SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
BLYGAS bly3gas2 (bly`gas Weste), v. dep.; pr. ind. sg. blygs bly4gs, stundom blyk4s, l. blyges bly3ges2, stundom (nästan bl. i mellersta Sv.) 40; imper. blygs; ipf. -des; sup. -ts. vbalsbst. BLYGELSE (se d. o.), BLYGSEL (se d. o.); jfr BLYGD.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. blyias Mark. 8: 38 m. fl. st. (NT 1526), Härnösands domk. prot. 1661, s. 60, m. fl.; blyjas Phrygius Him. lif. 135 (1615: blyjes), Bælter Jesu hist. 5: 10 (1759) m. fl. blyas G. I:s reg. 11: 346 (1537), Den förtid. stud. 33 (1777) m. fl. blygas G. I:s reg. 13: 116 (1540: blyges), RP 7: 192 (1638) osv. pr. ind. sg. blyies Mark. 8: 38 (NT 1526), Grubb 51 (1665) m. fl.; blyjes Phrygius Him. lif. 177 (1615), Preutz Kempis 424 (1675) m. fl. blyes Luk. 16: 3 (NT 1526), Kolmodin Dufv. 241 (1734, 1745) m. fl. blys Swedberg Ungd. 254 (1709: äfv. blygs). blyges Skogekiär Bärgbo Klag. A 4 a (1658) osv. blygs Skogekiär Bärgbo Klag. C 3 b (1658: blygz), Brenner Dikt. 1: 78 (1707, 1713) osv. imper. blyg Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 26 (1690). Anm. Redan i fsv. sammansmälte ghi till j i blyghias, blyghioms osv. (jfr Kock i Arkiv f. nord. filol. 11: 329 f. (1895)), hvarom den fsv. skrifningen blyias vittnar. Med förlust af j mellan vokalerna öfvergick fsv. blyias osv. till blyas osv. I vissa bygder har dessutom (trol. väsentl. i nsv. tid) gh öfvergått till j framför ett i l. e i sådana former som blyghes, blyghens (jfr Lidén Bl. språkh. bidr. 1: 35 (1903), Lindroth Bureus 198 ff.). De sålunda uppkomna blyjes, blyjens kunde likaledes förlora j'et. I den ä. nsv. äro de på detta sätt utvecklade formerna bly(j)as (blyias), bly(j)es (blyies) osv. de normala o. förekomma talrikt ännu långt in på 1700-talet. Där gh åtföljdes af kons.: blyghs, blyghdes osv., kvarstod däremot gh (hvaraf senare g) o. gm inflytande dels från dessa former, dels från BLYG återinfördes gh (senare g) äfv. i de öfriga. Former sådana som blyghas förekommo sällsynt redan i fsv. o. under den nsv. periodens äldsta skeden samt blifva vanliga mot slutet af den ä. nsv. tiden. Under senare hälften af 1700-talet uttränga de formerna bly(j)as osv. ur skriftspråket. Äfv. i våra dagars bildade talspr. äro formerna med g de enda förekommande)
Etymologi
[fsv. blygh(i)as, bliugh(i)as, blyias, motsv. ä. d. bly(g)es, d. blues, nor. dial. blygjast, isl. blýgjast; afledning af blygher, adj. (se BLYG)]
— jfr SMÅ-BLYGAS.
(jfr anm. nedan, sp. 3511) erfara l. hysa en känsla (l. känslor) af blygsel l. skam l. förödmjukelse, skämmas; stundom med svagare bet.: känna sig generad l. besvärad, generas, genera sig. Du borde blygas. Bestell tigh som een efftersyn till godha gerningar .., på thet ath han som emoot ståår må blyias, intit haffuandes oondt, thet han om oss säya kan. Tit. 2: 8 (NT 1526). The wåro bådhen naken, menniskian och hans hustru, och the blyghdes intit. 1 Mos. 2: 25 (Bib. 1541; öfv. 1904: blygdes icke för hvarandra). Bookstafwen blyes intet .. (dvs.) Man skrifwer offta dhet man intet diärffz tala. Grubb 52 (1665) [jfr lat. littera non erubescit (Cicero), ä. t. feder vnd dinnte schemen sich nicht]. Wijnet blyes intet. Dens. 854 [jfr d. drukken blues ikke]. Dhen, som står kyrkioplicht bör blyas i heela församblingens åsyyn och altså stå inn om kyrkiodören. Sv. synodalakter 1: 184 (1693). Förgäfves söker du att dina tårar dölja. / Blygs ej: de hedra ömma bröst. Linder 1: 211 (1788). Jag blyges, när jag finner att jag så länge lemnat ditt sista vänskapsfulla bref obesvaradt. Tegnér 5: 370 (1824). — särsk.
