SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRYTNING bry3tniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. brydning, t. brechung]
vbalsbst. till BRYTA; ofta mer l. mindre konkret. — jfr DAG-, FÄRSK-, IS-, NY-, STUBB-, VÄG-BRYTNING m. fl. — särsk.
1) till BRYTA 9; äfv. konkret: hvad som brytes (på en viss tid o. d.). Vara under brytning (om grufva, schakt, gång o. d.). GR 16: 127 (1544). Brytningen (hade) först kommit riktigt i gång för några få år sedan. Lagerlöf Holg. 2: 339 (1907). — jfr DAG-, DAGS-, DJUP-, ETAGE-, GRUF-, KOL-, MALM-, ORT-, PALL-, RAS-, SILFVER-, SKIFFER-, STEN-, STENKOLS-, TAK-, TVÄR-BRYTNING m. fl.
2) (numera, utom i ssgr, bl. bygdemålsfärgadt) till BRYTA 16: skakning, skälfning; ryckning(ar), kramp; frossbrytning; anfall (af feber l. frossa o. d.). Brytningarne (af bröstvärko. hosta) satte Honom .. starckt an. Nordberg C12 2: 603 (1740). (En) sjukdom, som yttrade sig i grufliga häfningar, kastningar, brytningar (m. m.). SDS 1909, nr 306, s. 9 (efter handl. fr. 1777). — jfr FEBER-, FROSS-BRYTNING.
3) till BRYTA 17: kväljning (med ansats till kräkning), kräkningsrörelse utan att ngt kommer upp; förr äfv.: kräkning, uppkastning. Broocman Hush. 2: 225 (1736). De envisa kräkningarna (vid sjösjuka) .. öfvergå till plågsamma brytningar, när magsäcken är tömd. Wretlind Läk. 9—10: 107 (1901).
4) till BRYTA 19 a; äfv. konkret: brottsjö(ar). Kalm Resa 1: 12 (1753). Skummande vita brytningar. Koch Timmerd. 339 (1913).
5) (i sht i fackspr.) till BRYTA 20; ofta konkret: skarp böjning, vinkel, hörn o. d. Brytningar .. göras betäckta vägen) i ingående vinklar. Sturtzenbecher Förel. I. 2: 89 (1795). Brytningarne i yttertaket klädas med kopparplåt. SyneprotUnnaryd 1895.
6) (i sht fys.) till BRYTA 21, särsk. till 21 b; stundom konkretare; äfv. bildl. Enkel (l. normal l. ordinär) brytning. Dubbel brytning. Undergå brytning, om ljusstråle. Duræus Naturk. 114 (1759). Religion, Filosofi och Poesi .. äro brytningar af gudomsstrålen. olika sidor af ett och samma lif. Polyfem III. 32: 2 (1811). — jfr DUBBEL-, FÄRG-, LJUS-, STRÅL-BRYTNING.
7) mus. till BRYTA 22: upplösning af ett ackord i efter hvarandra följande toner; jfr BRUTEN 5 b; förr äfv.: drill. Londée Kellner 17 (1739). Lärkans brytning hög och grann. Bellman Gell. 28 (1793). Auerbach (1907).
8) språkv. till BRYTA 22 d: (en vokals) öfvergång till diftong på grund af inverkan af ett följande ljud; i de nordiska språken särsk. om öfvergången af e till ia resp. io, iu på grund af ett a l. u i ändelsen. Äldre brytning (på grund af ett senare bortfallet a l. u). Yngre brytning (på grund af ett kvarstående a l. u). Rydqvist SSL 4: 133 (1868). Till frågan om brytning och nasalvokaler i fornnordiska språk. AKock i ArkNF 17: 161 (1901; rubrik). — jfr A-, U-, VOKAL-BRYTNING.
9) till BRYTA 24 b: kris (i en sjukdom). Haartman Sjukd. 224 (1765). Hallin Hels. 2: 7 (1885).
