod). Wachta, at tu icke äter blodhet, ty blodhet är siälen, ther före skalt tu icke äta siälena medh kötet. 5 Mos. 12: 23 (Därs.). Ödmann Str. saml. 6: 74 (1794). jfr: Blod var enligt uråldrig uppfattning lifssubstansen. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 227. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i eng.] närmande sig l. öfvergående i bet. lif. (Du) tarfst aldrigh dyrka Diana; / .. (o. därigenom) Wåga titt Ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon. Stiernhielm Herc. 165 (1658, 1668). Om det skulle gälla på, .. så är Du färdig at våga Din egen blod för vår välfärd. Dalin Arg. 2: 128 (1754; uppl. 1734: Lif). Min blod är spild; min dag är all. Kellgren 3: 112 (c. 1790). För de orden, / .. du pliktar med ditt blod! Geijer I. 3: 204 (1811). — särsk. [sannol. efter mnt. motsvarighet till nt. good und blood, motsv. holl. goed en bloed, t. gut und blut] i förb. med ordet gods. Att .. i alle .. wele vpszätie emot .. Riikesens fiender .. godz, blodt, liff, leffwerne. G. I:s reg. 16: 87 (1544). (Konung Hans) hadhe thet bådhe j sinne och modh, / At skilie her Steen widh godz och blodh. Svart Gensv. F 4 b (1558).
b) [efter lat. sucus et sanguis] bildl. i uttr. saft och blod, lefvande innehåll. Ett vetande med saft och blod, hvilket skulle lefva och utveckla sig såsom nationel bildning. Snellman Stat. 218 (1842).
7) [jfr motsv. anv. i fsv. (FM 96), d., holl. o. t. samt af lat. sanguis, gr. αἷμα, äfvensom got. bloþ svikn (Mat. 27: 4) o. hebr. dām nāqī, oskyldigt blod] blod tänkt ss. bärare af personliga egenskaper (jfr 8) angifna gm attribut. Det finns inte en droppe ärligt blod (l. en ärlig droppe blod) i honom. At vthgiuta Christeligit Blodh. G. I:s reg. 1: 21 (1521). Alt retferdugt bloodh som är vthgutit på iordhenna. Mat. 23: 35 (NT 1526). Iach haffuer illa giordt, ath iach haffuer förrådt thet meenlösa blodhet. Därs. 27: 4 (Därs.; Luther: vnschuldig blutt, Vulg.: sanguinem justum, gr. αἷμα ἀϑῶον); jfr 8. (Kristian II) haffuer .. mykitt oskylligt blodh .. vtgiuta latidt. G. I:s reg. 17: 606 (1545). Jag tyckte väl, sade .. (jätten), at jag luktade Christet blod. Dalin Arg. 1: 300 (1733, 1754). Mycket Svenskt blod (har) runnit för hans (dvs. G. Trolles) skul. Celsius G. I 32 (1746, 1792). Fryxell Ber. 2: 155 (1826).
8) [jfr fsv. tha sagde thz ädela rena blod, bedreff ther in pa swensk blod ynkelig mord, d. det arme uskyldige blod, han ær et godt ærligt blod, mnt. dat eddele, unschuldige blot, holl. een edel bloed, een arm bloed, t. ein junges, armes, unschuldiges blut, eng. a young blood] (numera bl. ngn gg arkaiserande) person, människa; äfv. koll.: personer, människor, släkte, folk (jfr 5 b, e); i sht i förb. ungt blod. Gudh .. haffuer oss vpwäkt en aff wora bröder, jtt Swenst blodh, och giffuit oss til en konung. O. Petri 2 Förman. B 2 b (1528). Hon war ett .. Furstligit blodh. Carl ix Rimchr. 49 (c. 1600). Eder önska godt fast månge Swenske Blodh. Arvidi A 6 b (1651). Vngt Blodh haar hämpndemood. Grubb 836 (1665). Vngt Blod fult aff mood. Dens. 838. Sij här tuu unga blod i kalla vintren brinna. Rudeen Vitt. 218 (1687; om ett brudpar). Skull' een så qvicker blod så brått i Kiäla gåå (dvs. kallna), / För än hon kunde till sin högsta värma nåå? Lagerlöf Vitt. 84 (c. 1690; om en död flicka). Up då hvart redligt blod i våre svenske länder. Geisler Vitt. 359 (c. 1715). Den väntan blef det unga blod / till slut för lång. Tegnér 1: 131 (1822); jfr 9. Röd, som en kokad kräfta, i ansigtet, grep det adeliga blodet, utan att säga ett ord, sin kaschett. C. F. Dahlgren 4: 71 (1830). Nu i världen ut, du unga blod! / Var glad och glöm dig själf och dö med mod! Rydberg Vap. 127 (1891). Bevarandet av rikets självständighet är det nu levande svenska blodets oavvisliga plikt. Hedin Andra varn. 4 (1914).
9) [jfr motsv. anv. i d. samt t. frisches, hitziges geblüt, fr. il a le sang chaud] blodet tänkt ss. säte för sinne, sinnelag, håg, läggning, lynne, kynne, temperament, åskådningssätt o. d. Dher (dvs. om) i hade hafft Swensktt blodh i edher hiertte, hade i well annerlunde tenchtt till saken. G. I:s reg. 17: 348 (1545). En hijszn (dvs. rysning), och häppenheet gick genom alt wårt blod. Stiernhielm Jub. 55 (1644, 1668). Den i Svänska Blodet inplantade gamla redeligheten. 2 RARP 2: 264 (1723). Af längtan tänds honom bloden. Geijer I. 3: 191 (1811) [jfr fr. cela allume le sang]. Lustigt mod, glädtigt blod. Dens. (1835) hos Marcus Geijers lyrik 360. Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod. B. E. Malmström 6: 35 (1839). Pröfva väl ditt blod, / Och säg, .. / Om du kan härda ut i nunnedrägt. Hagberg Shaksp. 1: 6 (1847); jfr e. (v. Essen hade) Stolt själ och lättrördt hjerta / Och brinnande hetsigt blod. Runeberg 5: 80 (1860). Farbror — som hade det lifligaste blodet. Ödman Vår- o. sommard. 2: 106 (1888). Orkestrarnas operettmelodier trängde med otålig lifslust och hetsiga drömmar genom af alkohol tända blod. Levertin Lifv. fiender 81 (1891). Lärjungeskarorna .. förde vart år med sig en flodvåg av nya tankar och ungt, friskt blod. Gauffin Larsson 2: 1 (1908). — jfr JÄGAR-, KNALLE-, UNGDOMS-BLOD m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. Du har dertil en alt för nådig blod. Dalin Vitt. II. 5: 169 (1738).
b) [jfr motsv. uttr. i d., holl., t., eng. o. fr.] i uttr. kall(t) blod, kallblodighet, lugn behärskning o. tankeklarhet. Kallt blod tycks han ha. Forsslund Djur 15 (1900). — särsk. [jfr d. med koldt blod, holl. met koelen bloede, t. mit kaltem blut, eng. in cold blood, fr. de sang-froid; uttr. sammanhänger med läran om de fyra temperamenten (jfr KALL)] i uttr. med kallt, förr nästan alltid (jfr: Allmänt säges varm, kall, ond blod. Rydqvist SSL 2: 107 (1857)) kall blod, kallblodigt, utan att blinka, helt lugnt. Then som .. går åstad at slås med kall blod emot then, som honom intet förtörnat hafwer. Block Progn. 137 (1708). De föröfva med kall blod de gräsligaste grymheter. Skogman Eug. 2: 117 (1855). En samvetslös bandit, som mördar menniskor med kall blod. Svedelius i SAH 51: 294 (1875).
c) [jfr d. det ligger ham i blodet, holl. de slechtheid zit bij haar in't bloed, t. das liegt l. steckt (ä. t. stickt) ihm im blut l. geblüt] i uttr. ngt ligger, ngn gg sitter, förr äfv. sticker ngn i blodet, ngt är ngn medfödt, är naturligt för ngn (jfr 5), ngt går l. växer ngn i blodet, ngt blir naturligt för ngn, blir ens andra natur. Der sticker något stort .. gemenligt dem i blodet, / Som skiöld och hielm ha' ärft. Brenner Dikt. 1: 174 (1709, 1713). Far min var sjöman och for hela verlden omkring och reslusten ligger i blodet. Wetterbergh G. Nord 28 (1862). Den kallsinnighet, hvilken jag först antagit som en mask, hade småningom gått mig i blodet. Geijerstam Kamp. om kärlek 276 (1896). Det värmländska ynglingasinnet, som satt honom i blodet. Dahlgren 1 Ransäter 265 (1905). Antikt föreställningssätt växte .. (Tegnér) i blodet redan under ungdomsåren. Mjöberg Stilstud. 32 (1911). Denna åskådning har gått folk .. i blodet. NDA 1912, nr 308, s. 1.
d) [jfr fr. n'avoir pas de sang dans les veines] pregnant: lifligt temperament, liflighet, ”lif”, ”fart”. I detta stycke finnes handling, och menniskorna hafva lif och blod. H. Hildebrand i 3 SAH 10: 48 (1895); jfr 1 r γ. (Ludvig XIII) var nervsjuk .., utan blod eller lidelse, lefvande ett sorts mjältsjukt skenlif. Levertin Essayer 2: 48 (1905). Hur hästarna stampande stå, / .. De ha blod! Ja, jag vet, hur det bränner i håg. Hallström Sagodr. 9 (1910).
e) blodet uppfattadt ss. säte för sinnligt erotiska känslor. De äldre barnen .. (hafva) blifvit aflade på en tid, då deras Föräldrar haft den hetaste bloden. Sv. Merc. 2: 543 (1757). O, trefallt salig den som späker blodet / Och går som jungfrupilgrim genom lifvet! Hagberg Shaksp. 1: 6 (1847). Ditt blod kan sjunga hett om hedniskt rus, / Cybeledyrkan i Valpurgisnatten. Levertin Leg. o. vis. 106 (1891). Blodets röst ej tystas kan, / och kärlekslöst är lifvet hårdt. / Min gård har mången sven och man, / att vinna en blir ej dig svårt. Karlfeldt Frid. vis. 32 (1898). Förgäfves hvarje kvinnoson / mot blodets makt skall kämpa. / .. / Det starkaste oss lifvet gaf / är blodets törst och trängtan. Gripenberg Dikt. 18 (1903).
10) [sannol. utveckladt ur 1 t; jfr HUMÖR] († utom i b) blodet tänkt ss. grund för o. bärare af sinnesstämning. Man kan väl tänka, huru litet man brydde sig om en sådan bandlysning, och hvad blod hon giorde (dvs. hvilken sinnesstämning den framkallade) hos et fritt upretadt Folk. Dalin Hist. 2: 882 (1750). Min sorgsna blod. C. I. Hallman 120 (1777). Ingen svart och ängslig blod. Bellman 3: 36 (1790). — särsk.
a) [jfr t. es setzt, macht, giebt kein gutes blut, fr. faire du bon sang] i uttr. göra god(t) blod o. d., väcka belåtenhet, tillfredsställelse; anträffadt bl. med negation l. i satser med negativ bet. = b. Hwadh thet för gunst .. och godh blodh gör, är wäl förfarit. Fosz 557 (1621). Thet giör intet något gott blod. Swedberg Schibb. 304 (1716). Mödrar achta böra: / Först, the som hafva barn, at the ei skilfång (dvs. skillnad) giöra / På kärlek emot them: thet värckar ei godt blod. Kolmodin Qv.-sp. 1: 87 (1732). Sådant gör ingen god blod hos honom. Lanærus Försök 98 (1788).
b) [jfr d. sætte ondt blod, t. das wird böses blut geben, machen, setzen, eng. to breed l. excite bad l. ill blood, fr. faire du mauvais sang] (fullt br.) i uttr. väcka, äfv. åstadkomma l. (i sht förr) göra, förr äfv. sätta ond (förr sällan, numera ngt oftare ondt) blod o. d., väcka missnöje l. förbittring. Hwilket .. ond Blodh sättia torde. N. av. 26 mars 1657, nr 2, s. 3. Alt sådant måste ju göra ond blod. Posten 1768, s. 12. Detta gjorde ond blod hos båda Hertigarne. Ekelund 1 Fäd. hist. 1: 83 (1829, 1833). Ondt blod blir emellan dem för alltid. Samtiden 1871, s. 61. Sådana stickord ha ju pressens män i långliga tider .. varit vane att gifva hvarandra, utan att det väckt ond blod. Lysander Almqv. 44 (1878). Hvad som naturligen vid universitetet mest väckte ond blod var den vanvördnad .. (Rudbeck) visat latinet. Annerstedt Rudbeck Bref XCIV (1899). Motionen (hade) .. åstadkommit litet ond blod. NDA 1913, nr 25, s. 4.
11) [jfr d. blodet koger, t. das blut kocht l. siedet, die wallung des geblüts, erhitztes geblüt samt liknande uttr. i holl., eng. o. fr.] blodet tänkt ss. grund till o. säte för sinnesrörelser i uttr. hans blod kom i jäsning l. svallning, han blef upprörd l. ifrig, blodet kokade l. sjöd i honom l. i hans ådror, han var högeligen uppbragt l. upprörd, hans blod svallade l. rann öfver, han miste själfbehärskningen, sinnesrörelsen l. vreden öfverväldigade honom, blodet isades i hans ådror, han greps af fasa, blodet steg honom åt hufvudet (jfr 1), han blef förlägen, vred o. d. Blodet uti mit hierta begynner at koka, när jag betäncker, huru .. (Kristus) utgifvit sit blod för mig. Lagerström Bunyan 2: 69 (1727). Hans själ förvirrad blir och hela blodet lågar. Creutz Vitt. 25 (1761). Vid knalln, .. / Så kallna all min blod (dvs. jag greps af en isande fasa). Bellman 2: 190 (1783). Jag känner at min blod begynner svalla altför häftigt. Leopold (1783) i 2 Saml. 7: 28. Blodet kokar i mina ådror. Kexél 1: 214 (1789). Genom bloden gick en rysning / Att min frihet flög så fort. Lenngren 118 (1797). All min blod dansade .. af fröjd. Almqvist Gabr. Mim. 2: 142 (1842). Jag förlorade koncepterna och kände bloden stiga opp öfver öronen. Ödman Ungd.-m. 1: 29 (1862, 1881). Då italienaren .. under brottningen fick sin skjorta sönderrifven, rann hans heta blod öfver och af uppträdet (som förut varit lek) blef fullt allvar. VL 1908, nr 176, s. 4. — i numera obr. uttr. Thetta Swar giorde them Lübeskom Blodet om Hiertat så warm (dvs. uppretade lybeckarna så), at the .. Girs E. XIV 24 (c. 1630). Jag skall taga bladet från munnen och låta blodet tala (dvs. tala rent ut, sjunga ut). M. G. De la Gardie (1685) hos Annerstedt UUHist. II. 1: 242. Stilla blodet, Sanguinis fervorem sedare. Sahlstedt (1773).
12) i motsats till ANDE (se d. o. III 3) o. andliga egenskaper.
a) i uttr. kött och blod (jfr 5 e slutet), se under KÖTT.
b) [jfr t. mut und blut] (†) i uttr. mod och blod, själs- o. kroppskrafter. Så at wij .. wår troheet och vnderdåniga plicht, medh modh och blodh .. tacksamliga bewisa .. skole. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 3 a (1587). Här i Werldene moste Menniskian arbeta, vthi Sorg, Wedhermödho och allehanda slagz Beswär, och tagher aff til Modh och Blodh. S. Olai Likpr. ö. Holstenius D 3 a (1640). Fröja med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster: / .. / Hälsa, med mod, och blod .. / Stiäla de sinom wärd. Stiernhielm Herc. 324 (1648, 1668).
13) (†) om annan kroppsvätska än blod. Then som röker eller tuggar förmycket Tobak, och således bortspottar then tunna hwijta bloden. Linder Fross. 15 (1717). — särsk.
a) i den af den äldre läran om temperamenten påverkade äldre läkekonsten i uttr. hett blod, kallt blod (omväxlande med het, kall vätska; jfr HET, KALL). Hoffuudwerk aff then heta bloden. B. Olavi 2 a (1578). (Vattusot) förorsaker sigh aff itt kåldt blodh. Dens. 61 b.
b) om manlig säd. En som altförflitig är uti sitt famntagande .. och således förspiller then fijnaste och bästa bloden. Linder Fross. 14 (1717).
14) (i sht i poesi o. högre stil) om vätska i växter.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng. samt af fr. sang, lat. sanguis, hebr. dām] om (kanske eg. röd) drufsaft. (Herren) lät (Israel) .. dricka godha wijndruffuos blodh. 5 Mos. 32: 14 (Bib. 1541). Bellman Gellert 8 (1793). Gyllne drufvors blod. Leopold 2: 89 (1801, 1815; t. orig.: in der traube goldnem blut). Drufvans blod innom kristallen glöder. Wadman Saml. 1: 60 (1830). Bägarns täflingsstrid och farans / Ej dem darra sett på hand, / Drufvans blod och ovänskarans / Fuktat deras brödraband. Snoilsky 2: 33 (1881). — jfr DRUF-, VINBÄRS-BLOD m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. eng. samt af lat. sanguis] om saf. De krumpna bladens tröga blod. Järta V. skr. 2: 643 (1823). Spiral-kärlen (hos växterna) .. assimilera näringssaften, förvandla den .. till Växtens blod, hvilken .. förer en egen inom sig sluten circulation genom hela Växten. Wikström Årsber. t. VetA 1823, s. 471.
15) [jfr motsv. anv. i t.] blodröd färg, blodrödt sken, rodnad. Solen skall vmwändas j mörker och månen j blodh. Apg. 2: 20 (NT 1526). När dagens stjerna / går ner i blod en vinterqväll. Tegnér 1: 157 (1822). Aftonrodnans blod. Böttiger 5: 302 (1871, 1874). Flammorna slogo allt högre och högre mot skyn och färgade firmamentet öfver Novgorod i blod. Ahrenberg Styrk. rätt 35 (1899). Moln af blod på himlens fält / aftonvinden jagar. Gripenberg Ros. 81 (1907). — bildl. Den tredje Gustafs sol gått ned i blod. B. E. Malmström 6: 147 (1855).
Sammansättningar [de flesta med motsvarigheter i d., holl. o. t., många äfv. i eng.].
Anm. 1:o Det öfvervägande flertalet — i det nutida språket drygt 80 procent — af ssgrna med blod bildas utan ngt s mellan ssgsleden. Denna form, som också redan i fsv. hade stark öfvervikt, nyttjas numera nästan genomgående, när ordet blod behåller sin ursprungliga materiella bet. Den är alltså regel i ssgr hvilka beteckna ngt som innehåller l. innehålles i blod, som företages l. försiggår med blod, som liknar l. öfverhufvud står i ngt förhållande till blod, allt i ordets eg. mening, alltså t. ex. i BLOD-KORF, -KÄRL, -VÄTSKA, -UNDERSÖKNING, -CIRKULATION, -APELSIN, -ÖRT, -STEN, -REGN, -LUKT, -IGEL, -FATTIG, -FULL. Särskildt må nämnas den grupp som afser sjukdomsbeteckningar; BLOD-STÖRTNING, -FLÖDE, -PROPP, -FÖRGIFTNING m. fl.
Ssgr med formen blods- sluta sig däremot till blod i bet. 2 o. 5. Första ssgsleden afser där alltså i förra fallet blodsutgjutelse, mord, våldsdåd, t. ex. BLODS-DÅD, -DOM, -REGEMENTE, -PENNINGAR; till denna grupp ansluter sig äfv. BLODS-TÅR, där blod ger åt ssgn bet. af ngt bittert, smärtsamt. I senare fallet, då blod står i bet. 5, afses släktskapsförhållande, t. ex. BLODS-FRÄNDE, -FÖRVANT, -BAND, -FÖRBUND, -HÄST.
Denna fördelningsregel iakttager språket med märkvärdig konsekvens, ända därhän, att fall kunna nämnas i hvilka frånvaron l. tillvaron af ett -s- gifver ordet helt olika bet. När läkaren ur den sjukes ådror tager ett blodprof, är detta hvarken för den ene eller den andre ett blodsprof. Blodtår kan sägas om ett litet kvantum blod i en skål, under det blodstår, som sagdt, är ett uttryck för bitter smärta. Det faller ingen in att kalla den som afskyr blodmat för en blodsfiende, ej heller att beteckna en hätsk motståndare ss. en blodfiende. Regeln är, såsom det sistnämnda ex. visar, så lifskraftig, att den ofrivilligt och omedvetet tillämpas jämväl vid nybildningar. När V. Rydberg ville skapa ett svenskt uttryck för decimera, skref han taga blodstionde; formen utan -s- skulle här varit språkvidrig. Jfr äfv. blodfrändskap med annan bet. än blodsfrändskap.
Åtskilliga fall finnas, där de parallella ssgrna under inflytelse af nämnda regel visserligen icke få utprägladt olika bet., men meningen likväl på fullt märkbart sätt nyanseras. Det nyssnämnda blodstår kan stundom med bet. ”bitter tår” uppträda under formen blodtår, men ordet får då en mer energisk karaktär, man tänker därvid hyperboliskt på verkliga tårar af blod. Likaså kan man om ett och samma skådespel säga blodsdrama o. bloddrama, men gm den senare formen bringas det drypande blodet mera direkt fram för åskådningen än gm den förra. Blodspenningar säges om penningar som vunnits gm utpressning o. våldsdåd; vid blodpenningar tänker man gärna på blodsutgjutelse. Härmed sammanhänger också, att blodsdop ändras till bloddop, när det ställes i motsats till vattendop, o. att på motsvarande sätt blodsskatt ändras till blodskatt, när ordet motsättes penningskatt (se språkprofven vid dessa artiklar).
I de fall där skillnaden mellan de båda sidoformerna är fullt utpräglad upptagas de här nedan hvar för sig, den ena under A, den andra under C. Där skillnaden är mindre påtaglig, behandlas båda formerna tillsammans under den form som synes böra anses som normal.
Om man bortser dels från äldre ssgr, tillkomna innan nu rådande ordning vunnit full stadga (t. ex. BLOD-SKAM, BLODS-UTGJUTELSE), dels från tillfälliga o. individuella bildningar, mot hvilka ett mera känsligt språksinne reagerar, befinnas undantagen från här angifna regel vara mycket få. Härvid må också påpekas att samma ord stundom i vissa stående, äldre förbindelser kan ha en från sin allmänna, regelbundna form afvikande bildning (se t. ex. under BLODDROPPE).
Det synes vara först under 1600- o. 1700-talen som här omtalade ssgsregel blifvit mera konsekvent genomförd. Fsv. känner den knappast, ej heller har den någon motsvarighet inom de med sv. besläktade språken. Från det norska folkspr. upptaga ordböckerna öfverhufvud inga ssgr med -s-, i isl. äro de ytterst sällsynta. Äfv. i d., nt., holl. o. t. äro de rätt fåtaliga; Luther har 40 ssgr utan -s-, blott 4 med -s-.
Detta oaktadt torde man för den ena af de ofvan omtalade -s-grupperna — den som afser släktskapsorden — med stor sannolikhet kunna söka -s-formens källa på utländsk botten. Bland de 4 undantagsorden hos Luther är det ena blutsfreund. Samma ord finns i nt. under formen blodsfründ (Berghaus). Äfv. danskan har blodsfrænde. Det kan svårligen vara en tillfällighet, att vid sidan af denna i tre språk mötande undantagsbildning står också ett svenskt blodsfrände. Ett annat till betydelsen närstående sv. uttryck med samma bildning, äfv. befintligt i d., är blodsförvant. Att detta ord är lånadt från t. blutsverwandt är påtagligt. Efter dessa båda ord synes den ifrågavarande sv. ordgruppen ha fått sitt -s-, liksom tyskan sannol. efter samma ord format blutsgenosse, blutsbekannt o. danskan blodsbeslægtet.
Den andra sv. -s-gruppen, där blod- afser blodsdåd, är på 1500-talet representerad af ssgrna BLODS-MÖRDARE, -TYRANN (använda om Kristian II), -HÄMNARE, -RÄTT, -SAKER, -VÄRD. Detta synes antyda en redan då börjad planmässig anv. af formen blods-. De utländska motsvarigheter till hvilka denna bildning kunde tänkas anknuten äro tvifvelaktiga. Möjligen bör man hellre stanna med tanken vid inhemska faktorer o. kanske antaga en samverkan af flera sådana. I vissa fall kan -s-formen sammanhänga med frasen till blods. Blodskamp är en kamp ”till blods”, blodstårar motsvarar ”tårar till blods”. Sådana bildningar som våldsdåd, -bragd kunna ha dragit med sig blodsdåd, -bragd; sanningsvittne kan ha varit förebild för blodsvittne, lifssak för blodssak osv.
2:o Den sällsynta ssgsformen blode- möter undantagsvis äfv. i ä. danska (jfr blodebad, -saft, -törst m. fl. hos Kalkar). I båda språken tyckes den mest förekomma i poesi o. beror tydligen ofta på metriska skäl. Den ansluter sig för öfrigt till sådana -e-bildningar som nådegåfva, skördetid, sedelära osv.
3:o Åtskilliga ssgr med blod finnas vid hvilka man kan känna sig tveksam, huruvida blod afser det betecknade föremålets (blod)röda färg eller fastmer omedelbart hänför sig till människo- eller djurkroppens blod. Sådana ord som BLOD-GRÄS, -ROT, -TOPP, -TRÄD, -STEN beteckna allesamman föremål af röd färg, men å andra sidan finner man i ä. tiders läkeböcker att de afsedda föremålen samtliga ha varit använda såsom botemedel mot blodflöde. I dylika fall kan emellertid i allmänhet antagas, att namnets utgångspunkt har varit den förstnämnda, färgen, och att föremålets medicinska användning är sekundär, beroende på de gamles s. k. ”signaturlära”, enl. hvilken ”lika botas med lika”. Naturens alster ansågos hafva af skaparen fått hvar sin ”signatur” (i detta fall den blodliknande färgen), som antydde det ändamål för hvilket de lämpligen kunde tillgodogöras.
A (i allm. till 1): BLOD-AFGÅNG3~02 l. ~20. Haartman Sjukd. 297 (1765). Blodafgång, sjuklig afgång af blod genom någon af kroppens uttömningsvägar. Collin Ordl. (1847). Dagbräckn. i Kongo 370 (1911).
-AFTAPPNING~020. Lovén Anvisn. 29 (1838). GHT 1897, nr 261 A, s. 3 (i fråga om slakt). bildl. Den oroande blodaftappning, som pågår hos oss i form af emigration. Bergström Litt. o. nat. 305 (1889).
-AGAR ~20. bakter. Hygiea 1897, 2: 69. Blodagar beredes så, att en droppe steril blod .. med en platinanål fördelas öfver ytan af agar. Sundberg Mikroorg. 527 (1897).
-AKTIG~20. (numera föga br.) som liknar blod. B. Olavi 54 a (1578). Blodachtigh Safft eller Wätska. Rel. cur. 256 (1682). Dalin (1850).
-AL~2. A(lnus) glutinosa kallas här (i Bohuslän) Blod-al, för virkets röda färg. M. W. v. Düben i Bot. notiser 1843, s. 93. —
-ALBUMIN~002. tekn. ur blod framställdt albumin. Thorell Zool. 1: 119 (1860). Ekenberg (o. Landin) 5 (1888).
(15) -AMARANT~002. [namnet är föranledt af växtens blodröda färg] växten Amarantus sanguineus Lin. Lilja Sk. flora 927 (1870).
