SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BO 4, sbst.1, n.; best. boet l. (numera bl. ngn gg för att särsk. utmärka enstafvighet) bot l. bo't (boet Johansson Noraskog 3: 183 (cit. fr. 1587) osv. bot Hildebrand Sv. folket 169 (1872), Fröding Stänk 67 (1896), bo't Adlerbeth Æn. 335 (1804), Wirsén N. dikt. 316 (1880). Jfr Hof Skrifs. 187 (1753)). Anm. Best. formen uttalas vanl. tvåstafvigt 4et, men i sht hvard. (särsk. i mellersta Sv.) o. i poesi äfv. enstafvigt 4t; jfr skrifformerna bot o. bo't;
pl. bon l. (numera nästan bl. hvard. i södra Sv.) = (bon Eneman Resa 1: 77 (1712) osv.; jfr pl. best. bonen nedan. = Lex. Linc. (1640; under construo), Quennerstedt Kamp. om tillv. 43 (1898). (†) -er Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 12 (1719). (†) -en Eneman Resa 1: 127 (1712), De Geer Præs. i VetA 1754, s. 23);
pl. best. (i mellersta o. norra Sv. samt i skriftspr. o. mera vårdadt talspr. i södra Sv.) bona l. (i södra Sv., o. stundom i skriftspr. o. vårdadt talspr. i mellersta o. norra Sv.) boen, hvard. ngn gg boena, i norra Sv. ngn gg bonen (bona Rydqvist SSL 2: 334 (1857) osv. boen Eneman Resa 1: 127 (1712) osv. bonen Hildebrand Magia nat. 172 (1654), Sahlstedt Sv. gram. 28 (1769). (†) bon Nilsson Ur. 2: 116 (1864)).
Ordformer
(bo(o)d(h) L. Petri Oec. 77 (1559), E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 47)
Etymologi
[fsv. bo, motsv. d. bo, nor. dial. bu, isl. bú, samt med hufvudsakl. olika bet. mnt. buw(e), bouw(e), holl. bouw, t. bau; bildadt till (roten i) BO, v.1 Formen bod beror på att man fattat bo som en hvard. form för ett mera vårdadt bod (jfr go för GOD osv.), hvilket låg så mycket närmare till hands som BOD i allm. hvard. uttalades som bo; jfr blåd för BLÅ m. fl.)]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] (numera bl. i högre stil, föga br.) ställe att bo på; boning; hemvist; ofta svårt att skilja från 2. (Gud) gaff (våra första föräldrar) .. / Jorden till sitt bo. Bröl.-besv. 75 (c. 1670). På Rastekais är trollens rätta bo. Topelius Läsn. f. barn 2: 29 (1860, 1866). — i bild. (Cæsar Borgia) störtades från tyranniets höga och sluttande klippa, der han tagit bo med sina infama lister. Bolin Statsl. 1: 264 (1870). — särsk.
a) i uttr. som beteckna de dödas l. hädangångnas boning. De sällas bo. J. G. Oxenstierna 2: 247 (1786, 1806). Ett slägte bäddas i grafvens bo, / Ett annat står upp bredvid. Topelius Ljungbl. 247 (1850, 1860).
b) bildl., om boning l. säte för en egenskap l. dyl.; särsk. om person, för att beteckna att ifrågavarande egenskap osv. finnes hos honom i särsk. rikt mått l. är kännetecknande för honom; jfr BO, v.1 2. Ak Dygders högsta Bo! O Kiärlekz Herderinna! Warnmark Epigr. E 4 a (1688; om Galatea). Lärarestolar, / vishetens åldriga bon. Tegnér 2: 214 (1829). Jorden, nyss de skumma fasors bo. Anderson Dikt. 117 (1889). — särsk. i uttr. hafva (sitt) bo, förr äfv. äga bo (ngnstädes), hafva sin boning höra hemma, finnas (i rikt mått), vara rådande. All den lust, de nögen rara, / Som vid Thronen äga bo. Nordenflycht QT 1746—47, s. 32. I Dalom ha trohet och ära sitt bo. Wirsén Vis. 174 (1899). Östgötafält, .. där trivsam gladlynthet har bo innanför gårdsgrindarna. Heidenstam Dagar 89 (1909).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl., äfvensom got. bauains] (numera föga br., se dock b, c o. d) eg.: bostad; hem, hus; särsk. om äkta makars hem; stundom öfvergående i bet.: hushåll. Dygd och mandom får fulle Boo .. (dvs.) En tapper Man är allestädz hemma. Grubb 166 (1665) [jfr motsv. uttr. i d.]; jfr 1 b. Hwar afton när som andre wänta roo, / Tå gråt och låt vpfyller alt mitt boo. Ps. 1695, 258: 2. Floden fördränkte den lofvande grödan, / Mitt bo och mitt bohag gick upp uti rök. Wallin 2: 110 (1821). Af detta lifvets goda hade det unga paret jemnt så mycket, som de behöfde för deras tarfliga bo. Topelius Fält. 5: 28 (1865, 1867). Bygg så bo, att du skadar icke en annan. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr motsv. uttr. i d.]; jfr c α. — jfr KAPLANS-BO. — särsk.