10) (numera föga br.) till BRYTA 27 o. 28: skiftning, modifikation; förändrad form (af ngt), växelform, variant; i sht i fråga om språk, språkljud l. språkligt uttr. o. d. (I Ljungbergs grammatik anföras ofta) vissa dialecters ord och brytningar .. (ss. smårj, snop m. fl.). SvMerc. 4: 1350 (1758). (Svenskans o. danskans) stora likhet .. gör att den ena nationen tycker den andras tungomål vara blott en brytning af sitt eget. Franzén Skald. 2: 434 (1828); jfr 11. Det .. frambragta (språk-)ljudet med dess olika brytningar i folkmålen. Verd. 1888, s. 230.
11) till BRYTA 29: främmande l. dialektiskt uttal (i sht med afs. på tonfall o. d.); stundom närmande sig bet.: dialekt, dialektskiftning. Han talade tyska med lätt (stark) engelsk brytning. Hof Underr. 82 (1766). Der man ej inblandar en eller annan landsorts dialekt eller brytning. Moberg Gr. 10 (1815). En dialektal brytning med t. ex. flacka ö-ljud i ord sådana som röst, bröst. PT 1900, nr 121 A, s. 3. — jfr DIALEKT-, PROVINS-BRYTNING.
12) till BRYTA 31 o. 32 a: afbrott (i l. emot ngt); omväxling; (skarp l. effektfull) motsättning; i fråga om färg o. d. stundom: skiftning (i ngt); i fråga om smak o. d. l. födoämnen o. d. (jfr BRYTA 31 b): (pikant) skiftning (i smaken), pikant smak. Några droppar ättika ge brytning åt smaken. Ge såsen en liten brytning. En brytning i rödt. Leopold (1781) i 2Saml. 7: 6. Denna härliga natur med dess pittoreska brytningar. Bergman SmSkr. 101 (1825). Brytningar i rytmen kunna förekomma så att stigande rytm med ens går öfver till fallande eller tvärtom. PedT 1890, s. 111. — jfr FÄRG-BRYTNING.
13) till BRYTA 32 b: motsättning; täflan (om makten); strid, kamp, söndring; jäsning, oro; stundom: under kamp mellan olika krafter skeende utveckling, våldsam omhvälfning, kris; ofta i pl.: slitningar, tvister, förvecklingar, hvälfningar; i sht om motsättning l. kamp osv. mellan olika tänkesätt l. åskådningar, (politiska l. sociala l. religiösa osv.) meningsriktningar, partier o. d. Han lefde i en tid af stora brytningar. De mäktiga brytningarna inom vår tids andliga lif. Hämma en enda Naturens kraft — och I skolen se Brytning, våld, oro. Thorild Gransk. 1: 14 (1784). Vid hvar månadsrening föregår ett slags brytning i hela qvinnans väsende. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 103 (1836). Tiden var .. fyld af krigiska rörelser och politiska brytningar. Schybergson FinlH 1: 158 (1887). Med brytningen mellan hedendom och kristendom börjar ett nytt skede. HLindroth hos Flodström SvFolk 45 (1918). — jfr KRAFT-, MENINGS-, VÅR-, ÅSIKTS-BRYTNING m. fl.
14) till BRYTA 33: inträdande af fientligt förhållande, öppen oenighet (mellan personer osv.), afbrytande af förbindelser l. umgänge o. d.; i fråga om regeringar l. stater o. d. äfv.: inträdande af krigstillstånd; i fråga om trolofning o. d.: upphäfvande (af förbindelsen); i fråga om förh. l. tillstånd, åsikt, vana o. d. (jfr BRYTA 33 b): öfvergifvande (af ngt), upphörande (med ngt). En öppen brytning har inträdt (l. det har kommit till en öppen brytning) dem emellan. Fästmön tycktes sörja mindre öfver brytningen än fästmannen. Adlerbeth Ant. 1: 76 (c. 1792). Henrik VIII:s brytning med katholska kyrkan. Bolin Statsl. 1: 28 (1868). Jag hoppas .. ha visat, att dessa (ortografiska ändrings-)förslag ej innebära någon ohistorisk brytning med våra fäders sed. Tegnér SvRättstavn. 53 (1887). Ryssland, från hvilket håll man befarade en brytning. Schybergson FinlH 1: 516 (1887).