-ANSAMLING~020. Förstarka blodansamlingar i de .. vigtigare innanmätena. Lovén Anvisn. 7 (1838).
-APELSIN~002. A(pelsiner) från Jericho .. hafva blodrödt kött ... Dessa utgöra vanligen de s. k. ”Blodapelsinerna”. Ekenberg (o. Landin) 27 (1888). Blodapelsin är en kulturvarietet af den vanliga apelsinen, med rödt eller rödsprängdt kött. Jönsson Gagnv. 106 (1910).
-BAD~2. (blode- Fin. urk. I. 2: 167 (1597), Lybecker)
1) [jfr fsv. blodhbadh] (föga br.) bad i blod; i sht oeg. (Kristi) badh är .. itt blodhbadh, ther han simmer vthi sin eghen blodh. P. Erici Musæus 3: 116 b (1582). Lybecker 50 (c. 1715). I öknen tigern i sitt blodbad sam. Tegnér 3: 29 (1840). bildl. Hennes hjerta skall blöda; — hvad gör det? Detta blodbad stärker. Bremer Nina 775 (1835).
2) stor blodsutgjutelse, dödande af många människor (l. djur); mördande, massmord. P. Erici Musæus 1: 102 b (1582). N. av. 15 maj 1657, s. 5. Det Stockholmiska Blodbadet. Botin Hem. 2: 99 (1756, 1789). (Rådsherrarnas afrättning i Linköping) kallades Linköpings blodbad och jemnfördes med Stockholms blodbad. Fryxell Ber. 4: 367 (1830). När David .. anställde blodbadet ibland (araméerna). 1 Kon. 11: 24 (öfv. 1904). särsk.
a) i numera obr. förb. Blodhbadet (var) redt til välbemelte herrer. RA 2: 335 (1569); jfr 1. Turkarna .. anrättade .. (på malteserriddarnas skepp) ett häftigt blodbad. Humbla 263 (1740).
b) bildl. Det är ett fullkomligt blodbad .. (Runeberg) anställer på hela den svenska literaturen (i uppsatsen En blick på Sveriges nu gällande litteratur). Sylwan Sv. lit. 254 (1903).
-BADSTUGA. (†) blodbad (se -BAD 2); jfr BADSTUGA 2 slutet. A. Oxenstierna (1650) hos Loenbom Hist. märkv. 1: 78. Blodbadstugan vid Herrevadsbro (år 1251). Mellin Nov. 1: 98 (1833, 1865).
-BANA~20. anat. bana för blodomloppet, blodkärl; jfr -VÄG. Blodströmmens hastighet har befunnits stå i omvändt förhållande till diametern af blodbanan. E. J. Bonsdorff i Acta soc. sc. fenn. 5: 240 (1855, 1858). De vigtigaste blodbanorna (hos manteldjuren) bildas af tvenne kanaler, af hvilka den ena löper längs kroppens ryggsida, den andra längs buksidan. Thorell Zool. 2: 319 (1865). särsk. i sg. om samtliga blodkärl i en kropp. Klercker Män.-kroppen 57 (1902). Ett djurs blodbana. S. Arrhenius i Sv. kem. tidskr. 1906, s. 157. —
-BAND, se BLODSBAND.
-BANN~2. [efter t. blutbann] (enst.) domsrätt öfver lif o. död, halsrätt. Polisen har jag på mitt finger, / Men blodbann gör mig hufvudbry. Rydberg Faust 203 (1876, 1878; yttradt af Mefistofeles).
-BEFLÄCKA~020. i sht i p. pf.; jfr -FLÄCKA. Tegnér 2: 71 (c. 1808). Blod-befläckade kläder. Adlerbeth Ov. 187 (1818). Rydberg Sing. 114 (1865). mer l. mindre bildl. i p. pf.: som utgjutit blod, som oskärats gm blodsutgjutelse. Carlstedt Her. 2: 239 (1833). Min verld är en bättre än den här .. brott- och blodbefläckade, som kallas statslifvet. Wikner Vitt. 4 (1863). 2 Sam. 21: 1 (öfv. 1904).
-BEGJUTEN~020, p. adj. Stagnelius 2: 429 (1813). Fallström V. dikt. 1: 228 (1892, 1899).
(1, 2) -BEGÄRLIG. (†) lysten efter blod(sutgjutelse), blodtörstig. Lenngren 32 (1800).
-BEMÄNGA~020. i sht i p. pf. Låt ei tin fattiga förtryckta vndersåt' / Vtgiuta på tin Thron sin blodbemängda gråt. Reg. horol. 25 (1745). Snoilsky i SAH 52: 43 (1876).
(15) -BERBERIS~200. en varietet af berberis med mörkröda blad. LAHT 1878, s. 4. Den i våra parker vanliga prydnadsbusken blodberberis (Berberis vulgaris atropurpurea). Laurell Sv. växtn. 63 (1904).
-BEREDNING~020. fysiol. jfr -BILDNING. Collin Ordl. (1847; under sangvifikation). LAHT 1902, s. 91. —
-BESKÖLJA~020. Atterbom i Phosph. 1810, s. 10. De oroliga uppträden, som (1838) blodbesköljde Stockholms gator. Palmblad Norige 325 (1846). Rydberg Dikt. 2: 66 (1891).
-BESPRÄNGA~020. i sht i p. pf.; jfr -SPRÄNGD 1. Mars .. hade redan tvådt sin' blod-besprängde händer. Geisler Vitt. 342 (1709). Bremer N. verld. 2: 304 (1853).
-BESTRYKA ~020. i sht i p. pf.; jfr -STRYKA. Den blodbestrukna (guda-)stoden. Tegnér 2: 39 (1820). Andersson Sudrâka Lervagnen 115 (1899).
-BESTÄNKA~020. i sht i p. pf.; jfr -STÄNKA. J. G. Oxenstierna 1: 244 (1784, 1805). Blodbestänkta händer. Östergren N. dikt. 19 (1877, 1879). bildl. Stagnelius 2: 421 (1812). Carl (IX) lemnade sin son .. på en blodbestänkt thron. Geijer II. 4: 11 (1836). Svedelius Norge 29 (1866).
-BESUDLA~020. i sht i p. pf.; jfr -SUDLA. Böttiger 1: 209 (1834, 1856). Blodbesudlade vapen. Johansson Hom. Od. 11: 41 (1844). Wirsén Vint. 195 (1890).
-BILD~2. med. blods beskaffenhet (dess beståndsdelar, blandningsförhållanden o. d.) tänkt ss. föremål för betraktande. Den embryonala blodbilden. 2 NF 17: 1468 (1912).
-BILDANDE~200, p. adj. Rein Psyk. 1: 201 (1876). De blodbildande organen. Sundberg Mikroorg. 309 (1897).
-BILDARE~200, r. l. m. Ullgren Stöckhardt Kemiskola 633 (1856, 1866). Kött är ett särdeles qväfvehaltigt ämne, d. v. s. ett sådant, som nästan uteslutande tjenar till förnyande af blodmassan i mennisko- och djurkroppen; det kallas derför också blodbildare. Arb. bok 32 (1887).
-BILDNING~20. jfr -BEREDNING. Sugådrorna föra (ur mjälten) en rödaktig lympha, som .. bidrager till blodbildningen. Berzelius Kemi 6: 331 (1830). Arcadius Folkskoleped. 62 (1903).
(15) -BJÖRK~2. Blodbjörk .. har sedan flera år tillbaka odlats å Experimentalfältet. LAHT 1878, s. 115. Betula alba purpurea, blodbjörk, en varietet med mörkröda löf som uppstått i Frankrike för 12 à 15 år sedan. Därs. 1883, s. 292. —
-BLANDA~20. [jfr fsv. blodhblandadher] (upp)blanda med blod; i sht i p. pf. B. Olavi 75 a (1578). Blodblandadt vahr. R. v. Rosenstein i Alm. (Sthm) 1765, s. 44. Berzelius Kemi 6: 146 (1830). Landtbr. bok 3: 465 (1905).
-BLANDNING~20. (blods- NF 5: 106 (1881)).
1) till 1: blodets sammansättning. Warfvinge Blodets sjukd. 21 (1905). Den klorotiska blodblandningen med sin brist på det syreutbytet förmedlande hämoglobinet. Därs. 32.
2) till 1, särsk. till 1 a: blandning af olika personers blod. Fostbrödraskapet med dit hörande blodsblandning. NF 5: 106 (1881). Rydberg Myt. 1: 174 (1886).
3) till 5. Svensén Jorden 465 (1887). Den franska nationaliteten (uppkom) genom en blodblandning af Celter, Romare och Germaner. Rein Psyk. II. 1: 181 (1891). Hansson Kås. i mystik 131 (1897). särsk. till 5 a. Wrangel Handb. f. hästv. 1043 (1886). LAHT 1912, s. 150. —
-BLÅSA~20. af blod fylld (hud)blåsa. H. M. v. Seulenberg (1734) i Karol. krig. dagb. 8: 132. Mina händer uppfylldes (gm rodden) af valkar och blodblåsor. Cederborgh Ungd. tidsf. 3: 35 (1834). V. G. Balck i Tidn. f. idr. 1882, s. 109.
(15) -BOK~2. varietet af rödbok med mörkröda blad: Fagus silvatica Lin. f. atropurpurea. Agardh Bot. 2: 285 (1832). Mörk som lidelsen, en blodbok / Sina egna färger bär. Snoilsky 3: 220 (1883). A. Kempe i Läsn. f. sv. folket 1909, s. 202. —
-BRIST~2. Hartman Husläk. 356 (1828). Collin Ordl. (1847; under anemi).
1) för ringa blodmängd. C. Lovén i UVTF 17: 83 (1876). Blodbrist i hjernan uppstår till följd af stark blodförlust, försvagad hjertverksamhet (m. m.). Hallin Hels. 2: 228 (1885). Warfvinge Blodets sjukd. 17 (1905).
2) för låg procent röda blodkroppar i blodet. Blodbrist, Anemi, betecknar i allmänhet endast en brist på röda blodkroppar, ej egentligen på blodmängden. Uhrström Hemläk. 46 (1879, 1884); jfr 1. Wretlind Läkareb. 6: 45 (1898).
3) bildl. (jfr BLOD 1 r). Italien utmattades af blodbrist, sedan bondeklassen gått sin kos. Rydberg Rom. d. 290 (1874, 1882).
-BROCK~2. Wikforss (1804; under blutbruch). Blodbråck .. består i blodutgjutning inom en testikels hinnor. Wretlind Läkareb. 8: 121 (1900).
-BRUDGUM, se C.
-BRUNT~2, n.
1) blodfärgämne. Berzelius Årsber. t. VetA 1841, s. 413.
2) om viss färg. Seglen .. (hade) klutar af barkfärg, som gick öfver i blodbrunt. Hallström N. nov. 266 (1912).
-BRÖD~2. bröd hvari blod utgör en af ingredienserna, paltbröd. Hahnsson (1884). Tidn. f. lev. 1914, nr 47 A, s. 3. —
-BRÖDRASKAP, -BRÖLLOP, se C.
-BULJONG~02. bakter. buljong med blod i. I blodbuljong .. bildar (influensa-)bacillen fina hvita flockar. Sundberg Mikroorg. 527 (1897).
-BÖLD~2.
1) (numera mindre br.) karbunkel. Möller (1745; under clou). Carbunkel .. kallas de blåaktiga, mycket hettande och smärtande samt til Hetbrand benägna Blodbölder. Haartman Sjukd. 88 (1765).
2) En s. k. blodböld (hæmatom) kan uppstå (vid en kontusion), då det yttre våldet träffar ett ställe, der det underliggande benet endast har en tunn betäckning af mjuka delar ... Denna s. k. blodböld .. består endast af utgjutet blod. Uhrström Hemläk. 283 (1880, 1885).
-BÖRD~2. veter. Blodbörd eller köttbörd är en fast, fibrös, köttliknande massa, med en mängd större och mindre, af blod eller serum fyllda hålor. Sjöstedt Förlossn. 142 (1875).
-CELL~2. anat. blodkropp. Blodet .. består .. af en vattenaktig vätska, i hvilken fasta kulor, blodcellerna, äro sväfvande. Thorell Zool. 1: 68 (1860). Blodcellerna äro af två slag, nämligen de färgade blodcellerna eller de röda blodkropparna och de färglösa blodcellerna eller de hvita blodkropparna. 2 NF 3: 717 (1905).
(15) -CHAMPINJON~002. (individ af) svamparten Psalliota silvatica Schæff., skogschampinjon. Blod-champignon .. (dess) hatt (är) .. beklädd med små bruna fjäll, .. (dess) kött vid brytning kraftigt rodnande. Krok o. Almquist Flora 2: 182 (1898). O. R. Fries i Arkiv f. bot. VI. 15: 17 (1907).
-CIRKULATION~0002. blodomlopp. Thorell Zool. 1: 31 (1860). Hallin Hels. 2: 367 (1885). Vasenius Harmoni 90 (1908).
-CYLINDER~020. patol. Vid njurblödningar finner man i sedimentet cylinderformiga koagler, som äro afgjutningar af urinkanalerna samt innesluta och beklädas af talrika röda blodkroppar. Dessa bildningar kallas ”blodcylindrar”. Hammarsten Fysiol. kemi 512 (1883). Wretlind Läkareb. 8: 24 (1900).
-DAGG~2. jfr -REGN. Blod-regn, blod-dagg, blodrödt-vatten, o. s. v. Wikström Årsber. t. VetA 1832, s. 202. jfr med annan bet. BLODS-DAGG under C samt sp. 3325, anm. 1:o.
-DAGGIG~20. (tillfällig bildning) blodbestänkt. Den sörjande flickan / .. gråter och vrider / Bloddaggiga händer. Stagnelius 2: 140 (1821).
-DOM, -DOMSTOL, -DOP, se C.
-DREGEL~20. veter. blodig dregel. De, som sköta sjuknade Kreatur, böra .. akta sig för deras Andedrägt och Bloddrägel. Haartman Sjukd. 71 (1765).
-DRIFT. (†) med. blodtillopp, blodkongestion. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 14. Blod-drifter (congestiones) til någon (kropps-)del. Dens. Chir. händ. 135 (1759, 1775).
-DRIFVANDE~200, p. adj. Wikforss (1804; under bluttreibend). Bloddrifvande medel .. kallades förr sådana medel, hvilka ansågos ega förmåga att drifva blodet till de qvinliga könsorganen, .. eller ock att framkalla öppen ”gyllenåder”. NF 6: 1013 (1882).
-DROPPE, se d. o. —
-DRUCKEN. [efter t. bluttrunken] (†) som liksom berusat sig i blod, som utgjutit mycket blod. Dessa bloddruckna odjurs (dvs. turkarnas) raseri. SC 3: 195 (1822). En bloddrucken tyrann. Cygnæus 1: 128 (1848).
-DRYPANDE~200, p. adj.
1) i eg. anv. Ehrenadler Tel. 740 (1723; fr. dégouttantes de sang). Ogerningsmännen visade stoltserande sina bloddrypande händer. Hedin Rev. qv. 87 (1879). Rydberg Dikt. 1: 164 (1882).
2) bildl.: som är förbunden med mycken blodsutgjutelse. Robespierres bloddrypande diktatur. Hedin Rev. qv. 194 (1879). särsk.
a) om person: som gör l. gjort sig skyldig till mycken blodsutgjutelse. En af trettioåriga krigets mest bloddrypande kroatanförare. Heidenstam Tankar o. teckn. 34 (1899).
b) om litteraturalster o. d.: som skildrar mycken blodsutgjutelse. Smål. alleh. 1883, nr 23, s. 2. Senecas bloddrypande .. tragedier. Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 399 (1896).
-DRÄNKA~20. genomdränka med blod; i sht i p. pf. Jag såg .. fälten bloddränkta, skördarna nedtrampade. Wallin 2 Pred. 1: 99 (1831). Heidenstam End. 171 (1889).
(15) -EK~2. benämning på vissa ekarter o. -varieteter, hvilkas blad ständigt äro l. om hösten blifva blodröda, ss. Quercus pedunculata Ehrh. var. atropurpurea, Quercus coccinea Wang., Quercus rubra Lin. Lilja Flora ö. odl. vext. Suppl. 60 (1840). Lindgren Trädg. 5: 83 (1874). Prisfört. fr. Alnarps trädg. 1892, s. 39. —
-EXTRAVASAT~1002. med. blod som utträngt ur blodkärl. Blodextravasat, utådradt blod. Collin Ordl. (1847). Blodextravasater kunna bildas i alla kroppens organ. NF 4: 907 (1881).
-FANA, se BLODSFANA.
-FATTIG~20.
1) i sht med. som har l. innehåller jämförelsevis litet blod. SFS 1859, nr 41, s. 12. Feta individer äro relativt blodfattigare än magra. Hammarsten Fysiol. kemi 152 (1883).
2) i sht med. som har en för låg procent röda blodkroppar i blodet. En bleksigtig, öfveransträngd och blodfattig ungdom. Santesson Nat. 127 (1880). Warfvinge Blodets sjukd. 25 (1905).
3) mer l. mindre bildl. Germanien hade genom de ofantliga åderlåtningarna .. blifvit blodfattigt, och stora sträckor .. lågo alldeles folktomma. Rydberg Kulturh. förel. 4: 38 (1887). Ett blodfattigt temperament, en känsla utan elementär kraft. Lamm Oxenstierna 136 (1911); jfr BLOD 9 d.
-FATTIGDOM ~200 l. ~002. blodbrist.
1) till -FATTIG 1. Hallin Hels. 2: 60 (1885).
2) till -FATTIG 2. J. W. Åkermark i Ped. tidskr. 1895, s. 5. —
-FEBER~20. i sht med. Blodfeber, den mest fruktade yttringen af den afrikanska malarian. Sjöstedt I Västafr. ursk. 537 (1904).
-FEST, se C.
-FIBRIN~02. anat. Blodkakan innehåller tvänne kroppar: de röda blodkulorne och en hvit trådig massa, blodfibrin. Ullgren Stöckhardt Kemiskola 636 (1856, 1866). Blomstrand Org. kemi 274 (1877).
(15) -FINK~2.
1) [efter t. blutfinke; namnet är föranledt af hannens röda bröst] (numera föga br.) (individ af) fågelarten Pyrrhula rubricilla Pall., domherre. Lex. Linc. (1640; under rubicilla). Lind (1749; under blut-finck). Dalin (1850; med hänv. till domherre).
2) (individ af) fågelarten Lagonosticta minima Sharpe. NF 9: 563 (1885). En af de vackraste (praktfinkarna) är blodfinken .., som bebor Mellanafrika. Hannen är purpurfärgad eller blodröd. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 386 (1902).
-FJÄDER. (†) blodpenna. Schultze Ordb. 1120 (c. 1755). Blodpinne, blodfjäder .. kallas en fjäder då den ännu är liten och af en skida innesluten. Marklin Illiger 221 (1818).
-FLAGG, -FLAGGA, se C.
-FLOD~2.
1) flod l. ström af blod. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 528 (1671, 1674).
2) (†) blodflöde. Hoorn Välöfv. jordg. 2: 115 (1723). 4 Iglar .. gåfvo patienten ymnig blod-flod med sjukdomens lindring. N. Gisler i VetAH 1758, s. 105. —
-FLOTT. (†) blodflöde. För Blodflot och bleekner (dvs. blemmor). Bondepract. C 6 a (1662).
-FLUSS. (†) blodflöde. Dryselius Monarchsp. 230 (”220”) (1691). Paradis äpple äro .. goda att stoppa blodflussar med. Westerdahl Häls. 161 (1764, 1768).
-FLUXION~02. med. tillströmning af blod (till viss kroppsdel). Genom .. s. k. adstringerande medel .. kan man desinfektera den inflammerade slemhinnan och inskränka blodfluktionen till densamma. 2 NF 15: 1269 (1911). Därs. 16: 1444 (1912).
-FLYTANDE, n. (†) blodflöde. (Cinnober) stillar .. Blodhfly(t)ande. Forsius Min. 82 (c. 1613). Blodflytande, näseblod. Lex. Linc. (1640; under hæmorrhagia).
-FLYTANDE, p. adj. (†) som lider af blodflytning. The blodflytande Folk, som Blod upkasta. I. Erici Colerus 2: 183 (c. 1645). Blutflüssig Weib, blodflytande qvinna. Lind (1749; under blut-fluss). Möller (1790).
-FLYTNING~20. (svagt men) varaktigt blodflöde. Haartman Sjukd. 206 (1759). Stundom märkes (hos sjuka kreatur) blodflytning .. genom näsbårorne. Fischerström 2: 447 (1780). Under .. (brunst o. menstruation) visa äggstockarne ett starkt tillopp af blod, och .. denna blod-kongestion (åtföljes) af en blod- eller slem-flytning från generationsdelarne. Thorell Zool. 1: 296 (1860).
-FLÄCK~2.
a) i eg. bem. Lind (1749; under blut-fleck). Blodfläckar på stål och kläder. Berzelius Kemi 6: 91 (1830). Lundell (1893).
b) bildl. De nordiska furstarne (under 1500-talet), hvilkas namn visst icke saknar blodfläckar. Bolin Statsl. 1: 130 (1868). (Blenda i Stagnelius' dikt) går i kloster för att gömma sin blygd och aftvå sina blodfläckar. Böttiger 5: 244 (1871, 1874).
c) om röda fläckar på marken m. m. som likna o. förr antagits vara fläckar af blod. Röda fugtiga fläckar på jorden och på andra kroppar; blodfläckar. Orsakas af Växter. Wikström Årsber. t. VetA 1832, s. 212. —
-FLÄCK-SJUKA—0~20. med. SFS 1891, Bih. nr 107, s. 4. Blodfläcksjuka (purpura, peliosis) och Werlhofs sjuka. Under dessa namn måste man föra några sjukdomsformer, hvars mest framträdande tecken äro smärre blödningar i huden. Wretlind Läkareb. 6: 57 (1898).
-FLÄCKA~20. i sht i p. pf.; jfr -BEFLÄCKA. Tegnér 1: 19 (1825). Rydberg Sing. 148 (1876). bildl. Nya Englands pilgrimer hade blodfläckat sin jord genom grymhet mot indianerna. Bremer N. verld. 2: 17 (1853). Topelius Vint. I. 2: 133 (1880).
-FLÄCKIG~20. Lundberg Husdj. sjukd. 91 (1868, 1890). (Hästen hade) en blodfläckig trasa om det sårade frambenet. Heidenstam Skogen susar 68 (1904).
-FLÖD. (blods- Lind (1749; under blut-fluss)) (†) blodflöde. När een quinna haffuer sins kötz blodhflödh, hon skal wara affsijdhes j siw daghar. 3 Mos. 15: 19 (Bib. 1541). Serenius (1757; under hemorrhagy). (Roten af Geum urbanum Lin.) stillar blodflöder. Veckoskr. f. läk. 1: 165 (1781). En våldsam blodflöd från såret utmattade .. den sjuka. J. P. Westring i VetAH 1814, s. 250. Störtningar, d. v. s. ovanligt starka blodflöd. Hartman Husläk. 51 (1828). Blodflöd ell. Blodflöde .. Derunder inbegripas: Gyllenåder, Blodgång, Blodstörtning, Blodspottning, m. fl. Dalin (1850).
-FLÖDANDE~200, n. (knappast br.) blodflöde. Et slags pulver mot blodstörtning, .. som stämmer alt blodflödande både invärtes och utvärtes. SP 1780, s. 773. —
-FLÖDE~20. jfr -FLOD 2, -FLOTT, -FLUSS, -FLYTANDE, sbst., -FLYTNING, -FLÖD, -FLÖDANDE, -FLÖDNING, -FLÖDSEL, -GÅNG 1, -LOPP. At stilla et Blodflöde från Lifmodren. Vet.-handl. f. läk. III. 3: 38 (1796). Naturligt, eller vandt blodflöde, såsom menstruation, eller öppen gyllenåder. Lovén Anvisn. 25 (1838). Johan satte sig på sängkanten hos Qvastmor, der hon med sin konst stämde blodflödet och efteråt förbandt honom. Almqvist Grimst. 30 (1839). A. Nordén i Läsn. f. sv. folket 1910, s. 302. —
-FLÖDNING. (†) blodflöde. C. E. Gedner (1753) hos Linné Skr. 2: 138. P. J. Bergius i VetAH 1762, s. 11. —
-FLÖDSEL. (†) blodflöde. Uti all slags blodflödsel, är frisk och kall luft nödig, jämte återhållsamhet i mat och hetsiga drycker. A. Bäck i Alm. (Sthm) 1791, s. 43.
(15) -FORM~2, pl. -er. bot. växtform som skiljer sig från hufvudformen gm sina röda blad. B(erberis) vulgaris och dess ”blodform”, β atropurpurea. Fries Syst. bot. 146 (1891).
-FRADGA~20. A. Sparrman i VetAH 1778, s. 306. Ett .. ansigte, stänkt af blodfradga. Rydberg Sing. 129 (1865, 1876).
-FRADGIG~20. Den sjuka har blodfradgig uphostning. Collin Ordl. (1847).
-FRI~2. Om dock någon ville hemta vatten, / Att jag kunde två hans anlet blodfritt. Runeberg 2: 28 (1835). (Bohusläns fiskare bruka) rensa fisken .. genast sedan den är fångad, hvilket medförer den fördelen, att den .. blir hvitare och blodfriare. Ekström Sättet att fiska 139 (1845).
-FROSSANDE~200, n. Var stilla, svärd! Blod-frossandet är slut. Hagberg Shaksp. 8: 258 (1849).
-FROSSANDE~200, p. adj. Lyceum I. 1: 4 (1810).
-FROSSERI ~002 l. 1004 l. 0104. (blods-) särsk. bildl. (Biskop Rundgren) sade .. sin mening om (psalmboks-)revisionsförslaget med dess torra dogmatism, dess blodsfråsseri. GHT 1898, nr 222 A, s. 3. —
-FRÄNDSKAP~02 l. ~20. (tillfällig bildning) likhet i blodets beskaffenhet hos olika varelser. På sista tiden har man .. på experimentell väg sökt påvisa, att mellan de människolika aporna och människan existerar i ordets egentliga mening en ”blodfrändskap”. 2 NF 19: 247 (1913). jfr med annan bet. BLODS-FRÄNDSKAP under C samt sp. 3326. —
-FRÄNKA, se C.
-FULL, -FULLA, -FULLHET, se d. o. —
-FYLLA. (†) blodfullhet (se särsk. d. o. a). Linder Fross. 35 (1717). Huru många Siukdomar i Menniskians Kropp härröra icke, endast af en plethora eller Blodfylla. Ribe Præs. i VetA 1740, s. 13. P. J. Bergius i VetAH 1762, s. 8. Möller (1790).
-FYLLD~2, p. adj. blodfull (se d. o. 1). Ett inveckladt, blodfylldt organ, moderkakan. Thorell Zool. 1: 318 (1860). Odenius Celsus 35 (1906).
-FYLLIG. (†) blodfull (se d. o. 1). Palmcron Sund. sp. 50 (1642).
-FYLLNAD~20. Möller (1807). Huss Typhus 91 (1855). Under pågående matsmältning finnes alltid en benägenhet till blodfyllnad i hufvudets organ. C. Lovén i UVTF 17: 84 (1876). A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 79. —
-FÄLT~2. (i högre stil) fält där blod utgjutits, blodigt fält, slagfält. A. F. Skjöldebrand (1813) i Biogr. lex. 14: 366. Vi må vandra öfver detta blodfält / Och räkna våra lik. Hagberg Shaksp. 4: 104 (1848). Bremer N. verld. 3: 123 (1854).
