SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÖD 4d, hvard. 4, adj. -are (nästan bl. i bildl. l. öfverförd anv.); n. o. adv. -T döt4 (föga br., Levertin Leg. 77 (1891; i bet. 20 e)).
Ordformer
(död GR 1: 23 (1521) osv. dö(ö) PolitVis. 62 (c. 1550), CAEhrensvärd Brev 1: 1 (1768: döa, pl.), Bremer Hem. 2: 127 (1839). Anm. 1:o. Den gamla mask. nom.-formen döder användes ännu ngn gg arkaiserande o. skämts. Topelius Vint. II. 1: 90 (1881; om kvinna). Wennerberg 4: 100 (1885). 2:o. I äldre tid förekommer stundom best. form i obest. anv. efter artikeln en. En dödhas hoffuudskål. BOlavi 190 b (1578). Rudbeck Atl. 1: 653 (1679))
Etymologi
[fsv. döþer, sv. dial. död, dö, d. død, isl. dauðr, got. dauþs, fsax. dōd, mnt. dōd, dōt, nt. dod, holl. dood, fht. o. t. tot, eng. dead; gammalt vbaladj. till ]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A. i eg. bem. o. i därtill sig nära anslutande anv. 1) i eg. bem., om människa, djur, väfnad, cell o. d. Härunder: särsk.: död man (e), dödt kött (h), uppväcka l. uppstå från de döda (i slutet). 2) om lem: domnad. 3) om växt, träd, frö o. d. 4) om sådant som hänför sig till l. härstammar från död(t) människa, djur l. växt. Härunder: säga ngt på ngns döda mull l. dyl. (a), död hud, dödt ejderdun o. d. (b), dödt arf (c). 5) om ting som saknar lif utan att förut hafva ägt ngt: liflös, materiell. 6) som hänför sig till l. sysslar med döda ting. Härunder: dödt konto (a), dödt ljud (b). 7) bildl. anv. af 1. Härunder: borgerligen död (b), teol. (c), spelt. (d). 8) om ort: som saknar lefvande varelser o. växtlif. Härunder: Döda hafvet.
B. om sak, förhållande l. dyl.: som själf l. hvars väsentliga verksamhet l. väsentliga egenskaper försvunnit. 9) som icke mera existerar; äfv.: glömd. 10) om ngt hvars verksamhet upphört l. afstannat. Härunder: dödt fall (a), död glaciär (b), död kompass (c), död boll o. d. i spel (d). 11) om ngt som förlorat de egenskaper som under normala förh. förefinnas. Härunder: död jord, död ost (a), död tro o. d. (d). 12) ogiltig.
C. improduktiv, ineffektiv, utan resultat. 13) som ligger oanvänd l. icke kommer till fruktbringande användning l. icke ger afkastning. Härunder: dödt kapital (a), dödt utrymme (b), död kunskap (d), död vikt (e), död höjd (f), död kraft (g). 14) mek. ineffektiv, utan verkan. Härunder: död punkt, äfv. bildl. (b). 15) mil.: död vinkel. 16) som icke har ngn påföljd, utan effekt. 17) sport. om täflan o. d.: oafgjord.
D. 18) orörlig, stilla, lugn.
E. 19) själlös, andefattig, tom. 20) utan lif o. rörelse, slö, tråkig. 21) om färg: matt. 22) om ljud: klanglös.
A.
1) om person l. djur (l. om kroppsdel, väfnad, cell l. dyl., som tänkes ha själfständigt lif): som har upphört att lefva, som är utan lif; om person: afliden, hädangången, bortgången, afgången med döden. Mördaren skulle gripas lefvande l. död. Pighan är icke dödh, men hon soffuer. Mark. 5: 39 (NT 1526). Troor tu och påå Iesum Christum .., hwilken som aflat war aff them helga anda, .. Pijnter vnder Pontio Pilato, Corsfester, Dödher Iordadher. OPetri Hb. E 1 a (1529). Göra god skel oc redho for sin dödha broders .. rækenskap. GR 4: 195 (1527). Mannen .. hembars som döder. Dalin Arg. 2: 212 (1734, 1754). Ref bildade af död korall. Bovallius CentrAm. 41 (1887). Om protoplasman är död, så är också cellen död. Skårman Forssell 152 (1898). En förklaring af domstol, att den bortkomne skall anses för död. Björling Civilr. 11 (1906). — jfr HALF-, SJÄLF-, SKEN-, UT-DÖD m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspr. o. talesätt, t. ex.: I dagh rööd i morgon döödh. PJGothus Luther ScrSent. a 1 a (1597). Döder Hund bijtz intet. Grubb 131 (1665). Ingen är ond förr än han frijar, och ingen godh förr än han är dödh. Dens. 393. Man skall icke spilla krut på döda hökar. SD(L) 1895, nr 335, s. 1.
b) (numera knappast br.) i uttr. vara död, hafva dött. Effter en är dödher före alla, therföre woro the och alle dödhe. 2Kor. 5: 14 (NT 1526). Gården som gamble domprouesten nw är död ifrå. GR 7: 100 (1530). Kyrkol. 17: 8 (1686).
c) (numera bl. bygdemålsfärgadt i vissa trakter) i uttr. blifva l. varda död, dö. GR 1: 41 (1522). Folket bleeff dödt aff skörbiwg. OPetri Kr. 100 (c. 1540). Husets äldsta dotter .. har nyligen blifvit död. Bremer NVerld. 3: 331 (1854).
d) med tillagd, förstärkande jämförelse. Död som en stock. Wigström Folkd. 1: 141 (1880). Död som en sten. Därs. 2: 364 (1881) [jfr 1Sam. 25: 37 (Bib. 1541)]. — jfr STEN-, STOCK-DÖD.
e) (numera, utom i bildl. anv., se 7, samt i citat af språkprofvet från Tegnér, bl. jur.) i förb. död man, en död. Thå barsz ther vth en dödh man. Luk. 7: 12 (NT 1526). En ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör, / och det är dommen öfver död man. Tegnér (WB) 5: 17 (1825) [efter Havamal: ek veit einn at aldri deyr: dómr of dauþan hvern]. Värdering af död mans bo. VL 1894, nr 93, s. 2.
f) i förb. (både) död och begrafven, se BEGRAFVA II 1 a ε (jfr 9).
g) (numera föga br.) i uttr. slå ngn död l. dyl., slå ngn ihjäl. Åcke Sunne son ähr bliffuen död slagen vthi skånne. VDAkt. 1681, nr 71. Lagerlöf Jerus. 1: 186 (1901).
h) (numera föga br.) ss. medelbar l. omedelbar bestämning till kött; särsk. om sjuklig, sönderfallande o. ruttnande väfnad, i förb. dödt kött, dödkött. Medhan the (dvs. de spetälska) än nw woro j leffuandes liffue, war kött och blod dödt på them. LPetri 2Post. 232 b (1555). För dödt kött. OMartini Läk. 38 (c. 1600; öfverskrift). Dalin (1850; med hänvisning till dödkött).
