SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
BRACKA brak3a2, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 m., sällan f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Linc. (1640), I. Holmström (c. 1700) i 2 Saml. 2: 94).
Etymologi
[liksom ä. d. brakker (pl.), feng. braccas (pl.), trol. af lat. bracca, sidoform till brāca, hvilket är lån från keltiskan, dit ordet trol. inlånats från germ. språk; jfr BROK]
1) (numera knappast br.) byxa, byxor; i sht i pl. Helsingius F 4 a (1587). (Ryttarna) låthe iaghe sigh som een hoop medh harar, när the höre een Pålack nempnas hadhe the så godtt som skittitt i brackan. Carl IX (1601) i VittAH 3: 285. Wijdhe frantzoiske brackor. Rudbeckius Kyrkiost. 28 (c. 1635). Roos Skolg. 16 (1868; om ä. förh.). — jfr BECK-, SILKES-, SKINN-, VID-BRACKA.
2) [i studentspråket uppkommen ellips af SKINN-BRACKA ss. skymford om borgare] skymford urspr. användt mot l. om i sht näringsidkare o. handtverkare (o. deras gesäller) för att beteckna dem ss. personer med trånga vyer o. utan högre kultur (men med tryggad ställning i ekonomiskt hänseende); senare i allmännare anv.: spetsborgare, filister, (mer l. mindre obehaglig) kälkborgare. Kom brackor, gör'n knäfall för vingudens män! J. Wallenberg 39 (c. 1765). Mariannes bröder hade en vana att kasta ut ordet ”brackor” om alla dem, som icke fått elementarskolans bildning. Benedictsson Fru M. 107 (1887). Ja, jag är artist, men pappa och mamma är brackor. Strindberg Tr. o. otr. 4: 61 (1897). Brackan, d. v. s. den som drunknat i det konventionella, har svårt att begripa skämt. Laurin Skämtb. 307 (1908). — jfr HVARDAGS-, JUBEL-, PÖS-, SKINNBRACKA m. fl.
Ssgr: A: (2) BRACK-AKTIG. Wetterbergh Past. 43 (1845).
-AKTIGHET—00~2 l. ~200.
(2) -FASON. i sht i pl. Hellander Teat. 208 (1898).
(2) -HÅLA. skymford om stad l. mindre samhälle: ”Grönköping”; jfr SMÅSTADS-HÅLA. Larsen (1884). Lundquist Profil. 3: 125 (1888).
(1) -STUT. (bracke- VDP, Ullenius Rer. var. quinquag. 37 (1731)) (numera bl. i Finl., mindre br.) stut l. kok stryk utanpå byxorna; jfr UTAN-STUT. (Gymnasisterna som uppfört sig illa) skola haffwa hwar sin brackestut mz try slagh aff rijs. VDP 1675, s. 648. Topelius Fält. 5: 6 (1867).
(2) -TIDNING. föraktfull benämning (i sht bland arbetare) på tidning med borgerlig läsekrets. Koch Timmerdalen 238 (1913).
(2) -VRÄKIG. Laurin Folklynnen 135 (1915).
B (†): (1) BRACKE-FNES. [möjl. felskrifvet för -fes (jfr FISA) o. likartadt med nor. dial. feesobrook ss. skällsord; jfr dock äfv. sv. dial. (Hälsingl.) fnis, orenlighet i hufvudet] ss. skällsord: ”byxfis”, ”byxskit”? Hwad är thz för en brackefnees / Som löper effter och ropar så hees. Rondeletius 83 (1614).
-STUT, se A.
Afledn. (till 2): BRACKIG, adj. Brackiga uppkomlingar. Ljungstedt ModersmH 13 (1898). jfr: Löjligt och småstadsbrackigt. GHT 1897, nr 275, s. 2.
BRACKIGHET, r. Pösande naiv brackighet. Nordensvan I rampljus 142 (1900).
BRACKIOT, m. [trol. med anslutning till IDIOT] (skämtsamt i vissa kretsar, numera föga br.) mildare uttr. för ’bracka'. Fröding Brev 99 (1890). Anm. Ordet uppfattas numera äfv. ss. förstärkning af ’bracka'. Det användes, åtm. i Skåne, redan under 1860-talet. Afledn.:
BRACKIOTISM, r. (Fröding Brev 121 (1890)), o.
BRACKIOTISK, adj. (Därs. 102).
BRACKNA, v. (hvard.) i förb. brackna till, börja blifva bracka. Östergren (1917).
Spoiler title
Spoiler content