(jfr 15) -FÄRG~2, fordom -FÄRGA. (blods- A. G. Silfverstolpe) blodröd färg. Lex. Linc. (1640; under sangvineus). När Johan Fredric Churförsten af Saxen blef .. fången, wijste .. Solen i blodfärgor .. sitt medlidande. Isogæus Segerskiöld 1136 (c. 1700). Fackelskenet .. liksom bestänkte .. (snöflockarna) med en flygtig blodfärg. Mellin Nov. 2: 79 (1834, 1867). Den dunkelröda pionens blodfärg. Heidenstam Alienus 1: 41 (1892). särsk.
a) med blod beredd färg. Lange Ödeb. 129 (1884). AHB 131: 2 (1887).
b) bildl. Tessin Bref 2: 85 (1754). Med blodsfärg skrifna voro deras öden. A. G. Silfverstolpe Skald. 30 (1801, 1814). Min unga vredes blodfärg slocknat, / passionens purpur kolnat ner. Levertin Leg. o. vis. 123 (1891).
-FÄRGA ~20, v.
a) färga med blod, blodfläcka, blodbesudla. Knekt! .. / Blodfärga din värja och tänd din canon. Bellman 6: 149 (1772). Alexanderson Sept. 7 (1868). mer l. mindre bildl. B. I. Hastferd (1790) i Hist. arkisto 7: 173. De våldsamma handlingar, som blodfärga .. (de stuartska konungarnas) minnen. Hwasser V. skr. 2: 353 (1851).
b) färga blodröd, förläna en blodröd färg åt (ngt). De brinnande lågorna blodfärga allt. Livijn 1: 293 (1822). Hatet blodfärgade hans panna. Heidenstam Svenskarna 1: 83 (1908).
-FÄRGAD~20. (blodz- Isogæus Segerskiöld 1034 (c. 1700))
a) röd af blod, blodbesudlad, bloddränkt, blodig. Tessin Bref 2: 213 (1754). Heidenstam Svenskarna 1: 316 (1908). bildl. Revolutionens blodfärgade molnbilder. Atterbom Siare 5: 176 (1849). Hwasser V. skr. 2: 20 (1854).
b) som har en färg liknande blodets, blodröd. Blodhsteen .. är .. vthwärtes blodhfärghat. Forsius Min. 130 (c. 1613). Bremer Grann. 2: 115 (1837).
-FÄRGÄMNE~020. anat. ämne som förlänar blodet dess röda färg, hemoglobin; jfr -BRUNT 1. Hammarsten Fysiol. kemi 100 (1883). Klorofyll och blodfärgämnet hemoglobin innehålla samma atomgrupp, hemopyrrol. 2 NF 17: 878 (1912).
-FÖRANDE~200, p. adj. Berzelius Kemi 6: 198 (1830). Kroppen är .. öfverallt genomdragen af blodförande rör. Lovén Anvisn. 1 (1838).
-FÖRGIFTNING~020. A. Törnblom i UVTF 2: 59 (1872). Septikemi eller septikopyemi, i dagligt tal kallad blodförgiftning, .. beror på invandring i blodet af några mycket vanliga bakterier. Lütken Läkaren 417 (1902).
-FÖRLUST~02. SP 1792, nr 165, s. 1. Mycken blodförlust har gjort mig matt. Hagberg Shaksp. 5: 54 (1848). Lagerlöf Holg. 2: 344 (1907).
-FÖRNYELSE~0200. Mjälten har man anledning anse stå i blodförnyelsens tjänst. Thunberg Vår kropps byggn. 53 (1907).
-FÖRRINNING~020. (knappast br.) blodförlust. Det är omöjligt att få (den sårade) hästen dit, utan att han dör af blodförrinning. Almqvist Jagtsl. 63 (1832).
-FÖRRUNNEN~020, p. adj. (knappast br.) hvars blod förrunnit. Han låg sanslös, blodförrunnen, på marken bredvid guillotinen. Almqvist Gabr. Mim. 3: 280 (1842).
-FÖRSKÄMNING~020. Lundberg Husdj. sjukd. 80 (1868, 1890).
-FÖRTJOCKNING~020. De varma garfsyrelavemangen .. gynna uppsugningen af vatten och .. verka mot blodförtjockningen. Hygiea 1892, Förh. s. 103. —
-FÖRTUNNING~020. Tillfredsställandet af den onaturliga törsten .. (medför) en blodförtunning, som disponerar till en mängd sjukdomar. Ekberg Hvad skola vi äta? 18 (1899).
-FÖRVANTSKAP, se C.
-FÖRÄNDRING~020. Huss Typhus 8 (1855). Förruttnelsen i blodet och följderna af denna blodförändring. Löwegren Hippokr. skr. 2: 69 (1910).
-GAS~2. med. Ups. läk.-fören. förh. 1871—72, s. 132. Blodet (innehåller) gaser ... Dessa blodgaser äro syre, kolsyra och qväfve. Tigerstedt Bert 1: 196 (1881). 2 NF 9: 794 (1908).
(15) -GERANIUM l. -GERANIE~0200. (tillfällig bildning) blodnäfva. På berget blodgeranien, lutad, / I tårar vid min sida dör. Sätherberg Dikt. 1: 176 (1842, 1862).
-GIFT~2. kem. ämne som verkar giftigt på blodet. Andra platinagifter äro jod, jodcyan, brom, anilin .. o. s. v. De flesta af dessa ämnen äro starka blodgifter. H. Witt i Sv. kem. tidskr. 1901, s. 119. —
-GIRIG~20. [fsv. blodhgirugher] (numera föga br.) blodtörstig, mordisk; jfr -LYSTEN. (Kristian II) war offuer motto blodhgirugh. O. Petri Kr. 333 (c. 1540). Herren haffuer een styggelse widh the blodhgirugha och falska. Psalt. 5: 7 (Bib. 1541). Blodhgirigh haar Vlfwehierta. Grubb 50 (1665). (Kattsläktet) måste innefatta grymma och blodgiriga arter. Nilsson Fauna 1: 105 (1820, 1847). Topelius Läseb. 2: 213 (1875, 1890).
-GIRIGHET~002 l. ~200. (numera föga br.) O. Petri 2 Förman. B 3 a (1528). Rålamb Constantin. resa 44 (1658, 1679).
-GORR~2. (numera bl. bygdemålsfärgadt) blodblandadt var, blodvar. Weste (1807; med hänv. till blodvar). Almqvist (1844; med hänv. till blodvar). Kindblad (1867).
(15) -GRÄS ~2.
1) [jfr sp. 3327, anm. 3:o] (†) blodhirs. Gramen sangvinarium .. Blodhgräs, Blodh stille gräs. Franckenius Spec. C 1 b (1638, 1659).
2) [namnet antages af Fries Ordb. (c. 1870) vara en felaktig uppteckning för bogräs] växtarten Senecio vulgaris Lin. Linné Flora nr 747 (1755; anfördt från Hälsingl.). Dalin (1850).
-GUANO~020. (i sht förr) landt. blodkol. Arrhenius Jordbr. 1: 162 (1862).
-GÅNG, se d. o. —
-GÄL~2. zool. i andningens tjänst stående tunnväggig hudutbuktning i hvilken blodet uttränger. E. Wahlgren i Fauna o. flora 1906, s. 213. —
-GÖDD~2, p. adj. [jfr t. blutgedüngt] gödd med blod, bloddränkt; särsk. bildl. Den skakade, sargade, blodgödda jordmonen, hvarur (Kalevalas) .. sånger arbetat sig upp i dagen. Cygnæus 3: 97 (1853).
-GÖDNING~20. konkret; jfr -GÖDSEL. Tidskr. f. landtm. 1885, Annonsbl. nr 8, s. 1. Af koagulerad och torkad blod från slagterier tillverkas blodgödning, en pulverformig massa. Landtbr. bok 1: 464 (1901).
-GÖDSEL~20. blodgödning. Uppf. b. 5: 258 (1874). Strindberg Hist. min. 2: 218 (1905).
-HAF~2. V. F. Palmblad i Phosph. 1810, s. 247. Ur det (af Ymers blod uppkomna) blodhaf, som betäckte jorden, lyfte Oden och hans bröder de inunder liggande grunderna. Rydberg Gudasag. 8 (1887). bildl. Menskoslägtets brott uti ett blodhaf strömma. Lidner 1: 218 (1788). Sin äras hemska stod han (dvs. Sulla) i ett blodhaf ställt! Remmer Cesars död 12 (1829).
-HALNING~20. [sannol. för -ALNING (jfr ALJUFVER), kanske på grund af folketymologi] (i södra Sv.) blodpinkning hos boskap, blodstallning. SFS 1863, nr 32, s. 13. Min ko, som hade blodhalning. Wigström Folkdiktn. 1: 144 (1880). Bohm Husdj. sjukd. 89 (1902).
-HALT~2. SFS 1844, nr 11, s. 10. De olika organens blodhalt är väsentligt beroende af den mer eller mindre lifliga ämnesomsättning, som i dem försiggår. Hammarsten Fysiol. kemi 153 (1883).
-HALTIG~20. Blodhaltig urin. Hammarsten Fysiol. kemi 511 (1883). Blodhaltigt var. Odenius Celsus 92 (1906).
(15) -HASSEL~20. hassel med blodröda blad. Lindgren Trädg. 5: 48 (1874). Vanlig prydnadsbuske är blodhasseln (C(orylus) avellana γ atropurpurea). Fries Syst. bot. 168 (1891).
(15) -HIRS~2. [jfr t. bluthirse; namnet är föranledt af växtens brunvioletta ax] gräsarten Panicum sanguinale Lin., brunhirs; jfr -GRÄS 1, -STILLE-GRÄS. Retzius Flora oec. 484 (1806). Wahlberg Foderv. 150 (1835). Blodhirs .. odlas något i Böhmen och sydöstra Tyskland. 2 Uppf. b. 4: 125 (1899).
-HOLTS~2. [efter t. blutholz; se för öfr. -TRÄ] (föga br.) blåholts, kampeschträ. AHB 8: 19 (1857, 1862).
-HOSTA ~20. hosta med blodiga upphostningar; jfr -HOSTNING, -UPPHOSTNING. Haartman Sjukd. 207 (1765). Hallin Hels. 2: 151 (1885).
-HOSTNING~20. blodhosta. Haartman Sjukd. 13, 113 (1759). Från lungorna kommer blodet ljusrödt och fraggigt, med hosta: men från magen mörkt, och med kräkning. Derföre har också blodflöd från lungorna blifvit kalladt blodhostning: och från magen, blodkräkning. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 129 (1837). 2 NF 16: 1444 (1912).
-HUGG. (†) slag som framkallar blodvite. BtFH 2: 10 (1538). Jtem dömdes Nils skredare .. fför eth blot hwg som han slog Nils Skegge. Därs. 12 (1538).
-HUND~2. (blods- Hedin Fr. pol t. pol 2: 372 (1911)) [jfr d. blodhund, mnt. blothunt, holl. bloedhond, t. bluthund, eng. bloodhound]
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t., meng. o. eng.] (i sht om utländska förh.) hund (af viss ras, olika i olika länder) som användes att följa blodspår, förfölja rymlingar o. d. Ifrån Engeland Blod-Hundar .. köpa. Spegel Guds verk 235 (1685). Canis mastivus. Blodhund. Linné Syst. nat. 5 (1748). Blodhund eller Slagtarhund: (C(anis) f(amiliaris) sangvinarius) .. användes som vårdare af gård och egendom ... Har fordom för sin styrka och ihärdighet varit använd i fejder och uppror i Skottland, Irland o. s. v., och sednare af policen, att uppsöka förbrytare och rymningar. Nilsson Fauna 1: 234 (1847). Blodhund .. Afkopplas på ett blesseradt djurs spår. E. Hemberg i Bibl. f. jäg. 4: 286 (1897). Den engelska blodhunden .. användes nu föga till jakt, utan mest som sällskapshund. 2 NF 11: 1312 (1909).
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., mht. o. t., meng. o. eng.] skymfande benämning på l. tillmäle till blodtörstiga människor. Then gruffuelige blodhund och Tyran Gamble Konung Christiern. G. I:s reg. 12: 253 (1539). Och sadhe Simej tå han bannadhes, Här vth, här vth tu blodhhund, tu Belials man. 2 Sam. 16: 7 (Bib. 1541; Luther: bluthund, hebr. īsch haddāmīm, blodsman). The Bethlehemitische Barnen, som aff Herodis blodhundom ömkeligha blefwe aff daghom taghne. L. Paulinus Gothus Thes. cat. 308 (1631). Kolmodin Qv.-sp. 1: 254 (1732). Den gudfruktige blodhunden Tilly. Tegnér 6: 317 (1837). Rydberg Vap. 116 (1891).
-HUNDSK. (†) adj. till -HUND 2. Blodhundsk art. L. Paulinus Gothus Mon. turb. 172 (1629).
-HUNGRIG~20. (föga br.) som längtar efter blod, blodtörstig. Samtiden 1873, s. 193.
(2) -HUS. (†)
1) familj på hvilken blodsskuld hvilar. 2 Sam. 21: 1 (Bib. 1541; öfv. 1904: blodbefläckade hus, Luther: des blut hauses; om Sauls familj).
2) [jfr isl. blóthús] hus i hvilket blodiga offer offras, offerhus, tempel. Det stora blodhus, som Oden inrättat i Sigtuna. Dalin Hist. 1: 184 (1747); jfr BLODA, v.2 anm.
-HYNDA~20. (föga br.) fem. till -HUND 1. De förföljande blodhyndorna. Böttiger i SAH 50: 280 (1874).
-HÄMNARE, -HÄMND, se C.
-IGEL, se d. o. —
-INBITEN. [jfr lat. sanguine imbutus] (†) som blod bitit sig in i(?), blodig. Een Nijdsk, Siälf-frätig Afund; then sin mun vpspär / Och gräslig bläcker sijne blod inbitne Tänder. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651).
-INFEKTION~002. blodförgiftning. Sundberg Mikroorg. 465 (1897).
-JASPIS~20. miner. heliotrop; förr i vidare bet. Blodjaspis, som varierar uti rödt ifrån purpur- rosen- blod- smink- och brunröd färg. Rinman 1: 859 (1788). E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 467. —
-JÄMMER. [kanske bildadt i anslutning till BLOD(S)-TÅR] (†) Det är .. blod-jämmern öfver ditt förolyckade hopp, jemte fasan af en natt på det öde fjället, som till hälften rubbat dina sinnen. Carlén Bull. 3: 127 (1847, 1871).
-KAKA~20.
1) (†) paltbröd. Juslenius (1745).
2) [liksom d. blodkage sannol. efter t. blutkuchen] större blodlefver. Florman Abildgaard 96 (1792, 1798). Blomstrand Org. kemi 274 (1877). Wretlind Läkareb. 6: 5 (1898).
-KAMP, se C.
-KANAL~02. blodbana, åder. Florman Anat. 2: 13 (1830). Thorell Zool. 2: 319 (1865).
-KAPILLAR l. -KAPILLÄR~002. anat. blodförande hårrörskärl. C. Lovén i UVTF 17: 70 (1876). 2 NF 19: 278 (1913).
-KASTNING. (†) blodkongestion. Roberg Beynon 233 (1709, 1727). Jag .. anfölls .. af en svårare blodkastning åt hufvudet. Boström 3: 551 (1863).
-KLIMP ~2. (blods- Schroderus) blodlefver. Schroderus Osiander 3: 4 (1635). Lefrade blodklimpar. Acrel Friska sår 40 (1745). Lindberg Moham. 20 (1897).
-KLIPPING, se C.
-KLUMP~2. blodlefver. Dahlberg Osiander 416 (1865). Lindberg Moham. 19 (1897).
(15) -KLÖFVER~20. klöfverart med blodröda blommor, Trifolium incarnatum Lin. Wahlberg Foderv. 235 (1835). Blodklöfvern .. har sin stamform vildt växande vid Medelhafvets kuster. Jönsson Gagnv. 160 (1910).
-KNOPP~2. [namnet beror därpå att blomknopparna vid sönderkrossning afgifva en blodliknande vätska; detta jämte den omständigheten, att växten blommar vid midsommaren (Johannes döparens dag), torde hafva gifvit anledning till sägnen, att örten växt upp ur den halshuggne Johannes döparens blod] benämning på växtarterna Hypericum quadrangulum o. perforatum Lin., mannablod, mansblod, johannesblöda, johannesknopp. Fries Ordb. (c. 1870). Normalfört. ö. sv. växt. 57 (1894).
-KOAGEL~020. med. blodlefver. Blödningar, som drabbat icke alltför stora kärl, afstanna .. af sig själfva genom bildningen af en propp utaf blodkoagel. Klercker Män.-kroppen 53 (1902).
-KOAGULATION~01002, äfv. ~00102. Vetensk. f. alla 2: 706 (1879). Duodec. sanal. (1885).
-KOAGULUM~0200. med. blodlefver. Duodec. sanal. (1885). Odenius Celsus 475 (1906).
-KOL~2. (i sht förr) landt. jfr -GUANO. Blodkol är ett nytt gödningsämne, som å åtskilliga utländska orter beredes vid sockerbruken af fint pulverformigt sockerkol och blod. Arrhenius Jordbr. 1: 162 (1862).
-KOLIK~02. (mindre br.) med. kolik framkallad af hämmade hemorrojder l. hämmad menstruation. Hush.-bibl. 1757, s. 314. Hartman Husläk. 254 (1828). Kindblad (1867).
-KONGESTION~002. jfr -DRIFT, -FLUXION, -KASTNING, -STIGNING, -STOCKNING, -TRÄNGNING, -TRÄNGSEL. Blodkongestionerna åt hufvudet ha äfven till betydlig del upphört. Tegnér 6: 375 (1843). Thorell Zool. 1: 296 (1860; se under -FLYTNING). Hallin Hels. 2: 227 (1885).
(5) -KONSTANS ~02. kvarstående af rasegenskaper led efter led. Hvad den nyare forskningen kastat öfver bord, är endast den oryggliga blodkonstansen. Denna har ersatts med ”afvelkonstansen”. Wrangel Handb. f. hästv. 982 (1886).
-KOPP. (†)
1) kärl att uppfånga blod i vid offring. Verelius Ind. (1681; under isl. blot-koppa).
2) koppglas. Einem Schropff-Köpffe ansetzen, sättja blodkoppar på en. Lind (1749; under ansetzen).
-KOPPOR~20, pl.
1) Blodkoppor (Variolæ sanguineæ), koppor, fyllda med en blodig vätska. Collin Ordl. (1847).
2) (mindre br.) koppning; jfr -KOPP 2. Man kan ännu påträffa gamla människor, som tro, att det skulle vara den säkra döden för dem, om de icke blefve åderlåtna eller finge blodkoppor på bestämd tid. Lütken Läkaren 292 (1902).
(15) -KORALL~02. blodröd korall; bild.: ”blodtår” (jfr sp. 3326). Regn af Blod-Koraller / Tåår-lijkt från hans Ögon faller. Lucidor Hel. S 3 a (1671).
-KORF~2. korf hvari blod är en hufvudbeståndsdel. Var. rer. 27 (1538). I hwar Stadh .. (skall) wara ett wist tahl Mångelskor, som skole sällia allehanda slags Syltor, Blodkorfwar och Pölszor. Stiernman Com. 1: 881 (1623). Warg 442 (1755). Stekt blodkorf med lingonsylt. Nyblom Minnen 1: 47 (1904).
-KORPUSKEL. (†) blodkropp. Fries Årsber. t. VetA 1834, s. 162. Lovén Benväfn. 54 (1863).
-KRISTALL~02. Menniskoblod kristalliserar endast med svårighet; deremot är det jemförelsevis lätt att från marsvin, råtta eller hund erhålla blodkristaller. Lovén Huxley 75 (1885).
-KROPP~2. [jfr d. blodlegeme, holl. bloedlichaampje, t. blutkörperchen] anat. mikroskopisk, röd (omdanad) l. ofärgad (verklig) cell i blodvätskan; jfr -CELL, -KORPUSKEL, -KULA. Berzelius Årsber. t. VetA 1841, s. 412. Syrets kringspridande är .. de röda blodkropparnas, så vidt man känner, vigtigaste uppgift. O. Hammarsten i Vetensk. f. alla 2: 86 (1879). På 2,000 färgade komma ungefär 5 färglösa blodkroppar. Hallin Hels. 1: 130 (1885). Benmärgen .. (är) en härd för de röda blodkropparnas bildning. Klercker Män.-kroppen 230 (1902). Hos människan plägar man under normala förhållanden kunna räkna ungefär fem millioner röda blodkroppar på en kubikmillimeter blod. 2 NF 3: 718 (1905).
-KROPPS-RÄKNING—0~20. —
-KROPPS-RÄKNINGSAPPARAT—0~10102. T. Thunberg i Lunds univ. årsber. 19081909, s. 60. —
-KRÄKNING~20. med. N. Gisler i VetAH 1758, s. 107. Blodkräkning .. kallas det, då Blod ifrån Magen med kräkning upkommer lefrad eller svartaktig, utan hostning. Haartman Sjukd. 54 (1759, 1765). Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 129 (1837; se under -HOSTNING). Wretlind Läkareb. 5: 58 (1897).
-KULA~20. [jfr d. blodkugle, ä. holl. bloedbolletje, t. blutkügelchen] (numera mindre br.) anat. blodkropp. Rosén Præs. i VetA 1746, s. 18. Dr. Young i London (upptäckte), att de så kallade blodkulorna väl innehålla färgämnet men utgöras icke deraf. Berzelius Årsber. t. VetA 1821, s. 141. Blodkulorna hos menniskan höra till de minsta ..; de äro större i allmänhet i de lägre djurklasserna, än hos däggande djur. Dens. Därs. 1833, s. 382. I blodet finnas 2 slags celler, de röda och de hvita blodkulorna. Holmström Naturl. 210 (1895).
-KVICK. (†) hvars blod flyter raskt; som har sangviniskt temperament; lifaktig; jfr LÄTT-BLODIG. Them som til kropsarten äro sangvinei, eller blodqvicke .. the äro mycket vnderkastade allahanda bevekelser (dvs. sinnesrörelser). Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). Uti ungdomen blifver kroppen blodqvik, Sinnen varda muntra. Ruder Snilleval. 28 (1737).
-KVICKHET. (†) Någre visa större blod-qvickhet in til höga ålderdomen, än såsom andre. Ruder Snilleval. 30 (1737).
-KVÄFVA. (†) med. Blodet, som under frossans stadium rusar åt hjertat och lungorne .. blodqvafde de sednare. Gadelius Årsber. om Sv. läk.-sällsk. arb. 1811, s. 9. Jag antager .. benämningen af blodqvafd, för den lungornes beskaffenhet, då de äro blodstinna eller liksom infiltrerade med blod. C. Trafvenfelt i VetAH 1814, s. 119. Cederschiöld Qv. slägtlif 3: 206 (1839).
-KÄLLA. (blode- Lybecker. bloodz- NT 1526) [fsv. blodhkälda, blods kälda] (†) blödande ställe i l. på kroppen. En quinna som hadhe hafft bloodhgång j tolff åår, .. toogh på hans (dvs. Jesu) klädher, .. Och strax förtörkades hennes bloodzkälla. Mark. 5: 29 (NT 1526; öfv. 1907: hennes blods källa, gr. ἡ πηγὴ τοῦ αἵματος αὐτῆς). Lybecker 56 (c. 1715). Min medhielpare .. tryckte denna blodkälla med fingren så godt han kunde. Acrel Chir. händ. 194 (1775).
-KÄRL~2. [liksom t. blutgefäss sannol. efter nlat. vas sanguiferum]
1) anat. åder. Acrel Friska sår 37 (1745). Blodkärlen äro .. af två slag, pulsådror eller arterer, blodådror eller vener. Holmström Naturl. 221 (1895).
2) (tillfällig anv.) kärl hvari blod uppfångas. Johansson Hom. Od. 3: 444 (1844).
-KÄRLS-SYSTEM—0~02. (-kärl- Rein, 2 NF) till -KÄRL 1. Dalin (1850). Blodkärlsystemet med dess centrum hjertat är ett på det förträffligaste inrättadt pumpverk, som ständigt ånyo drifver bloden genom kroppen. Rein Psyk. 1: 473 (1876). 2 NF 10: 1004 (1908).
-KÖRTEL ~20. anat. Blodkörtlar .., några hos djuren befintliga körtlar eller körtellika bildningar, hvilka stå eller ansetts stå i samband med blodets beredning. NF (1877).
-LAF. [namnet beror därpå att lafven, liksom dess frukter, ofta inuti är röd] (†) lafarten Mycoblastus sanguinarius (Lin.) T. Fries, blödlaf; jfr -MOSSA. Retzius Flora oec. 362 (1806).
-LAKA~20, v. laka ut blodet ur (fisk o. kött); jfr -LAKE. Rijm- eller Blolaka Ströming. Stiernman Com. 2: 139 (1638). Därs. 3: 1044 (1672). (Sedan gös, som skall insaltas, blifvit fläkt m. m.) blifver han et dygn blodlakad, eller lagd uti sin första saltning. Schultze Fisk. 235 (1778).
-LAKE, bygdemålsfärgadt äfv. -LAKA~20. första vid saltning af kött l. fisk uppkomna laken, hvilken är röd af det utdragna blodet. Then willebråd som wäl förwarett blifwe skal, moste til thett förste, när han insaltas fersk, blifwe på någre dagar liggendes vti blodlakan, sedan skal man annangång salta henne mechta wäl. G. I:s reg. 14: 370 (1542). Salt blod-laka, som kommit af Fårekiött. Alströmer Får. 53 (1727). Warg 291 (1755). Tekn. tidskr. 1900, Allm. s. 172. —
-LEDARE~200, r. l. m. [efter t. blutleiter] anat. benämning på de mellan den hårda hjärnhinnans lager befintliga endotelklädda rum i hvilka det venösa blodet från hjärnan samt från vissa sinnesorgan o. delar af hufvudskålen ledes till de inre halsvenerna; sinus; jfr -VIK o. BLODGÅNG 2. Florman Anat. 2: 10 (1830). Wretlind Läkareb. 9—10: 4 (1901).
-LEFVER~20. geléartad massa bestående af blodkroppar o. fibrin; stelnadt blod, koaguleradt blod; jfr -KAKA, -KLIMP, -KLUMP, -KOAGEL, -KOAGULUM. Desman (som är en samkat blodhläfwer kring Desmekattans nafla) gifwer en starck lucht ifrån sigh. Schroderus Comenius 328 (1639). Linné hos Hiorter Alm. 1748, s. 31. (Gud) har skapat menniskan af blodlefrar. Tornberg Koranen 402 (1874; arab. ‛alaq). (Väfnadsblödning) kan .. upphöra af sig själf, i det att blodet stelnar (koagulerar) till en klibbig, seg klump (blodlefver), som tilltäpper de blödande kärlen. Wretlind Läkareb. 2: 111 (1894).
-LIF~2. [efter t. blutleben] (föga br.) fysiol. om blodets funktion. Ilmoni Sjukd. 2: 7 (1849). Stark, muskulös konstitution utmärker sig genom en väl byggd kropp, .. hastig ämnesomsättning, friskt blodlif. Hallin Hels. 2: 11 (1885).
-LIK~2. jfr -LIKNANDE. En blodlik vätska. Löwegren Hippokr. skr. 2: 35 (1910).
-LIKNANDE~200, p. adj. jfr -LIK.
(15) -LILJA~20. [namnet torde bero därpå att de flesta arterna ha röda blommor; jfr det nlat. släktnamnet Hæmanthus af gr. αἶμα, blod, o. ἄνϑος, blomma] (individ l. art af det från Kaplandet härstammande) växtsläktet Hæmanthus Lin. Lilja Flora ö. odl. vext. Suppl. 20 (1840). G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 7: 163 (1883).