i) substantiveradt. Förlusten i döda, sårade och fångna uppgick till flera tusen. Läth the dödha begraffua theres dödha. Mat. 8: 22 (NT 1526). (Kristus) Foor vp til himbla .., Tädhan kommandes til at döma leffuandes och dödha. OPetri Hb. E 1 a (1529). En dödhas hoffuudskål. BOlavi 190 b (1578). Efter the Döde skal ringas (i kyrkan). Kyrkol. 18: 1 (1686). Avdelningen för döda i våra tidningar. Söderhjelm Prof. 343 (1913). — särsk. [efter gr. ἐκ νεκρῶν, ἀπὸ τῶν νεκρῶν (NT), lat. a mortuis (Vulg.)] teol. i uttr. uppväcka l. uppstå från de döda, väcka l. vakna till lif; nästan bl. om Jesus' uppståndelse l. i fråga om händelserna på den yttersta dagen; jfr af l. ifrån döda (se DÖD, sbst. 1 h α). Vpståndelsen jfrå the dödha. Luk. 20: 35 (Bib. 1541; NT 1526: aff dödha). (Jesus Kristus) then Gudh vpweckt haffuer jfrå the dödha. Apg. 4: 10 (Bib. 1541; NT 1526: aff dödha). Hb. 1614, s. 7 b. Lybecker 71 (c. 1715).
2) (hvard.) om lem: domnad. Fingrarna är döda på henne. Meurman (1846).
3) om växt l. växtdel (blad, gren m. m.) l. frö l. dyl.: som saknar lif; som gått ut, utgången; vissnad, förtorkad. Vtan så är, ath hwetekornet som faller j iordhena wardher dödt, thå bliffuer thet allena, men wardher thet dödt, thå bär thet mykin fruct. Joh. 12: 24 (NT 1526). (Blommorna) dufna bort och blifva döda. Wallin Vitt. 2: 50 (1821). Jag vill bland höstens döda blad / bedårad prisa lifvet. Heidenstam Dikt. 177 (1895). — särsk.
a) (i fackspr.) om frö: icke grobar. EconA 1807, nov. s. 79. SFS 1894, Bih. nr 78, s. 7.
b) skogsv. i förb. död skog, skog som dött på rot, själfdöd skog. JernkA 1879, s. 656.
4) i utvidgad anv. af 1 o. 3, om sådant som hänför sig till l. som tillhört l. härstammar från död(t) människa, djur l. växt (träd).
a) om kropp l. dyl. efter dens död som den tillhört: liflös. GR 1: 23 (1521). Den döda (varg-) kroppen. Hallström Than. 35 (1900). — särsk. i förb. ngns döda mull l. stoft l. dyl., metonymiskt om en död person; i sht i uttr. säga ngt på ngns döda mull l. dyl., säga ngt om ngn efter hans död, där han ligger död l. i sin graf o. d. RA 2: 259 (1568). Gud låte osz prester så skicka osz, at om osz på wår döda mull säijas må. Han wandrade fridsammeliga och redeliga för Herran. Swedberg SabbRo 1399 (1702, 1712). Nu är han båd' död och ärligt begrafven, / och ej vill jag kränka hans döda mull. Melin Huml. 60 (1882).
b) handel. i vissa mer l. mindre stående förb.: död hud, hud af slaktadt kreatur. Hirsch LbGarfv. 25 (1898). dödt ejderdun, från skjuten ejder plockadt dun. 2NF 7: 72 (1907). död vikt, vikt af slaktadt djur, slaktad vikt; motsatt lefvande vikt (jfr 13 e).
c) jur. i förb. dödt arf, danaarf. Nordström Samh. 2: 223 (1840). Björling Civilr. 297 (1910).
5) om ting (i motsättning till människor, djur o. växter): som saknar lif (utan att förut hafva ägt ngt), liflös, materiell. Forsius Min. 1 (c. 1613). Allt dödt eller kroppsligt är såsom sådant delbart. Claëson 1: 6 (1857). Döda inventarier. Juhlin-Dannfelt 15 (1886). — särsk. (†) substantiveradt i uttr. kvickt eller (och) dödt, lefvande eller (och) dödt. Tiende quikt och dött. GR 7: 460 (1530). HB 11: 1 (Lag 1734).
6) som hänför sig till l. opererar med döda ting (i bet. 5), opersonlig. Det döda försvaret, om fästningar o. d. — särsk.
a) handel. i förb. dödt konto, motsatt: lefvande konto l. personalkonto. Smedman Kont. 7: 27 (1874). Döda konti innefatta varukonto, omkostnadskonto o. d. 2NF 3: 951 (1905).
b) i förb. dödt ljud, vanl. i pl. döda ljud, motsatt: ljud frambragta med människans stämband. Så kallade döda ljud, t. ex. af ett slag med handen på ett bord, bultningen på en dörr o. s. v. LfF 1863, s. 31. HLilljebjörn Hågk. 2: 128 (1867).
7) i mer l. mindre bildl. anv. af 1, om person: som i ngt afseende kan betraktas ss. icke mera lefvande l. existerande. Sedan hans affärstransaktioner blifvit bekanta, är han en död man. Politiskt, socialt död. Moraliskt död, dvs. utan allt anseende, inflytande o. d. Andligen död, jfr c β. Thorild (1780) hos Weibull Thorild 75. — särsk.
a) i uttr. lefvande död, som, fastän han är i lifvet, icke kan räknas lefva ett fullt o. helt lif, vare sig borgerligt (jfr b) l. religiöst (jfr c β) l. intellektuellt o. mänskligt (jfr 19, 20). Then (änka) som leffuer j wällost, hon är leffuandes dödh. 1Tim. 5: 6 (NT 1526). Laater man är lefwandes dödh. Grubb 449 (1665). Lindfors (1815).
b) i uttr. borgerligen död, se BORGERLIG 2 c.
c) [efter motsv. anv. i NT] teol. o. relig.
α) med tillagd bestämning, uttryckt gm sbst. med förutgående prep., numera bl. ifrån, förr äfv. af, l. gm enbart sbst. i oblik kasus: som afsagt sig (lifvet i synden l. under lagen l. i världen). (Kristus) droogh wåra synder .., vppå thz ath wij skulle wara dödhe syndenne. 1Petr. 2: 24 (NT 1526). Nw ärom wij .. dödhe j frå samma lagh som oss hölt fongna. Rom. 7: 6 (Därs.). Wi skole wara döde ifrån syndene, at wi skole korsfästa, dämpa och dräpa, uti os, alla onda begärelser. Spegel Pass. 367 (c. 1680). Wallin 2Pred. 3: 230 (1830).
β) som är utan lif (i Gud), som affallit (från Gud). (Han) haffuer giordt idher leffuande medh honom, thå j döde woren j synderna. Kol. 2: 13 (NT 1526). Åren j werldslige och kiötzlige, så ären j döde Gudi. Swedberg Cat. 628 (1709). Andeligen döda medlemmar (af församlingen). Flensburg KyrklTal 64 (c. 1875). Han är död, död för Gud. LbFolksk. 67 (1890; om en från kristendomen affallen yngling).
d) spelt. om deltagare i spel l. lek: som enl. reglerna icke längre får deltaga l. deltager i spelet l. leken. Düben Talism. 6: 29 (1818; i fråga om kortspel). Norman GossLek. 92 (1878; i fråga om bollek). Wilson Spelb. 285 (1888; i fråga om tärningspel).
e) i förb. vara död för, förr äfv. vid ngt, vara fullständigt oemottaglig l. okänslig för ngt. (Gossen) är .. aldeles kallsinnig och död vid alt hvad utom honom sker. SvMerc. 3: 1101 (1758). Den sinnlige, försänkt i veka nöjens dvala, / .. Är död för njutningar af ädlare natur. Stenhammar 201 (c. 1798). Bååth WagnerS 4: 110 (1908).
