SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
BRAKTEAT brak1tea4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr skrifvet bracteat)
Etymologi
[jfr dan. o. t. brakteat, eng. bracteate, fr. bractéate, af lat. bracteatus (nummus), till lat. bractea, tunn metallplåt; jfr BRÅSSA]
i sht arkeol.
1) tunt medeltidsmynt (oftast af silfver) med prägel bl. på ena sidan; förr äfv. om andra ensidigt präglade mynt; jfr HÅL-PENNING. Oedman Bahusl. 329 (1746). Hallenberg Myntcab. 251 (1804). SvH 2: 153 (1905). — jfr HALF-BRAKTEAT.
2) myntliknande hängsmycke (vanl. af guld) med prägel bl. på ena sidan. Holmberg Nordb. 267 (1852). SvFolkH I. 1: 123 (1914). — jfr GULD-BRAKTEAT.
Ssgr: (1, 2) BRAKTEAT-FYND.
(1) -MYNT. (föga br.) Lagerbring 1 Hist. 2: 713 (1773).
(1, 2) -SAMLING.
(1, 2) -TYP.
Spoiler title
Spoiler content