-LIM. (†) Lympha coagulabilis, blodlimet, skiljes ifrån cruor genom afsköljning och genom blodkakans omrörande. Sönnerberg Loder 222 (1799). Blodlim .. Blodkakans ena beståndsdel, hvilken, då den afskiljes derifrån, lägger sig som en fast, hvit, limaktig hinna öfver det återstående. Dalin (1850).
-LINJE, se C.
-LJUD~2. [efter t. blutgeräusch] (föga br.) med. blåsljud som höres företrädesvis på halsens vener. Duodec. sanal. (1885).
-LOPP. (†)
1) blodflöde. Med koppande .. tårckar (man) alt öffuerflödight flytande, och stillar blodhlop. B. Olavi 182 a (1578). (Karneol) stillar Blodhlopp, och Quinfolks menstruum. Forsius Min. 109 (c. 1613). (Han) söker att med sin näsduk hejda blodloppet. Börjesson Statshvälfn. 51 (1866).
2) blodets lopp. Blodloppet i artererna. Thorell Zool. 1: 85 (1860).
-LUKT~2. Hagberg Shaksp. 9: 300 (1850).
-LUPEN, p. adj. [jfr t. mit blut unterlaufen samt ANLÖPA III o. UNDERLUPEN] (†) blodsprängd, blodstrimmig. De Hettande Svullnader .., som äro med Blodlupen Hud. Haartman Sjukd. 337 (1765). Möller (1790).
-LUT~2. kem. lösning af (gult) blodlutssalt m. m. erhållen gm glödgning af torkadt blod med pottaska o. järn samt massans utlakning med vatten. T. Bergman i VetAH 1775, s. 34. Berzelius Kemi 1: 644 (1808, 1817). Uppf. b. 4: 657 (1873).
-LUTS-KOL—0~2. (-lut- Leufvenmark Vin. o. spir. 1: 65 (1869), Ekbohrn Främ. ord (1904) m. fl.) i sht kem. Berzelius Årsber. t. VetA 1825, s. 258. Blodlutkol, en till affärgning af lösningar använd kolvarietet, som erhålles derigenom att intorkadt blod kolas med 1/3 af sin vigt pottaska och återstoden genom tvättning med vatten noga befrias från kali. Cleve Kem. handlex. (1883).
-LUTS-SALT—0~2. (-lut- SFS, LAHT 1906, s. 197, m. fl.) förening af cyankalium o. järncyanur (gult blodlutssalt) l. järncyanid (rödt blodlutssalt). Berzelius i VetAH 1819, s. 242. De så kallade jernhaltiga blåsyrade salterne (Blodlutssalterna). Dens. Årsber. t. VetA 1821, s. 62. Blodlutsalt, gult och rödt. SFS 1892, nr 34, s. 4. —
-LUTS-SYRA. (†) kem. Blodlutssyra. Acide prussique. Ekeberg Nomenkl. f. chem. 20 (1795). Deleen (1829).
-LYSTEN~20. (mindre br.) blodtörstig. Lidner 1: 220 (1788). De blodlystna berserkar. Ling Tirf. 1: 21 (1836). Vild, blodlysten, af hunger tärd, / Kom öknens ulf på sin mördarfärd. Topelius Ljungbl. 51 (1846, 1860). Samtiden 1874, s. 227. —
-LYSTENHET~002 l. ~200. (mindre br.) blodtörst. Din blodlystenhet / Som aldrig annat drömde om än mord. Hagberg Shaksp. 5: 146 (1848).
-LYSTNAD~20. (mindre br.) blodtörst. Möller (1807). Dalin (1850; med hänv. till blodtörst).
-LÅTANDE, n. [jfr fsv. blodhlat] (†) blodförlust. Verelius Ind. (1681; under blodlat). Willifer (hade fått) siu (sår) .., ty blef han trötter och wanmächtig af blodlåtandet. Peringskiöld Vilk. 277 (1715). särsk. [jfr isl. blóðlát] om åderlåtning o. d. Förgiftet (dvs. farsotsgiftet) .. kan blifwa afskaffadt och förhindradt, mz Stolgång, Blodhlatande, Swettande. L. Paulinus Gothus Pest. 102 b (1623). Palmcron Sund. sp. 332 (1642).
(15) -LÖNN~2. lönnvarietet med röda blad, t. ex. Acer rubrum Lin. (särsk. var. sanguineum) o. Acer Schwedleri. GHT 1892, nr 156 B, s. 3. Abelin Villaträdg. 73 (1903).
-LÖS, -LÖSA, -LÖSHET, se d. o. —
-MAGE~20. med (torkadt) renblod fylld renvåm. Düben Lappl. 135 (1873). Hemberg På oban. stig. 125 (1896).
-MAN~2.
1) [jfr isl. blótmaðr] (enst.) man som sysslar med blod. Helge, / den bleke blodman. Tegnér 1: 44 (1825). jfr BLODA, v.2 anm.
2) se C.
-MASSA~20. A. M. Wåhlin i VetAH 1771, s. 155. Hela blodmassan hinner gå genom hjertat på mindre tid, än en half minut. Berlin Lärob. 13 (1876, 1880). bildl. (1700-talets filosofi) spridde sig .. såsom ett tärande gift i hela tidens blodmassa. Tegnér 3: 134 (1817). (Lånord från andra spr. än de germ. ingå) ej utan svårighet .. i (svenska) språkets egentliga blodmassa. Rydqvist SSL 5: 235 (1874).
-MAT~2. mat hvari blod bildar en hufvudbeståndsdel l. som (till väsentlig del) är beredd af blod. jfr Sak. 9: 7 (öfv. 1904; om blodigt kött).
-MELASS~02. Blodmelass .. utgöres .. af en blandning af blod och melass. Tidskr. f. landtm. 1897, s. 775. 2 Uppf. b. 4: 368 (1899).
-MELASS-FODER—01~20. Blodmelassfodret .. har visat sig vara ett utmärkt sundt och billigt foder, som gifver hästarna kraft, godt hull och glänsande hårlag. Tidskr. f. landtm. 1897, s. 831. —
-MJÖL~2. gödningsmedel bestående af torkadt o. pulveriseradt blod. Juhlin-Dannfelt 41 (1886). Landtm.-bl. 1904, nr 35, s. 3. —
-MJÖLKNING~20. Dahlman Reddej. 43 (1743, 1772). Blod i mjölken (blodmjölkning) förekommer vid inflammation i jufret. Lundberg Husdj. sjukd. 381 (1868, 1890).
-MOSSA. (†) = -LAF. Ny journ. uti hush. 1791, s. 197. —
-MOT. (†) i en ven befintlig valvel l. klaff som hindrar (”motar”) blodet att röra sig i annan riktning än den normala. Serenius (1734; under valves). Schultze Ordb. 3154 (c. 1755). Delén (1806; under valve).
-MÄNGD~2. Totala blodmängden .. (kan) i allmänhet .. hos fullväxta individer anslås till 1/13 à 1/14 .. af kroppsvigten. Hammarsten Fysiol. kemi 152 (1883). Ill. hels. 68 (1885).
-MÄRKE~20. blodigt märke, blodfläck, särsk. på människo- l. djurkropp till följd af slag, stötar o. d. Ekström Sättet att fiska 139 (1845). Ett lejon .. rev fyra djupa blodmärken i engelsmannens rygg. Hedin Fr. pol t. pol 2: 190 (1911).
-NAFVELBROCK~002. nafvelbrock med bloduttömning. Wikforss (1804; under blutnabelbruch). Dalin (1850).
-NATT~2. [jfr isl. blóðnátt] natt då blod utgjutes. Blodnatten 1572. Cronholm Lig. 116 (1839; om Bartolomeinatten). Det är mitt råd .. att du far bort som snarast, ty blodnätter äro de brådaste. Lönnberg Fnord. sag. 1: 70 (1870; yttradt till en som dödat en man) [efter isl. blóðnætr eru bráðastar, dvs. hämnden är mest att frukta under tiden närmast efter dråpet].
(15) -NYCKELBLOMSTER~0020. [namnet är föranledt af växtens röda blommor] (individ af) växtarten Orchis cruenta Müll., fjällorkis; jfr -NYCKLAR, -YXNE. A. G. Nathorst i Arkiv f. bot. II. 1: 69 (1904).
(15) -NYCKLAR~20, pl. = -NYCKELBLOMSTER. Nathorst Sv. växtn. 70 (1905).
(15) -NÄFVA~20. [namnet är föranledt af blommornas (o. äfv. bladens o. stjälkens) röda färg] (individ af) växtarten Geranium sanguineum Lin.; jfr -GERANIUM, -ROTS-GRÄS, -ÖRT 2. Fries Ordb. 88 (c. 1870). Heidenstam Folkung. 2: 277 (1907).
-NÄSA~20. [namnet beror på att sjukdomarna äro förenade med blödningar ur nosen] veter.
1) mjältbrand. SFS 1863, nr 32, s. 13.
2) näskatarr hos svin. Lundberg Husdj. sjukd. 238 (1868, 1890).
-NÄT. (†)
1) anat. i hjärnan öfver synnervsknölen belägen fläta af puls-, blod- o. sugådror, plexus choroideus. Rosenstein Comp. 238 (1738). Almqvist (1844).
2) med. triangelformig nybildning af bindväf o. blodkärl vanl. på ögats insida med spetsen på hornhinnan o. basen riktad mot plica semilunaris; pterygium. Haartman Sjukd. 387 (1765).
-OFFER, se C samt under BLODA, v.2. —
-OMLOPP~02. (blods- Zetzell) blodets omlopp l. omloppsbanor i människo- l. djurkroppen; jfr -CIRKULATION. Stora blodomloppet, blodets gång l. banor från vänstra hjärthalfvan gm kroppens olika delar till högra hjärthalfvan, lilla blodomloppet, blodets gång l. banor från högra hjärthalfvan gm lungorna till vänstra hjärthalfvan. Zetzell Præs. i VetA 1764, s. 13. Med upphörandet af hjertats rörelse stadnar blodomloppet genast. Berzelius Kemi 6: 97 (1830). Blodomloppet fullbordas hos människan på ungefär 23 sekunder. C. Lovén i UVTF 17: 66 (1876). Viktigast (bland 1600-talets upptäckter betr. människokroppen) .. var upptäckten af blodomloppet genom William Harvey. Wirén Zool. gr. 1: 73 (1896). bildl. Tecken till en återvändande nationalhelsa och ett friskare blodomlopp. Böttiger 4: 86 (1847, 1869). De luckor, som döden gör i de högre släkternas led, måste fyllas med friskt folk nedifrån. Sådant är det sociala blodomloppets cirkulation mellan klasserna. Fahlbeck Sv:s adel 1: 497 (1898).
-OMLOPPS-ORGAN—01~02. Sjukdomar i blodomloppsorganen. SFS 1891, Bih. nr 80, s. 5. 2 NF 18: 1195 (1913).
-ORDER, se C.
-ORM. [jfr d. blodorm i annan bet.] (†) sannol. mask l. larv som antages parasitera i blod. Ytterst i Ledemoterna (hos hästar finnas) .. röda, swarta, bruna, gula (ormar), och Blodormar. I. Erici Colerus 2: 288 (c. 1645).
-PANNKAKA~020. [jfr holl. bloedpannekoek] jfr -PLÄTT. Almqvist (1844). Bondens bästa mat, blod- eller råmjölkspannkaka. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 109 (i skildring från skellefteådalen).
-PARASIT~002. organism som parasiterar i blod. Sundberg Mikroorg. 260 (1896). E. Wahlgren i Fauna o. flora 1908, s. 16. —
-PENNA~20.
1) ännu outvecklad, blodfylld fjäderpenna; jfr -FJÄDER, -PINNE, sbst.1 Linné Sk. 353 (1751). Nilsson Fauna II. 2: 106 (1835, 1858). Kolthoff Djur. lif 114 (1899). 2) se -PINNE, sbst.2
-PENNING, se C.
-PIGMENT~02. anat. Blodpigmentet afledes genom mjältvenen .. till lefvern, där det tjänar som en del af råmaterialet vid gallberedningen. 2 NF 18: 721 (1912).
-PINK~2.
1) blodpinkning. Darelli Sockenapot. 125 (1760). Blodpink (Hæmaturia). Segerstedt Lärob. i med. 75 (1797, 1809).
2) blodblandad urin. Almqvist (1844). Kindblad (1867).
-PINKAN. (†) blodpinkning. I. Erici Colerus 2: 49 (c. 1645).
-PINKNING~20. hematuri; jfr -HALNING, -PINK, -PISS, -PISSNING, -STALLNING. Darelli Sockenapot. 216 (1760). Vid uttömning af blod med urinen, blodpinkning (Hæmaturia), kan blodet härflyta från antingen njurarne, urinledarne, blåsan, och är då alltid blandadt med urin(,) eller från urinröret då det oftast såsom klar blod utflyter. Lundberg Husdj. sjukd. 337 (1868, 1890). Wretlind Läkareb. 6: 54 (1898).
-PINNE~20, sbst.1 [jfr d. blodpind, d. dial. blodpig (Jyll., Feilberg)] (föga br.) = -PENNA 1. Lex. Linc. (1640; under lanugo). Retzius Djurr. 16 (1772). Marklin Illiger 221 (1818; se under -FJÄDER).
-PINNE, sbst.2 [sv. dial. me blodpinnå (Gottl., enl. meddelande af lektor M. Klintberg)] (†) i uttr. med blodpinnar, med allra största möda o. svårighet, surt, bittert. Ähr och der bredhe widh, hans förriga hustroo aldeles Contenteradt med redha penningar, .. fast han dem medh bloodhpennar hafuer sammandragit. Växiö domk. akt. 1671, nr 57. Jag måste träla .. och tiäna mitt Bröd med Blodpinnar. Därs. 1703, nr 99. Han .. kommer att ångra sin sturskhet med blodpinnar. Crusenstolpe Mor. 2: 68 (1840).
-PISS~2. (vulg. l. i fackspr.) blodpink. B. Olavi 79 a (1578). Blod-piss få Fäboskapen, då de komma från slätten til någon Skogsort. Linné Sk. 249 (1751). E. J. Grape i VetAH 1803, s. 207. Dalin (1850).
-PISSNING~20. (vulg. l. i fackspr.) blodpinkning. Hastfer Fårs ans 131 (1752). Florman Pharm. 10 (1809). Dalin (1850).
-PLASMA~20. anat. blodvätska. Den nästan färglösa vätska, i hvilken .. (blodkropparna) simma, har fått namn af blodplasma. Lovén Huxley 58 (1871). Blodplasma består .. af serum och ett däri upplöst ämne, hvilket ger upphof till fibrinet. Klercker Män.-kroppen 52 (1902).
-PLÄTT~2.
1) plätt bakad af smet som till väsentlig del består af blod; jfr -PANNKAKA. Östman Iduns kokb. 389 (1911).
2) [efter t. blutplättchen; jfr d. blodplade] anat. jfr -SKIFVA. Sundberg Mikroorg. 306 (1897). Förutom röda och hvita blodkroppar uppträda i blodet äfven s. k. blodplättar, som bilda ytterligt små (betydligt mindre än de röda blodkropparna), runda eller ovala färglösa kroppar. 2 NF 3: 718 (1905).
-PLÄTT-LAF—0~2. lafarten Hæmatomma coccineum (Dicks.) Koerber, rödöglaf. Westring Sv. lafv. 285 (1805). Blodplättlaf, en hvit, mjölig skorpa, med coccionellröda frukter: Lecanora hæmatomma Ach. Färgväxt. Fries Ordb. 67 (c. 1870).
-PRICKIG~20. SFS 1859, nr 41, s. 12. Ett .. blodprickigt utslag. NF 14: 1232 (1890).
-PROF~2. Hammarsten Fysiol. kemi 512 (1883). Mikroskopisk undersökning af blodprof. LAHT 1900, s. 114. jfr med annan bet. BLODS-PROF under C samt sp. 3325 anm. 1:o.
-PROPP~2. [jfr d. blodprop, holl. bloedprop, t. blutpfropf]
1) propp af lefradt blod. Blodets stelnande är orsak till, att en blödning ur mindre kärl kan af sig själf afstanna. Det stelnade blodet täpper nämligen till kärlmynningarna, bildar en blodpropp. Wretlind Läkareb. 6: 5 (1898). 2 NF 3: 738 (1905).
2) patol. aflagring inuti ett blodkärl af blodplättar, blodkroppar o. blodfibrin; tromb; äfv. om förh:et l. sjukdomen att ngn har en dylik aflagring i ngt blodkärl, trombos. Han har (fått) blodpropp i båda benen. Lundberg Husdj. sjukd. 32 (1868, 1890). Blodpropp, Tromb, uppkommer genom blodets lefring (koagulering) inuti blodkärl. Hallin Hels. 2: 61 (1885). Wretlind Läkareb. 5: 123 (1897). jfr VÄGG-BLODPROPP.
-PUDDING~20. [jfr holl. bloedpudding, t. blutpudding, ä. eng. blood-pudding] Warg 475 (1755). Hagdahl Kok. 837 (1879).
-PÖL ~2. [jfr d. blodpøl, äfvensom isl. blóðtjǫrn, t. blutlache] Snoilsky 3: 4 (1883). NDA 1913, nr 74, s. 1. —
-PÖLSA~20. [jfr d. blodpølse] (i bygdemålsfärgadt spr. i sht i södra Sv.) blodkorf. Så var det också festdagar för .. (drängarna), när blodpölsan, lungmosen, syltan, stekt kalun m. m. rariteter dukades upp i folkstugan. SDS 1900, nr 65, s. 2. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 404. —
-RACKA. (blode Polit. vis) (†) blodhund (se d. o. 2). Christier hin blodhe racke. Polit. vis. 166. Strindberg M. Olof 35 (1872, 1899; arkaistiskt).
-RAND~2. rännformig längs klingans midt gående fördjupning på hugg- o. stickvapen; blodränna. (Svärds-)klingan förseddes (på 1200-talet) med en s. k. blodrand å ömse sidor. Spak Upplysn. ang. bl. vap. 7 (1890). 2 Uppf. b. 6: 319 (1904).
-REFVA~20. Dessa hopveflade maskar, som gjorde sådant utseende lika som röda blodrefvor. Broman Helsingb. 163 (c. 1735). Mina starka benkläder voro (efter ridten gm törnsnåren) redan i trasor, mitt högra knä var bart med stora blodrefvor. Möller Resa i Afrika 99 (1899).
-REGN ~2. (blodz- Tegel)
1) [jfr d. blodregn, holl. bloedregen, t. blutregen, eng. blood-rain] rödaktigt regn hvars färg beror på att det innehåller röda partiklar af dels organiskt, dels oorganiskt ursprung; antogs fordom innehålla blod o. ansågs vara ett järtecken som förkunnade blodsutgjutelse. På then 6. dagen Septembris (1542) om natten, regnade Blodh vthan för Norre Port i Calmare Stadh, och sådana Blodzregn hade fallet tree reesor i samma Sommar tilförrende. Tegel G. I 2: 157 (1622). Lagerbring 1 Hist. 3: 115 (1776). Afzelius Sagoh. 7: 134 (1853).
2) (i högre stil) om blodig strid l. annan blodsutgjutelse. (Säkerheten har) varit husvild under Danska stormväder och Förödelsers blodrägn. Dalin Arg. 2: 374 (1734, 1754). Ljufvast / Blommar dess (dvs. lifvets) herrliga träd, när kampen det vattnar med blodregn. Stagnelius 1: 17 (1817). Snoilsky 2: 85 (1881).
-RENANDE~200, p. adj. om läke-, närings- o. njutningsmedel: som (enligt populär uppfattning) renar blodet från (förmodade) föroreningar l. sjukdomsämnen; jfr -RENING, -RENSANDE, -RENSNING. K. Stobæus (1732) hos Fürst Stobæus 56. Linné Diet. 2: 84 (c. 1750). Blodrenande läkemedel. Blanche Posit. 58 (1843). Det säges att frukt är blodrenande, och detta är bokstafligen sannt. Ekberg Hvad skola vi äta? 18 (1899).
-RENING~20. [jfr t. blutreinigung, äfvensom holl. bloedzuivering, fr. purification du sang] jfr -RENANDE. Linné hos Hiorter Alm. 1743, s. 31. Til blodrening brukas at koka örter i vatn, hvilket sköljer det skarpa af bloden. Linné Diet. 2: 154 (c. 1750). Dalin (1850). särsk. (†) konkret. (Björk-)laka påstås, utan all beredning, vara en härlig hälsodryck, och i synnerhet en blodrening. Rudenschöld Præs. i VetA 1748, s. 14. —
-RENSANDE~200, p. adj. (numera knappast br.) blodrenande. Almqvist (1844; med hänv. till blodrenande).
-RENSNING~20. (numera knappast br.) blodrening. Linder Fross. 25 (1717). Almqvist (1844; med hänv. till blodrening).
-RIBS, se -RIPS.
-RIK~2. blodfull. Lemnius Pest. A 3 b (1572). Är menniskian öffuerflödighet blodhrijk, tå skal man åderlåta henne Basilicam (dvs. den ulnara randvenen). B. Olavi 146 a (1578). (Kupido) är för-blodrijk. / Och theras (dvs. de blodrikas) egenskap är thet at älska. Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668). Alm. (Ld) 1757, s. 34. Lungorna .. äro .. ytterst blodrika. Lovén Anvisn. 21 (1838). Klercker Män.-kroppen 230 (1902).
-RIKEDOM~002 l. ~200. blodfullhet; jfr -RIKHET. Thorell Zool. 2: 267 (1861). Hammarsten Fysiol. kemi 597 (1883).
-RIKHET~02 l. ~20. blodrikedom, blodfullhet. Alm. (Sthm) 1763, s. 41. Cederschiöld Qv. slägtlif 3: 154 (1839). Dalin (1850).
(15) -RIPS~2. ribesbuske med röda blommor, Ribes sanguineum Purrh.; rosenrips. Svensson Sv:s kulturv. 300 (1893).
(15) -RISKA~20. [namnet afser hela växtens o. särsk. den rikligt flödande saftens rödaktiga färg] (föga br.) (individ af) svamparten Lactarius deliciosus, riska. Romell Lindblads Svampb. 59 (1901).
(15) -RODNAD~20. (tillfällig bildning) mörk rodnad; jfr -RÖD. Blodrodnad betäckte hennes ansigte. Cederborgh OT 1: 56 (1810).
-ROSS. [sv. dial. blodrås (Ydre, Rietz 549; Bohuslän, Nilén Allmogem. i Sörb. (1879))] (†) blodsamling under huden; blodigt slem l. var, blodig vätska; jfr -ROSSA, -ROSSEL, -RÖS, -RÖSA, -RÖSE, -RÖSSJA. Såret skar fältskiäraren vp, .. då vthran en hoop blodråås. Växiö rådstur. prot. 1685, s. 209. (Sedan han blifvit trampad på bröstet) hostade han blodråhs. Växiö domk. akt. 1697, nr 159. Unterlaufenes Geblüt, blod-rås. Lind (1749; under unterlaufen). Sammanlupit blod och blodross skal .. (gm gnidning med askträ) fördelas och smärtan stillas, m. m. Bonde Præs. i VetA 1756, s. 4. B. Björnlund i Veckoskr. f. läk. 5: 288 (1784).
-ROSSA. [fsv. blodhrosa] (†) = -ROSS. Jöns (har) effter Slagzmåhlet hostadt blodhråssa. Växiö domk. akt. 1697, nr 160. —
-ROSSAD. [jfr fsv. blodhros(s)a, blodhrus(s)a, sv. dial. blodråsa (Finl., Vendell)] (†) = -ROSSIG. Tuå kulor wed örat och näsan blodrossat, som han sin suäärfader tracterat hade. Murenius Acta visit. 54 (1640).
-ROSSEL. [jfr ä. d. blodryssel] (†) blodigt slem l. var, blodig vätska; jfr -ROSS. Blod eller blodrossel upfrustas under paroxysmerna (i dragsjukan). A. M. Wåhlin i VetAH 1771, s. 19. Blodrossel (flöt) ur den täppta näsan. Cederschiöld Qv. slägtlif 3: 242 (1839).
-ROSSIG. [fsv. blodhrosogher, sv. dial. blodrosutt (Finl., Vendell), blodrösig (Uppl., Rietz)] (†) blodsprängd, blodig; jfr -ROSSAD, -RÖSSJAD. (Den döde var) blå på armen och blodråsig på sidan wed ryggen. Växiö rådstur. prot. 1645, s. 109. Ögat (var) blodråsigt (på den dräpte). Därs. 1704, s. 706. Möller (1790).
-ROSSLIG. (†) adj. till -ROSSEL. Hvar dag måste vahret utsläppas .., varandes tunt, grönt och gult, samt ibland blod-rossligt. N. Gissler i VetAH 1768, s. 356. Blodrosslig flytning ur näsan. Alm. 1839, s. 41. —
-ROST~2. af blod förorsakad rost. Långa svärd .. / Med ärrig egg, af blodrost märkta än. Ingelman 91 (1838, 1843).
-ROSTIG~20. Lansar, ännu blodrostiga på spetsarne. Kullberg En sommar i Smål. 187 (1847).
(15) -ROT~2. (blods- Lindh (i bet. 1)) [namnet beror på rotens färg (jfr sp. 3327, anm. 3:o)]
1) [jfr d. blodrod, isl. blóðrót, holl. bloedwortel, t. blutwurz, eng. blood-root] (individ af) den till rosacéerna hörande växtarten Potentilla Tormentilla Schrank, blodrotsmura, blodrotsört, blodsotrot, blodstilla (se d. o. 1), blodört (se d. o. 1), rödrot; äfv. däraf beredd drog. Lindh Husapot. 10 (1675). Blodroot, Blodstilla, Rödroot, Tormentillegräs, Rännskietstilla. Bromelius Chloris 114 (1694). Med blodrot färga mest lapparne sitt ullna .. rödt. Linné Ungd. 2: 62 (1732). Drogen rhizoma Tormentillæ, blodroten, som sedan början af medeltiden haft medicinsk användning .. till stillande af blodiga diarréer och äfven andra blodflöden. NF 16: 518 (1892).
2) [efter eng. blood-root] (individ af) den till papaveracéerna hörande växtarten Sanguinaria canadensis Lin.; jfr BLODÖRT 5. Sanguinaria, som här kallades Blod-rötter; emedan roten är stor och röd, samt sönderskuren ser ut inuti, som en Rödbeta. Kalm Resa 3: 77 (1761).
-ROTS-DROPPAR —0~20. farm. till -ROT 1. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
-ROTS-GRÄS. [namnet beror på rotens röda färg; jfr holl. bloedwortel, t. blutwurz(el), eng. blood-root] (†) blodnäfva. Geranium sangvinarium (dvs. sanguineum) .. Rödh Tranenäff, stoor Blodhört, Blodhrotsgräs. Franckenius Spec. C 1 a (1659).
-ROTS-MURA —0~20. blodrot (se d. o. 1). Normalfört. ö. sv. växtn. 21 (1894). SDS 1909, nr 324, s. 8. —
-ROTS-PULVER —0~20. farm. till -ROT 1. Lindgren Läkem. (1902).
-ROTS-ROT—0~2. rot till blodrot (se d. o. 1). Blodrots-rötter (tagas för rödsot). Haartman Sjukd. 202 (1759).