8) i öfverförd anv., om plats l. ort: som saknar lefvande varelser, där mänskligt lif o. djurlif är försvunnet l. intet lefvande trifves; ofta svårt att skilja från 20 a. Nyblom Hum. 177 (1874). Nu hvila i kvällsolns hemska färg / de döda ökenländer och berg / .. — de döda berg och länder, / som aldrig vakna mer! Heidenstam Vallf. 37 (1888). — särsk. [af lat. mare mortuum, af gr. νεκρὰ ϑάλασσα (Aristoteles)] i förb. Döda hafvet, namn på en saltsjö utan aflopp söder om Palestina, i hvilken inga djur kunna lefva. Linc. (1640; under as phaltites).
B.
9) om sak, förhållande l. känsla l. dyl.: som icke mera existerar l. finnes till, förgången, borta, ur världen, slut; glömd; stundom i förb. död och begrafven (jfr 1 f). Ryssarna goffue före, att then gamble Fredhen, war dödh medh then gamble Stoorfursten Her Wasilio som döder war. Tegel G1 2: 88 (1622); jfr 12. Den gamla supranaturalismen var .. ohjelpligen död. Claëson 2: 11 (1857). Jag trodde, att allt nu var dödt mellan min hustru och mig. Geijerstam Medus. 218 (1895). — särsk.
a) i förb. vara död(t) för ngn o. d., icke mera ”existera”, vara fullständigt som luft för ngn. Så snart .. (grefve v. Schwerin) vann inträde i Banken, var allt annat för honom dödt. Palmblad i SvLittFT 1834, sp. 327. Quiding Hvidehus 144 (1899).
b) (†) i uttr. en död (och aftalad) sak, en sak l. ett förhållande l. dyl. som är ur världen, som ingen mera kommer ihåg; jfr AFTALA I 1 slutet. OPetri (1525) i SthmTb. 1: 68. ÅngermDomb. 1648, s. 55.
c) (i vitter stil) om tid l. period: (för)svunnen, (för)gången; i sht med tanke på det som karakteriserat perioden l. gifvit den dess innehåll. Min döda ungdoms drottning ser jag nalkas. Levertin NDikt. 6 (1894). Japans döda riddartid. Nyblom Österut 137 (1908).
d) i sht språkv. om språk: som icke mera talas l. är ngns modersmål, l. om språkform l. dyl.: som icke mera användes. Linné Bref I. 2: 271 (1765). De döda pluralformerna af verben. Vasenius UndSpr. 106 (1894). Noreen VS 1: 24 (1903). Latinet .. kan knappast än i dag sägas vara, hvad man egentligen menar med ett dödt språk. Charpentier IndoeurSpr. 220 (1915).
10) om ngt hvars verksamhet l. funktion, det som gör det till hvad det är, afstannat l. upphört. Död vulkan. SD(L) 1909, nr 351, s. 2. Döda fabriker och skorstenar utan rök. Koch Timmerd. 164 (1913). — särsk.
a) om flod, flodarm, vattenfall l. dyl.: gm hvilken (hvilket) icke mera ngt vatten flyter; äfv. om sjö som icke längre innehåller vatten. Döda flodarmar. NF 13: 1040 (1889). Döda fallet. Hallström (1902; boktitel). (Röda hafvets stränder likna) ett solbaddadt månlandskap med döda haf och utbrunna kratrar. Nyblom Österut 12 (1908).
b) [benämningen gifven år 1883 af dansken KJVSteenstrup] geol. om glaciär l. is(massa): som icke längre är i rörelse. Döda glacierer. Nathorst JordH 443 (1891). Afsevärda partier af mera eller mindre död landis. Andersson o. Birger 134 (1912).
c) sjöt. i uttr. död kompass, kompass hvars nål på grund af magnetiskt störande omgifningar icke svänger. Dalin (1850). SD(L) 1901, nr 63, s. 3.
d) spelt. om boll l. klot l. dyl.: som enl. reglerna icke mera får spelas. Norman GossLek. 124 (1878; om klot i krocketspel). Smith Vattenpolo 29 (1906).
11) om ngt som förlorat (icke äger) de egenskaper som det under naturliga o. normala förhållanden besitter l. bör besitta. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i ett flertal mer l. mindre stående förb.; ofta öfvergående i bet. kompakt, tung, jfr 20: död jord l. dyl., icke lucker jord, alf. Alm(Gbg) 1749, s. 32. En kultivator uppgräfver fåran ytterligare .. utan att bringa den döda jorden i dagen. TT 1871, s. 206. LB 1: 193 (1899). — (knappast br.) dödt vin, fadt vin. Serenius (1741). Han slog lite vin i bägaren, det var färglöst och dödt. Cavallin Stevenson o. Osbourne 114 (1898); jfr 21. död ost, icke jäst, hopsjunken, tung ost. SDS 1904, nr 118, s. 2. död rand, i bröd: icke jäst, degigt randartadt parti, stålrand, dödrand. Wigström Folkd. 1: 128 (1880).
b) om vatten: stillastående o. ruttnande (ss. i träsk, dypölar o. d.); äfv. om vattensamling l. sjö med dylikt vatten (jfr 8). Serenius EngÅkerm. 281 (1727). På den tiden, då sjön .. ännu ej var sänkt, utan låg där sumpig och död. Roos Norrsk. 29 (1897).
c) [jfr EHTegnér i SvStudCederschiöld 447] (†) i förb. död nässla, = DÖD-NÄSSLA. Dödh Näszla med hwijta Blommor. Hildebrand MagiaNat. 127 (1654). Lindh Huuszapot. 93 (1675).
d) teol. särsk. om tro; jfr 16. Såsom croppen vtan anda är dödh, så är och troon vtan gerningana dödh. Jak. 2: 26 (NT 1526). Christi blodh .. haffuer reentgiordt wår samwet aff the dödha gerninga. Ebr. 9: 14 (Därs.). Hvad är att hafva en död tro? (Svar:) Det är, att utan bättring och omvändelse till Gud, tillegna sig tröst af Guds nådelöften. Lindblom Cat. nr 223 (1811).
12) om öfverenskommelse l. utfästelse l. bestämmelse l. juridisk handling (dokument) l. dyl.: ogiltig; jfr 16. Thå sade Hillebrand, at om hans handscrifft (dvs. revers) funnes, tha skulle hon vara dödh epter then dagh. OPetri (1527) i SthmTb. 1: 143. Hvar det misshagede E. K. M:t, skulle alt det, vij giordt (dvs. aftalat) hadhe, .. vare .. alldeles dödt, krafftlööst och casseret. OxBr. 10: 213 (1617). Brömsebrotraktatens ordrika paragrafer kunde betraktas som faktiskt döda. SvH 3: 182 (1903).