a) i numera obr. uttr. En .. Legedreng skal kwnne bote och byggie, huad boo tilkreffuer. G. I:s reg. 13: 2 (1540). Sittia widh boo och söria för hustru och barn. L. Petri 2 Post. 146 b (1555). — särsk. i uttr. hus och bo, hus o. hem, bo och hemvist, hafva l. sätta sitt bo och hemvist (ngnstädes) o. d. (jfr c), vara bosatt, resp. bosätta sig. (Hustrurna) skole .. hws och boo troligen förestå. Christel. ordn. F 4 b (1602). Flytter Borgare .. utur staden, och sätter sitt bo och hemvist å landet. GB 10: 6 (Lag 1734). Fästehion vare .. förbudit, at förr vigslen flytta i hus och bo samman. Därs. 12: 3. Den ort, der den sit bo och hemvist hafver hos hvilken undersökningen företagas skal. Förordn. ang. lurendr. 1799, s. D 1 b.
b) (fullt br.) i uttr. eget bo (jfr c). Ett trefligt eget Bo / Snart i perspektivet. Leopold 2: 216 (1815). Ett eget bo, en hälft så öm. Wennerberg 2: 47 (1850, 1882).
c) i uttr. sätta (eget) bo, stundom sätta sitt (eget) bo (jfr a slutet), ngt ålderdomligt äfv. bygga bo o. stundom, i bet. α, fästa (sitt) bo; jfr BOFÄSTA, BOSÄTTA.
α) (numera mindre br.) bosätta sig, slå sig ned. Eij skall någon aff fremdhe landh .. kommandes niute stemme iblandh Stenderne, medh mindhre han haffuer satt boo i rijkedt. A. Oxenstierna 1: 277 (1634). Vil någon Svensk Adelsman sättia sitt bo utrikes. 2 RARP 3: 530 (1723). Sedan .. (Axel v. Fersen) fästat sitt bo i fäderneslandet. C. G. Malmström i Sv. tidskr. 1871, s. 298. När ett .. folk .. slog ned sina bopålar i fjerran land, gaf det .. åt hvarje .. ställe der den enskilde byggde bo, ett namn. Möller Jordbr. 7 (1881). De förste, som tagit land och fäst bo på Island. Weibull Lunds o. Lundagårds minnen 1 (1884). — bildl. (jfr 1 b). Nu har nöjet fäst hos mig sitt ljufva bo. Triewald Lärespån 32 (c. 1710). Glädje och frid skola för det kommande året bygga bo i vårt hus. Jolin Mäster Smith 65 (1847).
β) (fullt br.) bilda (eget) hem (gm anskaffande af möbler, husgeråd o. d., vanl. i samband med äktenskaps ingående). När sohnen träder ifrån fadren och sätter sitt egitt boo. RP 7: 576 (1639). Medan han war i thenna Tiensten hafwer han begynt sättia Boo, och sielff hålla Huus. E. Elai Likpr. ö. Hwass E 2 a (1660). Då i sjelfwe bygge bo, och skole sättia Edra fötter vnder Edert egit Bord. Fernander Theatr. trag. ebrios. 159 (1695). (Valmar) gifte sig, bygde bo och lappade skor. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Legohjon som .. tjäna någon tid, äro omsider väl rustade med gångkläder, hvilket kommer dem til pass då de sätta eget bo. M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 76. Litet bo jag sätta vill: / Gård med trädgårdstäppa till. Sehlstedt 1: 35 (1844, 1861).
γ) (†) bildl. i uttr. bygga sitt bo på ngn, sätta sin tillit till ngn, ”bygga på” ngn. På Menniskior bygg ey titt Boo, til Sins the är' olijka. Arvidi 189 (1651).
d) (numera mindre br.) i uttr. flytta bo, stundom flytta sitt bo, byta om bostad l. boningsplats, flytta; i sht om nomader; jfr BO-FLYTTA. Ingen flyttier så sitt Boo, at han icke mister en Koo. Grubb 394 (1665) [jfr motsv. uttr. i d.]. (Om engelsmännen) blefvo tilstådt .. til För-Pommern at flyttia sitt boo. 2 RARP 5: 159 (1727). Olyckelig den, som altid flytter bo och aldrig är nögd. Dalin Arg. 2: 349 (1734, 1754). Kvinnan .. har full gerning med att se till barnen eller bära bördorna, då vilden flyttar bo. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 39 (1891).
3) [utveckladt ur 2; jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] (†) (landt)gård. Somastadtz är saa boo som bondhe. S. Jacobi (1544) i Vg. fornm. tidskr. I. 8—9: 109 (ordspr.) [jfr motsv. uttr. i d. samt nor. dial. det syner paa buet, kvat bonden er]. Vid .. (biskop Bengts i Skara) anträde voro ej mer än ellofva Bo, och femtio Landbönder som hörde til Domkyrkan, men han lämnade efter sig Nitton Bo eller Gårdar och hundrade Landbönder. Lagerbring 1 Hist. 2: 276 (1773; efter fsv.).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.; benämningen uppkommen efter gården (ett Uppsala öds gods) där den förvaltande ämbetsmannen bodde (jfr fsv. Upsala bo, Uppsala öds gods; ÖGL Dr. 14: pr.); jfr 3] (i historisk stil) benämning på hvart o. ett af de åtta förvaltningsområden (hvartdera innefattande ett l. flera härad) hvari Västergötland i fornsvensk tid var indeladt. Hildebrand Sv. folket 112 (1866). Schück Upsala öd 20 (1914).
