SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRIS bri4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Oxenstierna Vanderdecken 114 (1865) osv.) l. -er (Dalin (1850), SAOL (1900), LoW (1911)); förr äfv. BRISA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(brisa Röding, Deleen (1836; under brise). breeze Gyllengranat. bris Ekbohrn (1840) osv.)
Etymologi
[liksom d. bris(e) af holl. bries l. (n)t. bris(e) l. eng. breeze; jfr fr. brise, span. brisa]
i sht. sjöt. vind; särsk. om frisk men ej särskildt stark vind. Svag, lätt, fin, hård, lagom, laber, jämn, frisk, styf, hård bris. Röding 1: 389 (1794; icke upptaget i den sv.-t. afdelningen). Breeze. En viss vindens styrka. Gyllengranat Sjökr. 1: 190 (1837). Skeppet .. hade .. redan fått bris och hunnit så långt att ingen möjlighet var att nå det. Skogman Eug. 1: 242 (1854). En lätt bris krusar vattenytan. VFl. 1907, s. 44. — jfr HAFS-, KVÄLLS-, LAND-, SJÖ-BRIS m. fl.
Afledn.: BRISA, v., se d. o.
BRISIG, adj.
1) om plats där l. tid då det blåser (bris); blåsig. Det är rätt brisigt ute på sjön. Alla gator vimla af folk denna vackra, brisiga söndagseftermiddag. TurÅ 1912, s. 81.
2) om haf l. vatten: krusad af bris(ar). Man får .. ej frånkänna konstverket ett visst friskt drag, med dess brisiga vatten och sin klara, nordiska luft. PT 1906, nr 221 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content