SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BOTANIKER bωta4niker, äfv. 0302 (botànikr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =; äfv. BOTANIKUS bωta4nikus, äfv. 0302 (botànikuss Dalin), m.||ig.; best. (bl. ngn gg skämts.) -en 04010 l. 03020; pl. botanici bωta4nisi, äfv. 0302, ngn gg (nästan bl. skämts.) botanikusar 04010 l. 03020 (Dalin (1850)).
Ordformer
(-ikus (-icus) Spegel (: Botanici, pl.), 2 NF 3: 1310 (1905). -iker Dalin (1850) osv.)
Etymologi
[af t. botaniker resp. nylat. botanicus (se BOTANIK)]
person som studerar botanik; botanisk fackman; växtkännare; äfv.: person som är anställd vid en institution l. dyl. i egenskap af botaniker. Spegel 10 (1712). Dr. Ippolito Ruiz (förste Botanicus vid expeditionen til Peru 1777—1789). A. G. Silfverstolpe i LittT 1795, s. 84. Ödman Vår- o. sommard. 1: 47 (1884, 1887: botanikern). jfr: Botanisterna böra .. opponera sig mot den oseden .. att icke öfversätta (det tyska) ordet ”Botaniker” utan låta det slinka med, liksom vore det ett godt svenskt ord. O. Nordstedt i BotN 1894, s. 183. — jfr FORST-BOTANIKER.
Spoiler title
Spoiler content