5) [utveckladt ur 2; jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] i sht jur. sammanfattande benämning på all egendom som tillhör (l. tillhört) en person l. ock flera personer i ekonomisk gemenskap, i sht om äkta makars gemensamma l. sammanlagda egendom; särsk. om den egendom som ngn efterlämnar vid sin död, kvarlåtenskap; ofta öfvergående i bet.: stärbhus, dödsbo. G. I:s reg. 3: 34 (1526). Morgongåfva skal tagas af mannens enskilta lott i boet. GB 9: 3 (Lag 1734). När man och hustru äro sammanvigde, tå äger hvarthera giftorätt i boet. Därs. 10: 1. Jag ber dig .. att utreda mitt bo, när jag faller undan. Tegnér 6: 185 (1832). Emot fordringsegare får ena maken .. ej njuta .. ersättning för hvad till betalning af andre makens gäld ur samfälda boet tagits. Körner Jur. rådg. 12 (1888). Hvad i vårt gemensamma bo finnes fast som löst. Därs. 48. Boen efter (N. N. o. N. N.) .. hafva af rådhusrätten försatts i konkurs. GHT 1895, nr 207, s. 3. — jfr DÖDS-, IN-, KONKURS-, LÖS-, LÖSÖRE-, STÄRB-BO m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Bättre lijtet medh roo, än ett otryggt Boo. Grubb 74 (1665). Enda Koo giör vselt Boo. Dens. 183 [jfr motsv. uttr. i d.]. Hustru, Häst, Kläder och Skoo, / Låhnes illa vhr Bondens Boo. Dens. 340 [jfr motsv. uttr. i d.]. Hwar råder om sitt Boo. Dens. 353 [jfr motsv. uttr. i d.].
b) [jfr fsv. bo oc boskap, rörliket oc orörliket (SDNS 1: 514)] (†) i de allittererande uttr. bo och bohag l. boskap, allt hvad man äger, bo och bruk l. byggenskap, egendom o. dess förvaltning. Boo och boskap. G. I:s reg. 6: 247 (1529). Att the oforszymmelige mett boo och bohag giffue sig hiit til Stocholm. Därs. 10: 271 (1535). Sittia hema wid boo och byggenskap, bruka åker och äng. Svart G. I 56 (1561). Drängen Sven, sitter för boo och bruuk. Växiö domk. akt. 1680, nr 49. Bo och bohag, Res familiaris et utensilia domus. Sahlstedt (1773). Anm. I uttr. bo och bohag har ordet bo enl. vissa lexikografer bet.: hus l. gård; jfr 2, 3. Bo och bohag; Haus und Mobilien. Möller (1790). Dalin (1850).
c) i uttr. föra (med sig) l. införa l. hafva med (sig) i boet, förr äfv. föra (med sig) l. bringa i bo, i sht om äkta maka: (vid giftermål) tillföra det gemensamma boet (ngt), medföra ss. hemgift. Taan hwad I brackt i boo och mig mitt lilla unnen. En saml. öfvers. o. bearb. 42 (1712). Dräper man sin hustru ..; tå hafver han förvärkadt sin giftorätt, i alt thet gods, som hon fördt med sig i boet. ÄB 6: 3 (Lag 1734). Hon .. hade fördt en vacker medgift af några Tusende plåtar i boet til honom. Lagerström Bunyan 3: 89 (1744). Almqvist (1844). De lösören, hvilka hvardera Makan infört i boet. Olivecrona Lagb. gift. 56 (1851). Thilda borde ju hafva några tusen med i boet. Hedenstierna Fru W. 61 (1890).
d) (†) i uttr. gifva till bos, gifva bröllopspresenter, skänka till bosättning. Hagström Herdam. 3: 437 (cit. fr. 1767).
e) jur. i uttr. skifta l. dela (ett) bo, fördela (egendomen i) ett bo mellan de olika bodelägarna; särsk.: fördela kvarlåtenskapen i ett dödsbo så att hvar o. en af bodelägarna får sin andel; om bodelägarna: fördela boet sinsemellan; oskift(adt) l. odelt bo, särsk. om kvarlåtenskap som icke delats mellan de olika bodelägarna utan besittes af dem gemensamt. Nu ähr bolagz stempne ute, och the wilia boo sin skiffta. Lagförsl. 356 (c. 1606). Testamente må ej tagas af bo oskifto. ÄB 17: 6 (Lag 1734). Boet deltes dem emellan. Serenius (1741). Sittja i odelt bo. Lind (1749). Sitta i bo oskifto, då .. alla (arfvingarna) begagna .. (egendomen) gemensamt, odelad. Almqvist (1844). Det beror på arfvingarne sjelfva, om de vilja lefva i oskiftadt bo. Körner Jur. rådg. 36 (1888). Boet skall ”skiftas” makarna emellan. Björling Civilr. 252 (1910).