-ROTS-ÖRT—0~2. blodrot (se d. o. 1). Almqvist (1844; med hänv. till blodrot). Skogsv.-fören. tidskr. 1911, Fackupps. s. 50. —
-RÅD, se C.
-RÅS, -RÅSIG, se -ROSS, -ROSSIG.
-RÄNNA~20. [jfr t. blutrinne] blodrand. Jernk. annal. 1828, 1: 128. Bajonetten är en spetsig stålklinga, med tre eller fyra, hela längden utefter, gående urhålkningar, kallade: blodrännor. Eneberg Karmarsch 2: 658 (1862). 2 Uppf. b. 6: 199 (1904).
-RÄTT, se C.
-RÖD~2. [fsv. blodhrödher]
1) i eg. bem. Var. rer. 21 (1538). En Blodhrödh Comet. L. Paulinus Gothus Comet. 95 (1613). Blodröda läppor. Dalin Arg. 1: nr 2, s. 3 (1732). Laura blef blodröd i ansigtet, och reste sig, för at dölja sin förlägenhet. Cederborgh UvT 1: 87 (1809). Midnattssolen på bergen satt, / blodröd till att skåda. Tegnér 1: 86 (1825). PT 1910, nr 268 A, s. 3.
2) bildl. Om idhra synder än woro blodhrödha, så skola the doch warda sniöhuita. Jes. 1: 18 (Bib. 1541). Blodröde Kriegs-Hiältar. Peringskiöld Mon. upl. 12 (1710); jfr BLODIG 1 j. särsk.: ultraradikal, ”ultraröd”, ”eldröd”. (Louise Michel) har .. varit en ifrig talarinna vid de ”blodrödes” folkmöten. NF 10: 1525 (1886). En blodröd tidning, ”Proletären”. GHT 1896, nr 266 B, s. 2. Blodröda kväden om kamp och hat. Forsslund Djur 105 (1900).
-RÖDT~2, n.
1) blodröd färg. Höstens i blodrödt lågande lönnlöfskronor. Nyblom Österut 73 (1908).
2) anat. blodfärgämne, hemoglobin. Berzelius Arsber. t. VetA 1827, s. 290. Wretlind Läkareb. 6: 7 (1898).
-RÖR. (†) åder, blodkärl. Rosenstein Comp. 236 (1738). Haartman Sjukd. 61 (1759, 1765). Ack, varma ännu / Utspruta hans (dvs. Ajas') blodrör lifvets kraft, / Den svarta. Palmblad Sophokles 138 (1839).
-RÖS. (†) = -ROSS. Weste (1807; med hänv. till blodvar). Almqvist (1844; betecknadt ss. föga br.).
-RÖSA. (†) = -ROSS. Livor ex percussione. Blodrösa. Verelius Ind. 37 (1681; under blodrisa). jfr: Denna mannen .. hade fallit af möda och blodrösor. Reenhielm Olof Tr. 264 (1691; isl. blodrás).
-RÖSE. (†) = -ROSS. Möller (1807).
-RÖSSJA. [jfr sv. dial. blodryssia, blodlefver (Västmanl., Almqvist (1844))] (†) = -ROSS. Sangvis huc illuc dispersus. Blodrösior. Verelius Ind. 37 (1681; under blodreifar).
-RÖSSJAD. (†) = -ROSSIG. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 276 (1668).
-RÖTA~20. förskämning hos blodet; förskämdt blod. Öfver .. (karbunkelns) yta höja sig tämligen låga blåsor, .. hvilka tyckas innehålla blodröta. Odenius Celsus 330 (1906).
-SAFT~2. blodig vätska i slaktadt kött. Sedan blodsaften blivit väl utkrammad, skal köttet lätt bevaras i sin saltning. Linné Västg. 206 (1747).
-SAK, se C.
-SALTA~20. (mindre br.) om den första saltningen af kött o. fisk hvarigenom blodet utdrages. Publ. handl. 8: 317 (1766). Med sillen förfares på det sättet, att den gälas och sedan blodsaltas omkring ett dygn, hvarefter den nedpackas och saltas i tunnor eller fjärdingar. LAHT 1885, s. 196. —
-SAMLING~20. Veckoskr. f. läk. 1: 251 (1781). Blodsamling under huden. Hartman Husläk. 408 (1828). Hallin Hels. 2: 407 (1885).
-SCEN, se C.
-SERUM ~20. anat. jfr -VATTEN 1 samt -VÄTSKA. Hygiea 1849, s. 249. Då blodet lämnat kroppen, lefras det och skiljer sig snart i två delar, .. blodkakan, och en ljusgul, flytande del, blodserum eller blodvattnet. Holmström Naturl. 103 (1888, 1895). Lungröta hos hästar har man .. sökt förebygga genom att på unga .. mottagliga hästar injicera blodserum från hästar, som genomgått sjukdomen. LAHT 1903, s. 398. —
-SERUM-BEHANDLING—10~020. till skydd mot viss (smittosam) sjukdom l. ormbett företagen behandling af människa l. djur medelst insprutning af immuniserande blodserum; jfr -SERUM-TERAPI. Den tyske professorn Behring och några hans medarbetare .. öfverraskade världen med de grundläggande experimenten för blodserumbehandlingen. Sundberg Skyddsympn. 27 (1896).
-SERUM-TERAPI—10~102. jfr -SERUM-BEHANDLING. Sundberg Skyddsympn. 30 (1896).
-SJUDERI~002, oftare 0104, vanl. 1004.
1) fabrik l. inrättning där gm kokning m. m. af blod vissa produkter framställas för användning i industri o. landtbruk.
2) yrke att gm kokning m. m. af blod framställa under 1 nämnda produkter. Såsom för helsotillståndet menliga yrken anses blod- och bensjuderi. Palmberg Hels. 13 (1889).
-SJUKA~20.
1) (†) rödsot; jfr BLODSOT 1. O. Martini Läk. 42 (c. 1600). R. Petré (1704) i Karol. krig. dagb. 1: 27. F. A. Burman (1802) i Norrl. saml. 116. Anm. jfr anm. under BLODSOT.
2) mjältbrand; jfr BLODSOT 3. SFS 1863, nr 32, s. 13. A. Törnblom i UVTF 2: 55 (1872).
-SJUKDOM~02 l. ~20. SD 1892, nr 327, s. 2. Fel och brister i blodbildningen (blodsjukdomar) äro bland vår tids vanligaste kroniska sjukdomar. Wretlind Läkareb. 6: 3 (1898). Äfven andra blodsjukdomar (än malaria) .. öfverföras af blodsugande insekter. Fauna o. flora 1906, s. 262.
(5) -SKAM~2. [liksom d. blodskam, holl. bloedschande sannol. efter t. blutschande. I den ä. t. betecknade ordet synnerligen skändlig gärning af hvad slag som helst; den nutida bet. torde utgå från 3 Mos. 20: 17: Wenn jemand seine Schwester nimpt .. vnd jre schambd beschawet, vnd sie wider seine schambd, das ist eine blutschande (Luther)] könsförbindelse mellan personer som på grund af (nära) släktskap (blodsband) äro (gm lag) förbjudna att ingå äktenskap med hvarandra. L. Petri 3 Sänd. B 4 b (1566). Herodias .. lät locka sigh ifrå sin echta man, och bedreff medh Herode hans brodher een styggeligh blodhskam. P. Erici Musæus 3: 135 b (1582). Loth .. begick .. blodskam medh sina Döttrar. J. Matthiæ 1: 370 (1658). NF 6: 1126 (1883).
-SKATT, se C.
-SKIFVA~20. anat. = -PLÄTT 2. Hammarsten Fysiol. kemi 72 (1889). Klercker Män.-kroppen 39 (1902).
-SKRIFT~2.
1) med blod skrifven skrift. Man trodde (på häxväsendets tid) sig hafva sett .. (satan o.) med blodskrift försvurit sig åt honom. Fryxell Ber. 14: 143 (1846).
2) bildl., om blodiga dåd. Brinkman Vitt. 2: 172 (1842). Diderik Slagheck .., som skref sitt namn med blodskrift i Nordens häfd. Weibull Lunds o. Lundagårds minnen 17 (1884).
-SKULD, se C.
-SKUM~2. Stiger det blodskum på ytan, då köttet börjar koka, bör det borttagas. Friberg Kokb. 20 (1893).
-SKUR~2. (enst., poet.) Lidner 1: 114 (1783).
-SKYGG~2. [jfr d. blodsky, holl. bloedschuw, t. blutscheu] (knappast br.) Blodskygg .. Säges om vissa menniskor, hvilka känna en naturlig rädsla och afsky vid åsynen af blod. Dalin (1850; betecknadt ss. mindre br.). Larsen (1884).
-SKYGGHET~02 l. ~20. (knappast br.) Dalin (1850; betecknadt ss. mindre br.). Larsen (1884).
-SKYLD, sbst., se BLODS-SKULD.
-SKYLD, adj., -SKYLDIG, -SKYLDSKAP, se C.
(5) -SKÄMMARE. (†) blodskändare. Lex. Linc. (1640; under incestuosus). Juslenius (1745). Strindberg Hist. min. 1: 230 (1905).
(5) -SKÄNDANDE~200, p. adj.
1) som begår blodskam. Incestuous .. blodskändande. Serenius (1734; under incest); jfr 2. Dalin (1850).
2) som innebär blodskam. Ett blodskändande giftermål. Kolmodin Tac. Ann. 2: 37 (1835). Dalin (1850).
(5) -SKÄNDARE ~200. (blods- L. Paulinus Gothus Thes. cat. 78 (1631), Swedberg Cat. 520 (1709)) [jfr d. blodskænder, holl. bloedschender, t. blutschänder] person som begår l. begått blodskam. Blodhskendare, .. som sigh medh theras sydzkonabarn beblandade. L. Petri Skyld. G 4 b (1572). Växiö domk. prot. 1647, s. 422. Cavallin Herdam. 4: 210 (1857).
-SKÖLJD~2, p. adj. Ett blodsköljdt fält, der krigets åskor ljunga. Wallin Vitt. 1: 3 (1805). Kvarnstenarne (i världskvarnen) äro enligt Solsången blodsköljda. Rydberg Myt. 1: 435 (1886).
-SKÖLJNING. (†) jfr -SVALLNING. Blodsköljning kallas en mera öfvergående upblossning i ansigtet, åtföljd af hetta i hufvudet, stundom i hela kroppen. Collin Ordl. (1847).
-SLAG~2.
1) [jfr t. blutschlag] med. blodutgjutning i hjärna l. ryggmärg, slag, apoplexi. Lovén Anvisn. 19 (1838). SFS 1874, nr 61, s. 6.
2) jäg. blodspår. Kalle gaf sig i väg efter älgtjuren .. för att leta efter blodslag. Knöppel Sv. ridd. 74 (1912).
-SLIPPRIG~20. G. L. Silverstolpe Dikt. 1: 17 (1851). De blodslippriga slagfältens fasor. Lindqvist Dagsl. 2: 109 (1900).
-SOCKER~20. i blod förekommande socker. Hammarsten Fysiol. kemi 90 (1883). Pfannenstill Sockersj. 7 (1901).
-SOT, se d. o. —
-SPATT~2. [jfr holl. bloedspat, t. blutspat] Sahlstedt (1773). Florman Abildgaard 85 (1792, 1798). Med ”blodspatt”.. betecknas ett slags åderbråck, som uppstår när hasledens ledvätskesäck innehåller ett öfverflöd på ledsmöja och till följd häraf utvidgas. Wrangel Handb. f. hästv. 756 (1886).
-SPILD. (†) blodspillan. The Romare wunno Segern, dogh icke vthan Såår och Blodhspild. Schroderus Liv. 749 (1626). Girs J. III 111 (1627).
-SPILLA. (blods- Fin. urk. I. 2: 175 (1597), Chydenius 20 (1765) m. fl.) [jfr d. blodspilde] (†) blodspillan. Fin. urk. I. 2: 175 (1597). Schroderus Liv. 77 (1626). Länder intagas och försvaras med blods- och ofta lifsspilla. Chydenius 20 (1765). Calonius 3: 40 (1798).
-SPILLAN ~20. (blods- Widekindi Krigsh. 614 (1671), Kolmodin Liv. 1: 431 (1831) m. fl.) blodförlust, blodsutgjutelse; vanl. om förlust i döda o. sårade, manspillan; jfr -SPILD, -SPILLA, -SPILLNING. Han .. giorde een endskap medh (dvs. slut på) Krijghet förvthan någon blodhspillan. Schroderus Liv. 949 (1626). Bliberg Acerra 253 (1737). Hans ansenliga blodspillan och pulsådre-ändarnas sammansnörpning af kalla luften, hölt blodet tilbaka. Acrel Chir. händ. 182 (1775). Krigets blodspillan och elände. Cygnæus 2: 175 (1858). Hjärne K. XII 131 (1902).
-SPILLNING. (blods- Celsius) (†) blodspillan. Att vij samma befästningh .. uthan nogon synnerligh blodspildningh .. ähre blifne mächtige. Oxenst. brefv. 1: 79 (1614). Celsius G. I 694 (1753, 1792; efter ä. källa).
-SPOTT~2.
1) (†) blodspottning (se d. o. a). Blodspott, slag, och flera slika siukdomar. Swedberg Ungd. 289 (1709). Linné Gen. morb. 20 (1763).
2) blodblandad saliv. Weste (1807). Dalin (1850).
-SPOTTNING~20.
a) sjuklig, af inre blödning föranledd spottning af blod; jfr -SPYAN, -SPYELSE. B. Olavi 37 b (1578). Hon fick en våldsam hosta, blodspåttning och inom sex månader dog hon i Lungsot. Strandberg Præs. i VetA 1764, s. 17. Uppstår blödning i lungan ur ett större kärl, så ger detta anledning till blodspottning eller verklig lungblödning, ofta kallad blodstörtning (hemoptysis). Wretlind Läkareb. 7: 118 (1899).
b) i allmännare anv., om spottning af blodblandad saliv oberoende af hvarifrån blodet kommer. Det är nödigt, at kunna åtskilja de händelser, då vid Blodspottning bloden kommer från tandköttet, magen eller lungorna. Segerstedt Lärob. i med. 71 (1797, 1809); jfr a.
-SPRÄNGA~20. (föga br.) i pass.: blifva blodsprängd (se d. o. 2). Likt en skock glupande ulvar, med ögon, som blodsprängdes av girighet. Högberg Baggböl. 1: 104 (1911).
-SPRÄNGD ~2, p. adj.
1) (numera knappast br.) nedstänkt med blod, full med blodstänk; jfr -BESPRÄNGA. Så blodigh och blodsprängd som hon .. war (när hon nyss mördat sin man). Sylvius Curtius 568 (1682). Sahlstedt (1773). En blodsprängd klinga. Stagnelius 1: 153 (1812). Blodsprängda lockar. C. V. A. Strandberg 3: 472 (1856).
2) [jfr d. blodsprængt] om kroppsdel: abnormt fylld med blod (så att ådrorna framträda skarpt); som företer blodutådring; jfr -STRIMMIG 2. Lungorna .. (voro) något blodsprängde och upblåste. L. Hjortzberg i VetAH 1778, s. 80. Hans ögon voro stirrande och blodsprängda. Rydberg Ath. 107 (1859, 1866). Om efter kontusioner i ansiktet uppträder en blodsprängd blånad. Odenius Celsus 278 (1906).
-SPRÄNGDHET—0~2 l. ~20. (knappast br.) Almqvist (1844). Dalin (1850).
-SPYAN. (†) blodspottning (se d. o. a). I. Erici Colerus 1: 132 (c. 1645).
-SPYELSE. [jfr ä. d. blodspielse] (†) blodspottning (se d. o. a). Månsson Åderlåt. 80 (1642). I. Erici Colerus 1: 193 (c. 1645).
-SPÅR~2.
1) blodigt spår af djur l. människa; blodigt märke, blodfläck. Wahrman (1814). Skogvaktaren 1891, s. 146.
2) bildl. HSH 7: 281 (c. 1750). Verldstyranner! som .. / Edra blodspår på dess (dvs. jordens) yta tryckt. Leopold 6: 352 (1823). Hagberg Shaksp. 3: 257 (1848).
-SPÄND~2, p. adj. utspänd af blod. Brist, blod-spända öga! Lidner 1: 228 (1788). (Ådern) är hör tjock och blodspänd. Löwegren Hippokr. skr. 2: 608 (1910).
-STALLAN. (†) blodstallning. I. Erici Colerus 2: 393 (c. 1645).
-STALLNING~20. [jfr t. blutstallen] blodpinkning hos boskap; jfr -HALNING. Möller (1790). Sjöstedt Husdj. 2: 23 (1862). Blodstallning eller sommarsjuka är en sjukdom, som uppstår hos nötkreatur, då de om sommaren beta på lågländta, sumpiga och skuggiga beten. Holmström Naturl. o. landthush. 3: 34 (1889).
-STEN~2.
1) [namnet är föranledt däraf att malmen ger (blod)rödt streck o. pulver (jfr sp. 3327 anm. 3:o); jfr d. blodsten, mnt. blotsten, holl. bloedsteen, t. blutstein, eng. blood-stone samt HEMATIT] miner. malm som i rent tillstånd består af 70% järn o. 30% syre, men ofta är blandad med järnoxidul, kiselsyra, talkjord m. m.; röd järnmalm, järnglans, blodstensmalm, hematit. Var. rer. 51 (1538). Forsius Min. 130 (c. 1613). Man tager (mot näsblod) .. Bloodsteen och håller i Handen. Lindh Husapot. 51 (1675). En mörckröd eller svartachtig, långstrålig jernrik bergart, hvilken blodsten kallas, så i anseende til des röda ferg som besynnerliga verkan at stilla all blodstörtning. Bromell Bergart. 62 (1730). Blodstenen utgör en af våra mest värderade och vigtigaste jernmalmer, ehuru den ej förekommer så allmänt som den magnetiska jernmalmen. Hj. Sjögren Min. 102 (1880). Blodsten .. slipas (stundom) .. till ringar, broscher, nålar m. m. 2 Uppf. b. 5: 278 (1902).
2) Dalkarlarne försälja under namn af blodsten en i Orsa Sochen bruten röd jordart, som doch ei annat är än en röd bolus. Bromell Bergart. 62 (1730).
-STENS-MALM—0~2. miner. blodsten (se d. o. 1). Wallerius Min. 260 (1747). Berzelius Kemi 2: 607 (1822). Blodstensmalmen är jernoxid. Nathorst Jord. hist. 574 (1892). Röd blodstensmalm l. Hematit kallas på gångar och lager vanligast i sedimentära yngre bildningar förekommande järnoxid .., då den ej är kristalliserad. 2 NF 3: 738 (1905).
-STIGNING~20. [jfr d. blodstigning] jfr -KONGESTION. Blodstigning till hjärnan. Wretlind Läkareb. 9—10: 122 (1901). AB 1901, nr 84, s. 2. —
-STILLA~20. [namnet beror på att växterna användts till blodstillning]
1) blodrot (se d. o. 1). Bromelius Chloris 114 (1694). Serenius K k k k 3 a (1757). Wahlenberg Flora sv. 541 (1826, 1831). Nyman Sv. växt. naturh. 2: 80 (1868).
2) blodtopp. Franckenius Spec. D 1 a (1638, 1659; omfattar äfv. Poterium Sanguisorba Lin.). Apot.-taxa 1739, s. 40. Fries Ordb. (c. 1870).
3) (†) (individ af) växtarten Symphytum officinale Lin., benvälla. Rudbeck Hort. 108 (1685).
4) (†) (individ af) växtarten Capsella bursa pastoris Moench, herdelomme, lomme. Bromelius Chloris 13 (1694). Serenius K k k k 3 a (1757).
5) (†) (individ af) svamparten Bovista Lycoperdon Lenz, bovist, röksvamp. Bromelius Chloris 33 (1694).
(1 g) -STILLANDE~200, n. blodstillning. O. Acrel i VetAH 1755, s. 148 (rubrik).
(1 g) -STILLANDE~200, p. adj. som stillar blödning; i sht [jfr d. blodstillende middel, holl. bloedstillende middel, t. blutstillende mittel; jfr äfv. gr. φάρμακον ἒναιμον] i uttr. blodstillande medel. O. Acrel i VetAH 1755, s. 148. Blodstillande svamp. Lovén Anvisn. 74 (1838). (Mjöldrygans) blodstillande verkan. F. v. Willebrand i Acta soc. sc. fenn. 6: 4 (1861). Bland egentliga blodstillande medel märkas sådana, som framkalla blodstillning på kemisk väg, nämligen genom att utfälla ägghvitekroppar i blodet och därigenom framkalla ett tilltäppande af blödande kärl medelst härvid bildade blodproppar. 2 NF (1905).
-STILLE-GRÄS. (†) = -GRÄS 1. Franckenius Spec. C 1 b (1659).
(1 g) -STILLNING~20. stillande af blodflöde; jfr -STILLANDE, sbst., -STÄLLNING, -STÄMNING. En Fransösk Fältskär, uptäkte, 1751, nyttan af Ek-svamp til blodstillning. O. Acrel i VetAH 1755, s. 148. Dalin (1850; med hänv. till blodstämning). särsk. konkret: medel att hämma blodflöde. I. Erici Colerus 2: 67 (c. 1645). Af Victril och Alun tilberedde Blodstilningar. Bloch Ludwig Fältsiukor 50 (1717).
-STINN~2. En blodstinn mygga. särsk. (numera knappast br.) med. blodfull (se d. o. 1). Är hon mycket feet och Blodstinn, kan hon .. låta sig Åder. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 69 (1697). Då .. (lungorna) äro blodstinna eller liksom infiltrerade med blod. C. Trafvenfelt i VetAH 1814, s. 119. Dalin (1850).
-STINNHET—0~2 l. ~20. särsk. (numera knappast br.) med. blodfullhet. Posten 1769, s. 432. Acrel Chir. händ. 48 (1775; om lokal blodöfverfyllnad, uppl. 1759: inflammation). Dalin (1850).
-STOCKNING~20. [jfr t. blutstockung] jfr -KONGESTION. Haartman Sjukd. 251 (1759, 1765). Blodstockningar i de vigtigare innanmätena. Lovén Anvisn. 7 (1838). Blodstockning i hjärnan. Wretlind Läkareb. 9—10: 120 (1901).
-STRIMMA~20.
1) strimma af blod. Det uthspottade Waret är medh Blodstrimmer beblandat. Lindh Husapot. 104 (1675). Berzelius Kemi 6: 719 (1830).
2) af blodutådring förorsakad strimma i huden, vanl. åstadkommen gm yttre påverkan. Tiburtius Själ. nöje C 4 b (c. 1705). Hvarje blodstrimma på .. (Kristi) lekamen är ditkommen genom våra synder. Franzén Pred. 4: 80 (1844); jfr 1. Dalin (1850).
-STRIMMIG~20.
1) motsv. -STRIMMA 1. Florman Anat. 2: 220 (1830). Blodstrimmig upphostning. Lovén Anvisn. 22 (1838). Hallin Hels. 2: 342 (1885).
2) motsv. -STRIMMA 2: blodsprängd. Hans ansigte var .. hel blodstrimigt. Säfström Banquer. Q q 1 b (1754). Dina ögon blossa blodstrimiga. Almqvist Drottn. j. 356 (1834). Stormen piskade genom hans nötta kläder, så att kroppen blef blodstrimmig. Roos Fr. norrskenets land 168 (1897).
-STRYKA~20. (föga br.) bestryka med blod; jfr -BESTRYKA. Högström Lapm. 51 (1747). Enda egentliga skillnaden (emellan den skandinaviska o. den gaeliska budkaflen i forntiden) synes .. hafva varit att den förre icke blodströks såsom den senare. Arfwidsson Oisian 1: 409 (1842).
-STRÅLE~20. Lovén Anvisn. 38 (1838). När en pulsåder blir afskuren eller skadad, så framsprutar stötvis en högröd blodstråle. Berlin Lärob. 11 (1852, 1880). Hirn Hearn Exot. 3: 128 (1904).
-STRÖM~2. (blods- Spegel Pass. 140 (c. 1680))
1) [jfr fsv. blods strömber, äfvensom blods bäkker] (i sht i högre stil) starkt blodflöde, stor mängd utgjutet blod. Bælter Strid. o. segr. christen 173 (1743, 1748). Lenngren 370 (c. 1795; Carléns uppl.). På hvita berget slaget brinner, / Blodströmmar fukta Moldaus strand. Oscar ii 3: 50 (1864, 1888). bildl. (På Kristi tid) war werlden så besmittad, at hon behöfde renas med blodsströmar. Spegel Pass. 140 (c. 1680).
2) om det gm ådrorna strömmande blodet. Blodströmmens hastighet har befunnits stå i omvändt förhållande till diametern af blodbanan. E. J. Bonsdorff i Acta soc. sc. fenn. 5: 240 (1855, 1858). Sundberg Mikroorg. 12 (1895).
-STRÖMNING ~20. blodets cirkulation. Lovén Anvisn. 39 (1838). A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 403. —
-STULEN~20, p. adj. [jfr sv. dial. blodstuli (Uppl., Landsm. VIII. 3: 317)] (i bygdemålsfärgadt spr.) (gm trolleri) beröfvad (en del af) sitt blod. Mijn koo är modstulen, mijn koo är blodstulen, mijn koo är köttstulen, men .. du skallt få dijn mackt och kraft åther. BtFH 2: 266 (1666; i besvärjelseformel). Därs. 292 (1666).
-STYFVER. [jfr t. keinen blutigen heller haben, inte ha en enda styfver] (†) i best. form: sista styfvern? bildl. Vid tanken på Ratan, erinrar jag mig den förundran, med hvilken man såg Adlercreutz vandra på Stockholms gator, under det ”blodstyfvern”, som det heter, sattes på sista kortet i det stora krigsspelet. B. v. Beskow Lefnadsm. 149 (1857).
(1 g) -STÄLLNING~20. [jfr t. blutstellung] (knappast br.) blodstillning. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 313.
(1 g) -STÄMNING ~20. blodstillning. Juslenius (1745). Sundblad Sed. o. br. 320 (1881, 1888).
-STÄNK~2.
1) i eg. bem. Fröding Efterskörd 1: 77 (1886, 1910). Engström Guldbåg. glasög. 43 (1911).
2) [namnet torde afse de röda fläckarna på växtens äldre blad] = BLODDROPPE 2 c. P. H. Olsson i Bot. notiser 1896, s. 6 (angifvet ss. förekommande i sydvästra Finl.).
-STÄNKA~20. (blods- Swedberg) bestänka l. nedstänka med blod; i sht i p. pf.; jfr -BESTÄNKA, -STÄNKT. Een blodhstänckt kiortel. Phrygius Likpr. ö. Marg. Olai A 8 a (1608; om Josefs rock). Blodzstenckningen, then presten .. förehade. Swedberg Sabb.-ro 388 (1688, 1710). Äran blodstänker de vidaste fält: äran blodsölar de renaste vatten. Tessin Bref 1: 329 (1753). Han stod der .. / Bland lik och spillror på en blodstänkt jord. Runeberg 2: 119 (1848). En svartskäggig kaftanklädd gestalt med ett hemskt blodstänkt anlete. Rydberg Ath. 451 (1876). särsk. i p. pf. i bildl. anv. Blodstänkta bedrifter. Lagerbring 1 Hist. 1: 151 (1769). Den blodstänkta tyrannen. Fryxell Ber. 3: 48 (1828).
(15) -STÄNKT~2, p. adj. (knappast br.) med blodröda fläckar. Röda eller Blodstänkta Äplen. Strålenhielm Ympekonsten 29 (1751).
-STÖRTANDE, n. (†)
1) se C.
