SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
CYMBAL symba4l (cymba´l Weste), r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er; äfv. (i sht i bet. 2, 5 b o. 10) CYMBEL sym4bel, r. l. m., i bet. 10 äfv. f.; best. -n; pl. -bler; förr äfv. (särsk. i bet. 2) CYMBLA, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(cymbaal Lex. Linc. (1640), Stephanius Colloquia minora F 8 a (1687), cymbal Florinus Voc. 122 (1695, under cymbalum), Hülphers Mus. 83 (1773) osv.; cymbaler (pl.) 1 Krön. 15 (”16”): 16 (Bib. 1541), Lex. Linc. (se 1), cimbaler (pl.) 2 Sam. 6: 5 (Bib. 1541). cymbel Lex. Linc. (1640, under cymbaal), Höijer (se 5 b); cymbler (cimbler) (pl.) L. Petri Psalt. 150: 5 (1560), Dens. Kyrkost. (se 2); zymbel Liljeblad (se 10 b), Fries (se 10 b), Neuman (se 10 b), zimbel Mankell Mus. hist. 1: 236 (1864; i bet. 5 b). cymbla (symbla) Tideb. (se 2), Lex. Linc. (1640, under cymbalum), cimbla (simbla) Var. rer. 47 (1538), Lex. Linc. (1640, under cymbalisso))
Etymologi
[jfr ä. d. cimble, simble, cimbel, cymbel, d. cymbel, holl. cimbaal, cimbel, mht. zimbal, zimbel, zimel, zimbele, zimmele, t. cymbal, cymbel, zimbel, eng. cymbal, cymbalo, ffr. cymbe, cympe, cymble, cymbolon, fr. cymbale, it. cembalo, af lat. cymbalum, af gr. κύμβαλον, af κύμβη, urholkning, urholkadt föremål, ss. dryckeskärl o. d.]
Anm. 1:o Grekernas κύμβαλα, romarnas cymbala, liksom judarnas med dessa ord öfversatta çelçelīm, voro ett instrument som kortast kan beskrifvas ss. ett par mer l. mindre kupiga metallpjäser, begagnade vid tempelmusiken o. eljest på det sätt, att de slogos emot hvarandra, väl närmast för markerande af rytmen. 2:o I medeltidslatinet blef emellertid cymbalum benämning på ett annat kupformigt instrument; det fick nämligen betydelsen klocka, bjällra (se Du Cange Gloss.) o. har i denna bemärkelse öfvergått till både de romanska o. de germanska (folk-)språken. Särskildt på det germ. området bortglömdes ordets klassiska betydelse. Luther öfversatte i 1 Kor. 13: 1 κύμβαλον ἀλαλάζον med ”eyn klingende schelle”, o. efter honom hafva våra äldre bibelöfversättningar ”en klingande bjällra”. 3:o Från bet. klocka hafva flera andra betydelser utvecklat sig, som delvis först inemot vår egen tid från Tyskland öfverförts till Sverge. I mer l. mindre ombildad form har ordet cymbalum blifvit benämning på olika instrument, som gm sin klang påmint om klockan. Det användes a) om ett slags triangel af metalltråd, som vid anslag med ngt hårdt föremål klingade ungefär som en klocka, b) om hackbrädet, c) om klavicymbalen, båda stränginstrument hvilkas strängar gifva ifrån sig ett i viss mån klocklikt ljud, d) om en klingande hög orgelstämma, e) om ett under medeltiden vid gudstjänsten användt portativt klockspel; i sammanhang härmed står den motsvarande användningen af cymbelstjärna ss. en förr äfven hos oss på orgeln anbragt musikalisk apparat. 4:o Till bet. klocka ansluta sig äfven namnen på ett par svenska växter, som förete ngn formlikhet med en klocka l. ett klockspel. 5:o Först med renässanstidens växande bekantskap med antiken lärde man sig efter hand inse, att bet. klocka ej rätteligen o. från början tillhört det klassiska ordet. Möjligen sammanhänger härmed, att från o. med Bib. 1541 den mera klassiska formen cymbal begynner träda i stället för de på tyskt inflytande beroende formerna cymbel, cymbla. Emellertid finner man ännu långt senare forntidscymbalen fortfarande omtalad med dessa senare ordformer. Föreställningarna om ordets betydelse visa sig alltjämt oklara. Så talar Lex. Linc. (1640) om att ”Slåå eller speela på Simbla” (under cymbalisso), o. i samma arbete (under sistrum) säges instrumentet vara ett krumhorn i hvilket egyptierna blåste vid sina offer åt gudinnan Isis. I Büchners Bibl. concord. (1754) förklaras cymbaler riktigt med ”halfva kopparkulor”, men ett halft århundrade senare uppgifver Wulf i sitt Handlex. ö. NT (1802), att ordet betydt ”et slags puka ell. trumma”. Därtill kommer, att cymbal under senare tider blifvit namn på åtskilliga andra instrument (jfr 3:o). Det är under sådana förhållanden ofta omöjligt att med säkerhet angifva, hvad de olika författarna som användt ordet verkligen menat därmed. 