SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BUNTMAKARE bun3t~ma2kare, m.(||ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(bund- c. 1630. bunttemaker 1620)
Etymologi
[jfr d. buntmager; af mnt. buntmaker; jfr äfv. t. buntmacher; till bunt, pälsverk (se BUNT-)]
person som bereder (o. försäljer) pälsvaror, körsnär. GR 5: 101 (1528). Vi träffas hos bundtmakaren, sa' räfven till vargen. Blanche Våln. 177 (1847; ordspråk). Levertin Gest. 36 (1903).
Ssg: BUNTMAKAR- l. BUNTMAKARE-KNIF.
Spoiler title
Spoiler content