SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CESS säs4, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr ofta skrifvet ces)
Etymologi
[af t. ces]
tonk. den med ett halft tonsteg sänkta tonen c, den mellan b o. c befintliga ton som tecknas med ♭ för c. Vogler Harm. känn. 2 (1794). Cess förvexlas enharmoniskt med h. Höijer Mus. lex. (1864). Bergenson Musikl. 17 (1903). jfr DUBBEL-CESS. — i utvidgad anv. om
a) tonart som har cess till grundton, i sht om cess dur. — särsk. i uttr. cess dur, cess moll (äfv. skrifna cess-dur, cess-moll, stundom uttalade säs3~2r, säs3~mol2, l. 4~1). Mecklin För beg. i tonk. 17 (1802). Wegelius Musikl. 1: 24 (1888).
b) nottecken som utmärker tonen cess.
c) sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen cess. Vogler Clav.-sch. 24 (1798).
Ssgr: CESS-CESS3~2. cessess. Sänkt ces .. (heter) cesces. Mecklin För beg. i tonk. 15 (1802). Bauck Mus. reallex. 38 (1871).
-DUR, se a ofvan. —
-DURSACKORD—0~02. —
-MOLL, se a ofvan. —
-STRÄNG~2.
Spoiler title