SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
DACIER da4sier, äfv. DAKER -ker, äfv. DACER, -ser, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(dacier (pl.) Schroderus Hoff. väck. 36 (1616), Ekelund Medelt. hist. 11 (1828), NF 3: 734 (1879) osv.; daker (pl.) Rudbeck Atl. 1: 614 (1679), Geijer II. 1: 96 (1825), Svensén Jorden 311 (1887); dacer (pl.) Wennerdahl Lex. myth. 202 (1748), Cavallin Lat. lex. 1: 692 (1873), NF 14: 14 (1890))
Etymologi
[jfr d. dacer, t. dacer, dacier, daker, fr. dace, dacien, af lat. dacus, som måhända utgår från gr. δακός, hvilket enl. Strabo († c. 25 e. Kr.) 7: 304 efterträdt ett ä. δᾶος (jfr γραικόςγραῖος), se vidare Pauly-Wissowa Realencycl. 4: 1948 (1901). Formen med k är väl i allmänhet att härleda ur lat. sg. dacus, ehuru den i de yngsta källorna äfv. kan utgå från pl. daci med ss. k uttaladt c; formen dacer går tillbaka till lat. pl. daci, under det att dacier beror på anslutning till lat. Dacia]
individ tillhörande den folkstam af tracisk härstamning som vid vår tideräknings början bebodde det efter dem uppkallade landet Dacien vid nedre Donaus norra strand o. som anses utgöra hufvudbeståndsdelen af de nuvarande rumänierna; jfr GETER o. RUMÄNIER. Schroderus Hoff. väck. 36 (1616). Rudbeck Atl. 1: 614 (1679). Wennerdahl Lex. myth. 202 (1748). Dacierna .. bebodde det nuvarande Moldau och Vallachiet samt Siebenbürgen. Ekelund Medelt. hist. 11 (1828). Ännu mer blottställde han (dvs. Domitianus) Roms ära i ett krig mot Dacierne. Becker Verldshist. III. 3: 59 (1830). Geterna blefvo vid början af vår tideräkning undanträngda af dacierna. NF 3: 734 (1879). Norr om Donau bo rumänerna, som uppstått ur en blandning af daker och slaver med romerske nybyggare, af hvilka de lånat sitt språk. Svensén Jorden 313 (1887).
Anm. I språkvetenskaplig o. etnografisk terminologi användes dakorumänier l. -rumäner [jfr t. dakorumäne, fr. dacoroumain] ss. namn på de i den gamla romerska provinsen Dacien boende rumänierna; motsatt istro-, macedo-rumänier l. -rumäner. Härtill har bildats adj. dakorumänsk, äfv. -rumänisk, stundom -rumansk l. -romansk (NF 3: 775 (1879)) [jfr d. dako-rumænsk, t. dakorumänisch, -romanisch, fr. daco-roumain, -romain, -roman] med afledn. dakorumänska (Noreen Vårt spr. 1: 69 (1903)), äfv. -rumäniska, om det af dakorumänierna talade språket.
Spoiler title