C.
13) (föga br., se dock a—g) som ligger oanvänd(t), som icke kommer till fruktbringande användning, som icke (kan) utnyttjas, som icke ger afkastning. Dee klaga öfuer hafra i Stocholm till Kronans stall ... (På andra ställen finnes öfver nog, och där) ligger det döt. OxBr. 11: 87 (1637). Strinnholm Vas. 1: 131 (1819). — särsk. (fullt br.)
a) i uttr. dödt kapital, om kapital l. värde som icke skapar nya värden, improduktiv; vanl.: icke räntebärande. Ett ansenligit capital, hvilket vi intet länge ville låta dödt ligga. Humbla Landcr. 504 (1740). EkonS 1: 223 (1891). bildl. Dalin Arg. 1: 165 (1733, 1754). Dygd, et dödt capital, som föga sin ägare gagnar. Nicander GSann. 57 (1766).
b) om utrymme inomhus: som ej kan användas till nyttiga ändamål; ofta om korridorer, garderober o. d. (i motsättning till boningsrum, kök o. d.). Almquist Häls. 522 (1896). Korridorer och annat dödt utrymme. PT 1912, nr 57 A, s. 3.
c) (i fackspr.) i förb. död byggnad, eg.: oanvänd; om ruin o. d. Borgholms slott är .. den enda ”döda byggnad”, som står under öfverintendentsämbetets vård. SD(L) 1904, nr 274, s. 1.
d) i förb. död kunskap, dödt vetande o. dyl.: ofruktbar; jfr 16. SvLittFT 1834, sp. 611. En död utanlexa. PedBl. 1877, s. 58. Död och ofruktbar minneskunskap. Hjärne K12 5 (1902).
e) [efter eng. dead weight] i uttr. död vikt (jfr 4 b), i bet. α äfv. död last.
α) (i fackspr.) i fråga om fortskaffningsmedel: den vikt som fortskaffningsmedlet själft äger o. hvars fortskaffning sålunda icke är ’nyttigt' (produktivt) arbete. TT 1873, s. 253. Billmanson Vap. 76 (1880: död last). Rullande (järnvägs-)materiel, som i förhållande till sin egen vikt äga större bärighet, så att den döda vikten reducerades. JernkA 1906, s. 487.
β) (i fackspr.) om den del af ett lastadt fartygs vikt som icke är verksam ss. bärande l. fortskaffande, lastens vikt, last; bl. i förb. lasta (så o. så många) ton död vikt, kunna taga (så o. så många) ton i last. GHT 1895, nr 222, s. 3.
γ) bildl., om sak l. förhållande som verkar tyngande, tryckande. Kjellén Storm. 2: 114 (1905).
f) (i fackspr.) i förb. död höjd, på trafikled: stigning som åtföljes af en motsvarande utförsbacke, på grund hvaraf den af stigningen framkallade ökningen i arbetet icke är ”nyttig” (produktiv), förlorad stigning. NDA 1912, nr 57, s. 4.
g) mek. i uttr. död kraft, kraft som hålles i jämvikt af en annan kraft. Triewald Förel. 1: 158 (1728, 1735). Borelius Metaf. 95 (1883).
14) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.; specialfall af 13] i sht tekn. som är så beskaffad att den använda mekaniska kraften icke (kan) utnyttjas, ineffektiv. Död gång (dvs. glappning). Almroth Karmarsch 361 (1839; om skrufs rörelse i sin mutter). TT 1884, s. 142. — särsk.
a) i fråga om den mekaniska kraftens öfverförande medelst en vefstake ifrån kraftkällan (cylindern resp. cylinderns pistong l. dyl.) på ett drifhjul, om det förhållande att, då vefstaken ligger i linje med drifhjulets centrum, den gm vefstaken förmedlade kraften icke verkar och hjulet sålunda vid detta läge icke pådrifves, utan eventuellt blir stående utan att af vefstaken kunna sättas i rörelse. JernkA 1846, s. 100. Maskinens gång under de tre döda kolfslagen bibehålles förmedelst ett svänghjul. 2UB 9: 641 (1906).
b) [specialfall af a] i förb. död punkt, om det två ggr under ett hvarf inträffande läge af vefstaken resp. drifhjulet vid hvilket kraften icke verkar. TT 1871, s. 126. Moll Fys. 2: 65 (1898). — särsk. bildl., om punkt i en litterär framställning l. i framförandet af ett skådespel l. i en förhandling l. dyl. vid hvilken handlingen (underhandlingen) icke föres (kan föras) vidare; i fråga om litterär (o. scenisk) framställning ofta med bibetydelse af att intresset samtidigt slappnar; jfr 20. Det fanns ingen enda död punkt i hela rollen (sådan den gafs af Eleonora Duse). GHT 1895, nr 297 A, s. 2. Så lyckligt stämd än tonen i ’Lotta Svärd' är .., så har dikten dock .. en del döda punkter. Söderhjelm Runebg 2: 382 (1906). I själfva verket hade man (vid 1840—41 års riksdag) börjat komma till en död punkt i striden mellan konung och opposition. SvH IX. 1: 357 (1910).
15) mil. o. sjömil. i uttr. död vinkel, eg.: vinkel i vertikalt (l. horisontalt led) inom hvilken en kanon (l. annat eldvapen) icke kan riktas o. inom hvilken kanonen sålunda icke bär; allmännare om hvarje plats som icke kan bestrykas af fientlig eld; jfr obestruket rum. Ligga i död vinkel. Hazelius Föret. 435 (1839). Wrangel SvFlBok 102 (1898). Zethelius Fältarb. 19 (1892).
16) (numera föga br.; se dock nedan) som icke har ngn påföljd, som icke omsättes i praktiken, som är utan praktisk betydelse, utan effekt. Gudz hootelser äre icke allenast itt blott liwd, dödt eller fåfängt skall. Muræus Arndt 2: 79 (1648). Han hade en möjlighet att tjäna husbonden, men den blef en död möjlighet, blef aldrig verklighet. Beskow Pred. 550 (1901). — särsk. (fullt br.) i uttr. död bokstaf l. dyl., se BOKSTAF, sbst.2 3 d.
17) [efter eng. dead heat] sport. som icke ger ngt bestämdt utslag l. resultat, oafgjord; om kapplöpning, kappkörning, kappsegling l. dyl. i hvilken två eller flera af de täflande samtidigt inkomma till målet. Dödt lopp. Död segling, död löpning. TIdr. 1882, s. 139. SD(L) 1892, nr 239, s. 3 (i fråga om cykeltäfling). ”White Sail” .. löpte dött lopp med ”Antibes” om andra och tredje platserna. SDS 1896, nr 305, s. 3.
D.
18) orörlig, stilla, lugn; i sht om vind, vatten l. dyl. Nordenankar PVetA 1792, s. 20. Smuglarne fortsatte sin triviala färd på det döda vattnet. Carlén Köpm. 2: 411 (1860). Luften .. är glödande och vinden är död. Engström Lif 121 (1907). — särsk. sjöt. om segel, flagga l. dyl.: som icke sättes i rörelse l. fylles af vinden. De Geer Hjertkl. 253 (1841). Seglen hänga slappa och standerten är död. Engström Glasög. 62 (1911).