2) blodstörtning (se d. o. 2). Acrel Præs. i VetA 1750, s. 8. —
-STÖRTIG, -STÖRTING, se C.
-STÖRTNING~20.
1) se C.
2) [jfr d. blodstyrtning, holl. bloedstorting, t. blutsturz, blutstürzung] (häftigt) blodflöde från ngt inre organ, i sht lungorna. Min .. hustru .. hade haft ett svårt tillfälle (dvs. anfall) af blodstörtning. Dahlberg Dagb. 267 (1680). Vid missfall .. (inträffar) alltid en vida svårare blodstörtning .., än vid den barnsbörd som sker i dess rätta, af naturen bestämda tid. Calonius 5: 5 (1798). Vid sönderfallet av vävnaderna kunna blodkärl förstöras och då uppstå blödningar. Sådan blödning från lungorna kallas blodstörtning. Svenson Sinnessjukv. 56 (1907).
3) (föga br.) förhållandet l. sjukdomen att ngn lider af (upprepade) blodstörtningar i bet. 2. Lida af blodstörtning. Dalin (1850).
-SUDLA~20. i sht i p. pf.; jfr -BESUDLA. Blodsudlade Ares. Johansson Hom. Il. 5: 844 (1846). Heidenstam Skogen susar 20 (1904).
-SUGA~20, v. i sht i p. pr.
1) i eg. bem. The blodsugande .. Myggerna. Balck Esop. 172 (1603). Honan (af myggor af släktet Anopheles är) ej blodsugande. Thomson Insect. 317 (1862).
2) bildl.: skinna, utsuga. Girs G. I 9 (c. 1630). Tjänste-köp fylde landet med blodsugande Ämbetsmän. Eberhardt Allm. hist. 2: 273 (1768). De stackars Grekerne blodsugas på alt sätt (af turkarna). Björnståhl Resa 5: 77 (1777). C. D. af Wirsén i PT 1911, nr 221 A, s. 3. —
-SUGARE~200, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||ig. [jfr d. blodsuger, nt. blodsüger, holl. bloedzuiger, t. blutsauger, äfvensom lat. sanguisuga, fr. sangsue]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (mindre br.) blodsugande djur. Knotten .. är .. en stor blodsugare. Læstadius 1 Journ. 351 (1831). Skäckteslägtet (Acanthia Fabr. Clinocoris Fallén). .. Blodsugare. Dahlbom Skand. insekt. 127 (1837). 1 Brehm 1: 90 (1874; om vampyr). särsk. [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t. samt af lat. sanguisuga o. fr. sangsue] (†) ss. benämning på blodigeln. Ijglen eller blodsugaren, som haffwer trijkantwgh mun. Bullernæsius Lögn. 131 (1619). N. Gisler i VetAH 1758, s. 102.
2) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl. o. t. samt af fr. sangsue] bildl.: person som skinnar l. utsuger sina medmänniskor, vampyr. Han (har) kallat Herr Johan .. modh och blodhsugare. Ångerm. dombok 27 juni 1642, fol. 190; jfr BLOD 12 b. Den störste ockrare och blodsugare, som Solen kan skina på. Envallsson Procent. 45 (1786). Det var just en snygg blodsugare .., som satt och präjade en på pengar eller lifvet nästan. Hülphers Ångermanl. 144 (1900). jfr: Hvit-rötter .. äro Humlans blod-sugare, efter de stiäla bort den must och kraft i jorden, hvaraf han skal hafva sin näring. Serenius Eng. åkerm. 254 (1727).
-SUGERI~002, oftare 0104, vanl. 1004. skinneri; jfr -SUGARE 2. Wahrman (1814; med hänv. till prejeri). Tiden 1848, nr 91, s. 2. Cederschiöld Verbalabstr. 58 (1908).
-SUGERSKA~200. jfr -SUGARE, särsk. -SUGARE 2. De Geer Lillie 104 (1880; om en efterhängsen, pratsjuk gammal dam).
-SUR, se under art. BLOD-.
-SVALL~2.
1) [sannol. efter t. blutschwell; jfr SVALL-KÖTT] (†) med blod fylld svullnad i sht hos hästar. Sahlstedt (1773). Blodsvall Uppkommer (hos hästar) merendels af elaka lokor, på det stället de komma att gnida, så at vätskorne och bloden komma at utgjuta sig mellan hull och skinn, hvaraf förorsakas en svullnad. Bure Häst. 97 (1801, 1802). Dalin (1850; betecknadt ss. mindre br.).
2) (tillfällig bildning) svallande blodflöde. Ett blodsvall marken betäckte. Johansson Hom. Il. 4: 451 (1846).
-SVALLNING~20. jfr -SKÖLJNING, -VALLNING. G. Topelius (c. 1863) hos Vasenius Topelius 1: 198. Blodsvallningar och subjektiva känslor af hetta .. bruka inställa sig hos qvinnor under de s. k. klimakteriska åren. NF 9: 316 (1885).
-SVAMP~2. [jfr d. blodsvamp, holl. bloedzwam, t. blutschwamm]
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; namnet är föranledt af svampens anv. till blodstillning] (†) (individ af) rörsvamparten Polyporus fomentarius Fr., fnöskticka, bokticka. Fina skifvor af blodsvampen (agari(c)us) lades hvarftals in på grunden, til hålans (dvs. operationssårets) fylnad. Acrel Chir. händ. 129 (1775).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] med. visst slags kräftsvulst, fungus l. cancer hæmatodes. Swalin Ordl. (c. 1847). Lundberg Husdj. sjukd. 49 (1868, 1890). Till färgen äro kräftorna .. stundom blodfärgade genom riklig bildning af blodkärl (blodsvamp, fungus hæmatodes). NF 9: 177 (1885).
-SVETT~2. (bloode- Columbus Bibl. v. B 1 a (1674). blods- Handb. 1541, Bullernæsius Lögn. 393 (1619)) [fsv. blods sveter; jfr d. blodsved, t. blutschweiss] blodig svett. Genom tijn pino, kempning och blodz swett. .. Hielp oss milde Herre Gudh. Handb. 1541, s. G 2 a [jfr: Hans swett war såsom blodzdropar. Luk. 22: 44 (Bib. 1541)]. Christi kämpning och blodswett i Örtagården. Spegel Pass. 126 (c. 1680). I de flesta fallen började (stigmatiseringen) .. med en blodsvett från hufvudet, hvilken åtföljdes af sårnader, motsvarande dem efter törnekröningen. NF 15: 545 (1891). Någon gång visar sig (vid blodfläcksjuka) blod i hudens porer. Dessa fall torde väl hafva gifvit anledning till talet om ”blodsvett”. Wretlind Läkareb. 6: 58 (1898).
-SVETTANDE~200, p. adj. som svettas blodblandad svett; bildl.: hårdt förtryckt. (En god regent) vet, at den skatt han upbär, ej blifvit blodsvettande undersåtare afprässad. Tessin Bref 2: 95 (1754). oeg., om ngt hvarvid blod flyter. Martis / Blod-swettande torneer. Stiernhielm Fred. 20 (1649).
-SVETTIG. (†) (Kristi) blodhswettighe böön i Örtegården. Phrygius Him. lif. 18 (1615).
-SVETTNING~20. svettning af blodblandad svett. Almqvist (1844). De elastiska röda blodkulorna pressas (stundom) ut genom osynliga porer i kapillärernas väggar. Derigenom förklaras möjligheten af ”blodsvettning”. NF 4: 907 (1881).
-SVULST~2. blodfylld svulst. Wikforss (1804; under blutpfropf). En Blodsvullst, exstirperad i venstra ljumsken. Hygiea 1844, s. 89. Wretlind Läkareb. 8: 147 (1900). särsk. Blodsvulst (hæmatomma) kallar jag den af utgjutet blod bildade, mjuka, och af en liten hård vall omgifna uppdrifning, som inom några få dagar efter födelsen stundom uppkommer på barnets hufvud. Cederschiöld Qv. slägtlif 3: 157 (1839). Collin Ordl. (1847).
-SVÅR, se under art. BLOD-.
-SYND~2.
1) [fsv. blods synd; jfr d. blodsynd] synd som består i blodsutgjutelse l. som i försoning kräfver blod; synnerligen svår synd; jfr BLOD 2 o. BLODS-SKULD. (Om offentlig kyrkoplikt borttages) bli land och Städer i det stället upfylte med flere blodsynder. Växiö domk. akt. 1751, nr 397. Blod-synd, Blodskuld, Facinus immane, .. Sangvinis poena purgandum. Schultze Ordb. 5286 (c. 1755). (Konungahusets i Argos) härd tvättas ren / Från blodsyndens smitta. Palmblad Aischylos 179 (1842). Slafveriet .. (är) Amerikas blodsynd men tillika dess eget plågoris. V. E. Svedelius i Frey 1844, s. 359.
2) [jfr t. blutsünde] (†) till 5: blodskam. (Tu syskona och systerbarn) hafva bedrifuit blodh syndh. Ångerm. dombok 26 juli 1642, fol. 202. —
-SYSTEM~02. sammanfattning af blodets banor i människo- l. djurkropp; jfr -BANA. Hartman Husläk. 232 (1828). Hetsiga drycker eller annat, som inverkar retande på blodsystemet. Hallin Hels. 2: 372 (1885).
-SÅR~2. (blods- Lind (1749; under strieme), Fryxell Ber. 4: 378 (1830)) [fsv. bloþsar] (numera mindre br.) yttre sår hvarur blod flyter. Dömdes Erik .. för ett blodsår han hugh Olaff .. i hans tumme finger. BtFH 2: 67 (1549). Blodsår .. består i de fasta kroppsdelarnas blodiga och af utvärtes orsaker nyss timade söndring. Haartman Sjukd. 58 (1759, 1765). Många gånger har jag nödgats fly bort, många blånader och blodsår har jag fått. Hertzberg Päivärinta Bild. 3: 221 (1886).
-SÖLA~20. nedsöla med blod; i sht i p. pf. Tessin Bref 1: 329 (1753; se under -STÄNKA). Palmblad Aischylos 194 (1842).
-SÖNDERDELNING~0020. [jfr den gr.-nylat. benämningen hæmatolysis af αἷμα, blod, o. λύειν, (upp)lösa, sönderdela] med. jfr -UPPLÖSNING. Blodsönderdelning .. är ett sönderfall af de röda blodkropparne. Kjerrulf Köttbesigtn. 123 (1896).
-TAPPA~20. tappa blodet af (djur l. människa). Fisken bör .. slagtas eller blodtappas, så snart den är fångad. Ekström Sättet att fiska 136 (1845). Dens. hos Wright Fisk. 194 (1846). bildl. ss. vbalsbst. -ning. Böök Sv. stud. 184 (1913; om emigrationen).
-TID, se C.
(2) -TIDENDE. (†) underrättelse om blodsutgjutelse. Oförmodeligh blodtiende ifrån Danmarck. Phrygius Föret. 19 (1620).
-TILLFLÖDE~020. jfr -TILLFÖRSEL. Thorell Zool. 2: 201 (1861). Hallin Hels. 2: 337 (1885).
-TILLFÖRSEL~020. jfr -TILLFLÖDE, -TILLOPP. Lundberg Husdj. sjukd. 34 (1868, 1890). Afskär man blodtillförseln till någon kroppsdel, så upphör dess arbetsförmåga mycket snart. Klercker Män.-kroppen 38 (1902).
-TILLOPP~02. jfr -TILLFÖRSEL. Thorell Zool. 1: 70 (1860). Hufvudvärk af stegradt blodtillopp till hjernan. Hallin Hels. 2: 240 (1885).
-TJUR. (†) blodböld. Så kallade Bubones, swulster och bölder, eller Blodtiurar, Anthraces, Carbunkler och Pestkohl. Linder Pest. 25 (1711).
-TOM~2. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 124 (1837). Esmarcks härliga uppfinning att utan skada för organismen i öfrigt göra kroppsdelar blodtomma för operativa ingrepp. Henriksson Tyskl. 175 (1901).
-TOMHET—0~2 l. ~20. Lovén Anvisn. 17 (1838). Medvetslöshet beror på blodtomhet eller blodöverfyllnad i hjärnan. Svenson Sinnessjukv. 71 (1907).
-TOPP~2. [namnet beror på blomhufvudenas röda färg (jfr sp. 3327, anm. 3:o); jfr holl. bloedkruid, t. blutstropfen, blutströpfchen] (individ af) den till familjen Rosaceæ hörande växtarten Sanguisorba officinalis Lin.; jfr BLODDROPPE-GRÄS, BLOD-STILLA 2, -TOPPA, -TOPPS-ÖRT, -TUPPA. Betespimpernellen (Poterium Sangvisorba) samt Blodtoppen (Sangvisorba officinalis), äro .. förträffliga betesväxter för södra och medlersta Sverige. Arrhenius Jordbr. 3: 164 (1861, 1862). Normalfört. ö. sv. växtn. 21 (1894). i pl. -ar. Wahlenberg Flora sv. 101 (1824, 1831). Dalin (1850).
-TOPPA~20. blodtopp; jfr -TUPPA. Nyman Sv. fanerog.-fl. 43 (1873). i pl. -or. Lilja Sk. flora 57 (1838). i pl. -er. Liljeblad Flora 63 (1792, 1798).
-TOPPS-ÖRT—0~2. blodtopp. Liljeblads flora 92 (1816). Dalin (1850).
-TRANSFUSION~002. med. öfverföring af blod från en individ till en annan; jfr -ÖFVERFÖRING. Ehuru blodtransfusionen varit känd i mer än 200 år, kan den dock icke sägas hafva varit i bruk längre än sedan 1820-talet. Hygiea 1874, s. 506. 2 NF 19: 1065 (1913). bildl. Den blodtransfusion från de lefvande till de döda, som är historieskrifvarens operation. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 203 (1880).
-TRYCK~2. gm hjärtats sammandragning alstradt tryck som pressar blodet ut i pulsådrorna o. tillbaka gm venerna; jfr -TRYCKNING. F. Holmgren i Ups. läk.-fören. förh. 1873—74, s. 163. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 198. —
-TRYCKNING~20. (föga br.) blodtryck. SFS 1844, nr 11, s. 4. E. J. Bonsdorff i Acta soc. sc. fenn. 5: 240 (1855, 1858).
(15) -TRÄ~2. [namnet beror på virkets röda färg (jfr sp. 3327, anm. 3:o); jfr d. blodtræ, holl. bloedhout, t. blutholz, eng. blood-wood, fr. bois de sang samt nylat. hæmatoxylon af gr. αἷμα, blod, o. ξύλον, trä] (kärn)virke af -TRÄD 1, kampeschträ, blåholts; jfr -HOLTS. Alm. (Ld) 1784, s. 44. Blodträ eller blåholts eller kampeschträ .. exporteras (från Amerika) i meterlånga block, som till det yttre äro blåsvarta men i det inre lätt rödbruna, blodröda, brunvioletta eller svarta. Jönsson Gagnv. 471 (1910).
(15) -TRÄD~2. [jfr -TRÄ]
1) (individ af) den till familjen Cæsalpiniaceæ hörande trädarten Hæmatoxylon campecheanum Lin., kampeschträd. Förträffeliga Trän, såsom Sandal, Calembac, Blodträd. Djurberg Geogr. f. ungd. 441 (1781, 1800). Ved af Hæmatoxylon campechianum (blod- eller kampesch-träd; Yucatan, Vestind(ien)) .. (är) sammandragande (mot kroniska diarrhéer o. s. v.). Fries Syst. bot. 92 (1891).
2) (†) = -TRÄ. Nordforss (1805). Kampesche-träd, Blodträd, Blåholz (Lignum Hæmatoxyli campechiani) är det höga trädets stams inre kärna, som är hård, fast, tung och blodröd. Forshæll Org. pharm. 244 (1836). Almqvist (1844).
-TRÄNGNING~20. [jfr t. blutandrang] jfr -KONGESTION, -TRÄNGSEL. Blodträngning till hjernan. SFS 1874, nr 60, s. 13. Blodträngning till tarmarnas slemhinna. Hallin Hels. 2: 10 (1885).
-TRÄNGSEL ~20. (mindre br.) jfr -TRÄNGNING. AHB 57: 38 (1871). (Vid hjärnblödning) lägger man en isblåsa på hufvudet för att minska blodträngseln dit. Wretlind Läkareb. 9—10: 124 (1901).
-TUPPA~20, anträffadt bl. i pl. -or (Wahlberg) o. -er (Sv. bot.). blodtopp; jfr -TOPPA. Sv. bot. nr 305 (1807). Wahlberg Foderv. 267 (1835).
-TÅR~2. (jfr sp. 3326)
1) se C.
2) (tillfällig bildning) droppe blod, blodskvätt. Spill ej en blod-tår; skär ej mer, ej mindre, / Men jemt ett skålpund kött (ur gäldenärens kropp). Hagberg Shaksp. 12: 374 (1851; eng. no blood).
-TÖMNING~20. (föga br.) blodsutgjutelse, blodförlust; jfr -UTTÖMNING. Då man .. besinnar, huru många olyckor och blodtömningar den theologiska otålsamheten kostat nationerna. Leopold 3: 62 (1802, 1816). Blodtömning gör de förälskade godt. Braun Dikt. 2: 95 (1838, 1844).
-TÖRST~2. [jfr d. blodtørst, holl. bloeddorst, t. blutdurst, eng. blood-thirst, äfvensom fr. soif de sang, lat. sitis cruoris samt gr. αἱμόδιψος, blodtörstig] lystnad efter blod l. blodsutgjutelse, mordlust, grymhet; jfr -GIRIGHET, -LYSTENHET, -LYSTNAD, -TÖRSTAN, -TÖRSTIGHET. Någon fremmande som medh blodhtorst sig välleligen här inträngia ville. RA 1: 361 (1544). Den til .. (kattdjurens) natur hörande .. blandning af blodtörst och lättja. Ödmann Intr. i VetA 1784, s. 14. Lebon, / Ett af de villdjur, Robespierre har nyttjat, / Och som i blodtörst honom öfvergått. Franzén Skald. 2: 15 (1825, 1828). Grymhet och blodtörst (fläcka Kleopatras minne). Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 70 (1885).
-TÖRSTAN. (†) blodtörst. Tessin Bref 1: 207 (1752). Därs. 2: 162 (1754).
-TÖRSTANDE~200, p. adj. blodtörstig. Isogæus Segerskiöld 20 (c. 1700). Bremer Fad. o. dott. 196 (1858).
-TÖRSTIG~20. (blods- Gustaf ii Adolf 127 (1616)) lysten efter blod l. blodsutgjutelse, mordlysten, mordisk, grym; jfr -GIRIG, -HUNGRIG, -LYSTEN, -TÖRSTANDE. (Kristian II:s) blodhtorstige sinne. G. I:s reg. 18: 275 (1547). Blodhtorstiga Tyranner. P. Erici Musæus 2: 306 b (1582). En blodtorstig Ulf. Mörk Ad. 2: 453 (1744). Man (har) sett späda, menlösa barns åsyn verka på de grymmaste och blodtörstigaste krigares hjertan. Franzén Pred. 5: 200 (1845). G. Hedengren i Ill. mil.-revy 1898, s. 74. särsk. a) oeg. o. bildl.; särsk. i numera obr. uttr. Til thesz Rijket worde Kongh Christierns blodhtorstiga Hand, qwitt. Girs G. I 26 (c. 1630). Fiendernas blodtörstiga svärd. Fryxell Ber. 3: 221 (1828). b) (†) ss. bestämning till ordet krig: som medför l. är förenad med stor blodsutgjutelse, blodig (se d. o. 1 d). Chesnecopherus Fulkom. skäl C c c 1 a (1607). Jag hafwer mig .. til wänligh förlijkning .. tilbudit, på thet at thet långlige och blodztörstige krijget måtte sist en gång afskaffas. Gustaf ii Adolf 127 (1616). RARP 4: 24 (1645). jfr i personifikation: Til .. (de elyseiska fälten) nalkas aldrig, hvarcken det blodtörstiga Kriget, eller den grymma Afvunden. Ehrenadler Tel. 765 (1723). c) (numera föga br.) som åsyftar l. förorsakar blodsutgjutelse, blodig (se d. o. 1 e). Schroderus Osiander 1: 571 (1635). Många Blodhtörstiga Rådh och Anslagh warda til intet. Fuhrman Alm. 1668, s. 13. En falsk och blodtorstig Politique. Posten 1769, s. 487. —
-TÖRSTIGHET—00~2 l. ~200. (mindre br.) blodtörst. G. I:s reg. 17: 607 (1545). Isogæus Segerskiöld 13 (c. 1700). Nilsson Fauna 1: 105 (1820, 1847).
-ULL~2. (i fackspr.) ull som klippts af slaktade djur, slaktull. NF 16: 1300 (1892).
-UNG, se under art. BLOD-.
(5) -UPPFRISKNING~020. [jfr t. blutauffrischung, äfvensom holl. bloodvernieuwing] (i sht i fackspr.) En form af korsning är den så kallade bloduppfriskningen, hvilken består deri, att man genom begagnande af afvelsdjur af samma ras, till hvilken de aflade djuren höra, söker att förekomma den försämring, som man bemärkt hos dem. Sjöstedt Husdj. 2: 172 (1862). SD(L) 1893, nr 310, s. 12. oeg.: Gäller det ”bloduppfriskning” af råg, .. kan ändamålet enklast och billigast uppnås genom att till utsädet af den gamla, degenererade stammen blanda en mindre mängd af den förädlade sorten. Landtbr. bok 2: 138 (1900).
-UPPHOSTNING~020. jfr -HOSTA. Hush.-bibl. 1757, s. 310. Uhrström Hemläk. 43 (1879; med hänv. till blodspottning).
-UPPLÖSNING~020. med. = -SÖNDERDELNING. Lundberg Husdj. sjukd. 22 (1868, 1890).
-UTGJUTELSE, se C.
-UTGJUTNING ~020. blodets utträdande ur brustna blodkärl inne i kroppen; äfv. konkret om det blod som utträdt ur blodkärlen o. det af detta blod förorsakade (blå)märket på huden; utådring; jfr -UTÅDRING samt BLÅ-MÄRKE, BLÅNAD. Florman Anat. 2: 243 (1830). Med hjernslag menar man en på grund af blodutgjutning i hjernan uppkommen förlamning. Hallin Hels. 2: 234 (1885). (De från en byggnadsställning nedfallna karlarnas) hufvud och kroppar (voro) betäckta af sår och blodutgjutningar. GHT 1898, nr 243, s. 3. jfr med annan bet. BLODS-UTGJUTNING under C.
-UTSUGARE. (†) blodsugare (se d. o. 2). Thomander 2: 595 (1828). Folkens blodutsugare. Wadman Saml. 1: 174 (1830).
-UTTÖMNING ~020. jfr -TÖMNING. C. Trafvenfelt i VetAH 1814, s. 127. Bloduttömning genom åderlåtning. Lovén Anvisn. 5 (1838). Lokal bloduttömning genom iglar eller koppning. Wretlind Läkareb. 2: 48 (1894).
-UTÅDRING~020. med. blodutgjutning. Bure Häst. 119 (1825). (Den döde hade före drunkningen) varit utsatt för svårare våld, hvarom blodutådringar och ansvällda blånder i ansigtet bära vittne. SDS 1897, nr 222, s. 2. Blodutådringar i vitögat. Dahlbäck Åbergson 102 (1914).
-VALLNING~20. [jfr t. blutwallung] jfr -SVALLNING. Hysterisk blodvallning. Topelius Vint. II. 1: 391 (1881). Den blodvallning, som framkallas i kroppen vid tiden för menstruationen. Hallin Hels. 2: 530 (1885).
-VAR~2. blodblandadt var; jfr -GORR. Tranæus Medewij suurbr. 27 (1690). Acrel Chir. händ. 223 (1759, 1775). Cavallin (1875). Klint (1906).
(15) -VARIETET~0002. träd- l. buskvarietet med röda blad. Flere af de s. k. blodvarieteterna, blod-bokar, hasslar, lönnar, berberis m. fl. Abelin Villaträdg. 60 (1903).
-VARM~2. [jfr isl. blóðvarmr, varmblodig]
1) som har samma värme som blodet, varm som blod; jfr -VÄRME. Dalin Vitt. II. 4: 5 (1732). Den blodvarma ångan (från neptunigördeln) framkallar utvidgning af hudkärlen. Hallin Hels. 2: 847 (1885).
2) (numera bl. i högre stil) oeg. o. bildl.: med varmt l. sjudande blod, med värme, varm, lifsvarm, sjudande; varmblodig. J. G. Wahlström i Biogr. lex. 6: 339 (1840). Hansson N. vis. 99 (1907). Hvarje susande vårnatt, / så fylld af blodvarmt längtande lif. O. Stjerne i Svea Folkkal. 1907, s. 206. —
-VASSLA. (†) blodvatten (se d. o. 1). P. Zetzell i VetAH 1759, s. 68. Dalin (1850; med hänv. till blodvatten).
-VASSLIG. (†) som innehåller l. liknar blodvatten. A. H. Wistrand i Läsn. f. folket 1871, 2: 33. —
-VATTEN~20.
1) blodserum; i äldre tid torde betydelsen hos en del författare hafva varit oklar. Agaricum purgerar blodhwatnet vthur lijfwet. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 163 (1671, 1674). De flytande delarna (i människokroppen) äro Blod, Blod-Vatn eller Serum, Lympha, Led-Vatn. Ribe Præs. i VetA 1740, s. 7. (Rödt blod) består af två särskilda delar: en gulaktig och genomskinlig vätska, blodvattnet eller serum, och .. blodkulor. Thorell Zool. 1: 64 (1860). C. Lovén i UVTF 17: 15 (1876).
2) (knappast br.) blodblandad urin. När en Oxe kastar Blod-vatn. Hush.-bibl. 1755, s. 174.
3) (†) (blod)rödt vatten. Wallerius Hydrol. 51 (1748).
-VIK. [efter lat. sinus] (†) anat. = -LEDARE. Sönnerberg Loder 323 (1799). Florman Anat. 2: 5 (1830). Almqvist (1844).
-VITAD~20, p. adj. (knappast br.) som fått blodviten. Afzelius Sagoh. X. 1: 32 (1864).
-VITE, se d. o. —
-VITTNA~20. [bildadt af V. Rydberg (se språkprofvet) efter BLOD(S)-VITTNE] (enst.) undergå martyrdöden. På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gingo att blodvitna. Rydberg Sägn. 70 (1874, 1884).
-VITTNE, se C.
-VITTRING~20. jäg. blodlukt. (Hunden) hade hört skotten, hans skarpa väderkorn uppfångade krutrökens förtunnade atomer och kanske den fälda fågelns blodvittring. E. Hemberg i Sv. kennelkl. tidskr. 1895, s. 151. Knöppel Sv. ridd. 210 (1912).
-VÅG~2, sbst.1, pl. -ar. (förr) Heinrich (1814). Blodvåg .. Instrument, hvarmedelst vid åderlåtningar mängden utaf aftappadt blod kan bestämmas. Dalin (1850). Kindblad (1867).
-VÅG~2, sbst.2, pl. -or. blodmängd som gm hjärtats sammandragning på en gång utpressas i pulsådersystemet. Som hjertkammarens kontraktioner följa hastigt efter hvarandra, intränga oupphörligt nya blodvågor i (aorta). Thorell Zool. 1: 80 (1860). Svenson Sinnessjukv. 41 (1907).
-VÄG~2. (föga br.) anat. blodbana. Löwegren Hippokr. skr. 1: 572 (1909).