f) jur. i uttr. sitta i orubbadt bo o. d., om efterlefvande make l. maka: ensam besitta kvarlåtenskapen utan skifte med barn l. andra arfvingar. Sitta i orubbadt bo. Almqvist (1844). Är det .. äkta makar, som upprätta inbördes testamente, innehåller detta vanligen, att den efterlefvande maken skall sitta i orubbadt bo. Körner Jur. rådg. 47 (1888). — bildl. i orubbadt bo, oantastad, oförändrad, med bibehållande af sina gamla rättigheter. Ingenstädes kan eller vill man låta det gamla sitta i orubbadt bo. Tegnér 3: 263 (1826). Vederbörandes sträfvan (i 1859 års läroverksstadga) gick .. ut på att .. bibehålla den gamla klassiciteten i orubbadt bo. Verdandi 1884, s. 162.
g) (†) jur. i uttr. skilja ett bo o. d., förrätta boskillnad. Ordineras Lendzman och 2:ne Nembdemän, att lagl. dhela och skillia boet emellan Nilss Joensson .. och dess hustru. Växiö domk. akt. 1707, nr 661. Därs. 1724, nr 515.
6) [eg. en speciell anv. af 5; jfr motsv. anv. i dan. o. mnt.] sammanfattande benämning på möbler, husgeråd o. d. i ett hem; inre lösöre; jfr BOHAG. Han fick inga pengar med sin fru men ett mycket dyrbart bo. Ihre Gl. (1769). Faster har ju ett riktigt litet fint bo .. Faster borde ha haft ett eget litet hem. PT 1898, nr 1 A, s. 2.
7) [jfr motsv. anv. i fsv., nor. dial. o. isl.] boskap, i ssgn BO-NYTTA.
8) [utveckladt ur 2; jfr motsv. anv. i fsv. o. t.] djurboning; nästan bl. om icke tama djurs, särsk. fåglars, kräldjurs, insekters o. vissa (i allm. mindre) däggdjurs boningar; näste. L. Petri Oec. 77 (1559). För afflingen skul byggia .. (fåglarna) boo. Schroderus Comenius 146 (1639). Den tiden, som silkesmaskarne göra sina boen. Eneman Resa 1: 127 (1712). När örn är flugen, hans bo man plundrar. Tegnér 1: 81 (1825). Räfven har bo i skogen. Almqvist (1844). Svenska fiskar, som göra bon, där rommen lägges, .. äro (bl. a.) hanarna af stensimpan och stenbiten. Läsn. f. sv. folket 1900, s. 74. — jfr DRAK-, DUF-, EKORR-, FINK-, FÅGEL-, GETING-, HUGGORMS-, HUMLE-, HÖK-, INSEKT-, KANIN-, KRÅK-, LÄMMEL-, MASK-, ORM-, RÅTT-, RÄF-, SKAT-, SNOK-, SVAL-, SYRSE-, TERMIT-, UGGLE-, UTTER-, VARG-, VINTER-, ÖDLE-, ÖRN-BO m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Ingen fogel träcker gärna i sitt eget boo. Rudbeck Bref 34 (1664); jfr: Dålig fågel, som kackar i eget bo. Hedenstierna Jönsson 143 (1894) [jfr liknande uttr. i fsv., d., nor. dial., holl. o. t.]. Aldrigh är Fogelen så lijten, han söker ju egit Boo. Grubb 12 (1665) [jfr motsv. uttr. i d.]. Twå Foglar byggia Boo, en lefwer i oroo. Dens. 828 [jfr motsv. uttr. i d.]. Liten fågel, litet bo; litet hus, liten sorg. Sv. ordspråksb. 55 (1865). Lika foglar bygga lika bo. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (mindre br.) i utvidgad anv.: värprede för tama (höns)fåglar, bale. Lind (1749; under nestey). Man lägger .. bon uti .. (kalkonernas) hus af små halm eller torr måssa, och kan man där bäst tvinga dem at lägga sina ägg. Berghult Kalkon. 21 (1760). Om många hönor .. begagna samma bo för att lägga sina ägg. Tekn. tidskr. 1872, s. 15. 2 NF 21: 1404 (1915).
c) (†) bicell. En Honungs-kaka består utaf två rader boo, hvilcka stå öfver hvar andra. Triewald Bij 32 (1728). Broocman Hush. 3: 61 (1736). — jfr BI-, DRÖNAR-BO.
d) [jfr motsv. anv. af lat. nidus; jfr äfv. liknande bet.-utveckling af HUS] (numera föga br.) om bo (i sht fågelbo) med inbegripande af de i boet varande ungarna; förr äfv. om enbart ungarna i ett (fågel)bo, kull. Pullities. bo, barnhop. Juslenius (1745; under pesäcunda). Han slog i hjæl hela boet, omnem nidi feturam interemit. Ihre Gl. (1769). Taga bort ett bo, ein Nest mit allen Jungen wegnehmen. Heinrich (1814). Lindfors (1815).
e) i bildl. l. öfverförd anv., om människoboning (jfr 2). Eldsprutaren Kaci / Nederlag och bestormade bo de ypperst besjunga. Adlerbeth Æn. 207 (1804). Ve! efter mig i tömda boet frågar / Nu svultna gossen min förgråtna maka. Böttiger 1: 13 (1856; yttradt af en person som spelat bort sina ägodelar). Barnen hade dragit hemifrån, så att han var ensam i boet. Lagerlöf Holg. 2: 211 (1907). jfr: Eko vaknar i bergigt bo. Fröding Guit. 24 (1891).
f) i uttr. flyga (ut) ur boet, särsk. bildl., om människor: lämna (föräldra)hemmet för att reda sig på egen hand. Min son! du har redan växt upp och börjat blifva stor, det är tid på att du flyger ur boet. C. F. Dahlgren 4: 247 (1831). VL 1906, nr 31, s. 3.