E.
19) blottad på ande l. andligt innehåll, själlös, andefattig, tom. Geijer I. 5: 158 (1811). Gustaf III. trodde i allmänhet mer på anden, som ger lif, än på döda reglor. Franzén Minnest. 1: 173 (1815). En död slentrian. Fries BotUtfl. 2: 206 (1852). (Människan bör söka) undgå, att i sitt lif blifva en död kopia af dig (dvs. Kristus). Wikner Tank. 70 (1872). Allt skulle .. (gm inrättande af ett visst statens ämbetsverk) komma att stelna i döda former. Forssell Stud. 2: 61 (1884, 1888).
20) som är utan lif o. rörelse, som är utan omväxling (o. utveckling), slö, orörlig, tung; stundom närmande sig bet.: tråkig. Nordenflycht QT 1746—47, s. 82. Ett hushåll, utan gräl .. det vore dödt och tråkigt. Remmer Theat. 2: 140 (1815). Nu är allting så dödt, hvar och en går och ser så förståndig ut. Tacka vill jag i dag för tjugofem år sedan i Upsala! Palmær Eldbr. 108 (1851). Wikner Lifsfr. 1: 25 (1865). — (†) (Föra) ett dödt lif. Meurman (1846). Dalin (1850). — särsk.
a) om plats l. tid: som är utan lif o. rörelse, utan trafik, utan handel o. sjöfart, utan sällskapslif l. dyl. Wallin Bref 9 (1840). Under denna i politiskt afseende döda tid. GHT 1897, nr 233, s. 2. Farvattnet i sundet är ingalunda något dödt haf. .. Alltid står där något .. segel .. eller en lång släpande röksvans efter en ångbåt. TurÅ 1909, s. 14. — särsk. i uttr. den döda säsongen l. (års)tiden, om den tid på året då inga affärer göras, då arbetet hvilar, då ingen publik (kurgäster, sommargäster osv.) finnes o. d. EkonS 1: 427 (1894). Den döda säsongen (inom umgängeslifvet), och dödare än någonsin, är inne, och äfven beställningarne (af toaletter) för denna sommar uteblifva. SDS 1897, nr 214, s. 2. Här (vid Rivieran) är nu den döda säsongen, och badorterna ligga öfvergifna. PT 1910, nr 157 A, s. 3.
b) om ansiktsuttryck, blick, ögon o. d.: liflös, uttryckslös; slocknad. Döda ögon. Serenius (1741). Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben. Lagerlöf Kejs. 235 (1914).
c) i sht konst. om tafla, skulptur, byggnad l. dyl.: som är utan inre lif; i sht om yta på tafla osv. Hahr ArkitH 282 (1902). Naturen är en säker konstnär, som vet hvad den gör och icke ger någon död yta. Hallström Skepn. 258 (1910).
d) närmande sig bet. af förstärkande bestämning vid ord som betecknar lugn, sömn, dvala l. dyl.: dödsliknande, djup, tung. VetAH 1780, s. 110. Olägligt blefvo vi nu uppväckte utur vår döda sömn. Palmstjerna Snapph. 1: 195 (1831). Ett dödt lugn. Geijerstam Medus. 277 (1895).
e) om person (folk, samling människor o. d.; äfv. om djur): energilös, slö, trög, ”dödbakad”; ledsam, tråkig; stundom närmande sig bet.: tung till sinnes. Det giör en så död och ledsen til at hålla på och grubbla i Affairer. SedolärMercur. 3: nr 17, s. 3 (1731). Af alla döddansare, som jag sett, är väl den här unga herrn den allra dödaste. Backman Dickens Pickw. 1: 440 (1871). Levertin Leg. 77 (1891).
21) om färg, ljus l. dyl.: liflös, glanslös, matt, utan lyster; äfv. i förb. död i färgen, om föremål med dylik glanslös färg. Serenius (1741). Från de falnade glödena föll ett dödt ljus öfver hennes bleka ansikte. Lundegård Ulla 127 (1894). (Hennes) hår lär ha varit utomordentligt vackert .., sedan lär det ha blifvit .. dödare i färgen. Hallström GHist. 156 (1895).
22) om ljud l. ton l. om stämma l. dyl.: som är utan resonans, klanglös, matt. Setterblad Mackenzie 156 (1887). Tvenne korta, döda och af snön absorberade knallar. Hemberg ObanStig. 226 (1896). Stämman ljöd underligt matt och död. Janson CostaN 1: 142 (1910).
Sammansättningar (i allm. till 1). Anm. Jfr anm. under DÖD, sbst., ssgr.
A: (11 a) DÖD-BAKAD l. (i bet. 1) -BAKT.
1) degbakad. (Bullen) var illa bakt, eller som man kallar död- eller degbakt. Murbeck CatArb. 1: 95 (c. 1750).
2) (hvard.) med anslutning till DÖD, adj. 20 e: slö; tråkig. Cavallin Kipling Gadsby 166 (1897; om häst).
-BAKARE [sbst. till -BAKAD 2] (hvard.) = -DANSARE. Wetterbergh Penning. 485 (1847).
(1 i, 4) -BEN. (döde- Hildebrand) (i folkl. spr.) ben (kota) af död människa. Hildebrand MagiaNat. 112 (1654). Landsm. XI. 4: 28 (1896).
-BEVIS, -BLEK, -BLEKHET, se DÖD, sbst., ssgr.
(1 c) -BLIFVEN. (†) = DÖD, adj. 1. RelVictorLund 1676, s. C 1 a. SPF 1828, s. 262.
-BO, se DÖD, sbst., ssgr.
-BOK.
1) [sannol. urspr. till DÖD, sbst. 1; åtminstone numera närmast till DÖD, adj. 1 i] (död- Atterbom osv.; döds- NF 4: 85 (1880). Gauffin Larsson 2: 66 (1908)) bok hvari anteckningar om (inom ett visst område l. en viss krets) inträffade dödsfall göras, nekrologium; särsk. (hvard.) = DÖD- OCH BEGRAFNINGS-BOK, ofta särsk. om den del af densamma som innehåller anteckningarna om dödsfallen. Atterbom Minn. 245 (1817). Formulär för så kallade vigsel-, födelse- och död-böcker. SFS 1859, nr 64, s. 1. Lunds domkyrkas dödsbok (dvs. Necrologium Lundense). Hildebrand Medelt. 3: 62 (1899).
2) se DÖD, sbst., ssgr.
OCH BEGRAFNINGSBOK. benämning på den af de sju böcker som måste föras på hvarje församlings pastorsexpedition i hvilken antecknas inom församlingen inträffade dödsfall o. skedda begrafningar; jfr -BOK 1. CirkulPrestLund 20/6 1860, s. 2. SFS 1894, nr 62, s. 2.
(11 a) -BRÄNNA. (i fackspr.)
a) i p. pf. (ss. adj.), om jord (i sht mossjord) som gm (upprepad) ytbränning förlorat sina växtnärande beståndsdelar o. blifvit ofruktbar. MosskT 1887, s. 14.
b) för starkt upphetta (ett mineral l. dyl.), så att det förlorar sina väsentliga egenskaper; nästan bl. i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ing. Dödbränd kalk, gips. VetAH 1773, s. 101 (om för hårdt bränd alunskiffer). JernkA 1889, s. 394. TT 1891, s. 35 (om kol i schaktugn).