-VÄLLING~20. soppa bestående af spad på renkött, torkadt renblod o. rentalg; förr vanlig maträtt hos alla lappar, numera i de nordliga sv. lappmarkerna hufvudsakl. använd till hundföda, i de sydliga fortfarande äfv. till människoföda. Högström Lapm. 121 (1747). Blodvälling, Lappens vanligaste soppmat. Læstadius 1 Journ. 434 (1831). Dalin (1850).
-VÄRME~20. jfr -VARM 1. Ljum, Varm, Het kännes en kropp, i den mån dess temperatur öfverstiger blodvärmen. Trana Psych. 2: 15 (1847). 2 NF 7: 1482 (1907).
-VÄTSKA~20. den flytande beståndsdelen i blodet bestående af blodvatten o. fibrin; jfr -PLASMA. E. J. Bonsdorff i Acta soc. sc. fenn. 5: 234 (1855, 1858). Blodet består .. af blodvätska, röda och hvita blodceller. Wretlind Läkareb. 6: 4 (1898). Thunberg Vår kropps byggn. 52 (1907).
(15) -YXNE~20. blodnyckelblomster. Blodyxnet (Orchis cruenta Müll.). Nyman Sv. växt. naturh. 2: 315 (1868).
-ÅDER~20. (blods- L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623), Lagerström Bunyan 1: 205 (1727)) [jfr d. blodaare, holl. bloedader, fht. pluotadara, t. blutader]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. Benämningen är föranledd af den äldre, från forntidens greker o. romare öfvertagna åsikten, att venerna (uteslutande l. hufvudsakl.) föra blod, medan artärerna (uteslutande l. hufvudsakl.) föra (inandad) luft, hvarför de senare fordom också kallades luftådror, t. luftadern; se vidare under ARTÄR] åder gm hvilken blod rinner till hjärtat, ven; motsatt PULS-ÅDER, ARTÄR. B. Olavi 94 b (1578). Lex. Linc. (1640; under vena). Murray Præs. i VetA 1794, s. 18. Blodet .. rinner från hjärtat genom pulsådrorna till kroppens olika delar och återvänder .. genom blodådrorna tillbaka till hjärtat. Bendz Hofbeslagsl. 18 (1866, 1897). Från kapillärerna flyter blodet genom blodådrorna (venerna) till allt större och större stammar, hvilka slutligen .. inmynna i högra hjärtförmaket. Holmström Naturl. 221 (1888, 1895).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt af lat. vena] (†) åder gm hvilken blod flyter; motsatt VATTEN-ÅDER m. m. Om jag hade tusende blods Ådror i min kropp, så ville jag låta utgiuta dem allesammans för mins Herras Jesu Christi skul. Lagerström Bunyan 1: 205 (1727).
-ÅDER-BLOD—00~2. venöst blod. Blodåderblodet .. är mörkare (än pulsåderblodet). Lovén Anvisn. 3 (1838). Tigerstedt Bert 1: 199, 205 (1881).
-ÅDER-BLÖDNING—00~20. Tj.-regl. 1858, 1: 181. Svenson Sinnessjukv. 66 (1907).
-ÅDER-BROCK—00~2. med. utvidgning af blodåder; jfr -ÅDER-SVULST. Hartman Husläk. 50 (1828). SFS 1891, Bih. nr 80, s. 5. —
-ÅDER-INFLAMMATION—00~1002 l. —10~0102. SFS 1860, nr 13, s. 7. Hallin Hels. 2: 372 (1885).
-ÅDER-SVULST—00~2. jfr -ÅDER-BROCK. Om hinnorne uti en .. blodåder på något ställe äro svaga och för mycket eftergifvande, utvidgar sig ådern på et sådant ställe, hvaraf en svulst upkommer, som .. (kallas) blodådersvulst (varix). Sönnerberg Loder 254 (1799).
-ÅKER, se C.
-ÄMNE~20. ämne hvaraf enl. äldre åsikter blod bildas. Serenius (1741). A. Modeer i VetAH 1795, s. 160. Löwegren Hippokr. skr. 2: 347 (1910).
-ÄTANDE~200, n. I måghe .. icke synda emoot Herranom medh thet blodhätandet. 1 Sam. 14: 34 (Bib. 1541). V. F. Palmblad i Biogr. lex. 2: 357 (1836).
-ÄTANDE~200, p. adj. Weste (1807). Dalin (1850).
-ÄTARE~200, i bet. a m.||ig., i bet. b m. l. r. Weste (1807). Lindfors (1815).
a) person som förtär blod. (Judarna) hade för blodätare samma vedervilja, som vi för en cannibal. Ödmann Str. förs. 4: 207 (1822).
b) (knappast br.) Blodätare .. Som lefver af blod; som med särdeles tycke, begär och smak förtär blod. Säges om vissa djur. Almqvist (1844). Dalin (1850). Kindblad (1867).
-ÄTNING~20. (Jakob Boëthius) skall, innan han får aflösning, tillhållas att återkalla sina villomeningar om den förmenta synden af blodätning och onödigheten af skäggrakning. Crusenstolpe Tessin 2: 252 (1847; i berättelse om förh. 1698).
-ÖFVERFYLLD ~002, p. adj. Med blodöfverfyld hjärna. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 94. Petersson Fys. undersökningsmet. 141 (1908).
-ÖFVERFYLLNAD~0020. hyperemi; jfr -ÖFVERFYLLNING. Collin Ordl. (1847; under hyperämi). Blodöfverfyllnad i de stora venerna. C. Lovén i UVTF 17: 46 (1876). Svenson Sinnessjukv. 71 (1907; se under -TOMHET).
-ÖFVERFYLLNING~0020. (föga br.) blodöfverfyllnad. Tryck på hjernan, blodutgjutning deri eller blodöfverfyllning såsom vid rus borttaga medvetandet. Rein Psyk. 1: 249 (1876).
-ÖFVERFÖRING~0020. blodtransfusion. Wretlind Läkareb. 6: 5 (1898).
-ÖGA. [jfr d. blodøje, t. blutauge, nylat. hæmatomma af gr. αἷμα, blod, o. ὄμμα, öga, o. hæmophthalmus af gr. αἷμα o. ὀφϑαλμός, öga] (†) med. en halfmånformig blodsamling i ögat. Acrel Præs. i VetA 1767, s. 36. Möller (1807).
-ÖRN~2.
1) [jfr isl. rísta blóðǫrn á baki einum] om forntida förhållanden i uttr. rista blodörn på ngns rygg l. på ngn, afskära refbenen från ryggraden på ngn, böja dem åt sidan ss. vingar o. utdraga lungorna. Då vart det omtalt hvad död Lingvi skulle hafva; Rejgin lade det til råds, at man skulle rista en blodörn å hans rygg. Björner Norn. 14 (1737). Stupar du, Stridsbror, jag hämnar dig väl, / ristar väl blodörn på Frithiofs bane? Tegnér 1: 108 (1820). Afzelius Sagoh. 1: 143 (1839).
2) (i högre stil, tillfällig bildning) om kriget tänkt ss. en blodtörstig örn. Krigets blodörn. Crusenstolpe Mor. 6: 287 (1844). (Det) är godt att hålla svärd i handen, / Om blodörn skulle svenska vallen nå. Nybom S. dikt. 1: 231 (1854, 1880). jfr med annan bet. BLODS-ÖRN under C.
-ÖRNS-RISTNING—0~20. till -ÖRN 1. Holmberg Nordb. 509 (1854). NF 2: 705 (1877).
-ÖRT, se d. o.
B (†; jfr sp. 3327, anm. 2:o): BLODE-BAD, se A.
(1) -BRUNN. The af tine (dvs. Jesu) sår utsprungne blodebrunnar / Har Fadren sielf med frid och ewig nåd upfylt. Lybecker 59 (c. 1715).
-FANA, se BLODSFANA.
-FULL, se BLODFULL.
-KÄLLA, se A.
-NACKE, felaktigt för -racke, se BLOD-RACKA. Christiern, den Blodenacken. Afzelius Sagoh. 5: 282 (1843).
-RACKA, -SVETT, se A.
C (i allm. till 2 l. 5; jfr sp. 3325, anm. 1:o): (2) BLODS-ANSLAG3~02 l. ~20. (föga br.) mordanslag. Fryxell Ber. 3: 301 (1828).
(2) -ARBETE~020, äfv. ~200. [jfr t. blutarbeit] blodsutgjutelse, dödande, mördande. Stagnelius 1: 302 (c. 1815). Ett blodsarbete började (i slaget vid Wittstock), sådant, att Banér .. aldrig mindes sig hafva upplefvat en hårdare strid. A. P. Cronholm i Biogr. lex. 2: 43 (1836). Krigets blodsarbete. C. V. A. Strandberg 5: 64 (1862). 2 NF 2: 1454 (1904).
(5) -ARFVINGE~020 l. ~200. Tiberius hyllade Drusus såsom sin egen son och blodsarfving. Kolmodin Tac. Ann. 1: 149 (1833). Hagberg Shaksp. 3: 361 (1848).
-BAND, se d. o. —
(2) -BANER~02. (fordom) baner som symboliserar blodsutgjutelse, stridsbaner; jfr BLODSFANA (2). Seglen slitne, flik från flik, / .. likt blodsbanér i luften svängde. Arnell Moore LR 2: 38 (1830). Fienden / Oss nalkas ståtligt. Blodsbaneret svajar. Hagberg Shaksp. 12: 101 (1851; eng. their bloody sign of battle).
-BLANDNING, se A.
(2) -BRAGD ~2. blodsdåd, våldsbragd. Fryxell Ber. 11: 178 (1843). Kommunismens blodsbragder. Beckman Amer. stud. 2: 105 (1883). AB 1896, nr 152 B, s. 2.
(2, 5; jfr 1 a) -BRODER~20. [jfr d. blodsbroder med bet. blodsfrände] i fråga om ä. o. utländska förh.: kontrahent i ett blodsförbund; jfr FOSTERBRODER i samma bem. (De på 1200-talet brukliga hedersförbunden i Frankrike) slötos med ganska besynnerliga ceremonier. Understundom låto de contraherande personerne öpna ådern på sig, blandade sin blod med vin, och i det de utdrucko denna vidriga drik, utropade at de voro blodsbröder. Sv. Merc. V. 2: 188 (1759). Den ene blodsbrodern är (hos negrerna) skyldig att skydda den andre, den enes qvinnor och alla tillhörigheter äro äfven den andres. G. Pagels i Kongo 2: 83 (1888).
(2) -BROTT~2. (föga br.) brott bestående i blodsutgjutelse, i mord. Thorild 3: 182 (1792). Leopold 3: 206 (1795, 1816). Söderhjelm Upps. 203 (1908).
(2) -BRUDGUM~20. (blod- Bib. 1541, Vultejus, Swedberg. blods- 2 Mos. 4: 25 (öfv. 1904)) [efter motsv. uttr. i hebr.] (i 2 Mos. 4: 25 o. uttr. som ansluta sig därtill) brudgum hvars ägande man måste betala med blod(sutgjutelse) (jfr Gl. t. 2 Mos. 4: 25 (Bib. 1541)); enl. andra: gm blod(sutgjutelse) helgad brudgum; äfv. bildl. Tå toogh Zipora en steen, och skaar sinom son förhudhena aff, och toogh på .. (Moses') föter och sadhe, Tu äst migh en blodhbrudhgumme. 2 Mos. 4: 25 (Bib. 1541). (Kyrkans) bästa Wänn, en Blod Brudgumme är, / Then med sitt Blod bewijst, at han har henne kär. Vultejus Post. B 1 b (1686). Jesus är osz mongom en blodbrudgumme: wi moste för Hans och Hans namns bekennelse skul offta lida nöd och förföljelse. Swedberg Sabb.-ro 336 (1690, 1710).
(2, 5; jfr 1 a) -BRÖDRASKAP~002. (blod-) [jfr eng. blood brotherhood] blodsförbund, fostbrödraskap; jfr -BRODER. Liksom hos slaverna ingås (hos bergsborna i Albanien) blodbrödraskap, som i lif och död för alltid förenar de sålunda förbundne. PT 1903, nr 140 A, s. 3. Blodbrödraskapet kan .. samtidigt afslutas af flere personer på en gång i en gemensam ceremoni. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 224.
(2) -BRÖLLOP(ET)~20. (blod- Isogæus, Bolin m. fl.) [jfr t. die pariser bluthochzeit, fr. les noces vermeilles; namnet är föranledt däraf att tilldragelsen följde omedelbart på o. delvis förorsakades af bröllopet mellan Henrik af Navarra, de franska hugenotternas ledare, o. Margareta af Valois] hist. i best. form, i sht i uttr.: parisiska blodsbröllopet, massakern på hugenotterna i Frankrike d. 24 aug. 1572, Bartolomeinatten. Thet Parisiska blod-bröllopet på Bartholomæi dagh åhr 1572. Isogæus Segerskiöld 239 (c. 1700). (Gentillet polemiserar mot Machiavelli), den han anser hafva gifvit upphof till blodbröllopet. Bolin Statsl. 1: 30 (1868). Bartolomei-natten l. Parisiska blodsbröllopet. 2 NF 2: 998 (1904).
(2) -BUD~2. (enst.) Se tyrannen! — hvilken skock af trälar / vid hans blods-bud bäfvar stum och lyss! Tegnér 1: 261 (1804).
(2) -BÖTER~20, pl. böter för mord l. dråp. Nu varande (lag) .., som i alla fall, ther lif är spildt, och annors vållande finnes, kräfver blods-böter. K. bref 1 febr. 1769, s. 2. Ling As. 30 (1833).
(1, 2) -DAGG~2. (i poesi) Martyrers blodsdagg närde Sarons lilja. Stagnelius 2: 733 (c. 1815). I örtagården, / .. du (Kristus) låg i stoftet / I din blodsdaggs bad. E. Sjöberg 124 (1820). A. A. Afzelius i Nordstjernan 1846, s. 11. jfr med annan bet. BLOD-DAGG under A samt sp. 3325, anm. 1:o.
(2) -DOM~2. (blod- Cronholm Lig. 18 (1839), Dens. i SKN 1841, s. 235) dödsdom; i sht om dödsdom som betraktas ss. alltför sträng l. som orättvis. Isogæus Segerskiöld 1324 (c. 1700). Blods-domen öfwer then oskyldiga Naboth. Sahlstedt Hoffart. 189 (1720). Om Prest fångat tjuf, ägde tjufven lösa sig med böter, ty Presten skulle ej gifva anledning till blodsdom. Nordström Samh. 2: 299 (1840). Ahnfelt Etik II. 2: 171 (1906).
(2) -DOMARE~200. [jfr d. blodsdommere, holl. bloedrechter, t. blutrichter] domare i lifssaker; numera bl. om domare som fäller dödsdom(ar) hvilken (hvilka) anses vittna om alltför stor stränghet l. om orättvisa. Lind (1749; under zent-graf). Ständerna .. under ”frihetstiden” gjorde sig .. till blodsdomare öfver sina vedersakare. Rydqvist Tid. 2: 139 (1840). Inför sina blodsdomare förnekade .. (Kristus) icke utan sade: Jag är en konung. Thomander 1: 277 (1862).
(2) -DOMSTOL~02 l. ~20. (blod- Thomander Pred. 1: 408 (1849)) domstol i lifssaker; numera bl. om domstol som fäller alltför stränga l. orättvisa dödsdomar. Lind (1749; under hals-gericht). Nordforss (1805). Fryxell Ber. 4: 382 (1830). Jag har aldrig försvarat blodsdomstolen i Linköping år 1600. Geijer I. 6: 491 (1846). Nationalkonventet, som man alltför gerna tänker sig blott och bart som en blodsdomstol. A. Sandström i Verdandi 1884, s. 97.
(2) -DOP~2. (blod- Nybom S. dikt. 2: 269 (1849, 1880), Warburg Ehrensvärd 266 (1893) m. fl. Jfr sp. 3326) [jfr d. bloddop, holl. bloeddoop, t. bluttaufe, eng. blood-baptism, fr. baptême de sang, efter kyrkolat. baptisma sanguinis]
1) [benämningen beror därpå att kyrkan förklarade martyrdöden äga samma frälsande kraft som dopet l. ännu större] kyrkohist. odöpt kristens martyrdöd. Thomander Pred. 1: 138 (1849). (Origenes) lärde .. att bloddopet ersätter vattendopet. Björling Dogm. II. 4: 163 (1877).
2) bildl., om en persons, en trupps o. d. första deltagande i blodig strid; elddop. Gäller det, vårt blodsdop blir förfärligt, / Ty leka krig är icke svenskens sed. Nybom S. dikt. 1: 210 (1848, 1880). Den (brandenburgska) här, .. hvilken i Varschavaslaget erhållit sitt blodsdop. M. o. L. Weibull i Sv:s hist. 5: 539 (1906). i öfverförd anv., om genomgående af lidande o. d. Bedrifternas bloddop. Nybom S. dikt. 2: 269 (1849, 1880). Herrans tankar och vägar med vårt folk (hafva) varit att låta det genomgå ett blodsdop. Rundgren Minnen 2: 92 (1864, 1883). Det outsägliga qvalets blodsdop. Wikner Pred. 208 (1877).
(2) -DRAMA~20. jfr -SCEN.
1) tilldragelse vid hvilken blodsdåd begås. Sander i 3 SAH 4: 86 (1889). AB 1890, nr 85, s. 2.
2) dramatisk dikt i hvilken många blodsdåd framställas. —
-DROPPE, se BLODDROPPE.
(2) -DÅD~2. jfr -BRAGD. Forssell Hist. 1: 145 (1869). Det blodsdåd, som skaffat Kristiern namnet tyrann. Stockholm 1: 88 (1897).
-FANA, se d. o. —
(2) -FEJD~2. med blodsutgjutelse förbunden fejd, blodig fejd. Oscar ii I. 2: 138 (1859, 1886). Midt under de ursinnigaste inbördes blodsfejder hålla (albanerna) enigt samman mot hvarje yttre fiende. Svensén Jorden 318 (1886).
(2) -FEST~2. (blod- Adlerbeth Ov. 340 (1818), Hagberg Shaksp. 3: 17 (1848)) (i högre stil) med blodsutgjutelse firad fest, blodig fest. Så har omsider (det kristna) svärmeriet vunnit. / Det vill en blodsfest. Stagnelius 1: 546 (1821; om fest vid hvilken kristna martyrer skulle sönderslitas af vilddjur). Den blodsfest, som naturen .. firar under Indiens natthimmel (gm rofdjurens blodsdåd). Lysander Äfv. 35 (1872).
(2) -FLAGG~2. (blod- Sv. Merc. V. 2: 387 (1759), Ruthensparre) (fordom) = -FLAGGA 1; jfr BLODSFANA 2. De första Ordres jag gaf, då min Blodflagg hissades. C. Ruthensparre i Sv. Merc. V. 2: 390 (1759). Sv. o. t. handlex. (1872).
(2) -FLAGGA~20. (blod- Nordberg, Röding m. fl.)
1) (fordom) flagga hvarmed signal gafs till (sjö)strid; jfr BLODSFANA 2, -FLAGG. Efter middagen hissades blod-flaggan, och med det samma canonerade bägge Partierne (dvs. eskadrarna) på hvar andra. Nordberg C. XII 2: 520 (1740). Röding SD 15 (1798).
2) = BLODSFANA 3. Det var på .. (Lamartine m. fl.) det nu ankom att bestämma, om trikoloren skulle ersättas med blodsflaggan. Laurin Våld o. väld 34 (1910).
-FLÖD, -FROSSERI, se A.
(5) -FRÄNDE~20. (jfr sp. 3325, anm. 1:o) [jfr d. blodsfrænde, ä. holl. bloedvriend, t. blut(s)freund, eng. blood-friend] frände på grund af blodsband, blodsförvant. Dict. Hamb. (1700; under blodsförvant). Blods-frände, sangvine cognatus. Schultze Ordb. 1360 (c. 1755). Konungen var (enl. germ. rättsförfattning) alla främlingars .. arfvinge, om de i landet afledo utan dervarande blodsfränder. Nordström Samh. 2: 225 (1840). A. Raphael i Ekon. samh. 2: 262 (1897). jfr: En man, som stod utanför en annan mans slägt, kunde (hos germanerna) varda hans .. blodsfrände, om de beslöto sig at blanda blóði saman. Rydberg Myt. 1: 549 (1886).
(5) -FRÄNDSKAP~02 l. ~20. frändskap som grundar sig på blodsband; jfr -BAND, -FÖRBINDELSE, -FÖRVANTNIS, -FÖRVANTSKAP, -SKYLDSKAP. Lex. Linc. (1640; under consanguinitas). Serenius (1734; under consanguinity). Fahlbeck Sv:s adel 1: 41 (1898).
(5) -FRÄNKA~20. (blod- Ärkeb. Abrahams räfst 33 (1596)) (numera bl. arkaistiskt) kvinnlig blodsfrände. 3 Mos. 18: 6 (Bib. 1541). Christina Sweriges .. vthkorade Drottningh .. wår (dvs. Vladislaus IV:s) blodz Fränkia. Fördr. i Stumsdorf 1635, s. B 4 a. Lägrar någor sin ächta, eller oächta blodsfränko i rätt nedstigande eller upstigande led. MB 59: 1 (Lag 1734). Dalin (1850). Lundell (1893).
(5) -FÅNG. (†) förhållande(t) att ngt fås gm l. ligger i blodet, släktarf, släktdrag, egenskaps ärftlighet. Blods-Fång, hvilket Föräldrarna gärna vilja afvitra sig, der det ondt är. Tofften Tankar om barnafostran 30 (1744). Är nu någon Odygd och Okynne i Barnen, af Blodsfång, så är det en mägta stor svårighet. Därs. 31. —
-FÄRG, -FÄRGAD, se A.
(5) -FÖRBINDELSE~0200. (föga br.) blodsfrändskap. Celsius E. XIV 12 (1774). (Ätten innehåller) städse blott den nedstigande blodsförbindelsen; men jämte denna finnes äfven en uppåtstigande ... Denna senare blodsförbindelse utgör hvad vi kalla anor eller kanske bättre anfäder. Fahlbeck Sv:s adel 1: 42 (1898).
(2, 5; jfr 1 a) -FÖRBUND~02.
1) [jfr eng. blood covenant] ett särsk. hos mera primitiva folk förekommande, under förtäring af ngt litet af hvarandras blod l. blandning af kontrahenternas blod (se BLANDA, v. 1 f α) l. dyl. slutet förbund, hvarigenom ett blodsband o. väsensgemenskap anses uppstå mellan kontrahenterna; jfr -BRODER, -BRÖDRASKAP, FOSTBRÖDRALAG. Om det .. finnes något, som är för (den afrikanske) vilden heligt, så är det detta blodsförbund, hvarigenom tvenne individer förenas så nära med hvarandra, att i enlighet med de vid detsammas ingående afgifna löftena alla den enes intressen äfven blifva den andres, den enes vänner och fiender äfven den andres. G. Pagels i Kongo 2: 83 (1888). Xenofon och Seutes slöto blodsförbund med vin i stället för blod. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 222; jfr BRORSKÅL. Att .. blodsförbund kunde ingås äfven med dämoniska makter .. framgår t. ex. af de mångfaldiga berättelserna om traktat med djäfvulen, hvilka undertecknades med blod. Dens. Därs. s. 226. Blodsförbundet medförde genom blodsgemenskapen väsensenhet. Dens. Därs. s. 229. 2) relig. i utvidgad anv.: förbund vid hvilket blod spelar ngn roll; om förhållandet mellan Kristus o. hans bekännare. Vi äre upptagne i det heliga blodsförbundet, vi samlas omkring hans kors, vi spisas med hans dyra lekamen och blod. Hagberg Pred. 5: 172 (1819). Vaka, Christen, kom att smaka / Kalken af hans blodsförbund. Ps. 1819, 83: 5; jfr 1 Kor. 11: 25. Har du känt dig ren genom honom i hans blod? Har du slutat det blodsförbundet med honom? Thomander Pred. 1: 213 (1849).
(jfr 2) -FÖRGJUTELSE. [sannol. af ngt mnt. ord motsvarande t. blutvergiessen] (†) blodsutgjutelse. Opror jnbyrdis twedrekt oc blodz föregiutelse. G. I:s reg. 6: 32 (1529). P. Brahe d. y. (1635) i Oxenst. brefv. 3: 493.
(2) -FÖRSPILLNING. (†) blodspillan. Celsius G. I 660 (1753, 1792). De krig, hvilka .. med stor blodsförspilning förde blefvo. Därs. 714.
(5) -FÖRVANT ~02, sbst.1, fordom äfv. -FÖRVANTE. blodsfrände. G. I:s reg. 11: 285 (1537). (Du har) ingen, som tu kan tryggeligere förlate tigh till, än tine näste blodzförvanter. Därs. 26: 167 (1556; afser E. XIV:s släktskap med Kristiern III i Danmark; jfr BLODSBAND 1). The Edomeer .. hafwa .. warit Israels barns Frender och Blodzförwanter, ty de wore komne aff 2. Bröder Esau och Iacob. Rudbeckius Kon. reg. 279 (1615). En rätt Christen betraktar alla menniskor såsom syskon och blodsförvandter. Hagberg Pred. 4: 102 (1818). Sist varder man af blodsförvanter sviken. Bååth Saxo 65 (1902).
(5) -FÖRVANT, sbst.2 (†) blodsfrändskap, -förvantskap. Ändoch han oss medh blodzförvanth, efter vij hans syster åtte, förbundenn varidt hafver. G. I:s reg. 23: 153 (1552). (Kristiern II) war befryndat vthi blodzförwanten och Swågerskap, medh then högsta och wäldigaste Slächt j werlden war. Svart Ähr. 61 (1560). Anm. Trol. står ordet felaktigt för blodsförvantnis [jfr ä. t. er war ihr mit blutsippschaft verwandt (Zeitschr. f. d. wortf. 14: 88)] —
(5) -FÖRVANT~02, adj. förenad gm blodsband; jfr -SKYLD, adj. Naturen sjelf frambringar i regel blodsförvandta par, i det att dufvor .. och många andra fåglar sedan århundraden fortplantats under blodsförvandtskap. LAHT 1894, s. 228.
(5) -FÖRVANTERSKA. (†) blodsfränka. Min tiänarinna (är) eder Nämbste slächt, och blodsförwanterska. Växiö domk. akt. 1663, nr 323. Därs. 1679, nr 216.
(5) -FÖRVANTNIS. [jfr t. blutsverwandtnis] (†) blodsfrändskap; jfr -FÖRVANT, sbst.2, samt BLODSBAND 1. Then blodz förwanthnisse ther (Ture Jönsson) .. wdtj är med h(ans) N(åd). G. I:s reg. 6: 143 (1529). Then blotz forwanteniiss oc Swågerskap, som är emellam kon:ge Ma:t till Swerige oc Högborne Förste Hertug Christiern. Därs. 9: 16 (1534). Därs. 28: 415 (1558).
(5) -FÖRVANTSKAP~020. (blod- M. Stenbock (1713) hos Loenbom M. Stenbock 4: 41, Cederschiöld Erikskr. 129 (1899) m. fl.) blodsfrändskap. Then blodz- och religionsförvandtskap, som oss (dvs. G. II A. o. Kristiern IV) emillan är. Oxenst. brefv. 1: 62 (1614). Namn funnos redan (hos det indoeuropeiska urfolket) för skyldskap till andra och tredje graden icke blott vid blodsförvandtskap, utan äfven vid slägtskap genom gifte. NF 7: 583 (1883). Cederschiöld Sverre 13 (1901). i utvidgad anv. i fråga om organiska varelser i allm.: Quennerstedt Agnost. 46 (1888). De nu .. antydda förhållandena kunna vi icke tolka annat än såsom bevis för en verklig, närmare eller fjärmare blodsförvantskap mellan olika lefvande varelser. Wirén Zool. gr. 1: 296 (1898). B. Lidforss i Arkiv f. bot. VI. 16: 5 (1907; i fråga om växter).