9) [utveckladt ur 8] i vissa springlekar: fridlyst område där man icke kan blifva ”tagen”; jfr MÅL. Gå, stanna i bo(et). A. I. Arwidsson i Sv. forns. 3: 498 (1842; i leken kurra gömma). ”Ur bo eller i bo, / annars kullar (dvs. tar) jag i bo!” Norman Goss. lek. 6 (1878; i leken hök o. dufva). (Brännaren) försöker genast bränna någon, som .. dessförinnan icke hunnit i bo. Törngren Lek. 50 (1879; i bollspel). — särsk.
a) i uttr. bo för bise(n), se BISSE, sbst.1 3.
b) (i Sveal., numera föga br.) i uttr. kura l. kurra bo, benämning på en viss gömlek, kurra gömma, se KURA.
Ssgr (jfr ssgrna under BO, sbst.3, BO, v.1, o. BO, v.2): A: (8) BO-BYGGANDE, p. adj. zool. Bobyggande fåglar l. fiskar. G. Adlerz i Arkiv f. zool. III. 8: 1 (1905).
(8) -BYGGARE. zool. Den skickligaste bobyggaren bland alla nordens fåglar är .. stjärtmesen. Ericson Fågelkås. 2: 14 (1907).
(jfr 5 e) -DELANDE, n. (föga br.) bodelning, boskifte. G. I:s reg. 25: 586 (1555).
(jfr 5 e) -DELNING. boskifte. Fennia XVI. 3: 81 (i handl. fr. 1761). Lag om bodelning vid äktenskapsskilnad. SFS 1899, Bih. nr 5, s. 5.
-DELNINGS-INSTRUMENT. skriftlig handling öfver förrättad bodelning. —
(5) -DELÄGARE~0200.
(2, 3) -DRAG. [jfr nor. dial. budrag; benämningen är trol. uppkommen därigm att dylika larver ansågos draga med sig lyckan från det gårdsområde hvarifrån de utgingo] (i mellersta Sv.) folklig benämning på en ormliknande sammangyttring af små masklika larver (af myggarten Sciara militaris Nowicki) som långsamt rör sig framåt från ett ställe till ett annat: härmask; jfr DAGG-ORM, ORM-DRAG. E. Grip i Uppland 2: 393 (1908).
(5) -DRAGA. (†) göra bodräkt. Växiö domk. prot. 1651, s. 29.
(5) -DRÄKT. (bos- (bo(o)dz-) Bidr. t. Åbo hist., Växiö domk. arkiv 1653, s. 42) [fsv. bo(s)-dræt] jur. eg.: dragande från boet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) hustjufnad. L. Paulinus Gothus Thes. cat. 136 (1631). Emedan Walborgh Erichzdotter är giffwin skuld för boodzdrätt .., dy stånde hon tiuffwa rätt. Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 175 (1637).
2) benämning på det slags brott som begås då ngn af delägarna i ett bo l. medlemmarna i en familj lönligen undandrager (ngn af) de öfriga bodelägarna l. familjemedlemmarna ngt af boet. Lagförsl. 543 (c. 1606). MB 51 (Lag 1734).
-FALLEN, -FAST, -FASTHET, se d. o. —
(2) -FIKEN. (†) hemkär. Brahe Oec. 67 (1581).
(2) -FLYKTIG. (†) som flyr l. flytt från hemmet. Hafue wij .. förbuditt wåre stådthollare, att dhe sådanne booflychtige förlöpare icke .. försware skole. SUFH 4: 198 (1613).
(jfr 2 d) -FLYTTA. (†)
a) intr.: byta om bostad l. boningsplats, flytta. G. I:s reg. 16: 480 (1544). Almqvist (1844; med uppgiften: Säges bättre och mera: Flytta bo).
b) tr.: flytta (ngt, särsk. bohag, till annan bostad l. ort). Brask Pufendorf Inl. t. hist. 398 (1680). D. 25 Martij booflytte iag någre mina saaker ifr(ån) Wåitila till Kaihimala. H. Spåre (1696) i Karol. krig. dagb. 7: 213. Växiö domk. akt. 1711, nr 434.
c) refl. = a. Jag .. ämbnar booflytia mig op till Kopparbärget. Oxenst. brefv. 11: 286 (1643).
(jfr 2 d) -FLYTTARE. (†) särsk. om utvandrare. Flyktige Emigranter och Boflyttare. Tessin Bref 2: 324 (1755).