a) [jfr motsv. konstr. i fsv. o. ä. d.] (†) opers. Det blygs mig och förtryter. Kellgren 1: 110 (1788).
b) i förb. blygas för (jfr c), i sht i högre stil äfv. inför ngn: känna blygsel (osv.) i ngns närvaro l. vid tanken på ngn l. inför ngns kritik l. tadel o. d. Tu moste .. för alla menniskior blyias. Syr. 42: 11 (Bib. 1541). Iagh blyes bådhe för Gudar och Menniskior. Schroderus Liv. 122 (1626). Intet blyges jag för en Gök, så länge jag ej är otacksam. Tessin Bref 2: 232 (1754). Han blygs inför sig sjelf att tillbedja endast sin egennytta. Rydberg Rom. d. 27 (1875, 1882).
c) med bestämning betecknande orsaken till l. föremålet för blygseln, i förb. blygas för (jfr b) l. öfver l. (numera bl. ngn gg i högre stil) vid ngn l. ngt l. att göra ngt, känna blygsel för ngns skull, på grund af ngns uppförande l. egenskaper o. d., på grund af l. med anledning af ngt; med inf., i allm. föregången af att, l. att-sats äfv.: af blygsel afhållas från l. underlåta l. dra sig för att göra ngt. Hoo som hälst blyies widh mich och min oord .., widh honom skal och menniskiones son blyias. Mark. 8: 38 (NT 1526). Graffua orkar iach icke, tiggia blyes iach. Luk. 16: 3 (Därs.). J mosten tå skola skemma idher och blyias .. offuer idhart wesende. Hes. 36: 32 (Bib. 1541). Dhen som blyes wedh fråga, han skiäms wedh lähra. Grubb 123 (1665). Grofwa och stygga historier, och fuhla wisor, som monger intet blys före. Swedberg Ungd. 254 (1709). Jag blygs ej att jag svärmat, men blygs att vidare svärma. Adlerbeth Hor. Sat. 125 (1814). Och tocken staf sedan! Den sämste tiggare skulle blygas för den. Lysander Äfv. 23 (1872). Du blyges öfver dina syskon ... I sådant fall blyges du också för mig, och jag gör bäst att icke besvära dig. Lönnberg Skogsb. 177 (1881). Våra bästa .. fosterlandsvänner (hafva) i regel varit människor, som icke blygts vid Kristi evangelium. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1911, s. 69; jfr 2 Tim. 1: 8.
d) [jfr t. sie wollte sich gern schämen, aber sie weiss nicht, woher sie die farbe soll nehmen] (†) med tanken särsk. riktad på de yttre tecknen till l. uttrycken för blygseln. Dhen skyldige blyes giärna. Grubb 301 (1665). (Isl.) Glupnast .. (lat.) Vultum demittere, (sv.) Blyas. Verelius Ind. 96 (1681). Blygas .. schamroth werden, erröthen. Möller (1790).
Anm. Ordet blygas användes i våra dagar nästan bl. i skriftspr. o. i det mera vårdade samtalsspr. I det lediga hvardagstalet däremot har det till största delen undanträngts af synonymet SKÄMMAS.
Särskild förbindelse:
BLYGAS VID. [jfr fsv. blyghis mik nu vidhir at thu ..] (†) blygas. Borde eder .. blyes widh, nhär i der vpå tänker, att (osv.). Karl IX (1597) i Hist. bibl. 2: 331. En saml. öfvers. o. bearb. 24 (1712).
Spoiler title