Ssgr: (9) BRYTNINGS-BÖLD. (†) OAcrel i VetAH 1746, s. 185. Brytningsbölder .. kallas de Bölder, som .. komma .. efter eller i slutet af svåra Febrar. Haartman Sjukd. 146 (1765). Heinrich (1814).
(8) -DIFTONG. språkv. diftong som uppkommit gm brytning. Brodén SvSpr. 125 (1873).
(6) -EXPONENT. fys. tal som uttrycker förhållandet mellan sinus för infallsvinkeln o. sinus för brytningsvinkeln vid ett visst gifvet medium; jfr -INDEX o. -KOEFFICIENT. Fock 1Fys. 291 (1854).
(6) -FEL. (i sht i fackspr.) i fråga om refraktionen hos ögats lins. Hallin Hels. 2: 654 (1885).
(6) -FÖRMÅGA. fys. ett ämnes förmåga att bryta ljuset (uttryckt gm dess brytningsexponent); jfr -KRAFT. Berzelius Kemi 6: 148 (1830).
(6) -GRÄNS. fys. Fock 1Fys. 293 (1854). Det största möjliga värdet på infallsvinkeln är 90°, och det häremot svarande värdet .. på brytningsvinkeln kallas brytningsgränsen. 2NF 22: 1173 (1915).
(6) -INDEX. fys. = -EXPONENT. Fock 1Fys. 291 (1854).
(6) -KOEFFICIENT. fys. = -EXPONENT. Lindelöf AnGeom. 54 (1864).
-KOSTNAD. särsk. till 1. VetAH 1771, s. 277.
(6) -KRAFT. (mindre br.) fys. = -FÖRMÅGA. VetAH 1754, s. 300. Löwegren Ögonsjukd. 2 (1891).
(6) -LAG, r. l. m. fys. VetAH 1754, s. 297.
(8) -LÄRA. språkv. Munch FsvFnoSpr. 6 (1849).
-METOD. särsk. bergv. till 1. GeolFF 1872—74, s. 241.
(1) -ORT. TT 1880, s. 109.
-PERIOD.
1) språkv. till 8: period i ett språks (särsk. de nordiska språkens) utveckling under hvilken brytning inträdt. AKock i ArkNF 17: 161 (1901).
2) till 13; jfr -SKEDE, -TID. Vi lefva i en stor theologisk och religiös brytningsperiod. SvLittFT 1834, sp. 417. särsk. = -ÅR. Flickornas brytningsperiod och skolarbetet. SDS 1919, nr 38, s. 4 (rubrik).
-PUNKT. särsk.
1) (i fackspr.) till 5.
a) punkt i terrängen där nivåförhållandena förändras. TT 1871, s. 333.
b) punkt där en linje o. d. bildar vinkel; hörnpunkt. TurÅ 1895, s. 368. (Polygonnätets) brytningspunkter beräknas. TT 1900, Allm. s. 69.
2) till 13. Fryxell Ber. 10: 70 (1842). Det trettioåriga kriget betecknar en bland de viktigaste brytningspunkterna i den svenska odlingens historia. Schück (o. Warburg) LittH 1: 226 (1896).
(13) -SKEDE. jfr -PERIOD 2, -TID. Brytnings-skedet mellan medeltiden och den nya. Rydberg 2: 330 (c. 1875).
(13) -TID. kamptid, jäsningstid; öfvergångstid. Möller (1790). (Vår tid) är en de andliga krafternas jäsnings- och brytningstid. Wikner Pred. 67 (1872). Kjellén NatSaml. 19 (1906). särsk. = -ÅR. Brytningstidens faror för ungdomen.
(6) -VINKEL. fys.
1) om den spetsiga vinkel som en bruten ljusstråle bildar med normalen i den punkt där strålen faller in. Duræus Naturk. 115 (1759). Moll Fys. 4: 55 (1901).
2) (†) brytande vinkel (i ett prisma); jfr BRYTA 21 b slutet. VetAH 1787, s. 165.
(13) -ÅR, pl. särsk. om de år under hvilka gossen utvecklas till man o. flickan till kvinna; utvecklingstid(en), öfvergångsår(en). Wirsén LifvVår 77 (1888). EEssen-Möller i SDS 1919, nr 38, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content