(jfr 2 d) -FLYTTNING. (numera föga br.) Phrygius Him. lif. 38 (1615). När igenom dödsfall eller eljest omwäxling sker, så bör altid rätter fardag wid boflyttningen i ackt tagas efter Lag. Stadg. ang. landtmil. 1: 334 (1684). Dalin (1850).
(2 l. 3) -FOLK. (†) landtmän, jordbrukare; jfr -MAN 2. Bondepract. A 6 a (1662).
-FÄLLIG, -FÄLLIGHET, se d. o. —
(2) -FÄST, p. adj. [eg. p. pf. af BOFÄSTA] (†) bofast; bosatt. Boofäste män. Consist. acad. Abo. ä. prot. 4: 95 (1672). Våra urfäder .., (voro) bofäste under ett hårdt himmelsstrek. Murberg i 1 SAH 2: 9 (1787).
-FÄSTA, se d. o. —
(2) -FÄSTE. (†) bofasthet; stadigt hemvist. Rydström Armfeltarne 8 (1916; efter handl. fr. 1671). Oss, som fått vårt bofäste närmare Polen. E. O. Runeberg i VetAH 1765, s. 92.
-FÄSTNING, se d. o. —
(2) -FÖR, adj. (†) i stånd att sätta bo. Hafwer .. min .. Sal. Moder gjordt min Systerdotter boför med Fatebur, boskap och bohag. Loenbom Uppl. 4: 84 (1581). Växiö domk. akt. 1695, nr 1008.
-FÖRA.
1) till 2 l. 5: flytta.
a) (numera bl. ngn gg om nomader) byta om bostad l. boningsplats, flytta; förr särsk.: flytta sina tillhörigheter (till den nya bostaden osv.). At han motthe .. booföre och flytthia j fraa westerars och nidher tiil lincopungh. G. I:s reg. 2: 107 (1525). Om afftonen lychtade vij at booföra, och jagh medh hustrun och barnen och huussfolcket begoffvo oss och tijt (till den nya bostaden). Gyllenius Diar. 270 (1663). Än i dag boföra (lapparna) i våra nordliga fjäll-trakter. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 71 (1868). GHT 1898, nr 274 A, s. 3 (om lapparna). förr ngn gg tr.: (Han) boförde alla hennes lösöhre till sig mz 14 st. hästar och fålk. Växiö domk. akt. 1671, nr 15.
b) [jfr nor. dial. buføra; bet. sannol. utvecklad ur a] (i mellersta o. norra Sv., nästan bl. i bygdemålsfärgadt spr.) flytta med boskapen till fäbodarna. Broman Helsingb. 246 (1734). V. Engelke i Landsm. 1: 234 (1879). ngn gg tr.: Vanan att ”boföra” kreaturen är .. svår att borttaga. Tidskr. f. landtm. 1886, s. 63.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål.)] (†) till 2: hemföra (ngn) som sin maka. Ducere uxorem, Gifta sig, d. ä. Boföra hustrun. Dahl Gram. lat. 20 (1796).
(5) -FÖRTECKNING. (numera bl. hvard.) bouppteckning. Nehrman Pr. civ. 296 (1751). GHT 1896, nr 302, s. 2.
(2) -GIFT. (†) brudgåfva; särsk. bildl. The öffuer allo måtto härligha ähregåffuor och boogiffter, medh hwilka tu Himmelske .. Brudhgumme Jesu Christe, tijn hiertans aldrakäreste trooloffuade Brudh wil besmyckia. Phrygius Him. lif. 124 (1615).
(2) -GÅRD, sbst.1 [jfr nor. dial. bugard, gårdsplats] (†) gård, gårdsplan, gårdsplats. Bårg-gård, gård frammanför ett slott, Bogård. Schultze Ordb. 1393 (c. 1755). K. Lilljebjörn Hågk. 33 (1838).
(2) -HÅLL. (†) hushållning. Œconomia eller rett boohol. L. Petri Oec. 5 (1559).
(8) -KANT. S. Lagerlöf i Ord o. bild 1892, s. 259. Hallström Lev. dikt 51 (1914).
(2 l. 3) -KARL. [fsv. bokarl; jfr ä. d. bokarl, isl. búkarl] (numera bl. i historisk stil) jordbrukare, brukare(?); nästan bl. i uttr. bönder och bokarlar; jfr -MAN 2. Sv:s traktater 4: 8 (1521). Wij Götstaff .. Helse idher alla andeliga och werldzlighe frelszesmen köpstedzmen bönder bokarla och menighe almogha som byggia och boo vtj Skåne. G. I:s reg. 8: 10 (1532). H. Hildebrand i Ill. Sv:s hist. 2: 72 (1876).
(2) -KATT. (†) huskatt. Aldrig så ostyrigh vngdom, han blijr jw omsijdor spaak; När han får .. Bekymmer och omsorg, och Bookatten at släpas medh. Grubb 852 (1665).
(2) -KONA. [jfr isl. búkona] (†) = -KVINNA. Schultze Ordb. 2468 (c. 1755).