(1 i) -BÄRARE. (†) likbärare. Schroderus Dict. 51 (c. 1638). Loenbom Stenbock 2: 153 (1758).
-DAG. dödsdag.
1) i allm., se DÖD, sbst., ssgr.
2) [formen döda- utgöres sannol. urspr. af den oblika formen af sbst. DÖDE. Den kan emellertid också vara en ssgsform af adj. DÖD; under alla omständigheter har den uppfattats så. Formen dödra är regelbundet bildad gen.-pl.-form af adjektivet. döder- är utveckladt ur dödra. Här har sammanförts uttryckets alla former, oberoende af om verklig ssg föreligger l. fristående adj. o. följ. sbst.] (till döddag Weste (1807; jämte till död-dagar), WoJ (1891: ”vanligare till döddagar”). till dö(d)da(ga)r Eneman, Resa 2: 244 (1712) osv. till döda dagar Brahe Kr. 17 (c. 1585), VDAkt. 1664, nr 21. til(l) döda dags Verelius Herv. 181 (1672), Peringskiöld MonUpl. 265 (1710). til dödhiedagha GR 8: 20 (1532). till död(h)e-dag (den i Finl. vanl. brukade formen) RP 4: 97 (1644), Lagus Pojk. 254 (1904). till dödeda(ga)r OGyllenborg Vitt. 65 (1705), Estlander (1902) i Runeberg SArb. 8: 293. till dödedagen Lagförsl. 47 (c. 1609), FoU 19: 169 (i handl. fr. c. 1845). till dödedags Verelius 73 (1681). till döder dag(h) BtFinlH 2: 231 (1588), LReg. 272 (1676). till död(h)erdag(h)a (-e) GR 9: 1 (1534), Gustaf II Adolf 76 (c. 1620). till döder dager GR 27: 286 (1557). til(l) död(h)ra dag(h)a(r) GR 3: 130 (1526), Därs. 8: 297 (1533). till dödre dage GR 16: 749 (1544). til döra dagh ConsEcclAboP 29 (1657). till dödsdagar 2RARP 5: 35 (1727), Strinnholm Hist. 3: 355 (1848)) i uttr. till döddagar, förr äfv. i andra former (se formafd. ofvan), i Finl. till dödedag, till lifvets slut, till dess han (hon osv.) dör. GR 3: 130 (1526). Skall .. A. wara pligtig till ath beholla .. E. hoss siig, och föda honum till döderdaga. Därs. 9: 1 (1534). (Stava) Bebodde till dödedag en koja i Tennby. Lagus Pojk. 254 (1904).
-DANS, se DÖD, sbst., ssgr.
-DANSARE. [med anslutning till DÖD, adj. 20 e, bildadt till DÖDS-DANS 2] (hvard., skämts.) slö, energilös o. tråkig person. Han var minsann ingen döddansare, han — utan glad och lefnadslustig! Hedberg Sardou 9 (1866).
(1 i; jfr DÖD, sbst. 1) -DOKTOR. (döds- SvBl.) [benämningen först använd för läkaren K. Carlander i Sthm (1848), hvilken blott brukade tillkallas i svåra fall, då dödsfara förelåg] (skämts., mindre br.) läkare som (blott) tillkallas, då allvarlig fara för lifvet föreligger. SvBl. 3: 42 (1859; om dr Carlander). Jolin Löjen 93 (1862). Östergren (1918).
-DRICK, se DÖD, sbst., ssgr.
-DRICKA, v. dricka (ngn) dödfull; nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv.: dödfull. NF 4: 1411 (1881). Drake låter .. borra sin sjöröfvarskuta i sank, sedan manskapet döddruckits. Warburg Rydberg 1: 371 (1900).
(1 i) -DÖLJA. [fsv. dyd dylghia, troll, sv. dial. dödolja, dödölja, trög o. lat kvinna; till stammen i isl. dolgr, fiende, dylgia, fiendskap; jfr DULGA-DRÅP] (död(h)dölja OPetri osv. dödölja Schroderus Dict. 23 (c. 1638). dödolja UpplFT 20: 122 (1899)) (på vissa trakter) i folktron: en aflidens ande, gengångare; spöke som varslar om ngns död. Hwar nw noghon dödhdölia kommer til tich, eller (som man pläghar seya) noghor dödher gåår ighen. OPetri 1Post. 119 b (1528). Rumora the (dvs. andarna) om midnatztijdh, (kallas de) dödöllior. Schroderus Comenius 987 (1640, 1647).
-FRUSEN, p. adj. (döds- LfF) ihjälfrusen. KKD 1: 196 (1708). Heidenstam Karol. 2: 255 (1898). bildl. En värld, där hjärtat känner sig dödsfruset. LfF 1910, s. 5.
-FRYSA. (föga br.) dö på grund af förfrysning, frysa ihjäl; jfr -FRUSEN. De 30,000 Bayrare, som stupade eller dödsfröso i Ryssland. Kullberg Bref 1: 132 (1844). PedT 1907, s. 394.
-FULL. så berusad som om man vore död, redlöst berusad. Hedenstierna FruW 208 (1890). (Matrosen) måste .. bäras dödfull hem till kasernen. NDA 1913, nr 95, s. 1.
-FÖDAS, v. (föga br.) födas död; jfr -FÖDD. Larsson Larssons 1 (1902). bildl. Geijer I. 4: 117 (1822). Kuylenstierna Beroende 154 (1898).
-FÖDD, p. adj.
1) född död, död vid födelsen. Hender att barnet är dödfödt .., skal man icke förthenskul fruchta om thess salighet. KOF II. 1: 36 (1650). Av hela antalet år 1913 födda barn voro 130200 levande födda och 3218 dödfödda Flodström SvFolk 592 (1918).
2) bildl.: som redan, då den (det) kom fram l. framställdes l. dyl., saknade lifs- o. utvecklingsmöjligheter, redan från början dödsdömd. Dödfödda hugskott, projekt, förslag. Ett dödfödt företag. Detta .. dödfödda resonnement. SvLitTidn. 1818, sp. 23. GHT 1895, nr 202 A, s. 2. —
-FÖDDHET—0~2, äfv. ~20. till -FÖDD 2. Norström Masskult. 28 (1910).
-FÖDING. [jfr d. dødfødning] (föga br.) om foster l. barn som är födt dödt. Thyselius HandlLärov. 2: 261 (i handl. fr. 1609). bildl. Cederschiöld Kerg. 128 (1917).
-FÖDSEL, förr äfv. -FÖDSLA. (döde- Voigt) födsel af dödfödt foster l. barn. Voigt Alm. 1690, s. 7. Dödfödslarnas relativa antal sjunker. Flodström SvFolk 594 (1918).
-FÖRKLARA. i sht jur. nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst.; jfr -FÖRKLARING. AB(HV) 1897, nr 73, s. 3. Dödförklarande af bortkomna personer. Björling Civilr. 4 (1911).
