SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
CYANBLÅ sya3n~blå2, äfv. 04~1, adj.; n. -tt (se för öfr. BLÅ).
Etymologi
[sannol. eg. o. urspr. bildadt till CYAN, sbst.1, l. kanske snarare (under formell anslutning till ssgrna med CYAN, sbst.2) till lat. cyanus (se under CYAN, sbst.1). På bet. synes dock äfv. gr. κύανος, adj. (se under CYAN, sbst.1), hafva inverkat, o. stundom tyckes t. o. m. en reminiscens af CYAN, sbst.2, o. dess förh. till BERLINERBLÅTT hafva spelat in. Jfr äfv. eng. cyanblue]
(mindre br.) blå i den nyans som utmärker blåklinten; högt o. klart blå, kornblå; stundom: mörkblå; jfr CYAN-FÄRGAD (under CYAN, sbst.1). Thomson 27 (1862). Mönja ger en ganska vacker sammanställning med cyanblått, men en skrikande, obehaglig med blågrönt. Uppf. b. 5: 557 (1874). Den yngsta (af den blå aklejans knoppar) visar ännu det bladgröna, ehuru blekt, .. en femte ger redan violett, och i en sjette är rödblått tills blomman sitter der cyanblå. Strindberg Blomst. 104 (1888). (Skrifbordets förre innehafvare) har lämnat märken efter sitt rysliga cyanblåa bläck. Dens. Ensam 13 (1903).
Spoiler title