6:o a) Mot slutet af 1700-talet gjorde man hos oss bekantskap med ”den turkiska musiken” o. dess ”mässingstallrikar”, dessa de klassiska cymbalernas mest direkta o. minst förändrade afkomlingar; också de omtalas ngn gång, gm ett på sitt sätt förnyadt språklån, såsom ”cymbaler”. b) Äfv. i ett växtnamn har svenskan bevarat ett minne af den antika cymbalen: när en art af Linaria benämnes cymbelört, o. härvid de runda tallrikslika bladen afses, beror detta på att vårt nordiska namn sammanhänger med ett latinskt växtnamn, som bildades redan i antik tid, innan den ursprungliga betydelsen af ordet cymbalum bortglömts. Ur svensk synpunkt hade i detta fall cymbalört varit en riktigare benämning än cymbelört. Omvändt borde växten Nolana, som fått sitt namn på grund af blommornas klockform, hellre på svenska hafva hetat cymbelblomma än cymbalblomma. I båda fallen bero de mindre lämpliga sv. formerna därpå, att växtnamnen öfverflyttats till oss af personer som ej tillräckligt känt den riktning i hvilken ordet cymbalum utvecklats i sv.
1) [jfr ofvanstående anm. 1:o o. 5:o samt motsv. anv. af d. o. t. cymbel, eng. cymbal, fr. cymbale, it. cembalo] antikt (hos egyptier, hebreer, greker o. romare brukligt) slaginstrument bestående af två skålformiga metallpjäser som slogos emot hvarandra; i sht i pl. Speler Herranom medh trummor, och klinger honom medh cymbaler. Judit 16: 2 (Bib. 1541). Thet (dvs. den) klang som the swermande Präster (dvs. korybanterna) medh Cymbaler giorde. Lex. Linc. (1640, under corybantius). Hvad gnistor, knot och knall, hvad röster och cymbaler, / Och kringom Paphos' ö hvad vikar och canaler! Bellman 1: 147 (1771). Skalle basunen! .. Klinge cymbalen! / Spele den lekande flöjt! Wallin Vitt. 1: 214 (1816). Skrammelverktyg (sistrer, kastagnetter, cymbler m. m.). Mankell Mus. hist. 1: 125 (1864). Från taket af Jupiterstemplet hördes flöjter, basuner, cymbaler och pukor. Rydberg Sägn. 33 (1874, 1884). Om jag talade med menniskors och änglars tungor, men icke hade kärlek, så vore jag en klingande malm eller en ljudande cymbal. 1 Kor. 13: 1 (öfv. 1883; NT 1526: biälra). Klang af många cymbaler. Fröding Guit. 14 (1891). jfr FINGER-, HAND-, KOPPAR-CYMBAL. — i bild. Stagnelius 2: 41 (c. 1815). Dölj .. ekot af din brustna lyra / I rasslet af cymbaln, i lifvets yra. Snoilsky 1: 87 (1869, 1883).
2) [jfr ofvanstående anm. 2:o o. 5:o samt motsv. anv. af ä. d. cymbel, cimbel, cimble, mht. zimbal, zimbel, zimel, zimbele, zimmele, ffr. cymbe, cympe, cymble, cymbolon, (ä.) fr. cymbale] (fordom) klocka, bjällra. Loffuer honom (dvs. Herren) j symblor wellyudendes, loffuer honom jnnan frögdenes symblor. Tideb. xj (c. 1525); Psalt. 150: 5 (Bib. 1541): Loffuer honom medh klara cymbaler, loffuer honom medh welklingande cymbaler; Vulg.: Laudate eum in cymbalis bene sonantibus! laudate eum in cymbalis jubilationis; jfr Ps. 1819, 271: 3. Var. rer. 47 (1538). Cimbler, Klockor, mongahanda klockeringning til tiderna (dvs. gudstjänsterna). L. Petri Kyrkost. 34 b (1566). Dijkman Ant. 172 (1703). Hildebrand Medelt. 3: 572 (1901). jfr: Josephus berättar, at de Hebreiska Cymbaler .. gordes af Metall, ganska store och vida; alt synes visa, at de varit nära i slägt med våre klockor. Hülphers Mus. 22 (1773).
