SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1904  
CHAR ʃa4r (schar Dalin), r. l. m.; best. -en, äfv. (i sht i vers) -n; pl. -er.
Ordformer
(kar (återgifvande uttalet ka4r) H. Lindgren Ungdomens poesibok 215 (1897; i poem af C. R. Nyblom, som själf skrifver: charen))
Etymologi
[jfr t. o. ä. eng. char, af fr. char, tvåhjulig vagn, praktvagn, likvagn, af lat. carrus, kärra, trossvagn (jfr KARET, KAROSS, KARRIOL o. KÄRRA); jfr CHARABANG o. CHARGERA. Det ej sällan förekommande uttalet med k- beror på den oriktiga förutsättningen, att ordet är ett klassiskt ord med stafningen ch- i lat.]
(nästan bl. i poesi o. högre stil) vagn i hvilken en (antik) gudomlighet föreställes färdas; antik (triumf-)vagn; praktvagn; processionsvagn; äfv. i oeg. o. bildl. anv. Venus kom sväfvande i en Char, lik en snäcka, förespänd med Dufvor. Dalin Vitt. 6: 43 (c. 1753). Trenne Charer (komma) at gå omkring de större gator och Torg .. En af dessa Charer föreställer Den Almänna Sällheten, den andra Bacchus, den tredie Ceres. Publ. handl. 11: 584, 585 (1778). Kellgren 2: 222 (c. 1780). Och sådan vagn! En char, som bär på nöjets ban / Den förste elegant i stan. Franzén Skald. 2: 223 (1798, 1828; om faëton). Morgonen klar / Oss väckte på nytt från sin brinnande char. Stagnelius 2: 182 (1821). Triumfens char. Sturzen-Becker S. arb. 5: 220 (1859, 1862). I skyarnes glidande char. Snoilsky 2: 151 (1881). Segerns char. Dens. 3: 147 (1883). Hallström Sparfvert 43 (1903). — jfr TRIUMF-CHAR.
Spoiler title
Spoiler content