SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BRÄNNING brän32, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. vbalsbst. till BRÄNNA, v.; särsk.
Etymologi
[jfr d. brænding, holl. branding, t. brandung]
konkret, motsv. BRÄNNA, v. III (för öfriga betydelser se under BRÄNNA, v., särsk. I 3 a β, 5 h α slutet).
1) (mot stranden l. ngt grund l. dyl.) våldsamt brytande sjö, svallvåg; oftast i pl. Rosenfeldt Tourville 113 (1698). Bränningarne mot stranden, gjorde all landning omöjlig. Landell Bligh 83 (1795). Nu vräker en bränning mot stäf och stam. Rydberg Dikt. 1: 63 (1882). Bränningar .. uppstå därigenom, att de från djupet inrullande vågorna blifva hindrade i sin fart, så att de efterföljande alltjämt upphinna de föregående, upptorna sig och skummande störta ned på andra sidan. Hagman FysGeogr. 92 (1903). — bildl. Gå under i lifvets bränningar. Krigets .. bränningar. Emanuelsson Plut. 3: 368 (1843).
2) sjöt. grund l. klippa som förorsakar bränningar i bet. 1. NF 2: 1245 (1878). Ligga grunden .. i vattenbrynet kallas de bränningar. VFl. 1913, s. 29.
Spoiler title