SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
BRACKVATTEN brak3~vat2en, i sht förr äfv. BRAK- bra3k~, n.; best. -vattnet; pl. =.
Ordformer
(brak- Bergman, Hoppe (1892). brack- Nilsson Fauna 4: 675 (1855) osv.)
Etymologi
[jfr d. brakvand; efter nt. l. holl. brakwater l. t. brack, brackwasser (se BRACK, adj.)]
(numera i sht i fackspr.) hafsvatten som blifvit uppblandadt med sött vatten l. sött vatten som blifvit uppblandadt med salt vatten, bräckt vatten; jfr BRÄCKVATTEN. Bergman Gotl. skildr. 323 (i citat fr. 1725). (Saltsjön har) flutit in i Mälaren, och där förorsakat Brakvatten. VetAH 1759, s. 272. Ymer 1903, s. 303.
Ssgr (i sht i fackspr.): BRACKVATTENS-, sällan BRAKVATTENS-ABBORRE~020 l. ~200. Brackvattensabborre eller, såsom han vanligen kallas, saltsjöabborre har företräde framför äkta sötvattensabborre, som ej sällan har dyig smak. Stuxberg Fisk. 171 (1894).
-LAGUN. Andersson Växtvärld. 44 (1896).
Spoiler title