BULDAN bulda4n, ngn gg bul3dan2, n. (GR 5: 139(1528) osv.) l. r. l. m. (GR 26: 740(1556) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en, hvard. äfv. (utom i södra Sv.) =; pl. (i bet.: olika slag af buldan) -er.
Ordformer
(bul(l)d- 1528 osv. bold- 1556—1744. bund- 1541—1553. -agel(l) 1528—1651. -a(ff)vel(l) 1553—1556. -anit Forssell Hist. II. 1: 8, 16(cit. fr. c. 1560; möjl. felläst för -auit). -an 1555 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Bohusl.) bondal, ä. d. boldavid, nyisl. boldang; sannol. af ä. holl. boldavit; formen -agel torde förhålla sig till -avel som STUGA : STUFVA; i öfrigt är såväl ordets urspr. bet. som formväxlingen oförklarad]
grof, tvåskaftad väfnad af lin-, jute- l. hampgarn, hvilken användes till säckar, segel m. m., äfvensom till enklare kläder, i hvilket fall den brukar vara randig. GR 5: 139(1528). Ath sådane timberlast .. till Hollandh förskickes och therföre både bundavel och cabbel, så mycket till skepen behöffves, bestelt och köpt bliffve motte. Därs. 24: 56(1553). Ej passar sig / Att träda inför herrskapet så där / I byxor af buldan och sjömansjacka. Stagnelius (SVS) 4: 289(1823). 2NF 30: 735(1920).
