SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
BRAKIG bra3kig2, adj. -are.
Ordformer
(-og Tiselius; -ug Rinman Jernförädl. 259 (1772); -ig Rinman 1: 301 (1788) osv.)
Etymologi
[afledn. af BRAKA, sbst.]
i sht metall. försedd med brakor. Tiselius Vätter 2: 94 (”102”) (1730). — jfr RÅ-BRAKIG.
Afledn.: BRAKIGHET. jfr RÅ-BRAKIGHET.
Spoiler title
Spoiler content