SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BROTTSLING brot3sliŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[afledn. af BROTT II; jfr BROTTSLIG]
person som begått ngt brott; förbrytare; brottslig person. Hasselroth Campe 191 (1794). En grof brottsling. Agardh ThSkr. 3: 27 (c. 1855). Minderårig brottsling kan dömas till aga af föräldrar. Aldén Medb. 3: 104 (1885). Den engelsman, som kan men ej vill försörja sig anses såsom en brottsling. VL 1906, nr 234 A, s. 5. — jfr MED-, ÅTERFALLS-BROTTSLING m. fl.
Ssgr: BROTTSLINGS-ANLAG~20 l. ~02. förbrytaranlag. Thyrén StrafflRef. 1: 50 (1910).
-MORAL.
-TYP. Strindberg Hafsb. 43 (1890). (Lombroso antager) att brottslingstypen i allmänhet utmärkes af bakåt sluttande panna, stora öron (osv.). Scheele Själsl. 100 (1894).
Spoiler title
Spoiler content