-FÖRKLARING. (döds- NF (1880), 2NF (1907)) i sht jur. af domstol meddeladt beslut att viss person med afs. på förmögenhetsrättsliga förh. skall anses för död. Förordn. 27/11 1854. PT 1914, nr 88 A, s. 4.
(1 i) -GRAF. (död- Linc. (1640; under sarcophagus). döde- Linc. (1640), VDAkt.) (†) graf. Linc. (1640). VDAkt. 1675, nr 306.
(1 i) -GRIFT. (död- Schultze. döde- LPGothus, Wernæsius Vitt. 198 (1676)) (†) grift, graf. LPGothus Ratio 193 (1633). Schultze 1608 (c. 1755).
(1 i) -GRÄFVARE, förr äfv. -GRAFVARE. (död(h)e- Berchelt PestOrs. B 8 b (1589), VRP 2/11 1730. -grafvare VarR, Lindner Tijdfördr. 26 (1641))
1) person som har till yrke att gräfva grafvar för lik. VarR 13 (1538). EkonS 2: 311 (1897). mer l. mindre bildl. Tiden ... Den gamle Dödgräfvarn. Nyblom Hum. 5 (1874).
2) [benämningen gifven på grund af ifrågavarande skalbaggsarters vana att i jorden nedgräfva af dem påträffade lik af råttor, näbbmöss o. d., i hvilka de sedan lägga sina ägg] skalbagge af det till familjen Silphidæ hörande släktet Necrophorus, särsk. arten Necrophorus Vespillo Fabr., allmänna dödgräfvaren. Dahlbom Insekt. 16 (1837).
-GRÄFVAR-SYSSLA. till -GRÄFVARE 1. Bellman 5: 342 (1772).
(1 i) -GRÄFVERI. (†) verksamhet som dödgräfvare. SthmStadsord. 2: 35 (1684).
(14) -GÅNG. TT 1872, s. 140 (i fråga om skruf). Förreglingen (av växlar o. signaler) skall försiggå jemt och dödgång förefinnas före och efter densamma. Därs. 1899, B. s. 76.
(1 i) -HUFVUD. (döde- Stiernhielm. död- AsiatB 1: 484 (1741). döds- Kurck Lefn. 176 (1705))
1) (†) dödskalle. Ett Dödehufwud med twänne Dödas Been. Stiernhielm Virt. 7 (1650). SvMerc. 2: 333 (1756). bildl. Wallin Rel. 3: 199 (1831).
2) (numera knappast br.) gjut. sjunkhufvud. Almroth Karmarsch 134 (1838). JernkA 1868, s. 319.
3) (†) dotkopp (se d. o. I). Rajalin Skiepzb. 182 (1730).
4) [lat. caput mortuum] (†) kem. bottensats i en retort efter skedd destillation; särsk. om den järnoxid som återstår, sedan svafvelsyra afdestillerats af järnvitriol; jfr DOTKOPP II. Hiärne ActLab. 51 (1706).
-KASSA. (†) lifförsäkringsförening i enklare form. Porthan BrefCalonius 226 (1795). Deltagare uti Sockerbruks-Arbetarnes Död-Cassa. DA 1808, nr 125, s. 6. Bergman VSmSkr. 311 (1846).
(1 i) -KISTA. (döde- Schroderus, Dryselius Monarchsp. 225 (1691). dödz- Rudeen Vitt. 261 (1687)) (†) likkista. Schroderus Comenius 959 (1639). Humbla Landcr. 240 (1740).
(jfr 1 h) -KÖTT. (döda- VarR. död(h)e- BOlavi 115 b (1578), Sylvius Mornay 325 (1671, 1674)) [urspr. en sammanställning af den bestämda formen af adj. död o. KÖTT] granulerande väfnad i sår, granulationsväfnad, svallkött. VarR 16 (1538). Löwegren Hippokr. 2: 70 (1910). mer l. mindre bildl. Tegnér (WB) 6: 256 (1829). Liljedahl Norström 2: 319 (1918).
-LIK, adj., -LISTA, -LUGN, adj., se DÖD, sbst., ssgr.
-LÅDA. (förr) (inom vissa skrån l. sammanslutningar inrättad) kassa för utbetalande af begrafningshjälp vid medlemmarnas död; äfv. o. eg. om den låda hvari kassans handlingar o. öfriga tillhörigheter förvarades. DA 1825, nr 77, s. 3. MeddNordM 18991900, s. 94 (efter ä. handling).
-LÄNGD, se DÖD, sbst., ssgr.
(11 a) -MALEN, p. adj. (i folkl. spr.) i förb. dödmalet mjöl, af grodd säd malet mjöl som vid bakning ger tungt bröd, sötigt l. dufvet mjöl. TT 1874, s. 101.
-MAN. (dödha- GR 8: 39 (1532; möjl. två ord). döde- GR 10: 243 (1535; möjl. två ord), CFDahlgren 2: 170 (1843). döds- JJNervander 1: 133 (1833), Larsson Stud. 25 (1891, 1899))
1) (†) (en) död, (en) dödad. GR 8: 39 (1532). Dog finge .. (lybeckarna) en hel hop Dödemen och såre. Därs. 10: 243 (1535).
2) (numera bl. arkaiserande) gengångare, spöke; äfv., i best. form: döden (se DÖD, sbst. 2). Klingans sken genom spöket går, / Klyfver den skräcklige dödmans bild. Arfwidsson Oisian 1: 193 (1842). (Peer Gynts) själs kamp mot dödsmannen. Larsson Stud. 25 (1891, 1899).
-MANS-ANSIKTE~020 l. ~200. Ahrenberg Män. 4: 73 (1909).
-MANS-GÅRD. (†) till -MAN 1: gård hvars ägare dött. HH XIII. 1: 177 (1565).
(11) -MOGEN. landt. om säd; jfr -MOGNAD. UtsädT 1895, s. 280.
-MOGNAD. landt. öfvermognad. När .. den gamla plantan blifvit fullt torr och död, samt förbindelsen mellan henne och fröna är slut, säges dödmognad hafva inträdt. LB 2: 93 (1900).
(20 e) -MÅNS. [jfr TRÅKMÅNS] (hvard., mindre br.) slö människa. Engström Kryss 45 (1912).
(1 i) -NYP, n., l. -NYPA, r. l. f. (-nypa 2NF 26: 856 (1907)) (i folkl. spr.) blånad som uppkommit utan att man kan förklara orsaken o. hvilken anses framkallad af att en död (ett spöke) nypt personen i fråga. Uppl. 2: 406 (1908).
(jfr 11 c) -NÄSSLA. [eg. en sammanställning af den bestämda formen af adj. död o. NÄSSLA] (†) om nässelliknande växter, tillhörande släktena Lamium Lin. o. Galeopsis Lin., som sakna nässlans väsentliga egenskap, att bränna, blindnässla; jfr DÖF-NÄSSLA. Hildebrand MagiaNat. 67 (1654). Franckenius Spec. F 1 b (1638).
(13) -PLÅT. [efter eng. dead plate] Frykholm Ångm. 66 (1881). Mellan eldstadsluckan och rosten befinner sig dödplåten, en horisontal skifva af järn, på hvilken bränslet upplägges till förvärmning och hvilken på samma gång afser att hindra eldens utveckling nära intill luckan. 2UB 1: 634 (1898).