(jfr 2) -GJUTELSE. (†) blodsutgjutelse. Thet tyrannij, blodzgiutelse, öffuerwold och beswäringer, thervthinnan wårt Fädhernesland kommit war (gm Kristiern II). G. I:s reg. 18: 283 (1547). särsk. om det egna blodets utgjutande, blodig död. Christus haffuer .. genom sin offring bloodzgiutelse och dödh .. förwerfft oss ewiga förlosning. O. Petri Sacr. F 3 a (1528). Weise 1: 135 (1769).
(jfr 1 e) -GRÅT~2. (enst.) jfr -TÅR. Elgström (o. Ingelgren) 12 (c. 1809).
(2) -GÄRNING~20. blodigt dåd, blodsdåd. Thomander 2: 309 (1838). O. Alin i Ill. Sv:s hist. 3: 421 (1878).
-HUND, se A.
(2, 5) -HÄMNARE~200. (blod- 4 Mos. 35: 12 (Bib. 1541), Atterbom m. fl. blods- 4 Mos. 35: 19 (Bib. 1541) osv.) [efter t. bluträcher, bildadt af Luther ss. öfversättning af motsv. hebr. uttr.; jfr fsv. blodzsens hämpnare i öfv. af Jos. 20 samt d. blodhævner] person som hämnas l. som det åligger att hämnas en dräpt släktings (l. fosterbroders) död; jfr -HÄMND. Blodzhempnaren skal slå mandråparen j hiäl. 4 Mos. 35: 19 (Bib. 1541; Luther: der recher des bluts). Jos. 20: 3 (Därs.; Luther: blutrecher). Nehrman Jur. cr. 243 (1756). Mördare, så snart de blott äro blodhämnare .. afskys ej så af Italienarne som Tjufvar. Atterbom Minnen 488 (c. 1818). Jag vet ej hans baneman. Blodshämnarns rätt / jag derföre kräfver af hela er ätt. Ling As. 98 (1833). Svipdag .. (är) Valands brorson och som sådan skyldig att varda dennes blodshämnare, om ej denne själf har efterlämnat en son. Rydberg Myt. 2: 358 (1889). bildl. (Vid Kristi kors) warde wij then rätte frijstaden igenfinnandes, ther .. blodzhämpnaren osz icke antastar. Muræus Arndt 1: 194 (1647).
(2, 5) -HÄMND~2. (blod- Stagnelius 1: 324 (c. 1815), Waldenström Österl. 232 (1896) m. fl.) [bildadt till BLODS-HÄMNARE; jfr d. blodhævn, holl. bloedwraak, t. blutrache, eng. blood revenge] hämnd för en frändes dödande, bestående i dödandet af mördaren (l. dråparen) l. af ngn af hans släktingar; jfr -HÄMNARE. Swedberg Sabb.-ro 318 (1689, 1710). Lind (1749; under blut-rache). Blodshämnden var (i Sv. under den äldre medeltiden) en helig pligt och rätt, af lagen erkänd, det dyraste arf och vilkoret för allt annat; ty låg fadren slagen, kunde i äldre tider ej sonen ärfva innan han hämnat honom. Geijer II. 2: 301 (1832). Åt ättens medlemmar beredde (hos germanerna) ättbandet en särskild frid, hvars brytande, i synnerhet genom dråp, i äldsta tider ålade den dräptes ätt förpliktelsen att hämnas (blodshämnd). Hildebrand Statsförf. 19 (1896). Blodshämndens bud härskar (i Albanien) ännu med obruten kraft och utgör, särskildt i Nordalbanien, ett verkligt gissel för folket. PT 1903, nr 140 A, s. 3. Fostbrödraskap medförde (hos de gamla nordborna) .. skyldighet att utkräfva blodshämd den ene för den andre. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 220.
(5 d ζ) -HÄST~2. [jfr d. blodshest, t. blutpferd, eng. blood-horse, äfvensom fr. cheval de sang samt FULLBLODS-HÄST] häst af ädel ras. Blodshästarnas kraft och uthållighet. Tidskr. f. landtm. 1881, s. 37. Stora trafvare äro blodshästar sällan. Wrangel Handb. f. hästv. 326 (1885). SDS 1899, nr 231, s. 3.
(2) -JÄGARE. (†) (Hertig Karl) kallades (af de till Polen flyktade svenska herrarna) vanligen hertig Hannibal, tyrannen, blodsjägaren Nimrod o. s. v. Fryxell Ber. 4: 375 (1830).
(2) -KAMP~2. (blod- Norsbergh, Broocman)
1) (†) kamp i hvilken blod utgjutes, blodig strid. J. M. Norsbergh (c. 1710) i Karol. krig. dagb. 3: 216.
2) relig. om hård själsstrid, kamp till blods. Bättringens blodskamp. Thomander 1: 630 (1862). särsk. om Kristi med blodsvettning förenade själsstrid i Getsemane. Broocman Österg. 2: 580 (1760). Den frid som Jesus Christus köpte med sin blodskamp. Thomander Pred. 1: 527 (1849). Runeberg 4: 105 (1857).
-KLIMP, se A.
(2) -KLIPPING~20. (blod- O. Alin i Ill. Sv:s hist. 3: 300 (1878), 2 Uppf. b.) [jfr -PENNING] folklig benämning på de klippingar som hertigarna Johan och Karl 1568 läto slå i Vadstena för att därmed bestrida kostnaderna för upproret mot Erik XIV. Fryxell Ber. 3: 319 (1828). 2 Uppf. b. 6: 606 (1904).
(2) -KRAFT. (†) i fråga om Kristus: kraft som utgår från Kristi (för människorna utgjutna) blod. Lidner 1: 215, 228 (1788).
-KÄLLA, se A.
(5) -LED. (†) släktled. (Man) undviker (hos korjakerna) .. beblandelse inom första blodsleden, emellan fader och dotter. Ödmann Beskr. om Kamt. 117 (1787).
(5) -LINJE~20 l. -LINIE~200. (blod- Wrangel) (numera knappast br.) släktskap, släkt, ätt. RA 1: 383 (1544). Var .. nu så fierran kommit medh then Konungsliga blodslinien i Danmark, at ingen annan var igen theraf, än een blott qvinligh person. L. Petri Kr. 36 (1559). särsk. i fråga om husdjur: ras, stam. Hvarhelst en af dess telningar utbjudes till salu betingar densamma säkerligen ett högre pris än representanterna för andra fashionabla blodlinier. C. G. Wrangel i Ny tidn. f. idr. 1900, Julnr s. 17.
(2) -MAN~2. (blod- G. L. Silfverstolpe Dikt. 1: 6 (1851), Hagberg Shaksp. 12: 63 (1851) m. fl.) man som utgjuter l. utgjutit många människors blod, som finner tillfredsställelse i blodsutgjutelse; jfr BLOD-MÄNNISKA. Litt.-tidn. 1796, s. 115. En mördare, en blodman, en bandit. Almqvist Sign. Luna 77 (1835). Nutidens blodsmän, anarkisterna. Söderm. nyh. 1894, nr 98, s. 1. 2 Sam. 16: 7 (öfv. 1904). jfr med annan bet. BLOD-MAN under A.
(2) -MÖRDARE. (†) Forbe(mäl)de blotzmörder och grymme tyran Konung Ch(ristiern). G. I:s reg. 12: 254 (1539).
(2) -OFFER~20. (blod- Verelius Herv. 2 (1672), Rydberg Ath. 228 (1859, 1866) m. fl.)
1) [i fråga om fornnord. förh. förr ofta ss. öfv. af l. motsvarighet till isl. blót (se BLOT) l. blótskapr; isl. blót antogs näml. vara samma ord som BLOD; jfr BLODA, v.2] offer af djur l. människor; blodigt offer. Fröö .. plägadhe dyrkas medh menniskioslachtningh och blodsoffer. L. Petri Kr. 38 (1559). I Sverige giordes .. största Blod-offren i hela Norden. Dalin Hist. 1: 81 (1747); jfr BLODA, v.2 anm. Kristus .. underkastade sig döden, för att med ett blodoffer försona Gud. Rydberg Ath. 228 (1859, 1866).
2) oeg., om (uppoffrandet af) person(er) hvars (hvilkas) lif tages (tagas) l. tagits i visst syfte. Oelreich 67 (1755). Minnet af massakern, en sådd af hat och hämnd .., kräfde sedan sina blodsoffer. Hedin Rev. qv. 264 (1880). Carl IX:s blodsoffer Erik Sparre. Svedelius Förfl. lif 563 (1887). De oerhörda blodsoffer, som redan gjorts (i kriget), tyckas icke i nämnvärd mån ha ökat utsikterna till fred. AB(N) 1915, nr 21, s. 2. —
-OMLOPP, se A.
(2) -ORDER~20. (blod- Geijer) särsk. hist. Geijer II. 4: 336 (1836). (Kurfursten af Saxen) utfärdade (1635) .. åt sin fältherre Baudis befallning att med våld drifva undan Svenskarna, en befallning, som han sjelf och samtiden kallade Blodsorderna. Fryxell Ber. 7: 122 (1838).
(2) -PENNING(AR)~20. (blod- Levin Cabale 98 (1800), Crusenstolpe Tessin 1: 31 (1847) m. fl.) [jfr d. blodpenge, nt. blodgeld, holl. bloedgeld, t. blutgeld] penningar förvärfvade gm mord, förräderi, utpressning o. d. eller betalta ss. försoning l. böter för dyl., penningar vid hvilka ”blod klibbar”; jfr -VÄRDE. The blodspenningar .., som Judas kastade ifrå sig. Spegel Pass. 488 (c. 1680). Blodspenningarna för Nils Sture, d. v. s. de 1000 mark silfver, som konung Erik betalat .. (till Märta Lejonhufvud) i böter. Fryxell Ber. 3: 319 (1828). Jag har sålt mina barn, .. jag har mottagit blodspenningar för dem. Wetterbergh Fyra sign. 117 (1843). Wahlenberg Skymt. ans. 95 (1902).
(5) -PLIKT~2. (enst.) Det är .. din blodspligt att hylla och hedra oss, dina nära anförvandter. Crusenstolpe Tessin 1: 64 (1847).
(2) -PLÅGA. (†) (Gud plägar) blodhskuld medh bloodzplågho .. heemsökia och straffa. L. Petri Mandr. F 3 a (1562).
(2, jfr 1 k) -PROF~2. (jfr sp. 3325, anm. 1:o) De blodsprof det preussiska folket bestått och hvari det mognat till nation. Estlander Konst. hist. 365 (1867; yttradt med tanke särsk. på det sjuåriga kriget o. Preussens krig mot Napoleon I). jfr med annan bet. BLOD-PROF under A.
(2) -REGEMENTE~0020. Anholm Normandie 201 (1898; om Marats välde). Ett hemskt vålds- och blodsregemente. 2 NF 8: 723 (1907).
-REGN, -ROT, se A.
(2) -RÅD~2. (blod- Brask, Möller) domstol som (mot lag o. rätt) dömer många till döden. Möller (1790). särsk. [efter holl. bloedraad; jfr -RÄTT 2] i sht i best. form, om den af Alba 1567 i Nederländerna tillsatta domstolen, som dömde i religions- o. politiska mål. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 261 (1680). 2 NF 19: 694 (1913).
-RÄTT~2. (blod- Botin Hist. 1: 272 (1789))
1) [jfr t. blutrecht, blutgericht] (†) till 2: rättsskipning l. dom i lifssaker. Om en tiuff beslaghen warder, at han bryter sigh in, och fåår hugg til dödz, så skal ingen blodz rett gå offuer dråparen. 2 Mos. 22: 2 (Bib. 1541; Luther: blut gericht). Blodsrätt, jus, poena sangvinis. Schenberg (1739).
2) [jfr t. blutgericht] (föga br.) till 2: blodsdomstol. Carl den store (hade) inrättat en särskilld Blod-rätt, som .. mördade alla dem, som vågade affalla ifrån (kristendomen). Botin Hist. 1: 272 (1789). Möller (1790). Blodsrätt .. Tribunal sanguinaire. Weste (1807). Blodsrätt .. En dömmande myndighet, som fäller grymma eller orättvisa dödsdomar. Kindblad (1867).
3) (föga br.) till 5: rätt(ighet) på grund af härstamning, bördsrätt, arfsrätt. Magnus Smek, som .. i Norge (hade) .. blodsrätt .. till kronan. P. Wieselgren i Biogr. lex. 12: 140 (1845).
(2) -SAK~2. (blod- Lælius, Spegel) [jfr ä. d. blodssag] lifssak. Ett Rådhuus, thär Blodhsaaker och andre wichtighe Ärender worde förhandladhe. Lælius Res. 2: 98 (1588, 1595). Then blodsak, hwilken Judarne med Christo förehade. Spegel Pass. 242 (c. 1680). 5 Mos. 17: 8 (öfv. 1904).
(2) -SAKER, adj. (†) som gjort sig skyldig till blodsutgjutelse. Then som blodzsaker är, han skemmer landet. 4 Mos. 35: 33 (Bib. 1541; Luther: blut schuldig).
(2) -SCEN~2. (blod-; jfr sp. 3325, anm. 1:o) jfr -DRAMA.
1) tilldragelse vid hvilken blodsdåd begås. HSH 7: 296 (c. 1750). Det borgerliga krigets blodscener. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 20 (1878).
2) i en dramatisk dikt förekommande scen i hvilken blodsdåd framställas. —
(2) -SKATT~2. (blod- Hazelius, Grimberg m. fl.) (i högre stil) om offer af blod l. lif l. om (utskrifning l. uppställande af) manskap för krigstjänst l. annan lifsfarlig tjänst. J. A. Hazelius i Sv. tidskr. 1871, s. 6. (Spindeln) sitter (i sitt nät) lik en röfvarkung och kräfver blodskatt af stackars vägfarande yrfän. Santesson I Sv. 125 (1887). Vid sidan av de tunga penningskatterna gick blodskatten, nästan årliga utskrivningar, som togo blomman av landets ungdom. Grimberg Sv:s hist. 209 (1907).
(2) -SKULD~2, fordom äfv. -SKYLD. (blod- Mess. 1531, s. C 2 a, VL 1906, nr 297 B, s. 2, m. fl.) [efter t. blutschuld; jfr d. blodskyld, holl. bloedschuld. Anm. Luther fogar till Psalt. 51: 16 glossan: (Blutschulden) das ist von der schuld damit ich den tod verdienet habe, o. tyckes således med ordet ha menat: skuld som i försoning kräfver den brottsliges blod; jfr 2 nedan]
1) skuld som hvilar l. anses hvila på mördare l. dråpare l. på det folk l. land där mord l. dråp begåtts. Mess. 1531, s. C 2 a. Frels migh jfrå blodhskylder. Psalt. 51: 16 (Bib. 1541). På dett Landett medh groffua blodzskullder icke må besmittas, Skall .. (landshöfdingen) vthi the effter Rättegångz ordinantzien honom tillåtne mål strax och vthan opskoff, effter vndfången domb exequera låta. Saml. af instr. f. landtreg. 196 (1635). Leopold 2: 59 (1792, 1815). Afrättningarna i Kalmar, Viborg, Åbo, Linköping och Stockholm samlade öfver .. (K. IX:s) hufvud en tung blodsskuld. Fryxell Ber. 5: 45 (1831). VL 1906, nr 297 B, s. 2. jfr: Hans kongl. maj:t (har) .. alltid ansett denna nu i fråga varande (Görtz' arfvingars) fordran (hos svenska kronan) såsom en blodskuld för det våld och lidande, som öfvergått den olycklige baron Görtz. Odhner G. III 1: 434 (i handl. fr. 1776).
2) bildl.: synnerl. svår skuld. Hvilka blodskulder samlar icke den öfver sitt olyckliga hufvud hvilken är satt att föra sanningens talan .., men likväl endast hycklar. Thomander 1: 485 (1844). Rundgren Minnen 2: 211 (1870, 1883).
-SKYLD, sbst., se -SKULD.
(5) -SKYLD~2, p. adj. (blod-) (numera knappast br.) blodsförvant; jfr NÄRSKYLD. (Bland mina vänner) lemnar jag .. et .. naturligt företräde åt dem, som äro mig blodskylde. Tessin Bref 1: 257 (1753).
(2) -SKYLDIG. (blod-) [jfr d. blodskyldig] (†) behäftad med blodsskuld. Fast du ännu så håårt ville din blodhskyldiga hender / Reckia åt himmelen op. U. Hiärne Vitt. 96 (1665).
(5) -SKYLDSKAP~02 l. ~20. (blod- Mandata Sigismundi O 1 a (1596), Brask Pufendorf Inl. t. hist. 43 (1680) m. fl.) (numera knappast br.) blodsfrändskap. R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 28. Lagerström Bunyan 1: 106 (1727).
-SKÄNDARE, -SPILLA, -SPILLAN, -SPILLNING, se A.
(2) -STRAFF~2. (knappast br.) straff för blodsutgjutelse. Swedberg Sabb.-ro 318 (1689, 1710).
-STRÖM, -STÄNKA, se A.
(jfr 2) -STÖRTANDE, n. (blod-) [efter mnt. blotstortent] (†) (stor) blodsutgjutelse; jfr -STÖRTNING. RARP 6: 183 (1657). jfr med annan bet. BLOD-STÖRTANDE under A.
(jfr 2) -STÖRTELSE. (†) (stor) blodsutgjutelse; jfr -STÖRTNING. G. I:s reg. 3: 142 (1526).
(jfr 2) -STÖRTIG. (blo(d)- RA 2: 825 (1589), Rel. ö. Gallas nederlag 1645, s. 3, m. fl.) (†) som medför l. medfört l. afser (stor) blodsutgjutelse, blodig (se d. o. 1 d o. e). Det .. blodstörtige ryske krigh. RA 3: 613 (1595). Blodstyrtighe anslagh. Svar på thet danske manif. 1644, s. H 4 b.
(jfr 2) -STÖRTIGHET. (†) mordiskt förfarande, stor blodsutgjutelse; jfr -STÖRTNING. RA 1: 359 (1544).
(jfr 2) -STÖRTING. (blod- L. Petri) [jfr -STÖRTNING] (†) (stor) blodsutgjutelse; jfr -STÖRTNING. G. I:s reg. 14: 381 (1542). L. Petri Mandr. E 3 b (1562).
(jfr 2) -STÖRTNING. (blod- RA 1: 338 (1544), Ehrenadler m. fl.) [fsv. blodhstörting, blodzstörtning (Ture Jönsson (1530) i G. I:s reg. 7: 511); jfr ä. d. blodstyrting, blodstyrtning, mnt. blotstortinge, holl. bloedstorting, ä. t. blutstürzung] (†) (stor) blodsutgjutelse; jfr -STÖRTANDE, -STÖRTELSE, -STÖRTIGHET, -STÖRTING. (De) hade .. medh sådane .. blodzstörtningar, rof, mordh, brand .. förskonte blifvit. RA 1: 338 (1544). Sådana manfall och blodstörtningh (som i slaget på Bråvalla hed). L. Petri Kr. 44 (1559). Att all ytterligare blodzstyrttning motte kunne förhindres. A. Oxenstierna 2: 558 (1622). Hvad (var icke för) blodstörtning, för Grekerne, igenom Hectors hand? Ehrenadler Tel. 411 (1723). jfr med annan bet. BLOD-STÖRTNING under A.
-SVETT, -SÅR, se A.
(2) -TID~2. (blod- Franzén) (i poesi) Franzén Skald. 2: 85 (1825, 1828). Blodstid, dråpstid! / Bröder mot bröder / .. rusa till strid. Ling As. 616 (1833).
(2) -TIONDE~200. (jfr sp. 3326) [bildadt af V. Rydberg] (enst.) i förb. taga blodstionden af (trupp) = DECIMERA 1. (Kaligula) ville .. nedhugga .. (de germanska legionerna) till siste man; men ändrade på sin omgifnings trägna böner föresatsen derhän att taga blodstionden af dem. Rydberg Rom. d. 65 (1875, 1882).
(2) -TYRANN~02. Then Grusame Blodztyran, Gamble Ko(nung) Ch(ristiern). G. I:s reg. 12: 255 (1539). GHT 1898, nr 71 A, s. 2.
(1, 2) -TÅR~2. (blod- Lidner 1: 221 (1788), Rydberg m. fl.; jfr sp. 3326) [fsv. blods tar] blodig, bitter tår; jfr -GRÅT. Kunde Sweriges inbyggiare gråta både theras (dvs. sina) näffwar fulle medh blodz tårar (öfver G. I:s död), the måtte wäl görat. Svart Ähr. 43 (1560). Förtviflans och hatets blodstårar. Kullberg Portf. 1 (1836). Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla blodtårar öfver min brottslighet. Rydberg Ath. 429 (1859, 1866). Böttiger 5: 324 (1871, 1874). jfr med annan bet. BLODTÅR under A.
-TÖRSTIG, se A.
(jfr 2) -UTGJUTAN. (†) blodsutgjutelse. Prytz G. I E 2 a (1621).
(jfr 2) -UTGJUTANDE. (blod- Ekeblad) (†) blodsutgjutelse. Schroderus Sleidanus 83 (1610). Ekeblad Bref 1: 197 (1652).
(jfr 2) -UTGJUTARE ~0200. jfr -UTGJUTERSKA. Blodzvtgiutare och mandråpare. Muræus Arndt 1: 194 (1647). Schenberg (1739). Tiden 1848, nr 73, s. 2.
(jfr 2) -UTGJUTELSE ~0200. (blod- Kolmodin Tac. Ann. 2: 110 (1835), Afzelius Sagoh. 6: 81 (1851)) [fsv. blods utgiutilse, blodhutgiutilse; jfr d. blodsudgydelse] vanl. om utgjutande af andras blod, om dödande af medmänniskor; jfr -FÖRGJUTELSE, -FÖRSPILLNING, -GJUTELSE, -STÖRTANDE, -STÖRTELSE, -STÖRTIGHET, -STÖRTING, -STÖRTNING, -UTGJUTAN, -UTGJUTANDE, -UTGJUTNING, -UTSTÖRTNING. G. I:s reg. 3: 28 (1526). Pestilentie och blodz vthgiutelse. Hes. 28: 22 (Bib. 1541). Een gräseligh slachtningh och blodsuthgiutelse. L. Petri Kr. 68 (1559). Han ville at den fördel, som han sökte öfver fienden, skulle vinnas med den minsta blodsutgjutelse. Mörk Th. 3: 37 (1758). Patriotligan .., som hade blodsutgjutelse, om också endast på främlingar, till specialitet. Laurin Våld o. väld 356 (1910). bildl. Alla rättfärdiga menniskors lif .. på jorden är nästan intet annat än en enda stor blodsutgjutelse, der de sjelfve äro offren. Thomander Pred. 1: 84 (1849).
(jfr 2) -UTGJUTERSKA ~0200. [jfr d. blodsudgyderske] jfr -UTGJUTARE. Hes. 16: 38, 23: 45 (Bib. 1541; öfv. 1904: blodsutgjuterskor, Luther: blut vergiesserin).
(jfr 2) -UTGJUTNING~020. blodsutgjutelse. Johansson Hom. Od. 18: 149 (1845).
(jfr 2) -UTSTÖRTNING. (†) blodsutgjutelse; jfr -STÖRTNING. Mord och blodz wtstörtning. G. I:s reg. 9: 19 (1534).
(2) -VITTNE~20. (blod- Ödmann, Rydberg Vap. 118 (1891) m. fl.)
1) [jfr d. blodvidne, holl. bloedgetuige, t. blutzeuge; äfvensom isl. píningarváttr, pí(n)slarváttr samt MARTYR af gr. μάρτυς, gen. μάρτυρος, vittne, o. lat. testis, vittne, i kyrkolat. äfv. martyr] person som offrar sitt lif för sin tro, martyr; jfr SANNINGS-, TROS-VITTNE. Ödmann Str. förs. II. 2: 91 (1803). Blodsvittne för den dyra sak du förfäktade, store, odödlige Gustaf Adolf! Geijer I. 7: 25 (1817). Från martyrer, blodvittnen, åtskiljas confessores, bekännare, eller de, som ståndaktigt ledo förföljelse, men undgingo döden. Anjou Kyrkoh. 11 (1842, 1867). Rydberg Sing. 4 (1894).
2) (†) person (l. sak) som bär vittnesbörd l. kan vittna om begånget mord. Almqvist (1844). Dalin (1850). Denne (knif) är ju en verklighet .. blodsvittnet mot mig (Virginius) .. att jag med den här stungit mitt eget barn. Börjesson Statshvälfn. 56 (1866).
-VITTNES-DÖD—00~2. martyrdöd. Rydberg Sägn. 73 (1874, 1884). Den helige Sebastian .. led blodvittnesdöden. Dens. Rom. d. 265 (1874, 1882).
(5) -VÄN. [jfr ä. holl. bloedvriend, t. blut(s)freund] (†) blodsfrände, släkting. Menige riksens och alles våres arffiende, som är then gamble konung Christierns anhang och blodzvänner. RA 1: 358 (1544); jfr G. I:s reg. 15: 601 (1543).
(2) -VÄRDE, äfv. -VÄRD. (†) betalning l. pris l. godtgörelse för blodsutgjutelse; blodspenningar. The öffuerste presterna togho sylffpeninganar (som Judas Iskariot kastat ifrån sig) och sadhe, man må icke kasta them j offerkistona, ty thet är bloodz werdh. Mat. 27: 6 (NT 1526; öfv. 1907: blodspenningar). Spegel Pass. 488 (c. 1680). Skal alt .. (inkommet) tiufve-gods stadna i tin pung? Thet är ju blods-värd? Scherping Cober 2: 133 (1737; yttradt till en domare). Om jag .. piskar mig — så blodet rinner, är det blodsvärde? Börjesson Brödrask. 73 (1861; framställdt ss. yttradt af J. III i fråga om hans förh. till E. XIV). Anm. I efterföljande språkprof torde ngn felaktighet föreligga: Hwilken som slås på Kyrkiogården eller i Kyrkian eller Kyrkiowäg, och giör blodzwärd, böte lijf och lösöre. Schmedeman Just. 30 (1554; möjl. för blodzvärk).
-ÅDER, se A.
(2) -ÅKER~20. (blod- Heinrich (1814), Almqvist (1844) m. fl.) [väl i allm. efter Apg. 1: 19] åker l. fält där blod utgjutits. Then åkren (på hvilken Judas Iskariot hängde sig) kallas på theres måål Akeldama, thet är blodzåker. Apg. 1: 19 (NT 1526). Schenberg (1739). Åkrarne, der (Johan Sverkerssons söner) Kol och Buris föllo, (kallas) ännu i dag blodåkrarne. Afzelius Sagoh. 3: 45 (1841). Valkyriornas hästar skria efter en blodsåker. Heidenstam Folkung. 1: 94 (1905). särsk.: afrättsplats. Almqvist (1844). Vägen (på hvilken aposteln Paulus fördes till afrättsplatsen) .. ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern. Rydberg Sägn. 72 (1874, 1884).
(1, 2) -ÖRN~2. [jfr isl. blóðormr om spjut] (enst.) om svärd. Sin blodsörn han svängde: / den ville i mannabröst doppa sitt näbb. Ling As. 129 (1833). jfr med annan bet. BLOD-ÖRN under A.
-ÖRT, se BLODÖRT.
Spoiler title