(2) -KVINNA. [jfr sv. dial. bokvinna (Smål., Gottl.), ä. d. bokvinde] (†) husmoder, matmoder; hustru; jfr -MAN 1. Een godh boqwinna är sinom man een glädhe. Syr. 26: 2 (Bib. 1541). Tig sielfwer tu älskar, när som tu kärhåller / Tin egen Booqwinna. Törnewall A 3 b (1694).
-LAG, se d. o. —
-LAND, se BOD-LAND.
-LÖS.
a) [jfr isl. búlauss, som icke har eget hushåll] (†) till 2: som icke har hus o. hem, hemlös. P. Erici Musæus 2: 145 a (1582). Den hushålls- och bolöse folkhopen. Fennia XVI. 3: 61 (i handl. fr. 1761).
b) till 8, särsk. om fåglar; särsk. (föga br.) bildl., i uttr. bolös svala, om ensam o. hemlös människa. Scholander I. 1: 11 (1867). Ahrenberg Män. 4: 223 (1909).
(2) -MAN. [fsv. boman; jfr ä. d. bomand, nor. dial. bumann, isl. búmaðr] (†)
1) husfader, husbonde; fastighetsägare? jfr -KONA, -KVINNA. Bådhe til Œconomia och Politia, thet är huus och landz regerningh, är Gudh en Euigh skapare, Herre och Regenth, vtan huilken alle boomän och landzregenther plat intet ärhe heller formåå. L. Petri Oec. 7 (1559). At hwar och een Booman warder sitt Folck ther til hållandes, at the för theras Dörer hålle reene Gator, Trommer och Rensteener. Berchelt Pest. ors. B 5 a (1589). Växiö domk. akt. 1703, nr 347.
2) jordbrukare, brukare; särsk. i uttr. bönder och bomän; jfr -FOLK, -KARL. The som til bomän icke falte äre, eller någen macht och förmögenheett haffwe, at besittie och wäll förestå sådane heman. G. I:s reg. 18: 41 (1546). Bönder och bomenn, som byge och boandes ere uti Ås. RA 2: 199 (1568). Een Booman klook sin Trägård flijtigt ränsar. Dahlstierna Kunga skald K 1 a (1697). Dict. Hamb. (1700; under bonde).
-MAT, se BOD-MAT.
-MÄRKA, -MÄRKE, -NOT, -NOTA, se d. o. —
(7) -NYTTA. [jfr isl. búnyt; jfr äfv. fsv. fäar nyt, isl. fjárnyt] (†) om den nytta man har af boskap, särsk.: mjölk. Trulpigans barbross moor bekiende at hon hafr hafft fyra bäroor och boonyttan af tree ellr fyra byer. Ångerm. landstingsprot. 10 sept. 1635, fol. 18. Ångerm. dombok 12 dec. 1640, fol. 162.
-PIGA, se BOD-PIGA.
-PLATS, se d. o. —
(8) -PLUNDRARE.
-PÅLE, se d. o. —
(2) -PÄL. [af d. bopæl af bo, bo, o. pæl, påle] (†) bostad, hem. Dhe .. willia .. framskaffa timber att bebyggia tompten så att dher fullkommeligen kan wijsas wara 2:ne borgares boopäll. Växiö rådstur. prot. 1700, s. 496. Växiö domk. akt. 1800, nr 463.
(2) -REDA. [jfr sv. dial. boreda (Västergötl.)] (†) bohag, husgeråd. Borgerskapet skall wara förbudit, låta någon booreda giöra och förarbeta, utan om köpstaden. Stiernman Com. 1: 262 (1576). Törnewall E 1 b (1694).
(2) -REDE. [jfr sv. dial. borede (Smål.)] (†) bohag, husgeråd; äfv.: bohagsting, husgerådssak. G. I:s reg. 4: 314 (1527). Om man skulle föryttra slyka booreden (näml. tunnor, fat, kar osv.) här uppe. Växiö domk. arkiv 1667, nr 401. Växiö domk. akt. 1711, nr 449.
(2) -REDSKAP. (†) = -REDE. The som j betalningen för spannemåle .. tage osmundz jern, mere än the sielffwe behöffwe til theris booreskap. G. I:s reg. 18: 40 (1546). Iag .. fullbordade de boredzskap iag tillförne på begynt hade. Växiö domk. akt. 1711, nr 158. Arnell Stadsl. 279 (1730).
-SATT, se d. o. —
(2) -SITTANDE, p. adj. [jfr d. bosiddende] (†) bosatt; bofast. En dansk kiöpman .., bosittiandess i Christianstadh. Växiö rådstur. prot. 1629, s. 307. Bosittande borgare. Cavallin Herdam. 4: 41 (cit. fr. 1692).
(2) -SITTEN, p. adj. [y. fsv. bositin (BSH 5: 62)] (†) bofast; jfr -SÄTTEN. Boositne Män. Tegel G. I 2: 184 (1622). Växiö domk. prot. 1674, s. 495.
-SKIFTE, se d. o. —
(jfr 5 g) -SKILD, p. adj. om äkta makar: (som) gm laga boskillnad (blifvit) lösta från ekonomisk gemenskap med hvarandra; särsk. om hustru. PT 1897, nr 70 A, s. 4.
