SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
CISELÖR sis1elö4r l. si1s-, l. 4r (ciselö´r Weste), m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Ordformer
(cise- Sthms hist. cal. 1761, s. 69 osv.; sisse- Runemarck Vägv. gm Sthm 27 (1790))
Etymologi
[jfr t. ciseleur, af fr. ciseleur, af ciseler (se CISELERA)]
person som ciselerar, ciselerare. — särsk.
1) motsv. CISELERA 1: person som har till yrke l. befattning att ciselera; äfv. i ngt allmännare anv.: person som utför konstnärliga metallarbeten, i sht sådana af mindre omfång. Sthms hist. cal. 1761, s. 69 (i fråga om konstnärer vid slottsbyggnaden i Sthm). Helt nyligen är .. til Stockholm från Paris kommen Cizeleuren Herr Carl Adams. SP 1780, s. 903. En skicklig ciselör måste icke allenast äga ett godt handlag, utan ock vara säker tecknare och modellör. Almroth M. tekn. 407 (1839). Vårt lands första qvinliga ciselör. Upsala 1897, nr 133 A, s. 3. Sv. statskal. 1904, afd. 779 (se under CISELERING 1). — jfr HOF-CISELÖR.
2) (tillfälligt) motsv. CISELERA 4; se SONNETT-CISELÖR.
Ssgr (till 1): A: CISELÖR-KONST103~2. jfr CISELERINGS-KONST. Den försilfrade kopparkista, i hvilken general Thorsten Stålhandskes lik förmultnat, är ett herrligt minne af tidens ciselörkonst. Estlander Konsth. 581 (1867).
-MEJSEL~20. jfr CISELER-JÄRN. Björkman (1889).
-PUNS~2. De franska guldsmedsarbetena utmärka sig .. för .. en rikhaltig, omväxlande ytbehandling med ciselörpunsen. F. Malmberg i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1900, 2: 116. —
-SLÖJD~2. (ciselörs-) Med mejseln och grafstickeln, vexelvis formande eller prydande sitt ämne, förstod (hofciselören) Rung att adla ciselörsslöjden till skön konst. Valerius 2: 218 (1837).
B: CISELÖRS-SLÖJD, se A.
Spoiler title