SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BORTBLANDAD, p. adj.
Etymologi
[eg. p. pf. till BORTBLANDA 4]
(numera bl. i Finl.)
1) (knappast br.) vilse, vilsekommen. Jag blef alldeles bortblandad, kom i sällskap med en hop herrar till en usel bondgård i skogen. Bååth-Holmberg En sv. flickas dagb. 103 (i handl. fr. 1808).
2) bortkollrad, förvirrad, virrig. (När) detta ämne kommer å bane .. är han alldeles bortblandad, ehuru han annars bevisat sig vara en man med någon urskiljning. Kullberg Mem. 3: 138 (1836). Grefven är på det hela en bra karl, fastän en smula bortblandad af krimskrams. Topelius Fält. 4: 546 (1864).
3) (hvard.) sinnesrubbad. Hahnsson (1884). FoU 15: 40 (1902). Bergroth Finlandssv. 335 (1917).
Spoiler title
Spoiler content