3) [jfr ofvanstående anm. 3:o e samt motsv. anv. af t. zimbel, fr. cymbale] (fordom) ett slags klockspel. NF (1879). Ekbohrn Främm. ord (1904). Anm. Denna bet. är icke eljest uppvisad i sv. Det är därför troligt, att den på de anförda ställena endast upptagits efter utländska källor.
4) [jfr ofvanstående anm. 3:o a samt motsv. anv. af t. cymbel, eng. cymbal, ä. fr. cymbale] (†) ett slags triangel (med påträdda metallringar). Pfeiffer (1837). Cymbal .. stundom en benämning på den s. k. triangeln i fältmusiken. Carlén hos Bellman S. skr. 1: 139 (1861). Höijer Musiklex. (1864).
5) [jfr ofvanstående anm. 3:o d, e; jfr äfv. Vitruvius De architectura X. 13: 5 (c. 14 f. Kr.), där i beskrifningen på en vattenorgel äfv. förekommer ordet cymbala ss. benämning på ngt slags apparat på densamma]
a) [jfr motsv. anv. af t. cymbel, zimbel] (†) = CYMBELSTJÄRNA. Cymbal .. orgelstämma af stämda klockor. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Dalin (1850). Kindblad (1867).
b) [jfr motsv. anv. af t. cymbel, cymbal, eng. cymbal, fr. cymbale] (förr) om en viss mixturstämma. (Orgelstämman) vox virg(inea är) ej annat än Hautbois (dvs. oboe) d'amour, Cymbel förbytte i Mixtur. Hülphers Mus. 316 (1773). Cymbel är en blandad 2- eller 3-chorig, i äldre Svenska Orgverk förekommande Stämma af metall, och den minsta af alla blandade Stämmor. Lindberg Orgv. 65 (1850, 1861). Till Mixturstämmor räknas: cornet, cymbel. Höijer Musiklex. 301 (1864). NF (1879).
6) [jfr ofvanstående anm. 3:o b samt motsv. anv. af d. cymbel, t. cymbal, eng. cymbalo, magyariska cimbalon] (förr) hackbräde; ss. namn på ett numera brukligt instrument endast om det företrädesvis i ungerska zigenarkapell brukliga slaget af hackbräde. Synnerberg 2: 136 (1815). Med cymbaler förstås .. ett musikaliskt instrument. Cymbalerna visa en liten låda med sångbotten, en qvadratfot, högst en qvadrataln stor, öfver hvilken en mängd strängar äro spända. På dessa slås med tvenne pinnar. Mankell Mus. hist. 1: 2 (1864). Wegelius Musikl. 2: 171 (1889). På knä vid cymbalen tvänne pojkar sig lade / och sågo till, att riktiga klangen den hade. Jensen Mickiewicz Tadeusz 366 (1898). Hackbrädet eller cymbalen, hvilket instrument .. blef en af klaverets tidigaste föregångare. Valentin Musikhist. 1: 17 (1900). jfr: Jag har och nyligen sedt et strängspel, giordt som en Flygel, fast utan tangenter, hvilket gafs namn af Cymbal, och spelas såsom Hackbräde. Hülphers Mus. 83 (1773).
7) [jfr ofvanstående anm. 3:o c samt motsv. anv. af d. cymbel, t. zimbel, it. cembalo] (†) klavicymbal, klavecin. Så godt och liufligit liud vinnes uti Cymbalerne genom desse (af Brelin konstruerade) tangenter, som någonsin genom de vanlige. N. Brelin i VetAH 1: 82 (1739). Probsten Brelin (har) förfärdigat en upprätt stående Cymbal. Hülphers Mus. 80 (1773). Heinrich (1814, 1828). — jfr KABINETTS-CYMBAL.
8) [jfr motsv. anv. af t. cymbel, zimbel] (†) med bjällror försedd kyrkhåf. Cymbal, klockpung, som under gudstjensten kringbäres, för hopsamlande af penningar. Gynther Conv.-handlex. (1846). Anm. Liksom den under 3 angifna bet. beror måhända äfv. denna endast på utländsk källa.