-PSALM, se DÖD, sbst., ssgr.
-PUNKT. död punkt (se DÖD, adj. 14 b). Hwasser HbLokF 61 (1865).
(14 b) -PUNKTS-LÄGE.
-RAND. död rand (se DÖD, adj. 11 a). TT 1872, s. 298.
(11 a) -ROSTA. metall. Drifves rostningen för långt, hvilket på bergmansspråket kallas att dödrosta malmen. UB 4: 169 (1873).
-SJUK, se DÖD, sbst., ssgr.
(11) -SJÖ. förhållande(t) att det går dyningar på sjön; dyning. Carlén Köpm. 1: 47 (1860). Sjön rullade i höga dösjöar. Kolthoff Minn. 141 (1897). Ymer 1903, s. 357.
(1 i) -SKALLE. skalle af en död människas skelett; jfr KRANIUM. Tag Måssa af en Dödskalla eller Döda-Ben. Roberg Beynon 64 (1709). Rydberg Vap. 365 (1891).
-SKALLE-FJÄRIL. [benämningen föranledd af en dödskalleliknande teckning å mellankroppens ryggsida] aftonfjärilen Sphinx atropos Lin.; jfr DÖDS-HUFVA. Thorell Zool. 2: 338 (1865).
-SKALLE-GRIN. Cederschiöld Väntan 201 (1915).
-SKJUTA, -SKRÄMD, se DÖD, sbst., ssgr.
(1 i) -SKRÄMSEL. (†) gengångare, spöke. Dalin Arg. 1: 103 (1733, 1754).
-SLAG, -SLAGARE, -SLÅ, -SOT, -STRAFF, -STUND, -SVETT, -SÅNG, -SÅR, -TECKEN, se DÖD, sbst., ssgr.
(20 a) -TID. Det var dödtid i litteraturen. HSöderberg (1900) hos Söderhjelm Levertin 1: 298. (Schück o.) Warburg LittH IV. 2: 520 (1916).
(13 e β) -TON, n. sjöt. ton dödvikt. SD 1900, nr 84, s. 4.
(4 b) -ULL. Ullen af sjelfdöda får (dödull) .. kan vara farlig att handskas med. NF 16: 1300 (1892).
-VATTEN.
1) till 18: stillastående vatten i kärr l. i (en krök af) en flod. Carlén Skuggsp. 1: 71 (1861, 1865). Rundt omkring var vilda skogen .. med bruna myrar och dödvatten. Hallström Brilj. 10 (1896). Vi ro in på en arm med dödvatten och landa. Hedin Transhim. 1: 55 (1909).
2) [efter eng. deadwater] sjöt. om det i sht på grundare ställen framträdande förhållandet att det vatten, i hvilket en båt framdrifves, resp. ett fartyg seglar, på grund af strömförhållanden såväl i som under vattenytan liksom följer båten (fartyget), därigm försvårande manövreringen. Fånga dödvatten. Dödvattnet släpper. Rajalin Nav. 158 (1728). Är akterskeppet mycket fylligt eller pråmformadt, bildar sig strax akter om fartyget ett af hvirflar uppfyldt dödvatten, som särdeles vid hög fart gifver anledning till betydligt ökadt motstånd. Frykholm Ångm. 277 (1890). När fartygen .. fånga ”dödvatten”, förlora de fullständigt förmågan att manövrera och svänga upp i vinden. LD 1905, nr 261, s. 2. mer l. mindre bildl. Firman seglar i dödvatten. Janson CostaN 1: 39 (1910). Med 1860-talet (kom) den floristiska forskningen inom Nordsverige i viss mån .. in i ett dödvatten. Andersson o. Birger 4 (1912).
(3) -VIDE. [fsv. döþviþer] (-ved Strindberg) (numera bl. ngn gg i historisk framställning l. skildring).
1) [efter motsv. anv. i UplL] skog af icke fruktbärande träd; motsatt: ollonskog. LMil. 1: 110 (1681; förklaring af ordet i UplL). Skog af Eke och Boke samt död vide finnes å boställets ägor, till nödigt byggnings timmer samt Eldebrand. VDArk. F III 7 1736; jfr 2. ÅgerupArk. Syneprot. 1758.
2) [jfr fsv. duos pramfarma de dødhvidh id est eldibrand] fornad skog; affallsved; ved, eldbrand. Skogen är allersamman .. så uthuggen, att man lijder nöd om Giärdzla och Dödhwijde. VDAkt. 1705, nr 317. Den som hugger dödved i annans skog, böte tre öre. Strindberg SvÖ 1: 21 (1882).
-VIDA-SKOG. (-vide- FörarbSvLag, Rudenschöld PVetA 1748, s. 11. -veda- SkogsvT) FörarbSvLag 1: 373 (1691; i återgifvande af en diskussion om huruvida ordet hade bet. 1 l. 2).
1) till -VIDE 1. Arnell Stadzl. 447 (i handl. fr. 1695). Hafva icke andra Riken .. förbytt .. deras dödvida i ollona skog? Cederhielm TalVetA 1740, s. A 6 a. ÅgerupArk. Syneprot. 1758.
2) till -VIDE 2. Hela Skog-trakten, som varit angrepen (af mask, har) blifvit .., såsom dödvidaskog, försåld på roten till kolning åt nästa Järnbruk. VetAH 1769, s. 270. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 13.
(13 e) -VIKT. död vikt. TT 1894, B. s. 32. Wilskman IdrFinl. 1: 125 (1904). särsk. bildl.; jfr DÖD, adj. 13 e γ. Konservatismens ”dödvigt”, som pressar riksdagsskutan. Snällp. 1848, nr 42, s. 2.
-VÅLLANDE, p. adj., -ÅKER, -ÅR, se DÖD, sbst., ssgr.
B (†): DÖDA-DAG, se A.
-DANS, se DÖD, sbst. ssgr.
-HUS, se C.
-KÖTT, -MAN, se A.
-SÅNG, se DÖD, sbst., ssgr.
C (†): DÖDE-BEN, -DAG, -DANS, se DÖD, sbst., ssgr.
-FÖDSEL, -GRAF, -GRIFT, -HUFVUD, se A.
-HUS. (dödha AJGothus. döde- HSH, Stadga)
1) om människokroppen. AJGothus ACoyet D 2 a (1618).
2) sorgehus. HSH 31: 70 (1661). StadgaAdelTrolofn. 30/8 1664, X. —
-HÅR. hår af döda människor. Rudbeck Atl. 2: 324 (1689).
-KISTA, -KÖTT, -MAN, se A.
D (†): DÖDER-DAG, se A.
E (†): DÖDRA-DAG, se A.
Afledn.: DÖDHET, r. l. f. (tillf.) särsk. till 20.
a) till 20 a: stillhet, djup tystnad. Liksom han frugtade jag för mindsta buller och misstänkte siälfva nattens dödhet at förråda mig. Bergeström IndBref 228 (1770).
b) till 20 e: domning, slöhet; tråkighet. En hiskelig dödhet intog min förvillade siäl. Bergeström IndBref 229 (1770).
Spoiler title