SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BORTDÖ bor3t~dø2, v. -dör, -dog, -dogo, -dött, (†) -dödd (HH XXI. 1: 224 (i handl. fr. 1712), Cygnæus 7: 41 (1841); jfr BORTDÖD); se för öfr. DÖ. vbalsbst. -ENDE.
Etymologi
[till BORT 2]
— jfr DÖ BORT samt anm. sp. 3992.
afgå med döden, dö bort, dö.
1) i eg. bem.
a) dö från de sina l. sin omgifning l. sin verksamhet o. d.; afgå med döden; numera bl. ngn gg i förb. bortdö från ngt. Barnet, som utan doop bortdör. KOF II. 1: 26 (1650). Thet räknas icke för något mirakel, om en stor Segervinnare hastigt bortdör. Rydelius Förn. 225 (1722, 1737). Våra stora häfdatecknare .. hafva .. gemenligen bortdött ifrån halffärdiga arbeten. Frey 1845, s. 273.
b) (enst.) dö fullständigt, förintas i döden. (De ogudaktige) bortkastas vthi helwetes ewiga pijna, .. ther som the altijd döö, och bortdöö doch aldrig, altijd brinna och aldrig förbrinna. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. G 1 b (1593) [jfr lat. emori i förh. till mori].
c) tyna o. dö, aftyna tills döden följer; om växt äfv.: vissna bort, dö ut; äfv. om del af organism, numera i sht om växtdel. (År 1754) bortdödde det stora apricosträdet. Trolle-Bonde Hesselby 154 (i handl. fr. 1756). (Det händer) at en hel fot med benet, ända up under knäet, af förenämnde orsaker bortdör. Acrel PVetA 1767, s. 67. (Stammen hos ormbunkarna) kan .. ej blifva mångårig utan måste bortdö hvarje höst. Frey 1841, s. 43. (Heines) mångåriga bortdöende. Lysander Almqvist 401 (1878).
d) om ett flertal: småningom dö, dö den ene efter den andre; dö ut. GR 8: 70 (1532). (Vi) haffve .. stor sorgh, att vårt egit folk för oss så dageligen förminskes och bortdör. Därs. 26: 137 (1556). Slägten bortdö, folkslag försvinna. Fries Utfl. 1: 94 (1843). Hottentotter och buschmän, som anses utgöra en bortdöende återstod af Sydafrikas urfolk. Carlson 1 Skolgeogr. 144 (1894).
2) mer l. mindre bildl.
a) (i sht i relig. spr.) med prep. från: afstå från, uppgifva, försaka, förneka; jfr AFDÖ 2. Huru man skal ifrån sigh sielff bortdöö. Preutz Kempis 329 (1675). Detta bortdöende från allt högre mod och hopp. Geijer I. 7: 18 (1817). (Människor kunna) endast genom en inre död, genom ångrens smärta, i hvilken de bortdö från synden, komma till det nya lifvet. Flensburg Kyrkl. tal 181 (c. 1875).
b) (småningom) upphöra l. försvinna l. gå under, slockna, utslockna, tyna bort; förfalla. Med honom äro .. både dess namn, dess åminnelse och dess gerningar bårtdödde. Tessin Bref 1: 115 (1751). Då bortdog vinden. Johansson Hom. Od. 12: 168 (1844). Saken fick slutligen bortdö. S. J. Boëthius i IllSvH 5: 158 (1878). Snart stodo endast topparne af de högsta bergen lysande som guld i de sista bortdöende (sol-)strålarne. Ödman Vår- o. sommard. 1: 119 (1882, 1887). Sedan genom Luther högtyskan fått rang af riksspråk, bortdog den plattyska literaturen. NF 12: 1384 (1888). Sladdret och förtalet bortdogo .. icke. Wirsén i PT 1905, nr 47, s. 3. — särsk. om ljud: försvagas till ohörbarhet, förklinga. Guitarrens sista / Smältande ljud bortdog. PoetK 1814, 1: 38. Hofslagen bortdogo i fjerran. Rydberg Frib. 129 (1857). Sista ackordet .. förklingade i ett bortdöende pianissimo. Ödman Ungd.-m. 1: 184 (1877, 1881).
Spoiler title
Spoiler content