9) [jfr ofvanstående anm. 6:o a samt motsv. anv. af eng. cymbel, fr. cymbale] (numera mindre br.) i pl.; i fråga om janitscharmusiken o. den moderna orkestern: mässingstallrikar, bäcken. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Dalin (1850). NF (1879). jfr: Forncymbelns barn-barns-barn (dvs. mässingstallrikarna) begagnas ännu i våra dagar här och hvar vid krigare-musiken. Mankell Mus. hist. 1: 2 (1864).
10) [jfr ofvanstånde anm. 4:o o. 6:o b] benämning på vissa örter.
a) [jfr t. cymbel, cymbelkraut, fr. cymbalaire, af lat. cymbalaria, ett namn som gifvits åt ifrågavarande växt på grund däraf, att dess runda, i midten insänkta blad hafva en viss likhet med en cymbal (i bet. 1)] (numera knappast br.) växten Linaria Cymbalaria Mill. (Antirrhinum Cymbalaria Lin.); Arons skägg; jfr CYMBEL-ÖRT. Weste (1807). Dalin (1850). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
b) [jfr t. cymbel, cymbelblume, benämning på Epipactis latifolia All.; om namnet cymbel från början tillkommit växten Epipactis latifolia o. ej — hvilket kanske är sannolikare — tillfallit den sekundärt, vare sig gm förvridning af ett äldre namn l. gm den i folkbotaniken vanliga namnöfverflyttningen, så kan benämningen måhända bero på att växten med sina hängande blommor erinrat namngifvaren om ngn form af klockspel] (individ l. art af) det till orkideerna hörande växtsläktet Epipactis Rich. Liljeblad Flora 240 (1798). Zymbel .. ett örtslägte bland Nosseväxterna, med trådlika rötter och päronformiga, hängande frukter. Fries Ordb. 143 (c. 1870). Neuman Flora 636 (1901). — jfr BREDBLAD-, KÄRR-, LUND-, SKOGS-, VANILJ-CYMBEL.
Ssgr: A: CYMBAL-BLOMMA03~20. [jfr ofvanstående anm. 6:o b samt t. cymbelblume; växtens lat. namn nolana är bildadt af nola, klocka] benämning på (individ l. art af) det från Sydamerika härstammande, solanacéerna närstående växtsläktet Nolana Lin., som odlas som prydnadsväxt för sina stora, klockformiga, blå, i bottnen hvita l. gula blommor. Lilja Flora ö. odl. vext. 27 (1839). Svensson Sv:s kulturv. 462 (1893).
-KLANG~2.
(5) -REGISTER~020. (förr) Björkegren (1784, under cymbale). Dalin (1850).
-SLAGARE~200. särsk. till 1. Lex. Linc. (1640).
-SPELARE~200. Lindfors (1815). Öhrlander o. Leffler (1852).
-STJÄRNA, se C.
(7) -TANGENT~02. (cymbals- F. Palmquist i VetAH 18: 43 (1757)) (förr) En vanlig Cymbal-Tangent. F. Palmquist i VetAH 18: 39 (1757).
-ÖRT, se C.
B (föga br.): CYMBALS-TANGENT, se A.
C: (10 b) CYMBEL-SLÄKTE30~20. (zymbel-) om släktet Epipactis. O. Swartz i Sv. bot. 449, 465 (1812).
(jfr 3 o. 5) -STJÄRNA~20. (cymbal- Fahlroth) [jfr ofvanstående anm. 3 e samt t. cymbelstern] (förr) stämma i orgelverk vid hvars utdragande en med små stämda klockor försedd stjärna sattes i roterande rörelse; äfv. om själfva stjärnan. Cymbelstierna finnas äfven på någre ställen utan för verket öfver P(rincipalen) satt i form af en stjerna med intonerade bjällror, 3, 5 til 8 på hvar udd. Hülphers Mus. 316 (1773). Den nu nästan afskaffade s. k. Cymbalstjernan. Fahlroth Fr. o. sv. suppl.-lex. (1840, under cymbale). Under gradualpsalmens sista vers kringvred sig på orgelns framsida en stjerna, kallad cymbel-stjernan, fullt besatt med pinglande bjellror. Mankell Mus. hist. 1: 242 (1864). Anm. Stundom förekommer den rent t. formen cymbelstern. Höijer Musiklex. (1864). Bauck Mus. reallex. 33 (1871). NF (1879).
(1) -ÖRT~2. (cymbal- Nemnich Naturg. 1: 359 (1793), Heinrich (1814)) [jfr t. cymbelkraut] = CYMBAL 10 a. Dalin (1850). Sv. o. t. handlex. (1872).
Spoiler title
Spoiler content