SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÄST 4st, stundom de4st, ngn gg däs4t (angifvet ss. uttaladt med långt e af Weste (under dest), Moberg Gr. 103, 124 (1815; jämte ä); rimmande med läst (sup. af läsa) Wallin Vitt. 1: 392 (c. 1805); rimmande med bäst m. fl. ord med i rspr. kort ä-ljud Arvidi 98 (1651)), adj. -are (gradf. föga br.); adv. =.
Ordformer
(däst- Arvidi 98 (1651), Kempe Proberugn 54 (1664) osv. dääst- Thorild 4: 177 (1795: Däästhet). dest- Swedberg Dav. § 7 (1713), ÖoL (1852). deest- Verelius 48 (1681), Lind (1749). -er Verelius 48 (1681; nom. sg. m.), Nicander GSann. 48 (1766; ack. sg. m.))
Etymologi
[möjl. svagt böjdt p. pf. till ett dēsa (af germ. dinsan), blåsa, som i isl. undanträngts af kausativet dæsa, blåsa, pusta, komma att pusta, utmatta. Med stark böjn. torde grundverbets p. pf. föreligga i det (urspr. nt.) t. gedunsen, uppsvälld; se Terner i NysvStud. 1923. Adj:s grundbet. vore alltså: uppsvälld, stinn. dest o. däst representera olika dialektala utvecklingar af ē]
1) om den kropps- o. själsbeskaffenhet som brukar blifva följden af omåttligt ätande: förtyngd (af vällefnad), öfvermätt, stinn; ovig, mindre rörlig; oföretagsam, trög, lat; fet, korpulent; i oeg. anv. äfv. om yttrande, handling o. d. af en däst person. Med däst röst. Arvidi 98 (1651; i rimlistan). När Ehud sade til Eglon; Jag hafwer Gudz ord til tig, tå stod Konungen, ehuru tiock och dester han war, vp af sinom stol. Swedberg Dav. § 7 (1713). Han blickade däst och slött framför sig. Tavaststjerna Inföd. 47 (1887). (Spindeln var) väl för stinn och däst för att röra sig. Forsslund Djur 127 (1900).
2) [jfr bet. ’andtruten' (Hälsingl.), ’hes' (Uppl.) i sv. dial.] som har svårt att andas, andtruten. Verelius 48 (1681). (Jag, dvs. en åldrande präst) begynnar blifva däster till målföret. VDAkt. 1713, nr 79. Lind (1749; under dämpfficht).
Afledn.: DÄSTHET, r. l. f. motsv. DÄST 1. Fries 2Linné 2: 151 (cit. fr. 1740).
Spoiler title