-SKILLNAD, se d. o. —
(8) -SKIT. [jfr sv. dial. boskit, den senast födde af valpar, kattungar, kycklingar m. fl. husdjur (Finl.; Rietz 139)] (†) kräk, vrak. Serenius (1734; under rake, sbst.).
(5) -SLITA. [jfr nor. dial. buslit, utarmning, samt ä. d. boeslidsman, husvill man] (†) utarma. Wij haffwe icke förlhänt tigh them (dvs. undersåtarna i Jämsä socken) ther opå, att thu skalt vthöda och boslitha wåre Vndersåther och handle medh them lijke som en Tyran. SUFH 2: 385 (1608). A. Oxenstierna 1: 453 (1620).
(5) -SLITEN, p. adj. [jfr nor. dial. busliten] (†) utarmad. Ligeuel riffue och slijte j vtaff the arme stackers bönder, alt thet the äge, .. och göre så .. then ene booslitin effther then annen. G. I:s reg. 14: 78 (1542). Stiernman Riksd. 742 (1620).
(2) -SYN. (†) husesyn. Thet kan intet skada, om .. (matmodern), til at giöra sig thesto bättre försäkrad om sina betienters trohet, .. här och ther i theras kamrar, stall, fähus o. s. v. håller bosyn. Broocman Hush. 1: 41 (1736). Gå i bosyn med en, Domum lustrare, censum agere. Schultze Ordb. 4036 (c. 1755). Almqvist (1844; med uppgiften: Säges föga). bildl.: räfst. Then skiepper Clemmedt .. (hade) hållett bosyn med then judske adelen. Brahe Kr. 9 (c. 1585).
(2) -SYNA. (†) hålla husesyn. Schenberg (1739).
-SÄTTA, se d. o. —
(2) -SÄTTEN, p. adj. (†) bosatt; jfr -SITTEN. Godhe venner Borgmästare och rådh uthi Norre och Suderköpingz städher bosättne. A. Oxenstierna 2: 323 (1618).
-SÄTTNING, se d. o. —
(2) -TING. (†) bohagsting, husgeråd. Mat. 12: 29 (NT 1526). Itt nyttigt booting, som j hwsena behöffues. Bar. 6: 58 (Bib. 1541). Cavallin (1875).
(2) -TRÄD. [jfr sv. dial. boträ] vårdträd. Vårdträdet eller boträdet .. var .. (ofta) en lind, som stod på gårdsplatsen. Nilsson Årets folkl. fester 30 (1915).
(2) -TYG. [jfr sv. dial. boty, landtbruksredskap (S. Möre)] (†) = -TING. Huart och itt bootyygh som öpet är thet intet offuerteckilse eller band haffuer. 4 Mos. 19: 15 (Bib. 1541). Allehanda vthholade Bootygh, såsom Trogh, Skåler, Balior, Rennor, Trummor. Lex. Linc. (1640; under alveus). Arbetades på botyg och väfdes 30 alnar tväskaft blaggarn. H. Sjögrens journ. 1788, april 7-9.
(5) -UPPGIFVARE~0200. jur. person som uppgifver boet vid bouppteckning. PT 1911, nr 149 A, s. 4.
-UPPTECKNING, se d. o. —
(5) -UTREDNING~020. jur. utredning af ett bos (i sht dödsbos) affärer. Sundén (1885). Winroth Civilr. 2: 656 (1901). bildl. Tegnér 4: 237 (1836).
-UTREDNINGS-MAN. person som verkställer boutredning. Wieselgren Bild. 249 (1883, 1889). Björling Civilr. 307 (1910). När han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Lagerlöf Kejs. 237 (1914). bildl. Wetterbergh Samh. kärna 2: 47 (1857).
-VALL, se under BOD.
(2) -VILL. (†) husvill. Om Echtenskapet eij blifuer tillåtit, blifuer moderen till äfuentyrs bo willdh, och moste flötia till en nedrutin ödes gårdh. Växiö domk. prot. 1662, s. 445. Växiö domk. akt. 1706, nr 16.
-VÄXT. [sannol. bildadt af E. Fries till BO, sbst.1 8; jfr Fries Ordb. (c. 1870; under bo); jfr BO, sbst.3] växt af flocken Corymbiferæ af familjen Compositæ. Fries Ordb. (c. 1870).
(8 b) -ÄGG. ägg (i allm. konstgjordt, af gips, porslin l. dyl.) som lägges i värprede, för att icke hönsen (l. kalkonerna osv.) skola öfvergifva redet, när deras ägg borttagas. Lind (1749; under nest-ey). Hallström Döda fallet 71 (1902).
B (†): (5) BOS-DEL. [jfr sv. dial. bosdel, hemgift (Östergötl., S. Möre), samt fsv. bosluter] egendom som hustrun medför i boet, hemgift, utstyrsel. Växiö domk. arkiv 1666, nr 107. När .. hon hade uppräcknat för honom, hwad åthskillige perzedlar hennes Fader henne som är eenda barnet till boosdeel gifwa wille, slogh han henne i hand, och försäkrade henne, att han hene .. ächta wille. Växiö domk. akt. 1689, nr 903.
-DRÄKT, se A.
Spoiler title